Zoftis

---

Okej...efter att gjort en för och nack dels lista så får bloggen vara kvar. Plötsligt skäms jag lite över att jag varit så inaktiv.

Kanske jag borde göra något åt det nästa gång istället för att säcka ihop helt? Jag måste utnyttja universitets kurator medan jag fortfarande har tillgång.

Just nu har jag mycket arbete, (as per usual) men jag vill samtidigt ta mig an andra saker. Fota, skriva, läsa.
Så mycket att fånga!

När Dorothea var här så tog vi några kickass modellfoton. Jag vill fortsätta med den, jag kände hur det liksom kittlade min gamla estitiska nerv.

---

Här är en intressant grej jag upptäckt om mig själv. Detta kommer nog reta upp en del folk, men det är liksom min sak.

Jag litar inte på killar. Fortfarande.

Ni vet hur man var liten och tydde sig till tjerna för så var hela grejen, blahaha gamla könsroller.
Och det gör mig så deppad, för det är ingen som gillar en manshatande hagga.

But really, jag kan inte hjälpa det. För mig är de alltid ute efter att visa att DE ÄR BÄST. Caps lock, caps lock, men jag har snedvridna ögon.
Brudar är säkert likadana, men killar måste alltid fötjäna min tro och ändå är mina skämt grova.
Jag liksom alltid irriterar mig på dem mer ifall jag inte gillar dem.

Jag är som en gammal kvinnohatare fast tvärtom. Vi dregglar båda i mungiporna och har tanken av "I knew it" när de bekräftar våra fördomar.

Ifall jag hadde någon som hatade mig (och det har jag, men de läser inte här) skulle säkert denna människan använda detta mot mig för att visa "HAH, det är DÄRFÖR du är så ENSAM!"

Det är orättvist, för jag har inget problem med det andra könet.

Min mamma tog upp en viss oro med detta minns jag någongång. Jag tror hennes ord var "alla är inte sådär" när hon refererade till någon pojkvän.
Kära mamma vad spelar det för roll nu?

Dessutom tror jag inte på kärlek (still).
Ni får hata mig hur mycket ni vill för den - det är okej, skulle jag vara någon annan skulle jag också tycka det var hemsk sak att tycka.

Det skumma med hela den här killgrejen är hur gammal den är och att jag insåg den just nu. Jag minns att jag var 12 år och tyckte samma sak. Ifall en psykolog var på det här fallet skulle ha säkert ta upp mina föräldrar och förhållanden där och hur man aldrig haft ett "bra exempel" men varför skulle jag ha det?

Det har bara gjort mig lite bitskare, lite mindre attraktiv för marknaden.

Men vad spelar allt det där för roll nu? Ingenting, that's it.
Jag lär mig. Men misstänksamheten är fortfarande där.

Humör: crazy


Musik: My Vampire Heart - Tom McRae

---

Jag har aldrig varit ett stort Lewis Caroll fan, men på senare tid har jag varit väldigt intresserad av Alice i Underlandet.

Jag ägde en bok med alla historierna tillsammans när jag var yngre men jag blev mest rädd för den. Jag tror att det hadde någonting med att göra hur alla karaktärerna insisterade på hur Alice inte var på riktig.

När jag gör lite research så får jag upp ett citat

"You know very well that you're not real."

Jag tror det var Tweedledum eller Tweedledee som sa det till Alice.

Men jag var ett bekymrat barn....

---

Anledningen mest till att mitt Alice intresse plockat upp är att vi ska gå runt 7-10 stycken från klassen den 3 mars och se på den nya (mörkare?) filmen.
Jag gillar det!

Faktum är - Alice i Underlandet passar som en mörk historia. Jag hadde aldrig mycket till övers för Disneys verision, men jag gillar det mörka spelet American McGee's Alice

Mycket headexplosions i det spelet. Om jag minns rätt så har Alice vuxit upp och sett sin familj brinna inne. Underlandet/Wonderland i hennes huvud blir mörkt och hemskt likaså alla karaktärer i det.
Mad Hatter/Den galna hattmakaren börjar till och med tortera sina forna tegäster.

Så mycket galenskap.

Som mandarinerna jag köpte häromdagen, oranga och solgula varma skal, men när jag slet dem öppna så var köttet rött, blodiga mandariner!
Och dessa har jag hackat med knivar som den mördare jag är! Åh-hå-jag äter dem, min dumma kannibal.


Jag ströar från ämnet.



Mad Hatter/Den galna hattmakaren var en sådan annorlunda karaktär i det spelet. Jag har bara sett spelsnuttar på YouTube och att se en gammal barnboks illustration röra och bete sig så psykotiskt såsom mina drömmar är nu får mig att verkligen kännna att jag vuxit upp med Alice.

Vi förlorar alla vår oskuldsfullhet. Jag är faktist rädd för spelet, det ger mig rysningar. Särsilkt scenerna med The Mad Hatter, det är något med hans design som skrämmer slaget på mig.
Inte hans tortyr eller blod, bara designen på honom själv, trots att det finns mycket värre monster i spelet.

Till och med The Chesire Cat ser läskigare ut, men han har en sådan cool röst och design att jag vill ta en LSD snedtripp bara för att drömma att han sitter brevid mig.


Om ni vill se The Mad Hatter, hoppa till 6:17 i det här video klippet så ser ni en close up av hans ansikte. Det här spelet har några år på nacken + en liten budget, så animationerna är inte de bästa.
På nåt sätt så blir det läskigare.




Svårt att hitta bra klipp, men här är ett YouTube klipp från spelet med The Mad Hatter som boss. Det är någonting som fortfarande skrämmer mig totalt med det här spelet.
Kanske är det hela grejen med barnbokshistorier som bli psykotiska som slår ann på mina nerver.




Huvudexplosionen är både underbar och hemsk. Fast jag måste säga att The Chesire Cat får ett värre öde.
VARNING! Högt ljud och exploderande ljud!




Är det inte underbart?Är det inte underbart?Är det inte underbart?Är det inte underbart?Är det inte underbart?

---

Jag är hemsk, jag vet. Trots detta älskar jag spelet, med all dess blod och galenskap.


Dock i den kommande filmen så skulle Disney aldrig så så långt, även om det tycks vara i samma tema.

Och jag älskar desigen för Wonderland. Johnny som Mad Hatter verkar ett sådant perfekt val. Jag vill ha hans käder, jag lovar er - jag kan vara galen.

Det ända jag inte gillar är designen för The Red Queen, hennes stora huvud på en liten kropp skrämmer mig.

En av de bästa, abolsuta bästa sakerna är designen på The Chesire Cat. En stor katt med ett skrämmande flin och han har rösten av effing STEPHEN FRY! STEPHEN FRY!!! Jag älskar honom.

---

Häftig grej jag lärde mig från en YouTube kommentar

"Ah, that is because the Mad Hatter nickname originated from olden times when hat makers used the Poison Mercury to shine their hats, in which the gases emitted from it drove them to madness."

Ger mig lust att köpa en stormhatt och sätta på mig min kavaj och kalla mig för en galen hattmakare
Vore ett sådant vackert alias.

Fast jag känner mig mer som The Chesire Cat, ständigt flinandes och skrattandes med både små filosofiska och humoristiska meningar med små poem instickna här och där.
Jag ler och flinar med för mycket tänder och tonar till sist bort i mörkret.

---

Angående mandarinerna, jag ljuger inte, deras kött är rött, smakar bra dock. Affären vill kalla dem blodapelsiner, men de är mandariner.
Påminner mig om en novell som jag skrev när jag var 14 som heter Köttfrukterna om en nymimporterad periskofrukt som driver folk till kannibalism pga av deras kött.

Ta.

Humör: sick (min hals är så svullen)


Musik: Voice Mail #5 - RENT (Broadway soundtrack)

---

Hade en liten nereperiod blandat med massviss av arbete, men nu kan jag äntligen sätta mig ner och skriva.
Det är synd att mina depresso perioder inte funkar som folk är när de är kära.

När folk är förälskade, olyckligt eller inte, så verkar de ha massviss att skriva.

Synd att det bara så fruktansvärt tråkigt.

---

För kärlek (för mig) är tråkigt. Det är kärleksdraman och shit som fuckar upp mina favorit TV-shower. Lost skulle vara så mycket bättre om de kunde lägga av med alla triangeldraman.
I Heroes dejtar alla, alla, seriösa mind-rape där.

För mig så gör kärlek allting så mycket tråkigare. Så fort någon blir kär i film eller Tv eller vilket medium som helst så stoppas storyn av enbart dessa två människors tankar och känslor om varandra.

Det finns tre varianter som jämt sker i Film/TV

De vägrar berätta för varandra och blir svartsjuka -> Jobbigt att titta på

De berättar och allt är gulligull (tills nåt händer) -> Jobbigt att titta på

De berättar men funkar ej och de bara bråkar -> Jobbigt att titta på


Finns säkert fler, men de är oftast variationer på de ovanstående. Kärleksdramor stoppar upp resten av historien, involverar sällan mer än två och gör dessa två helt onåbara i tankar och känslor som inte har med deras kärleksliv att göra.

Jag har upptäckt att i mina novller så skriver jag oftast om singlar, vänner eller släkt. Jag har en man och fru men de är dysfunktionella och pratar inte så mycket.
Så detta är inte något jag tänker på nu, detta är ständigt med mig.

Något som slår mig, varför måste folk vara "förälskade"? Kan de inte bara vara poolare och komma bra överens? Det måste finnas en anledning till att ens vänner är med en längre än förälskelsen.

Kanske är kärleken bara ett hopp? En lögn? En längtan vi aldrig kan tillfredställa?

Varför kan vi inte bara vara vänner? Vad är fel med det? Räcker inte det?

Finns kärleken? Är den bara en dröm?

---

Har ni tänkt på hur många avskedsbrev i världen från människor som tagit livet av sig som aldrig hittats?
Bara för att ingen brydde sig om den människan

---

jag har något på gång

ord.

Jag måste ta tag, starta nu.

nu, och nu

bara jag inte låter apatin ta över. bara man inte låter sig falla






bara man hittar ut, något?





nästa gång ni ser mig är jag osynlig





???

finns kärleken

Humör: content


Musik: Better Weather - Kimya Dawson

---

Varför ger Word mig "brallisarna" som synonym förslag på "brudarna"?

Very much concerning.

---

Det känns bra. Solen skiner på mitt ansikte och jag finner en mening med att leva igen. Åh mina ord, ni ska bli skrivna. För blir ni skrivna så ska ni rädda folk.
För det är ert öde.

Platon och Aristotles trodde att det fanns två världar. Den världen vi lever i och en till värld "idévärlden".
Alla våra tankar och idéer kommer därifrån. Vi är aldrig orginella enligt Platon.
Vill någon skriva något, existerar ideén redan i idévärlden och denna dras helt enkelt ut därifrån.

Idévärlden är nirvana, det perfekta och vi människor bara kopierar.

Förut så blev jag förolämpad på tanken om en idévärld, att vi aldrig kunde vara orginella utan är slavar över att allting redan existerade och hade ett öde.
Men numera så kan jag aceptera att idévärlden är en himmel att uppnå.

Vi vill tillbaka. Det är därför vi går omkring med en längtan i våra bröst som vi inte kan forumlera (för det kan vi inte, vi kan inte placera ord på den).
Något perfekt finns där.

Men hur ska vi känna igen det? Jag är så rädd att jag ska missa det. Det som min längtan stillas av.

"Men märker du inte? Men märker du inte att när du slutar längta så är du där?"

Hur ska jag veta? Som människa tror jag ju att det alltid finns något bättre runt hörnet. Som skådespelare som säger "Det kan alltid bli bättre."
Har jag då vett att stanna? Att befinna mig i det som finns?

Hur ska vi veta när vår längtan stillas?

---

Jag är mycket fundersam.

Men just nu,

bara nu. Så stillas min längtan enkelt med musik i öronen, solsken på ansiktet. Och ett lungt balsam lägger sig på själen, jag föreställer mig att det smakar av vanilj och jord.



Off to make some midnight tea, looking at trains.

Humör: thoughtful


Musik: Så mörk är natten (Alternativ Luciasång, min favorit)

---

Bahahahahah! Så ni Lucia firandet? Jag vet, jag spammade rätt många om det på söndagsmorgonen, men det var så roligt.

I år sändes det från domkyrkan i Växjö, en kyrka jag gått förbi många gånger nu. Och eleverna som framförde var elever från "Katedralskolan" små tonåringar i åldrarna 16-18 från "Katedralskolan" och oj oj oj så fint det lät.

Jag älskar att ha backstage fakta.

Jag delar buss med dessa elever, deras station är två stationer innan min och i flera veckor har de gnällt och tjurat om att de måste upp i ottan för att öva. Och "Katedralskolan" är rätt sunkig, det var därför de aldrig visade bilder på den, de bara visade upp namnet i kurisvtext.

Och dessa elever gnäller om sina övningar och sabbar bussresor.
Men i TV då logs det och smajlades!

Märkte ni hur blonda så många av tärnorna var? Så fejk! Det syndes ju så förtvivlat uppenbart hur många som hade blonderat håret för detta, alla hade just den glansen.

De var tvugna att "lajja" till Staffan sången för att få killarna att sjunga, men jag gillar hur demonstrativt sura en del såg ut. Sen fanns det förstås några oblagatoriska spexare och spejsare (sådana som bara stirrar tomt framför sig). Fanns kan en eller två killar som såg ut att ha kul.

Det fanns några vackra solon dock framförda av några tärnor och stjärngossar och de såg så uppriktigt lyckliga ut att jag blev lite tårögd.

Men vad fan hände med Lucian? Var hon på valium eller något? Det har varit mycket rabalder om att de körde orättvis stil när man ska "rösta" fram en Lucia (vad hände med att lotta?) i Växjö.

Jag trodde de som röstade, röstade pga att den här Lucian kunde sjunga eller hade bra röst som hördes för att läsa dikter eller så, för i min värld har Lucian alltid krävts att göra något mer, man måste förtjäna sin brinnande krona.
Nej nej, hon stod bara och log, ensam och sjöng i vissa sånger.

Det blev så bissart när kören sjöng massa olika sånger som hade "välkommen lucia" budskapet och hon svarade aldrig. Vad löjligt!

Plötsligt förstod jag allt rabalder med röstningen. Det var ingen talangjakt, det var bara hederlig sexistisk skönhetstävling. Hurra.

---

Men trots detta...

...jag saknar att vara med i Luciatåg. Jag saknar att vara Lucia. Att få hem metallkronan dagen innan från skolans kassaskåp och putsa upp den och klä den i grönt och rött...

Att skära ut en huvudduk och sätta fast kronljus i hållarna.

Att tvätta håret och locka det och se hur det skiner emellan kronan. Och sedan få det röda bandet runt sin midja och för en ända gång känna sig vacker och alla tittar på en uppskattande när man leder sången.

Jag var Lucia när jag var 12 och eftersom vår musiklärare var en ambitiös exmusiker så gjorde han ett mycket vackert Luciatåg. Han fick alla tärnor och stjärngossar att gå in först med tända ljus, sen så bytte de sång till en ny vacker (Så mörk är natten) Lucia sång som skulle "sjunga in" mig.

Så jag fick gå där ensam, och alla tittade. Att gå från klassens misfit och clown till att ha föräldrana till dessa barn som tyckte så illa om mig, det är en seger.

Och som jag hade övat! Jag värmde upp rösten, så när jag ledde "Goder kväll i denna sal." då lät det bra!
Jag läste mina rim utan att staka mig för jag hade bestämt att de skulle bli så bra så bra.

Jag var Lucia på kvällen. Kanska var det mörkret som gjorde det, eller mina envetna röstförberedelser, men jag klarade mig mycket bättre än de två dagsluciorna. Och exmusikern var så glad och stolt och jag älskade honom för att han var det.

Ja jag saknar det, det var som en teaterpremiär (men detta var innan jag började med teatern, så man kan säga att det var min första) bara för att jag slog de andra på nosen och de kunde inte göra något åt det.

Vi hade lottat och jag fick min lott (det var faktist en flicka före mig, men hon ville inte så då drog de mig). Lottningen hade fötts ur gamla orättvisor om röstningar.

---

Är det någon som tittar på svenska hjältar galan ikväll? Varför är det massa kändisar där? Får de betalt för att sitta där med näsduken och torka tårar medan de hör på historier om folk de kommer glömma dagen efter och en dag kommer försvinna?

Att folk orkar bry sig.

Jag är lite bitter om det, men ända jag såg den där valium-lucian så retar jag mig på de mesta. Arbeta folk, arbeta! Hon bara stod där och var söt, det räckte tydligen.

Efteråt pratade alla om hur vacker hon var och hade helt glömt bort debatten med att välja någon bara för hon var vacker.
Då hade någon av de duktigt sjungande tärnorna förtjänat Luciakronan bättre, de kunde och kämpade och skaffade sig moment i ljuset, för de kunde sjunga.

De stod inte och log med färgat hår och öppnade munnen en gång i kvarten medan ljusen brann ner.

...


Jag saknar att vara Lucia, att sjunga och vara ljusbärare och förtjäna min lott.

---

I övriga tankar: Imorgon åker jag! Åh, det kommer vara en lång dag, men jag kommer få krama mina bröder, mina föräldrar, mina vänner, kusiner och alla jag älskar igen!

Jag saknar er

Humör: nostalgic


Musik: Julen är Här - Tommy Körberg (den enda verision som finns på spotify tydligen)

---

Julkalender!

Jag vet att jag är egentligen för gammal för det, men jag har en bra anledning! Men är det någon annan som tittar på julkalendern i år?

Eller åtminstone såg 1:a avsnittet?

Haha, det märks att all skit Svt fick för sin gamla julkalendrar på sistone (särskilt förra årets) försökte de rädda i årets. Jag är inte helt säker på om de lyckats...

Årets julkalender är "Superhjältejul" (tydligen med två karaktärer som startade som ett skämt på barnprogrammen om jag ska förstå min bror rätt men nu fick en egen julkalender).

Två superhjältar som pensionerats och numera bor på julstjärnan där det alltid är jul och de läser äventyr för sina barnbarn ur en stor sagobok.

Så det är typ svenska The Incredibles?
För en av hjältarna vill kunna göra superhjältegrejer igen medan den andra är fullt nöjd med pensionärslivet. Men här är det ombytta roller tack darwin, med kvinnan som gillar äventyr och mannen som bakar lussebullar.

Av det lilla som jag berättat för er så kan man redan se en hel del av Svts svar på klagomål.

Förra julkalendern (jag minns inte vad den hette!) fick klagomål över att den inte var julig nog. Här bor de på en planet där det är jul året runt! All inredning är kopplad till julen.
Lite cheesy, jag menar, det funkar att låta julen växa fram i kalendrar med.

Kaspar i Nudådalen fick kritik för att den var deprimerande och hanterade med verkliga problem. Jag minns faktist inte vad det var, men jag tror att det var något hus som skulle rivas. Vilket jag tyckte var modigt gjort av Svt, för då tar man sin publik på allvar.
I år så läses äventyren upp ur sagoboken och är redan gjorda. Dessutom handlar det om superhjältar. Inte så realistiskt.

---

Kanske arbetar jag mig upp för mycket om detta. Men julkalender var så stort när jag (vi) växte upp och ack så lyckat. Här är däför några goda råd till hur bra julkalnder ska vara:

- ondskan behöver inte titeleras ond! (Vi behöver ingen ond skurk, i de flesta fallen är ondskan någon som inte presenteras förrän några avsnitt in eller till och med efter halva kalendern, och kanske då som Elake Måns i Pelle Svanslös bara en mobbare)

- julens högtider ska presenteras i kalendern (är det lucia på det verkliga datumet, då ska det vara lucia i kalendern)

- realism ger trovärdighet (så länge du håller folk normala, så kan de gärna vara katter som i Pelle Svanslös, för de fungerade som verkliga människor!)

- Ingen Over The Top Acting! (Vuxna tycks lida av det i barnprogrammen nuförtiden de gånger jag ser dem. Goddammit, vet ni hur fånigt det ser ut?)


Jag kommer säkert på mer. Jag ville lägga till punkten "Inga Musikaler!" för årets julkalender har en sång i varje avsnitt. Tydligen så behöver ett 15minuter kort avsnitt tas upp av 3 minuter dålig sång.
UGH.

Anledningen till att jag spanar på julkalendern är att de fick Pierre Lindqvist (jag vet inte om det är rättstavat) att ta en liten roll i den. Eller om den blir större, vi får se.

"Men Sandra. Du och dina obskyra skådespelare. Vem är nu det?" säger ni.

Pierre spelade Staffan i Mysteriet på greveholm!

Jag läste rollsättningen innan kalendern startade och igår dök han upp! Han är äldre och rynkigare men nog känner man igen Staffan!
Staffan och Jean (som alltid var min favorit) finns det några mer älskvärda fegisar?

Pierre har precis som Björn Kellman en distinkt röst så han var rätt lätt att känna igen. Han spelar någon karaktär kallad "Hustomten" som jag antar ska vara någon slags allt-i-allo?
Vet inte ännu. Han var på skärmen för några sekunder bara så vi får se vad som händer.


Ah, jag måste avrunda detta. Jag kan inte fatta att jag skrivit så mycket om det sabla julkalendern! Jag antar att glöggfikat jag var på igår förgiftade min hjärna.

Ta hand om er!

Humör: working


Musik: Wake Up the Woiceless - Story of the Year

---

”Ur led är tiden! Ack att jag blev den som föddes att vrida den rätt igen!”

-         Hamlet

 

Du och jag Hamlet. Du och jag.

 

Kristdemokraterna ur tiden snarare. Hur kan vi egentligen ha ett parti som är baserat på religion?  Hur kan de också sitta och vara med bland de högsta hönsen?

Jag är arg eftersom en av våra texter tar upp hur religion stoppade biblioteken från att utvecklas och lära ut och jag har alltid hatat kristdemokraterna av någon anledning, så nu kan jag äntligen få ventilera.

Är inte kristdemokraterna en del av gammel-Svergie där folk ständigt oroade sig över att de skulle få hår på handflatorna om de rörde sig själva för mycket därnere?

Skulle inte det vara roligt ifall KD tog upp onani som en valfråga? Och om de faktiskt vann?

Jag ser en helt ny sexualundervisning framför mina ögon.

”Ni har nått en viss då kanske ni vill experimentera… gör inte det. Om ni gör det, skit i kondom. Och abortera inte. Onanera inte. Och vad ni än gör så kommer ni att brinna.”

(hela världen kommer brinna)

Jag är medveten att jag blandar in det katolska synen här (mest protestanter i Svea om jag minns rätt), men tanken var för rolig för att inte skrivas ner.

 

Men varför har vi ett parti som är baserat på religion? Som baserar sina valfrågor på något som inte är ren fakta? Som debatten för några år sen om att homosexuella ska få gifta sig.

Bibeln säger att det är fel.

 

Men om man tänker efter, om vi går bakom kristdemokraterna och tittar på deras källa, kristendomen – är det en korrekt faktakälla? Eller sen när är någon religion egentligen informativ och har korrekt fakta?

Skulle man inte kunna betrakta alla heliga texter som skönlitterära eftersom…det finns inga bevis? Man har byggt sitt troende på en text som  man inte vet om den är sann.

Finns det något bevis för att något som står i bibeln är sant?

Vi alla vet att det blivit överbevisat att jorden är miljoner år gammal och inte de tusen som står i bibeln.

Fakta står emot text.

 

Skulle man då inte kunna ta vilken bok som helst och höja karaktärerna åt skyarna och följa deras exempel, precis som vilken religion som helst.

 

Det som är utmärkande för den här tidsåldern är att den är kritisk. Allt som är nytt iakttas och lusläses med smala springor till ögon och domen som följer är livslång. Hör detta hemma i denna nya tid? Är det bra? Är det användbart?

Religioner undgår detta med sina ålder och sina många anhängare, generationer efter generationer som har lärt varandra någonting.

Därför kan ju religion betraktas som lektioner i baskunskaper. Alla lär sig gå av sina föräldrar, och vissa lär sig religion av sina föräldrar i en familj där båda kunskaper anses lika oumbärliga.

Andra vinns över, ”Blir frälsta”. Budskapet om att det finns någon som älskar dig eller att han sätter upp regler som gör ditt liv enklare att leva är ju alltid trevligt.

Jag älskar dig, du är min.

Om man tar ett exempel angående regler: Alla vet att barn behöver regler, annars blir de vilda och bortskämda. Ett sådant barn uppskattar ingen. Så därför mår barnet bra av regler och växer upp till en lydig och duktig människa.

Religion kan tolkas på samma sätt, du får regler och ledning som hjälper dig bli en duktig människa i religionens namn.

 

Så tillbaka till kristdemokraterna, är de inte lite dammiga? När jag var mindre fantiserade jag om att de använde bibeln som en stor svarsbok, som en lärare använder facit för att rätta sina studenters prov. Om kristdemokraterna inte visste vad de stod i en valfråga gick de till sin allsvarande bok.

 

 

”Så vad står det i boken?”

”Syndigt.”

”Okej, då blir det nej på den då.”

 

Föreställ dig detta meningsutbyte med Göran Hägglund och valfri sekreterare så får du ett gott skratt för dagen.

 

Det är meningen att dessa ord ska förarga och fundera. För reflektera över hur enkelt religiösa människor har det. De har en sak att gå till att få svar och ledning.

Så enkelt har inte vi O-religiösa människor, vi måste lita på vårt förnuft och försöka ta ställning utifrån oss själva.

 

Är religion fiktivt? Hur kan ett helt parti i så fall vara baserat på något som lika gärna kan utbytas mot vilken bok som helst?  Alla böcker är ju som bibeln, ord på sidor som vill ge en mening. Om Kristdemokraterna någonsin vill byta bok så är mitt förslag  ”Fight Club” av Chuck Palahniuk.

 

Jag gillar den boken.

Jag gillar många böcker av Chuck, och andra författare, men tanken på att citera Fight Club i kyrkorna…

Sedan ett stort slagsmål.

Maybe self-improvement isn’t the answer.

Maybe self-destruction is the answer.

 

“You have a class of young strong men and women, and they want to give their lives to something. Advertising has these people chasing cars and clothes they don’t need. Generations have been working in jobs they hate, just so they can buy what they don’t really need.

“We don’t have a great war in our generation, or a great depression, but we do, we have a great war of the spirit. We have a great revolution against the culture. The great depression is our lives. We have a spiritual depression.

 

Om bibeln säger sig kunna utlära, vad kan man inte lära sig av detta? Faktum är att jag har massviss av citat som  folk borde kunna och sjunga som ett brustet Hallelujah.

Tusan, så många ideer till historier och så lite tid till att skriva.

Måste studera.

 

Ta hand om er.

Humör: content


Musik: Toy Boy - Mika

---

Igår såg jag en dokumentär om en kvinna som kämpat mot sjuklig fetma hela sitt liv.

Och ja, jag är en av de ondskefulla typerna som tittar på "Biggest Loser", "Generation Fett" och "Du är vad du äter" för att känna mig någorlunda duglig själv.

Men detta var bara medicinskt och sorgligt. Hon hade blivit utsatt för övergrepp i sina barndomsår vilket grävde ut en del av hennes själ, vilket hon försökte fylla med mat.
Det förvandlades bara till gult fett under hennes hud.

Det får mig att riva i skinnet mitt när jag såg operationerna. Fettsugningar som fyllde stora skålar med vitt segigt fett och blodslam.
Sen var de tvugna att skära bort hud som hade täckt över fettet. Det bara hängde hudslamsor på henne, stora sjok av hud som var tvungen att skäras bort.

Kirugen visade underhudsfett som var gult som ostbågar, fett som inte kommit ut från fettsugningen.

Hon blev aldrig normal.

De skärde bort bitar av hennes hud, magsäck och fett, men hela hennes kropp var full av ärr och hud som hängde. Hennes hår var torrt pga av undernäring eftersom hon hade en sådan liten magsäck och inte fick i sig tillräckligt med vitaminer från det lilla hon åt.
Hon VILLE äta med hon kunde inte.
Hon kände sig fortfarande fet. Hon var inget fettberg längre men hon såg inte ut som en människa som ens kan låtsas vara lycklig.

Hela sitt liv hade hon kämpat mot sin kropp och trots att hon vann lite mer med varje operation så betraktade hon sig fortfarande sig som den feta människa hon förut var.

Ett helt livs kamp. Det var allt hennes liv var. En kamp mot fett som smugit sig in överallt i henne och hon skulle förmodligen aldrig sluta kämpa.

Jag blev inte särsilkt äcklad när de höll upp lös hud glatt framför kameran, men jag grät en skvätt för kvinnan på slutet som bara hade den här livslånga kampen mot sin kropp.

---

Det är lustigt vad som får en att gråta nuförtiden. Det känns som jag har felkopplingar i hjärnan på hur jag ska reagera på saker.

En klasskamrat kommenterade när hans vän nyste, att det vore en skam om vi alla fick svininfluensan av honom.
Jag kunde inte hjälpa det, mitt ondskefulla garv pyste ut, hur mycket jag än bet ihop.
Ingen annan skrattade.

Samtidigt när jag satt och tittade på Family Guy senare ikväll så slapp en tår ifrån mig. Jag kan inte hjälpa det!
Jag vet inte hur många av er som tittar på Family Guy, men det var avsnitt där Stewie äntligen lyckades ta över världen men till slut blir dödad, bah- ingen kommer veta vad jag skriver om. Jag grät när han var död hursomhelst. Jag tror det har någonting att göra med minfashination av udda, bra gjorda dödsögonblick i film och TV. Men trots allt...
Jag visste ju att det bara var tecknat. Fast det var en sorglig stund det var det...

Felkopplade nervimpulser kanske. Jag blir arg på knattefotboll laget joggar förbi mitt fönster och jag suckar när folk håller handen på stan för jag tycker synd om dem.

Det här låter fel...

---

Ibland är jag bara en dåre antar jag.

En flicka fick reda på att de varit min födelsedag och köpte mig en påse godis.
När jag frågade varför klappade hon mig på huvudet (varför klappar folk mig alltid på huvudet? Jag gillar det, men ger jag ut någon slags speciell vibb?) och sa någonting jag nu har glömt.

Och enbart dårar kommer på sig själva att längta efter mer huvudklappningar och vilja få en klapp på kinden med.
Dårar uppskattar all affektion.
De blir så lätt förälskade och suger i sig varje form av värme och tillgivenhet de kan finna.

Varför gör dåren så? Vem vet?
Galenskap är ologiskt.

Ibland är jag en dåre.

---

Kvinnan i spegeln är tillbaka.

Hon ser fundersam ut. Och hennes hår är väldigt långt. Herre Gud vart kom all det där håret ifrån?!

---

Den stor tragedin med vår nutid är folk inte vet vad de skulle göra med sig själva om de var fria.

---

Och på mitt lokala Ica säljer de glögg och pepparkaksdeg. Livet fortsätter!


Herre Gud nu förstår jag vad Jess menar med att mina tankebanor är överallt. Jag kan inte hjälpa det, jag är en orolig själ och mina tankar studsar och förvrängs.

Tänk det som en spegelsal med roliga speglar. Allting förvrids och ser annorlunda ut trots att det är samma sak.
Om jag hadde människor i min hjärna skulle de tappa bort sig.

Humör: blank

Musik: Lullaby for the Taken - Kimya Dawson

---

Mina händer luktar kaffe.

Kaffedoften är där för att jag dricker kaffe religiöst, det håller mig uppe och säger ”lite till lite till”.

Jag kan dansa till rock och musikaler från min laptop med hjälp av kaffe.

~

Min mun smakar alltid mint och blod.

För jag vill inte ha kaffegula tänder, mycket farligt, inte attraktivt och inte många leenden besvaras då, farligt, farligt när man vill lära känna nya människor.

Så jag borstar tänderna hårt, försöker pressa in tandkrämen, bränna in den i tandköttet och i de vita nerver som är tänder. Och tandköttet blöder, gör skummet rosa och när jag spottar så rinner alltid en liten bäck av blod ner för min kind från min mun.

~

 

Mitt hår luktar rök för en av mina nyvunna vänner är rökare och för att hon inte ska bli ledsen och för att jag så gärna inhalerar cancer sitter jag bredvid henne och röken fastnar i mitt år och smultronshampoot som jag använder är så billigt så den lukten fanns aldrig där till att börja med. Ibland saknar jag hur Jessicas hår luktade fruktis och hur jag fick dofta in det för jag älskar nytvättat fruktisdoftande hår.

~

Mina ögon är alltid lite trötta för jag går ut på natten bland gravstenar och sedan länge döda människor för de försöker inte bli mina vänner och jag försöker inte bli deras.

Jag drömmer att jag är stressad och inte kan mina repliker och när jag vaknar så vaknar jag med ett bultande hjärta som aldrig saktade ner i sömmen.

~

Min hud är ren från igentäppta porer och glänser lite av många eftermiddags sittningar i köksfönstret där jag tillsist somnar och kan slå mig illa om jag skulle ramla ner.

Och medan min hud insuper nyttiga solvitaminer så ramlar glansen av mina ögon av, rökdoften blåser ur håret och min mun smakar av hallonsaften som får ackompanjera mig i fönstret.

Mina händer luktar bara av metallvatten och svett av solvärme och hela min kropp kommer till ro när den är så lugn.

 

Alla borde ha ett köksfönster i solen.

Humör: sleepy


Musik: I need some Sleep - Eels (Shrek 2 Soundtrack)

så jag gillar shrek, skjut mig, jag har småbröder vet ni

---

Efter allas prat om vin så blev jag riktigt sugen på rödvin. Jag gillar rö'vin, (jag hade faktist börjat lära mig att säga D men växjöborna får mig att tappa in till mitt inre talfel antar jag) det har en viss tyngd som vitt vin bara tycks ha i surhet istället.

Jag är fortfarande på filosofiskt humör.

---

Ibland känns det som jag inte är jag.

Har ni någonsin fått den känslan?

Jag vet att jag kan formulera mig, jag kan bilda ord som bildar något värdefulla meningar som jag gillar (ibland).
Jag vet att jag kan tänka och diskutera och läsa och därav lära mig vilket har gett mig pengar på banken och betyg som fått mig någonstans (rätt bra då).

Men samtidigt...samtidigt som tankar rinner i mitt huvud och bildar kvicksand och sirapsoppa av ord och filosofier så kan jag stanna upp framför en spegel och fråga mig vem den här personen är.
Jag glömmer bort hur jag ser ut.

När jag stannat upp framför den där spegeln blir jag aldrig glad. Jag har aldrig varit glad över henne därinne, det vet jag, men just i sådana stunder när jag återupptäcker mig själv, så blir jag speciellt ond på den där kvinnan i spegeln (för jag är ju ingen flicka längre och inte längre hon).
Så dumt hon stirrar på mig, så slött.

Jag tycker inte hon är värd mina tankar den där saken i spegeln. Hon ser för dum ut, för belåten ut, för ful ut, för fet ut och när jag dömer henne på det där sättet kan jag återkomma till insikten av att det är mig själv.
Det är aldrig kul.

Jag har bara en spegel i min lägenhet, i badrummet, zv praktiska skäl. Ibland hittar jag den dumma människan i den, ibland hittar jag mig själv.
Det är bara jag men ändå ser jag två personer dyka upp i den.

Tänk om jag kunde förstå vad det berodde på.

---

På ett mindre filosofiskt stadium, ibland är det bara komiskt att studera vilken tragedi man har till kropp.
Jag kommer nog inte lära mig att ens hälsa på den (istället för att älska den) men den får mig att skratta om något med en lite bitter ton.

Min revbenskorg är inte snäll och rak utan är motsatsen till kvinnor som brukade bära korsetter. Om deras buktade inåt så buktar min utåt.
Som en fet fjäril så buktar den och gör min uppenbarelse rätt bred. Jag har lärt mig att tycka att det är rätt roligt för jag föreställer mig den en slags kon av ben och det är humoristiskt i mina ögon.

På tal om ögon så finner jag det mindre roligt att jag fortfarande minns att någon sa att jag hadde "knarkar ögon". Det kommer aldrig bli kul för mig, det är ingenting som jag vill ha. Knark kanske, men sömniga ögon har dock aldrig varit en hit. Kanske på 60-talet dock.

Jag ska inte tala så mycket om min kropp mer, för det är rätt läskigt, men den roar och äcklar mig som ett fyllo som berättar kul historier och sen spyr ner bardisken

En sista grej bara, jag läste min livslinje i handen häromdagen och den sa att jag var en drömmare.
Som om jag inte visste det redan!

Ta hand om er.

Humör: peaceful


Musik: A Little Dental Music - Little Shop of Horrors

---

Jag tänker inte på två människor som är ihop, som älskar varandra i könsbestämmelser. Jag tänker inte Pojke och flicka eller pojke och pojke, eller pojke och flicka bla bla bla.

Jag brukar tänka på förhållanden som en som vill bli skyddad och en som skyddar.

 

Jag brukar tänka, att har jag bara klurat ut om jag är en beskyddare eller om jag vill bli beskyddad så kanske jag kan pröva att försöka älska någon trots alla mina tvivel om förhållanden.

Men jag vet inte vad jag är.

 

Ibland föreställer jag mig att två män som är tillsammans måste antingen krocka eller ha det utomordentligt bra, för de kan både beskydda och bli beskyddade. Samtidigt så kanske de bara kan göra en sak.

Jag gillar bara bilden av två män som håller om varandra rädda, men väntar tillsammans på att världen ska ta slut.

 

Jag skrev ett utkast på en dialog novell om det en gång, två män blir inlåsta i en svart källare, de vet inte hur den andra ser ut men allt eftersom maten tar slut och rädslan gnager på dem så börjar de tillslut älska varandra och dör, glada över att få uppleva riktig kärlek utan att inse att deras kärlek var så äkta för att den slapp sättas på prov av omvärlden, och av deras andra icke-rädda för döden känslor.

 

I slutändan ville de bara inte vara ensamma.

 

De är ingen direkt skräcknovell så jag fortsatte aldrig, men den innehåller lite av mina teorier av kärlek, att det är mer av en överlevnadsinstinkt och att desperationens kärlek (så länge den låtes leva) är kanske den mest starkaste men ändå mest tvivelsamma.

 

Men jag tänker på förhållanden så, folk som vill beskydda och bli beskyddade.

De båda männen i källaren klarade av de båda rollerna, för vad hade de för val? De var ju instängda där. Vem annars hade att älska i slutändan?

 

Jag vet inte om jag vill bli beskyddad (jag kvävs) eller om jag vill beskydda (ansvar?)

 

jag vet, jag vet, jag vet, ingenting egentligen

---

 

Så bisarrt. Jag har hittat en ny koja.

 

Jag upptäckte för två dagar sen att jag kunde öppna köksfönstret. I vanliga fall är de nästan hoplimmade av gammal smetig pannkaksrök och stekos.

 

Lägenheterna just bredvid mig har balkonger. Sen är det jag och några andra som inte har det. Jag upptäckte dock att man kan sitta i mitt köksfönster. Jag klättar upp där och låter solen skina på mitt ansikte och det känns som jag hittat garderoben som leder till Narna.

Världen är inte annorlunda än den jag ser igenom fönstret men ändå har så mycket nytt öppnats för mig.

 

Så jag sitter i mitt köksfönster och lyssnar på ledsam musikalmusik på laptopen och jag mår så fruktansvärt bra.

 

Det är lustigt att jag spenderat så mycket av mitt liv genom att tänka på hur jag ska ta slut på det när en sådan perfekt slut finns här. Det är som om någon driver med mig.

Utanför mitt köksfönster finns en liten gräsplätt, perfekt för picknick, sedan ett lågt skruttigt stängsel. Efter det kommer tågrälsen.

Bortom det ligger sandpromenaden med sjön.

 

Jag är så nära tågen. Det är rofyllt att se de snabba X2000 svepa förbi, de långsamma fula transport tågen luffa på sakta med meddelanden skrivna på från startfolket till destinationsfolket.

Jag kan läsa meddelanden på vagnarna. Oftast är det info om de läcker och liknande men ibland så är de små snälla hälsningar.

Jag undrar om de vet hur den andre i andra änden som ska mottaga lasten ser ut.

Eller om det är ett skott ut i mörkret.

 

Tågen går så nära och jag hör varningsklockorna klämta när de sänker bommarna. Och på något sätt är jag nöjd med enbart det. Tågspåren ropar inte på mig.

 

Synd att poeter inte springer omkring fritt längre, det hade säkert varit kul för dem att se mig sitta i mitt lilla köksfönster och sola ansiktet medan ”while step's away the beast is drilling…” (little shop of horrors soundtrack) spelar i bakgrunden.

Då och då kammar jag igen håret med min hand och rycker bort hårstrån och släpper lös dem i luften.

Det kan inte vara bra för mitt hår men jag gillar att titta på dem medan de seglar igen luften för några sekunder och sedan blir osynliga för mitt öga.

Lite som såpbubblor.

 

 

Humör:   peaceful

Musik: Somewhere That's Green - Little Shop of Horrors

---

Jag hadde en lustig dröm inatt.

Jag satt vid en bar när en lång pojke (kille/man?) med en smutsig trenchcoat satte sig brevid mig.
Jag tänkte inte så mycket på det, vad jag minns av drömmen så kliade min mun för att folk rökte äckliga självgjorda ciggaretter inomhus.
Jag gillar ciggarettrök men isåfall officiela märken, för så som jag mindes så fick den här röken min mun att klia. Dessutom var den väldigt lila-blå.
När jag väl tittade på pojken (min dröm var väldigt bestämd med att även om han var äldre än mig så var han en pojke) så såg jag att han hadde bandage för ögonen.
Det udda var att det var alldeles slät över hans ögon, dvs hans ögonglober stod inte ut under det.

Innan jag hann kommentera på det så frågade han varför jag hade ett glas med Red Bull och Vodka (ny favvodrink!) och ett glas med rosa pantern.
Om jag minns rätt så svarade jag:

"Vodkagrejen får killarna att stanna kvar och Rosa Pantern får tjejerna att stanna kvar"

Jag tror jag förklarade det mer i drömmen, men det är vad jag minns iallafall.
Jag lät honom smaka på båda drinkarna innan han beställde något såg ut som...svart vatten åt sg själv. Igenomskinligt men ändå svart.
Samtidigt som han drack lossade bandage på det där dramatiska sättet där det liksom ringlar av den kroppsdel du satt på det.
Som en långsam orm som vill av en gren och ringlar av snabbare och snabbare. Om ni haft bandage så förstår ni vad jag menar.

Och som jag misstänkte hela drömmen så hadde han inga ögon. Bara svarta hål men ibland när ljuset var rätt så tyckte jag se mig skallbenet glimta igenom.

Jag tror jag sa till honom i drömmen att det måste gjort ont och frågade om han ville ha hjälp sedan när han skulle ta sig vidare.

"Jag kan inte hitta hem. Jag ser ju inte vägen dit." sa han och gick och lämnade sin dricka på baren. Den där svarta hemska drycken.a

Bartendern ropade efter honom men han skrattade, det minns jag. Ett sånt där skratt där man hör att det övergår till tårar eller skrik.
"Förr eller senare så kommer han vaara stilla" minns jag att mitt drömsjälv sa och sen så såg jag att båda ina drinkar hade mögel längst upp på ytan

---

Jag undrar vad den drömmen betydde. Jag tyckte synd om den där långa pojken som inte kan hitta hem för att hans ögon är borta.
Det känns lite som en spökhistoria eller hur? Förevigt dömd att leta och gå och aldrig komma hem.
Och han kändes verkligen som en pojke så jag tror att han har en familj som väntar någonstans.
Det var inte en läskig dröm, det kändes mer som en tavla.
Mitt drömjag var inte rädd, utan det var mer som att se och inta utan att känna sig rädd.a Dessutom verkade han som en snäll pojke.

---

Ur det verkliga livet:

Jag var på konsum igår och handlade vid snabbkassorna.
Till vänster stod en kvinna med svart tröja och stjärntattueringar i den riktiga kassan och betalade sina varor till kassörskan.
Brevid henne stod en man som kunde vart pojkvän/vän/bror
På hennes arma hadde hon 5 röda ärr, såsom de ser ut när de kanske är gjorda några timmar innan men man inte har tvättat av sårskorpan.
Jag har ingen ide hur hon vågade eller ville visa upp de där linjära ärren som är så uppenbart självförvållade.
De var inte ens djupa, bara tillräckligt för att skapa skorpa.

Jag gillar gammla ärr, gammla streck som blir tydligare i solen, en bit hud som står ut. Jag antar att detta gör mig ett slags fan av scarification, men jag gillar ärr okej? Scarification är en form av HARDCORE tattueringar och ä<rr ska inte bilda bilder som är gulliga, coola eller tribalsymboler.
Ärr talar om vart du har haft ONT och det är historien i sig.

Poängen är att jag gillar mina gamla ärr men jag skämdes huden av mig för mina färska. Att bara räcka över pengar till en kassörska medan min hud bultade argt röd över en blödande spricka på min arm (eller mitt ben, men man räcker ju så sällan över pengar med den kroppsdelen eller hur) är något jag INTE skulle kunna göra.
Inte nu iallafall.

Jag kan haft momentum då jag gjorde mina händer fula ihopp om familjen skulle se eller någon skulle skrika till men när de stunderna kommer kan jag iallafall inte öppna käften så jag skäms iallafall och poängen är förlorad.

Tillbaka till flickan, hur kunde hennes vän/pojkvän/bror INTE undgå dessa paralella linjer?
Kanske är det något dom själva kommit överens om...

Jag vet inte ens varför jag skriver om detta, att se den där flickan väckte så många minnen bara. Jag passar inte ens till cuttare, jag hade så svårt att låta bli att pilla på såren så jag fick lätt infektioner vilket gjorde hela området på armen rött och bultande.
Jag avskyr sådant! Som en del kanske vet, att dra över tighta byxor över sådant är HUGA.
Jag är ingen talesperson som gör reklam för detta nu, minns att jag sa att jag skämdes, men det var ett (relativt) bra sätt att bli av med stress. Och jag gillar mina ärr, precis som min tattuering så gör de mig lite mer unik och jag kan dra fingret efter dem för att minnas och vara glad över att saker är bättre.

Vänta...


Jag har T-shirt på mig nu så...8! Åtta små historier och minnen syns (någorlunda) på mig. Sen har jag gömt några för mig själv att enbart ha för mig.
Det är lustigt, när jag flyttstädade hittade jag små undanstoppade vassa föremål här och där. Och jag kan ärligt skriva att jag kastade bort varenda en utan någon större eftertanke.




ta hand om er hörni

Humör: anoxius

Musik:  Cornelis Vreeswijk - En fattig trubadur

---

Här är en liten utmaning till mig själv, från och med nu ska jag skriva varje dag.

Varför har jag varit borta? Jag jobbar min sista vecka på arlanda och ska försöka börja på Växjö universitet.
Jag! Fegisen! Men jag blev så hänförd, vi var där nere och allting kändes så...BRA!

Jag begriper det inte.

Men jag ska försöka och försöka, för jag behöver komma bort, bort och uppleva nytt.

Vara Jag.

Jag orkar faktist inte skriva mer om det, för det är det ända folk pratar med mig om nuförtiden.

---

Har ni någonsin stirrat in i en spegeloch tänkt, att det där är inte ni, att ni ser minsann inte ut sådär?
Det tycks ske så ofta för mig att jag har slutat tänka på det.
Har ni någonsin tittat in i en spegel och blivit arg på spegelmänniskan för den falska bild hon/han ger omvärlden som ditt utssende.
Dessa dumma ögon, aldrig tillhörde de dig? Visst har du ett minne av att de brukade gnistra och glimma och vara något "speciellt"? För ingen vill  ju ha grå ögon.
Och aldrig har du satt uppt ditt hår sådär dumt och inte går du omkring med ett så dumt uttryck på ditt ansikte hela tiden? Visst brukar du ha något som är alldeles eget och inte den här zombien du ser framför dig nu?

Blir du någonsin rädd för denne? För denna andra männsika som bär någon slags likhet till dig men ser så ond ut.
Ja, kan hon inte se riktigt djävulsk ut ibland, som om hon sett för mycket och vill göra allt för mycket.
Hennes ögon kan vara så hårda, hon kan visa för mycket tänder i leendet och hennes näsborrar tycks utvidgade i en fnysning som skulle kunna vara ett ursinnigt frust.
Ser hon inte ut som en mördare ibland?

Men kanske är inte det som skrämmer dig mest, utan de gånger då hon ser så ledsen ut som får dig att gå i bitar, för du vet ju vem den här människan är och hon borde inte se ut så.
När hon ser allra mest hopplös ut, vill du inte hånskratta eller göra grimaser för att påminna dig om, att det är ditt jävla ansikte och du ska minsann inte se så ledsen ut.

Min spegel gör så, mest hela tiden och fanns det inte så många noveller om paralell dimensioner in speglarna om elakt spegelfolk så skulle jag skriva en medan min spgelbild skulle göra miner jag inte skulle känna igen.

Att inte känna igen sin spgelbild är som att skratta utan någon förvarning, det skrämmer en lite och man undrar vad som kan ha börjat gå fel.
Och så undrar man ifall det är försent att göra något åt det.

Ta inte mina ord så allvarliga, som Cornelius sjunger så "duger just till ingenting.." är det ända rätta om mig i slutet.

Inte ens spgelbilden är kvar, haha!

Humör:   pessimistic

Musik: Will You Be Me? - Kimya Dawson

---

Frihet måste ständigt erövras och förtjänas. Ingen är egentligen fri.

Kan du stå ensam på ett fält som ingen har skapat utan med minsta skuld över hur du kom dit så är du fri.

Men hur tog du dig då till fältet? Och hur överlevde du dina första levnadsår tills du var mogen nog att komma till fältet och uppleva frihet?

Någon hjälpte dig.

Känner du ingen skuld över att lämna denna person bakom dig?

I så fall är du inte fri.

---

På ett sätt så vill jag bli alldeles fri från andra människor. Tänk att utan skuld kunna göra vad du ville eller ta dig fram hur du ville utan att orsaka andra skada som ger dig skuld.
För skuld är fångenskap.

Jag har tänkt mycket på frihet på sista tiden.
Mycket som har hänt som fått mig att fundera.

Och så som jag har starka åsikter om kärlek, likaväl har jag det om frihet.

INGEN är fri, förutom den människa som kan låta sina känslor gå överallt utan att de orsakar henne smärta. För ingen vill ha smärtan, då den tynger sinnet och kroppen, därav blir smärta i sig själv ett slags fängelse.
Men det finns ju fysisk och psykisk smärta, varav den sistnämnda blir svår att komma undan då den infilkteras av andra människor och ens realtioner till dessa.

Jag har funderat på att om jag skulle bli fri ifall jag flydde ifrån alla jag kände och de känslor som jag får av dem.
Men nej. Jag är ingen sociopat, jag BRYR mig om vad de här människorna tänker och hur de mår.
Skulden av att lämna dem skulle bli mitt fängelse som jag är osäker på om jag skulle bryta mig ur. Även om jag skulle lämna dem i olycka/självmord/mord/m.m.
För vi vet ju inte ens om döden är den ultimata friheten. Tänk om man fortfarande har känslor i döden?

Den ultimata friheten är att antingen inte möta människor alls, eller att hata dem. Lär man sig att hata alla man känner så kommer man ju inte ha skuld över att lämna dem eller hur?
Eller om de aldrig fanns där över huvudtaget.

Problemet i att hata, är att folk som hatar, de flyr inte. De försvinner inte ut i frihet. De oftast dödar eller hämnas på den människa som de hatar så mycket.
Betyder det att hatmördare (nästan alla mord är av hat, men jag skriver hatmördare för säkerhetskull) upnått den ultima friheten?
De har gjort sig av med källan till sitt hat, därav plågas de inte av de känslorna längre? Och kan man verkligen känna skuld över att man mördat någon man hatat?

Är de fria?

---

SLUTSATS:

Hur blir man fri?

Jag anser att frihet är när man gjort sig av med både fysisk och psykisk smärta. Detta verkar leda till att man ska växa upp till ett liv i ensamhet (vilket inte går) eller att man lär sig hata alla i sin omgivning för att sedan antingen lämna dem medan man lever sitt nya fria liv eller så gör man sig av med källan till hattet och man lämnas tom som en oinfylld runsten.

Frihet för mig är:

Frihet är att inte känna någonting som gör ont

Jag misstänker att folks störta klagomål med detta resonemang är att "men att aman får inte bara ont av människorna i sin omgivning, de kan ge gott också! Vänner och familj är ju snälla!"

Ha, ha. ALLA gör en illa förr eller senare. Oundvikligt. Så klart, man kommer över det och 7fortsätter vara vänner och man har sina familj, men det blir ju alltid smärta blandat med glädje.
Och jag specifierade ju att "inte känna NÅGONTING som gör ont."
Det är som att ha en bikupa. Visst du får god honung men förr eller senare sticker bina dig. Det är en del av deras natur såsom att göra honaungen.


Detta är inte ett klagomål gentemot någon. Detta är bara jag som utvokaliserar mina tankar om ett speciellt ämne, dvs: Frihet.
Ni får gärna bidra med era tankar. Min slutsats är iallafall fortfarande:

Frihet är att inte känna någonting som gör ont

Humör:  irritated

Musik: Why so Silent? - Phantom Of the Opera + annat

---

Why so silent, good Messieurs?
Did you think that I had left you for good?
Have you missed me, good Messieurs?

Och alla var tvugna att skriva om kärleken, denna löjliga sak - så lätt att hata när man inte har den själv.

Don Juan Triumphant!

Tack så mycket Fantom, ditt öde är också kärlekens tragik, du blir bara inte älskad.

---

Jag vill också ha ett inlägg om kärleken nu när Jess har skrivit och Doro har skrivit om sin "kärlek".

Jag anser att man ger upp sin frihet med att bli kär. Man blir en halv människa.
Har ni inte tänkt på att om folk är tillsammans med någon så frågar de alltid "Och hur mår NI då?"

Du blir en halv människa och måste ge upp lite av dig själv. Kära människor gömmer ofta hemligheter om sig själv av rädsla för att den andre ska överge dem.
Men handlar inte kärlek att älska trots olikheter?

Nej man ska passa, passa passa, passa passa PASSA PASSA PASSA IN! MAN ÄR INTE SIG SJÄLV LÄNGRE! Du och din älskade blir en del av en ny personlighet vars intressen ska övernstämma annars vet ni inte vad ni ska göra och prata om eftersom NI INTE HAR NÅGONTING GEMENSAMT!

Kärlek är bara ännu ett sätt att få uppmärksamhet, men för att göra det måste du kanske ge upp andra saker om dig själv eftersom den andra delen av ditt liv (din älskare) inte gillar det!

Kärlek är bara restriktioner.

---

Jomenvisst, jag har varit kär. Första gången var i sexan i en söt pojke som behandlade flickorna snällt och som jämlika.
Men han var kär i den söta brunhåriga SMALA tjejen som såg ut som ett rådjur.
Alla skämtade om hur söta och gulliga det var.
Jag däremot var ibland de längsta tjejerna i klassen. Jag växte upp som en lång tjej med breda axlar som faktist ville vara sekreterare och ordförande på klassråden.
Jag fick läsa upp min veckobok (en slags dagbok vi hadde i skolan) för klassen eftersom min lärare tyckte att de andra kunde lära sig av mig.
Folk blev inte arga.

Kanske var det för att jag inte tog några killar utan att jag var mer av en maskot för klassen (Åh den där Sandra, hon dyker från tvåans trampolin i simhallen och fick hålla tal på skolavslutningen)

Jag minns en gång att en kille frågade chans på mig men jag trodde att han skämtade så jag gick generad och skrattande därifrån.
Jag undrar ibland om han skämtade eller inte.

Sen har jag gått från att vara längst i klassen till kortast (men fortfarande med breda axlar, fy faen vad de förstör för mig) men fortfarande maskot.
MASKOT MASKOT MASKOT

---

Nu vet jag inte om jag vill älska.
Jag tar för mycket plats för att någonsin kunna halvera mig och låta en annan människa få bli den andra delen av mitt liv.
Dessutom kan jag inte passa in, jag är för konstig.

Jag märkte det härom kvällen när jag var bortbjuden till en middag. Massviss med snälla, udda, roliga människor i samma åldrar. En kille var rätt och slätt en manlig verision av mig.
Men när han skrattade högljutt tystande inte folk, när han drog fräcka skämt så....
Det var inte SÅ illa, men jag tar så mycket plats. Jag är en egoist och samtidigt inte, jag vill att alla ska ha roligt och det kan gå på bekostnad av mig.

Killar ger inte upp sin frispåkighet så lätt, de har växt upp med att när de pratar tystnar resten. Jag har läst så mycket Linda Skugge, Märta Tikkanen, Kerstin Thorvall att jag kräver mitt utrymme med, min frihet att vara jag.

De tillåter mig. Jag blir deras vän.

Men som Kerstin Thorvall påpekar, friheten har sitt pris.

En människa som inte dämpar sig, inte låter dela på sig, som rätt och slätt VÄGRAR passa sig in efter andra kan aldrig ingå i en tätt tvåsamhetsförhållande.

Friheten har sitt pris.

---

Och när alla talar om kärlek så väcks marorna upp igen, Du blir ensam kvar! Du blir ensam kvar! och Vem kommer någonsin kunna älska dig?

Ungefär som öppningen till Green Day's "Letterbomb"

Nobody likes you...
Everyone left you...
They're all out without you...
Having fun...

R'ah R'ah R'ah! Hör min klagan, se tårarna falla!

---

SLUTSATS (Ackompanjerat av Kimya Dawsons The Beer )

(he said don't shoot, I said I won't I love you you're my friend
I handed him my wig and shot myself in the head
then I stuffed a box of tissues in the hole in my skull)

Kärlek är giftigt, förstör dig som människa. Du blir en halv människa
Du måste begränsa dig, ge upp dig själv.

Men jag har ju aldrig älskat "på riktigt" så vad vet jag?

(when I pulled out the tissues they were covered with shit)

Jag är en idot med för breda axlar, som inte kan anpassa mig, som skrattar för högt, som hetsäter och vill mest av allt gå min väg och aldrig komma tillbaka för jag tror att det skulle vara bäst så.

(You said you're gross my darling, I said, No I'm rock and roll)

Folk vill älska ändå. De vill ha någon vid sin sida som kanske gör så att deras maror försvinner?
Jag finner att mina försvinner när jag dricker mig suddig eller sprättar upp små ränder på mig själv.

Dödar kärlek maror?

(And the christians gave me comic books as if I would be scared
of burning in hell, well I was already there)


!VARNING TRAGIK!

I min värsta Sockerdricka period påstod jag att kärleken är död.

Jag tror att den är det.

Nuförtiden är det mer skilsmässor än giftermål.

(Just find some pretty sucker and make that bitch your wife)

Människor vill inte halvera sig mer och de fann att kärleken dödade inte deras osäkerhet. Fantasin om att vi ska bli älskade är och förbli en fantasi.
För att ha någon vid sin sida är bara ett ytterligare problem inte en lösning.

(I tried to scream f**k you but blood was pouring out my mouth)

Men vad vet jag?

Jag är bara en maskot. Och såvitt jag vet så består mitt jobb bara av att vara pausunderhållning

Det begränsar mig iallafall inte.


And the silver pink pony kisses me and says:
you've come a long, long way and you deserve to be really happy

Humör:  drained


Musik:  It's Ok 2 B Gay - TomBoy

(Jag har nynnat den här hela dagen. LOLZ Vem skickade mig denna egentligen?)

---

Här är en intressant sak från Arlanda.

Terminal 3 är enbart inrikes och är den minsta terminalen med bara EN enhet, (enhet=resturang,butik)ett café som heter HAVA JAVA, hitta ordvitsen om ni orkar.
Gaterna är också enla utgångar istället för tunnlar som vid utrikes.

Notera dock att vid varje gate ligger en gratis kvällstidningslåda oftast full ( med mest expressen tror jag). I terminal tre ligger gaterna så nära HAVA JAVA att man borde rimligtvis se att de finns gratis expressen där.
ÄNDÅ köper folk tidningar på cafét.

Huh?

Använd ögonen people!

---

En annan intressant (och smått störande sak) från arlanda.

Thailandsplanen är de absolut största planen med två våningar (jag brukar tänka att det skulle bli mycket hamburgare av alla de människorna, för jag är sinnesjuk) så lyckas man pricka in vart alla de människorna sitter och äter kan man få rätt antal enkäter uppfyllt på ett kick (vi får en plats, vart platsen ligger och ett ca antal om hur många enkäter vi ska samla in).
 En man ville dock inte fylla in en enkät man han villa gärna berätta att han skulle till thailand för att skaffa en fru.
"De svenska kvinnorna är så självständiga och tar hand om sig själva nu."

Huh?!

(Är inte detta exakt samma sak som händer i Norrland men att de importerar ryska fruar?)

Det är många huh och WTF tillfällen som erbjuds på det här jobbet.

---

Now over to something completly diffrent.

---

Fan vad jag älskar Obama. I dagens metro (11 maj) så skriver de om hur han skämtade på en stor middag med alla viktiga människor. Han hade förberett ett stort och mäktigt tal men gick bara "Fuck this, jag talar från hjärtat".
Han skämtade om hur Hillary hade varta i Mexico och gav honom en blöt kyss och sa "Du måste åka dit!" (För er som inte vet det, är svininfluensan värst där nu)
Det är ett OK skämt att köra om svininfluensan och om deras rivalitet om presidentposten (hade dock vart ännu roligare om han bytt ut Hillary Clinton mot John Mcain).

Det är skilland mot Bush humor som går ut på att man skrattar över att Bush är en total idiot.

Obama om du sedan år och tittar på Pride i sommar med Michelle och dina barn då har dua min fulla uppvakan. Särsilkt om du låter bögarna pussa dig på kinden och du låter tidningarna fota det.
Ja, jag är medveten att det låter som Hitler grejen att pussa bebisar men här handlar det ju om att presidenten ska tillåta andra att pussa honom.

Michelle kommer vara cool med det, hon är en cool brud. När hon blev intervjuad och frågad över av det bästa hon hade gjort sen hon blev presidentfru (en sådan dammig titel) så säger hon "att vara med i Sesame street".
Bravo Michelle!

För barn är coolt och i USA är sesame street coolt, det var som att vara med i Björnes Magasin härbort i Sverigie, fast 1000 gånger coolare ändå.

Mike Rowe,  Jack Black, Robin Williams, Harry Bellafonte (!), Stewie Wonder, Johnny Cash (! ! !)
The list goes ever on...

(Mike Rowe är med i Dirty Jobs och är en mina favorit program på Discovery Channel)

Du är cool Michelle.

---

Nu ska jag lägga mig tidigt och kanske renskriva den långa roliga smskonversation jag hadde med min kära vän Jess när jag hade som tråkigast på jobbet.
Men imorgon det! (eller när jag orkar)

Löv ju All!

Humör:  cynical


Musik:  Light's theme - Death Note Soundtrack

(passar bra att ha i bakgrunden för att läsa detta inlägg)

---

Somliga människor gråter när de splittras. När de puttats över en kant, så ofrånkomlig, så dödande att tårarna kommer av vinden som slår i deras ögon.

Sen möter de marken och de splittras.

Sådana människor möter du inte ute på gatan. De är normala, ler och ser och säger: "Jomenvisst, allt är bra." Inuti skriker de.

Du kan inte veta det, ändå klandrar de dig för att inte rädda dem. Som om du skulle ha någon slags emotionell stålmannen syn och kunna suga ut det onda.

Ingen kan rädda människor som gör sådant. De går hem och använder sig av sina egna små metoder för att dra ut smärtan. Eller begraver den snarare. De skär sönder sig, äter, röker, super eller bara sitter ner och undrar vad de åstadkommit.

De tänker tillbaka till skolan på alla dessa onödiga saker som de lärt sig. Vad hjälper det att kunna räkna till tio på spanska när din fru har lämnat dig? Uno, dos, tre, quatro, diez...

Bryr de sig om att den landskapet har den landskapsblomman när man inte har några barn längre att berätta detta för och se dem imponeras?

Bit ihop och gå vidare. En svensk tiger, en svensk är tråkig och gör inte väsen av sig, utan är lugn och snäll tills pensionen kommer och du kan köpa dig en solresa till Thailand, landet där allt är så billigt. Landet där kärlek kan köpas för pengar i varje horhus. Ta en hora och var glad men kom ihåg att en svensk tiger!

Dessa människor vet att ingen vill veta om deras bekymmer, ingen bör veta för att de är så patetiska.
Så de ser på Humorgalan där valfri artist som är populärast just nu presenterar små klipp från varierande länder där Mikael Persbrandt spelar fotboll med barn som blivit slagna, våldtagna, värvade som barnsoldater, torterade ja allt utom att vara barn. Och genast är skulden där, den som får alla svenskar i en kollektiv suck utbrista "Vi har det nog rätt bra ändå".

Nästa dag har hälften löst ut sömntabletter för att slippa alla dessa tankar i huvudet som stormar om natten rider dem som en Mara eller Drottning Mab den lilla fen.

Hälften av dessa människor blandar detta med skitsprit från systemet och tror att de ska höra livets stora hemligheter bli viskade i deras öron medan de långsamt somnar på ett gungande hav av lugn skön död. Senare när de ligger och kvävs av sina egna spyor som deras dödscocktail gett dem griper ångern in eftersom döden inte var som den skulle, inte den stilla död som nästan alltid inträffar omedelbart i Martin Becks värld.

Men de teg fram tillslutet som en äkta svensk. Värt att notera är att det är svårt att göra något annat än att tiga när ens hals är igenproppad av galla från en veckas matrester.

Detta är de normala människornas depression.

Sen finns det dem som skriker när de faller, de som allmänheten ska tycka synd om.

 Jag har absolut prestationsångest" Sofia Wistam berättar.

Beyoncé talar ut om sin depression

Idol-Eriks vän tog livet av sig

Nålar i öronen ska göra Kate Moss drogfri

Det är synd om den kända massan. De är inte normala människor, de är kändisar och paparazzi låter dem aldrig vara ifred. Så vem kan skylla något på dem?

De är de enda som är tillåtna att skrika.

---

Humorgalan gör mig alltid filosfisk.

Humör:  dorky

Bok:  "Tänk om det är Klimateriet" av Kerstin Thorvall. Kerstin

Musik:  We're Off To See The Wizard-  The Wizard of Oz
Vad? Jag gillar den filmen...

---

Detta kanske inte intresserar alla, men det är en rolig grej att dela med sig av.

Dempa och jag spelar Tim Burton's: The Nightmare Before Christmas: Oogies' Revenge(Det är den fulla titeln och jag kommer aldrig mer skriva den igen) på PS2. Både jag och han älskar TNBC helt enkelt för att det är awsome.
Det roliga är att jag tror bara jag visade mitt filmfodral för Dempa en gång och sa "Den här är jättebra! Vi kan se den nångång när du blir lite större". 
Jag vet inte om jag ska visa den än för honom eftersom scenen med alla dfom äckliga småkrypen kanske skrämmer honom. Fast jag tror att det är okej...
Men några dagar senare när han och mamma vart och köpt spel hade han köpt denna eftersom jag hade sagt att jag gillade det, awww....

Iallafall! Det bästa med det här spelet är att det handlar inte om filmen i sig, utan är en slags uppföljare med en ny  historia. Jag avskyr spel som handlar direkt om vad filmen handlade om, dels så blir det inget nytt för spelaren och oftast blir filmen brutalt slaktad i spelversionen.

Men det som är det riktigt roligaste med det här spelet (förutom att Jack har en av de bästa kontroller som jag någonsin spelatmed), är att de sjunger under boss-möten, inspirerat från filmen.
Så möter man en boss så sjunger karaktärerna medan man slåss.  Det finns också ett sätt att göra så att de dansar men att sen göra själva dansen är sjukt svårt. Fast lyckas man kommer ett par skelett indansandes iförda Cancan dräkter. Allt jag kan säga är: LOL

Sångerna är mina favoriter. De flesta är gamla sånger från filmen med ny text, men det finns en ny låt som jag älskar och just den karaktären sjöng aldrig i filmen så det är kul. 
De har också fått nästan alla gamla voice-actors från filmerna att spela in till det här spelet. En rolig detalj är att Jack hadde två voice-actors i filmen, en för sång (Danny Elfman himself) och en för hans prat (Chris Sarandonj, en kille som har varit med överallt). De lyckades (eller så var de snåla) bara få hans pratare dit, så hans sånger låter lite...annorlunda.
Men Chris gör ett häftigt jobb och får fram en lite ondare Jack.

 Min poäng är att häromdagen när vi spleade så lyssande jag på sångerna ordentligt och de är faktist väldigt grymma för att vara en barnspel. Lite subliminal messenges kanske?

Jag tycker sådant här är askul, så här kommer några av bitarna som jag tyckte var värst. XD




My lasers will slice you!
My knives will cut deep!
And when it's all over
Sally, she will weep!

Wow...bara meningen "My knives will cut deep" känns lite hard core.


When finally I get that
Foul brain out of you

Om man inte vet sammanhanget är detta väääääldigt läbbigt.
Men man besgrar bossen genom att ta ut hans...hjärna...


He might reward you, this is true!
By cooking you into a stew!

Det roligaste är att han låter så himla lycklig när han sjunger det.

Instead of songs, I swear
I can just hear screaming in the air!

Wow, återigen hardcore. Ända gången jag hör att de nämner "Screaming" i ett barnspel är när de ropar "Somebody is screaming for help!"

Hey, life's unfair!

Inte så hardcore, jag tycker det bara är roligt att de sjunger det rakt ut till det spelande barnet. "Life sucks kiddo. Now you know it."

---

När jag googlade lyrics så hittade jag detta!

                                                     


WANT!

 Titta Jackie approves too!


Den kostar runt 700 spänn.
Ett löfte till mig själv. Lyckas jag sälja någon text, är detta det första jag köper.
Bara för att jag är nörd och vill sitta och prata med honom.

Humör:  thoughtful

Bok: "Provaktioner, passioner,personer och en eller annan hyacint" Av kerstin Thorvall
Åh, hon skriver så bra!

Musik: A New Life - Soundtrack från The Truman Show

---

Såg någon annan parlamentets jubileum? Jag såg det med Anneli och blev uppriktigt besviken.
Klipp från förr och större paneler och that's it.
Det var rena hönsgården, alla skrek ut sina skämt ihopp om att de skulle bli ihågkommda som roligast och som tittare hörde man ingenting. Kackel,kackel, tjut, tjut.
Jag blev också förbannad över att Petra Medre (stavning?) och Helge Skoog var med. Petra kan bara göra vulgära skämt som inte ens är roliga och Helge har levt ut sin kvalitet.

Ledsen Helge men ditt bäst före datum har gått ut. Ända gången jag har skrattat åt dig var när Sissela Kyle använde dig som buktalaredocka och då sa du ingenting.
Behöver de verkligen en karaktär som Helge? Det känns som hans skämt består av "gamla farfar som sitter på sofflocket och är sur". Jag blev verkligen förbannad när Tack Gode Gud strartade och så fyllde de ut luckorna där ingen kändis kunde komma med Helge Skoog!
Ta vilken elev som helst från teaterskolor, och skulle vara mycket bättre på improvisation än Helge.

Björn Gustafsson stod faktist för de mest av skämten i de blåa laget, så jag tycker han har förtjänat upp sig till sin stjärnstatus. Han skrek inte, utan framförde sina skämt.
Men det var lite av "när Björn pratar är vi tysta".

Vad var det för fel på Henrik Shyffert? Jag vet att det är lite av hans gimmick av att se "Rugged and handsome" ut men nu såg han verkligen bakfull ut. Orakad, tufsig sa knappt någonting och frånvaron lyste  i hans ögon.  Han är lite som en bipolär sjukdom, antingen är han bra eller så suger han.

Jag <3 Sissela Kyle från och med nu. Hon sa det vi alla tyckte och gjorde någonting jag alltid velat göra. Dyka upp i kostym och säga "det här programmet är av män, med män, för män". Kanske hade hon inte det bästa skämten i programmet men just den meningen och att dyka upp i kostym för att markera det så förtjänar hon guldpokalen.

Sen så märkte jag inte mycket mer.
Rött parti saknade både Magnus och Johan Glans.
Johan Ulveson hade någon rolig kommentar om konfettin (som sen ökade och singlade ner lite var stans genom programmets gång.)

Det roligaste var nog slutfilmen med Lattjo Lajban.

Suck. En Manlig hönsgård är vad Parlamentet var. Hoppas det inte fortsätter så.

Humör: Glad men fortfarande långsam.
Psyke: Jag har såna där overklighetskänslor. Att jag liksom betraktar mig själv skriva istället för att faktiskt göra det.
Vikt: 78 I guess. Jag åt middag hos Anneli (SKAM) och maten har inte procsserats ut än.
Bok: "Jag kommer ihåg alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" av Kerstin Thorvall, jag vill resa lika mycket som hon! REEEEEESSSA!
Citat om mig just nu:
Everything in life is only for now.
- For Now, Avenue Q

---

Hej mina läsare, detta är en direkt uppmaning! Läs "Ett tal till min systers bröllop" av Linda Skugge
Då ska ingen mer kunna lura er. Tvinga särskilt alla ni känner av manligt kön att läsa dem, så att de FUCKING lär sig något vettigt. Vette fan om de någonsin kommer fatta hur bra de själva har det annars.
Men om ni inte hinner så ska jag vara snäll och citera mina favoritbitar ur boken här i bloggen.
Boken handlar om kvinnan Sylvia som har världens mest oförstående make och vänner och två jämt sjuka barn och hennes kamp om jämställdhet och att få in pengar.
Hon berättar samtidigt om sina hjältinnor Sylvia Plath och Märta Tikkanen, författarinnor som är i samma sits som henne.
Värt att notera att Sylvia Plath tog livet av sig.

---

sid.43

Jag vill byta kön. Jag vill också vara man Jag vill också slippa vakna av barnskrik på nätterna. Tänk att bara kunna sova sig igenom de där illtjuten. Jag vill också slippa se dammråttor och skitiga toaletter och grusiga golv. Jag vill också komma hem, kasta av mig skorna, inte märka att de knastrar under strumporna, inte se spyfläckarna i soffan.
De skulle ju kunna tjäna grova pengar på kurser av typen: Så sover du som en medvetslös på natten. Man kan ju undra vad männen ser? Eftersom de inte ser grusiga golv, bajsränder i toan, att toarullarna är slut, att glödlamporna måste bytas, att maten är slut, att fönsterna är skitiga, att köksluckorna måste torkas, att disktrasan måste bytas, att en ny tvättid måste bokas. Vad ser de då egentligen? Snoppen? DVDn? Datorn? Tevespelet?

sid.65 (om män som pappor)

Och en annan farsa hämtar ungen halv fem varje dag trots att de har ett avtal som säger att han ska hämta klockan tre. Men han har tydligen smörat in sig hos fröknarna så de låter honom hållas!

Vi får inte glömma den där karln som var pappaledig och helt enkelt struntade i att mata ungen på hela dan. Morsan gav frukost och sen fick hon ställa sig och laga mat när hon kom hem sent från jobbet. När hon asförbannat frågade varför i helvete inte matade ungen på hela dagen svarade farsan bara "men hon har ju inte skrikit". Hej alla jämställa män!

sid.76 (om sjukdomar)

För övrigt så borde alla karlar tvätta snorren med tvål och vatten ofta för annars sprider de onda bakterier som kryper upp i tjejens urinrör vilket leder till urinvägsinfektion. Om det var vanligt att karlar fick urinvägsinfektion och det var kvinnan som var bakteriebärare, jävlar vad tjejer hade fått höra då att det är oerhööört viktigt att vi tvagar våra underliv så att de inte överför bakterier till penis. Nu sticker alla karlar in sina supersmutsiga dasar hur som helst i tjejer och tjerna få så ont att de kissar blod och taggtråd och gråter. Jävlar vad orättvist det är.

sid. 310 (Om Sylvias självmord och sömn. Förklarar min galenskap)

Du fick aldrig sova. Klart du blev tokig, man blir skogstokig av sömnbrist.

sid 133 (om Märta och Henrik Tikkanen)

Märtas arbetspass var aldrig längre än tio minuter sedan skulle barnens behov tillgodoses. Henrik skrev hela dagarna. Han matade, badade, nattade aldrig. Han var ju geniet. Henrik sa att varje människa var sig själv skyldig att spela tennis minst två gånger i veckan. Märtas syster Gunnel kastade en tekanna på honom. Likt Ted Hughes (Sylvia Plaths fästman) uppmuntrade Henrik sin frus skrivande men samtidigt förväntade han sig full markservice.
Det gick aldrig upp för Henrik att Märtas korta skrivtid inföll efter att alla barnen somnat, men då ville Henrik ha sex.

När ena sonen låg inne på psykiatrisk klinik hade Märta och Henrik möte med läkarna huruvida Henrik kunde skriva om sonens sjukdom i sin kommande bok. Henrik vägrade ge med sig. Märta hade panik. Det sket Henrik högaktningsfullt i. Henriks liv var hans eget.

sid. 217 (Om Sylvia Plath, Ted Hughes, Henrik och Märta Tikkanen)

Märta Tikkanen hade aldrig skrivperioder som var längre än tio minuter. Medan Henrik släppte en bok per år utöver alla sina artiklar och pjäser fick Märta nöja sig med att ge ut böcker lite då och då.
Du ville knulla runt och skriva medan Sylvia tvättade små koftor och hängde upp dem över spisen och la ner tid och kraft på att baka den perfekta citronpajen. För att hon ville och för att det bara var så på 50-talet. Hon ville vara nära sina barn.
Det ville inte Ted.

sid. 100 (om Ingemar Bergman)

Bergman har åtta barn. Han minns inte vilka år de är födda. Men han vet exakt vilka år hans filmer kom.

sid. 73

Det är skitenkelt att vara jämställd. Det är bara att städa varannan gång. Jaha Siv städade i helgen, alltså är det min tur nu. Hur enkelt som helst. Det krävs inte en enda hjärncell för att haja det. Och städa kan alla. Man tar bara dammsugaren och skurar efteråt.

---

Jag läser Stephen King men detta skrämmer mig mer. Och detta är SANT!