Zoftis

Humör:  irritated

Musik: Why so Silent? - Phantom Of the Opera + annat

---

Why so silent, good Messieurs?
Did you think that I had left you for good?
Have you missed me, good Messieurs?

Och alla var tvugna att skriva om kärleken, denna löjliga sak - så lätt att hata när man inte har den själv.

Don Juan Triumphant!

Tack så mycket Fantom, ditt öde är också kärlekens tragik, du blir bara inte älskad.

---

Jag vill också ha ett inlägg om kärleken nu när Jess har skrivit och Doro har skrivit om sin "kärlek".

Jag anser att man ger upp sin frihet med att bli kär. Man blir en halv människa.
Har ni inte tänkt på att om folk är tillsammans med någon så frågar de alltid "Och hur mår NI då?"

Du blir en halv människa och måste ge upp lite av dig själv. Kära människor gömmer ofta hemligheter om sig själv av rädsla för att den andre ska överge dem.
Men handlar inte kärlek att älska trots olikheter?

Nej man ska passa, passa passa, passa passa PASSA PASSA PASSA IN! MAN ÄR INTE SIG SJÄLV LÄNGRE! Du och din älskade blir en del av en ny personlighet vars intressen ska övernstämma annars vet ni inte vad ni ska göra och prata om eftersom NI INTE HAR NÅGONTING GEMENSAMT!

Kärlek är bara ännu ett sätt att få uppmärksamhet, men för att göra det måste du kanske ge upp andra saker om dig själv eftersom den andra delen av ditt liv (din älskare) inte gillar det!

Kärlek är bara restriktioner.

---

Jomenvisst, jag har varit kär. Första gången var i sexan i en söt pojke som behandlade flickorna snällt och som jämlika.
Men han var kär i den söta brunhåriga SMALA tjejen som såg ut som ett rådjur.
Alla skämtade om hur söta och gulliga det var.
Jag däremot var ibland de längsta tjejerna i klassen. Jag växte upp som en lång tjej med breda axlar som faktist ville vara sekreterare och ordförande på klassråden.
Jag fick läsa upp min veckobok (en slags dagbok vi hadde i skolan) för klassen eftersom min lärare tyckte att de andra kunde lära sig av mig.
Folk blev inte arga.

Kanske var det för att jag inte tog några killar utan att jag var mer av en maskot för klassen (Åh den där Sandra, hon dyker från tvåans trampolin i simhallen och fick hålla tal på skolavslutningen)

Jag minns en gång att en kille frågade chans på mig men jag trodde att han skämtade så jag gick generad och skrattande därifrån.
Jag undrar ibland om han skämtade eller inte.

Sen har jag gått från att vara längst i klassen till kortast (men fortfarande med breda axlar, fy faen vad de förstör för mig) men fortfarande maskot.
MASKOT MASKOT MASKOT

---

Nu vet jag inte om jag vill älska.
Jag tar för mycket plats för att någonsin kunna halvera mig och låta en annan människa få bli den andra delen av mitt liv.
Dessutom kan jag inte passa in, jag är för konstig.

Jag märkte det härom kvällen när jag var bortbjuden till en middag. Massviss med snälla, udda, roliga människor i samma åldrar. En kille var rätt och slätt en manlig verision av mig.
Men när han skrattade högljutt tystande inte folk, när han drog fräcka skämt så....
Det var inte SÅ illa, men jag tar så mycket plats. Jag är en egoist och samtidigt inte, jag vill att alla ska ha roligt och det kan gå på bekostnad av mig.

Killar ger inte upp sin frispåkighet så lätt, de har växt upp med att när de pratar tystnar resten. Jag har läst så mycket Linda Skugge, Märta Tikkanen, Kerstin Thorvall att jag kräver mitt utrymme med, min frihet att vara jag.

De tillåter mig. Jag blir deras vän.

Men som Kerstin Thorvall påpekar, friheten har sitt pris.

En människa som inte dämpar sig, inte låter dela på sig, som rätt och slätt VÄGRAR passa sig in efter andra kan aldrig ingå i en tätt tvåsamhetsförhållande.

Friheten har sitt pris.

---

Och när alla talar om kärlek så väcks marorna upp igen, Du blir ensam kvar! Du blir ensam kvar! och Vem kommer någonsin kunna älska dig?

Ungefär som öppningen till Green Day's "Letterbomb"

Nobody likes you...
Everyone left you...
They're all out without you...
Having fun...

R'ah R'ah R'ah! Hör min klagan, se tårarna falla!

---

SLUTSATS (Ackompanjerat av Kimya Dawsons The Beer )

(he said don't shoot, I said I won't I love you you're my friend
I handed him my wig and shot myself in the head
then I stuffed a box of tissues in the hole in my skull)

Kärlek är giftigt, förstör dig som människa. Du blir en halv människa
Du måste begränsa dig, ge upp dig själv.

Men jag har ju aldrig älskat "på riktigt" så vad vet jag?

(when I pulled out the tissues they were covered with shit)

Jag är en idot med för breda axlar, som inte kan anpassa mig, som skrattar för högt, som hetsäter och vill mest av allt gå min väg och aldrig komma tillbaka för jag tror att det skulle vara bäst så.

(You said you're gross my darling, I said, No I'm rock and roll)

Folk vill älska ändå. De vill ha någon vid sin sida som kanske gör så att deras maror försvinner?
Jag finner att mina försvinner när jag dricker mig suddig eller sprättar upp små ränder på mig själv.

Dödar kärlek maror?

(And the christians gave me comic books as if I would be scared
of burning in hell, well I was already there)


!VARNING TRAGIK!

I min värsta Sockerdricka period påstod jag att kärleken är död.

Jag tror att den är det.

Nuförtiden är det mer skilsmässor än giftermål.

(Just find some pretty sucker and make that bitch your wife)

Människor vill inte halvera sig mer och de fann att kärleken dödade inte deras osäkerhet. Fantasin om att vi ska bli älskade är och förbli en fantasi.
För att ha någon vid sin sida är bara ett ytterligare problem inte en lösning.

(I tried to scream f**k you but blood was pouring out my mouth)

Men vad vet jag?

Jag är bara en maskot. Och såvitt jag vet så består mitt jobb bara av att vara pausunderhållning

Det begränsar mig iallafall inte.


And the silver pink pony kisses me and says:
you've come a long, long way and you deserve to be really happy