POEM DAT MAK U CRY AN ME LAFF
Humör: 
artistic
Musik: Your Little Body's Slowling Breaking Down - Evita
Jag sitter här och skrattar över min morbida humor.
Ända sen jag läste igenom "The Melancholy Death of Oyster Boy" så har jag haft rim i huvudet hela tiden.
Så varje kväll nu har jag ritat och skrivit.
Jag tänkte dela med mig lite nu av de tre historier som fötts. Ni får ursäkta de dåliga bilderna, jag har bara tagit foton av min sketchbok med kameran och bilderna själva har jag svängt ihop på någon minut under tiden jag skrev för att visuellt stödja mig.
Även de bilder målade med akvarellfärger är snabba hafsverk men jag bifogar dem ändå.
Historia 1: När Vintergatan sprängdes och hur det hela var Peters fel.
Vintergatan gick under en dag
Den bara försvann
Det gick så fruktansvärt fort
Ingen hann säga adjö till varann
"Vad var det som hände"?
Frågar du dig
Faktum är att detta slut
Är mer annorlunda man kan tänka sig
(Peter är off-model här btw)
Det var pojken Peters födseldag
Han hadde fått tårta och åh-så-många klappar
Men den allra vackraste
Den hadde han fått av sin far
(det är svårt att rita kalejdoskop med akvarell)
"Ett kalejdoskop!", skrattade han
Det finaste ha någonsin sett
Och Peter förde det genast till ögat
För att se om det fungerande rätt
Men ack vilken dåre!
Peter glömde att vara aktsam
Kalejdoskopet förstärkte istället för att fånga solen
Ty Peter höll det bakochfram
(en av de slarvigare bilderna, jag vet)
Solen smälte Peter
(Det gick ganska fort)
Efter det fortsatte den med jorden
Sen var det som förgjort
Tillslut sprängdes solen, vintergatan med
Ja det hela var ett riktigt bakslag
Men en ironisk sak är
Peter dog på sin födelsedag
Och jag skrattar? Vad fan! Jag hade tänkt skriva en till vers om hur Peter hamnade i helvetet för att ha dräpt hela jordens befolkning, men det blev lite overkill.
Jag ritade dock bilden till det (och var snäll och försök bortse ifrån att han ser ut som Salladfinger och Skriets okända kärleksbarn).
Historia 2: Robotpojken (Min variant av det)
Robotpojken är en gosse
endast gjord i metall.
Han ögon är tomma
hans skinn är kall
Alla skriker
"Vem tror du att du är?"
Pojken svarar mjukt
"Jag är född så här"
Men då de ryta
"Du är inte född, du har inget blod!"
"Du har inget hjärta, inga organ"
Och robotpojken förstod
Han lånade ett riktigt hjärta
Men då de tjöt: "Patetiska varelse!"
"Du bringar ingenting förutom smärta!"
Inuti robotpojken klibbade skruvarna fast
Hjärteblodet fick kugghjulen att rosta
Robotpojken stannade i köpgallerian en dag
Mänskligheten, den fick kosta
De plockade ner honom
Allt skulle återvinnas
Utom hans hjärta och tarmar
De fick slängas
Nu är han en brödrost
Han är inte så visst levande och inte särskilt död
Men jag har hört
Att han rostar gott bröd
Det fanns en flicka
Hon kunde inget förutom gråta
Inte för att hon var ful
Hon ville ständigt förlåta
Hon grät dagar, hon grät nätter
Hon grät vart hän hon for
Snörvlande och alltid förlåtandes
Hennes tårar blötte ner allas skor
Hon sa jämt till alla
"Det är mitt fel att kattungarna skrika."
"Alla krig likaså"
"Och aldrig kan jag ifrån det smita."
Hon grät många år
I tron att allt var hennes fel
Ja, det var ett hemskt liv att leva
Men en dag fick hon spel
Hon trampade ihjäl en kackerlacka
och hon bad: "Snälla, oh snälla förlåt!"
Men ingen hade någonsin sagt "Det gör inget". till henne
och då drunknande hon tillsist i sin gråt.
