Zoftis

(...alt. titel: Hon som kom ihåg att skriva)

Jag är nöjd med detta.

Vad för syfte uppfyller hon? Hon lever och dör, lever och dör, lever och dör.

Jag döpte min tigertatuering till Amadeus. Vad för? Vem roar jag i slutändan av att döpa en tatuering? Jag dör och när solen slukar jorden och människosläktet förintas, vad har jag då döpt den för?

Allting går i cirklar. Vi krigar, inser dess dumhet, slutar men börjar ändå kriga igen. För vem krigar vi? Vi hittar på religionsfigurer vi mördar för vår lilla pyttiga mänskliga stolthet.

Vad har stolthet att göra med det stora hela?

Du kan ha din stolthet men förr eller senare så kommer allting ändå slukas.

Universum bryr sig inte om stolthet. Universum bryr sig inte om jorden.

Universum bryr sig inte om människorna.

Vad bantar jag för? Kilo mer eller kilo mindre i universum.

Jag ser mig själv på en säng med flimrande ögon och en pistol till huvudet medan jag sjunger på min Requiem.

Klick. Hjärna över hela överkastet. Ingen kommer att tvätta det. Det kommer kastas bort.

Brännas och aldrig bli.

Som om det spelade någon roll i första taget.

Kärlek. Människorna suger i sig det, kräver det, letar ständigt efter. Vad letar de för?

Universum rullar på även om ingen svarar på din annons i DN. Universum är kallt och förevigt och aldrig döende. Du får din skilsmässa och dör och ingenting du någonsin åstadkommit i livet kommer ha spelat någon roll i det stora hela.

Vad är det stora hela? De hoppfulla och blinda kallar det himlen, nirvana, m.m.

Saker som människan har skapat sig till tröst för att tro att hennes lidande ska spela någon roll.

Stjärnor dör hela tiden i det oändliga universum. Vår sol är en stjärna och kommer att ta del i den kedjan. Och när hon väl äter upp sig och alla planeter i närheten... vem bryr sig då om Albert Einstein relativitets teori? Vem bryr sig om att Bush regering aldrig kommer bry sig om något annat än sig själva? Vem bryr sig om karikatyrerna i Jyllands-Posten?

Jorden kommer aldrig att ha funnits.

Människan och hennes skapelser äro meningslösa.

Vi är smärtans varelser.

Vi dyrkar den. Vi undviker den. Oh ja... vi försöker undvika den. Må den vara skuld i våra små erbarmliga hjärnor så mår vi lika illa av det som om någon hade spikat i vår hand.

Det är någonting vi INTE VILL HA.

Livet går ut på att undvika smärta. Om du är rik har du lyckats undfly skammens smärta att vara fattig, har du familj och kärlek har du lyckats undvika ensamhetens smärta.

Allt du gör är en ända flykt från allting som kan göra dig illa på ett eller annat sätt.

Du kan till och med sätta alla dina vänner på dammig hylla för att undvika smärtan. Oh ja, vi har alla haft en vän som plötsligt försvunnit ur våra liv. En människa som distanserar sig för att kanske, kanske, så bestämmer du dig göra någonting en dag som skulle orsaka henne smärta. Och det vill inte hon uppleva.

Så långt kan människan gå att hon undviker och fryser bort sina likar för att undkomma.

Ända sen jag fick förklarat för mig i psykologiklassen att människan är en egoistisk varelse har jag bara sett bevis på det. Trots att du kanske ger pengar till de fattiga så har du just så som den där femman ramlar ur din hand lyckats ge dig själv ett gott samvete.

Tröstar du sin kompis för att denne har blivit dumpad ger du dig själv känslan att "tur att det inte är jag". Du ser smärtan men du slipper uppleva den.

Maybe self-improvement isn't the answer.

Maybe self-destruction is the answer.

-         Fight Club

Men hur ska jag förstöra mig själv? Till och med när jag stoppar en kniv i mitt kött och drar så flyr jag från min själsliga smärta till något mer fysiskt, något mer lätthanterligt.

Människan har smärtan som gud. Vad annars kan man kalla något som vi gör allt för att slippa undan? Det är en skräckens gud, det är Kali, dödsgudinnan som står med fötterna i döskallar och låter det regna blod.

Vi fruktar smärta och död.

Allting kan kopplas till smärta, vår egentliga gud. Vi tackar när vi slipper undan den (dess vrede) och vi är förbannar och gråter när den slår ner på oss.

Oh hell du smärta!

I Borås ligger allt "mitt i". Det är en "mitt i" stad. Här ligger systemet, här ligger Ica, här ligger din el leverantör, här ligger högskolan.

Som han skröt representanten från högskolan! Som de alla skröt!

"Allt finns här!" "Ni har allt här!" "Här ligger allt mitt i!"

Det tog ungefär en dag för mig och Anni att lära oss att hitta i Borås. Allt låg "mitt i."

Allt fanns, allt är här.

Varför skulle du någonsin behöva lämna Borås? Varför skulle du någonsin vilja lämna Borås?

Varför skulle du någonsin vilja lämna Borås?

När en av de blivande eleverna frågade om uteställen så visste representanten precis.

Här går de äldre. Här går de yngre. Här går man för prisernas skull. Här går man för matens skull. Allting ligger mitt i.

Han hade bott och studerat i Borås i sju år. Hur kan man leva sju år i en stad där man lär sig hitta på en dag?

Jag förstår inte varför ingen får lappsjuka i Borås. Tar en yxa och försöker slakta sin väg ut. Skrika och hugga sin väg ut. Hugg ner Ica och deras snabbkasse system.

Hugg ner Systembolaget och deras lådviner. Hugg ner dem alla barr för att finna...

det går inte att lämna Borås.

Du kan inte lämna Borås. Det suger in dig, som ett svart hjärta som suger in syrefattigt blod. Men du kommer inte ut, du fastnar i aorta, du fastnar, du kan inte komma ut.

I Borås finns det väldigt många caféer. Och frisörer. Alla ligger "mitt i".

Fast de flesta var inte öppna när jag och Anni var där. "Ägarbyte" "Tillfälligt stängt" "Ny Affär kommer snart".

De försöker lämna.

Vad gör man i en stad där allt är mitt i?

Du går upp på morgonen. Du äter din frukost. Du går och köper mjölk till ditt kaffe. Du går och lämnar mjölken hemma. Du klipper dig för sjätte för sjätte gången den här månaden. Du äter pastasallad på ett café med dina vänner som ser allt mer jagade ut.

Du går. Du läser. Du jobbar. Du dricker ditt kaffe. Handlar din middag. Du äter din middag. Du går till stället man går för priserna och super dig full. Du går hem.

Innan du somnar kramar du kudden och intalar dig att morgondagen kommer att bli annorlunda.

Vem vill lämna Borås?

Det finns en studentgrupp lärde vi oss, vars ända syfte är att åka till Göteborg på mini semestrar. De är symbolen för alla människors hopp i Borås. Vi KAN lämna, vi KAN gå!

Men de måste alltid komma tillbaka till Borås.

Här bor de, här studerar de, här lever de, här handlar de, här super, de, här gråter de.

Antagligen vet de om att de också kommer dö här.

Det finns en kyrkogård i här.

Inte ens de döda ska lämna Borås.

Är man född 89 har man ingenting att kämpa för.

Alla de döda från förra krig är begravda och deras skelett har sedan länge bytt färg till pergamentsgula. De är tysta och säger inget mer.

Eller så sitter de på ett hem där de skriker att "tysken kommer, tysken kommer" och de ruttnar bort i sin senilitet.

Det ända minne vi 89:or har från krig, det är den gamla judinna som brukade komma till skolan och säga "att vi aldrig fick glömma."

Varje gång hon kom blev det en tryckt stämning i klassrummet när man skulle ställa frågor.

Man kunde ha skurit ut bitar av luften och använt dem som pålägg.

För vad frågar man?

Vad frågar man en från den hårda smärtsamma tiden då onda människor faktiskt fanns och skulle kämpas emot?

Vi som är 89:or i Sverige har ingenting att kämpa för. Det kliar i våra fingrar, våra munnar vill fyllas av ord som ska ha en mening, ord som ska förändra.

Men vad spelar det för roll?

När jag växte upp så minskade intresset att delta i elevrådet år efter år. Ögonen mattades av en likgiltighet. "Vad spelar det för roll? Vi kan ändå inte påverka."

Vi lärde oss att hur vi än skriar så kommer skolan aldrig att låta oss ha innerast när det är snöstorm ute. Hur vi än röstar kommer lärarna att fortsätta fika när barnen tros inte se.

Hur vi än protesterar så kommer vi inte få välja trycket på skoltröjorna själva.

De senare åren vill de plötsligt att vi ska kämpa. DenGlobalaUppvärmningen, det är vår fiende. Värmen som hotar, Uppvärmningen! Uppvärmningen! Glaciärerna smälter, isbjörnarna dör! Om de bara laddar oss med tillräckligt mycket ångest om hur framtiden kommer gå åt helvete så kommer vi rädda dem! Ett till föredrag om hur allt kommer att bli fel! En till film där en isbjörn drunknar!

Nu ska de ordlösa 89:orna ta tag och rädda oss!

Men vi var födda utan syfte.

Hur ska vi rädda? Så vi blir skuldens generation. De får inte köra bil (Bussar är bra! SL höjer priserna för att de är din vän!), de ska återvinna, åh de ska återvinna (hår kan du använda som kuddstoppning) och de ska köpa de ekologiska varorna, de ska köpa dem (de är dyra men det är ekologiskt kära 89:or, vi kan köpa de andra varorna och spara pengar så ni slipper), detta är våra nya budord, detta är ERA nya budord! Ni SKA NI SKA NI SKA.

Vem skriker man på för DenGlobalaUppvärmningen? Vem ska vi skrika på? Vart ska vi skrika? Nej vi ska inte skrika, inte vi, vi bara SKA.

Vi KAN inte kämpa. Vi har lärt oss att det spelar ingen roll. Vi gör bara som det sägs.

Vi sitter stilla i våra lägenheter, stilla. Bredvid oss står komposten och ruttnar och utanför skriker pensionärerna medan deras barn och våra föräldrar åker plan till paradiset på jorden.

Vad har vi att kämpa för?

-nu-

Mitt största misstag var att någonsin älska er.

Jag fryser nu. Regnet letar sig in under de stora tovor som ska likna mitt hår. Men det tvättar i alla fall såren rena.

Jag vill ha mamma.

Gatubrunnen sörplar alldeles bredvid mig och den vet att jag inte har långt kvar. Sörplandet låter som ett ihåligt skrockande, "Håhåhå, såhär slutar vi alla."

Och jag vet, det är såhär det ska gå. Men jag kan i alla fall inte hjälpa att sakna min mamma.

Åh, regnet är så kallt.

-då-

Mamma sa alltid till mig och mina syskon att vi var de vackraste i världen för henne.

Men hon var alltid så mycket vackrare än oss. Hennes gröna ögon gnistrade när hon satt i solen och hennes röda hår verkade vara alltid vara så mjukt och glimmande.

Hon älskade mig och mina syskon lika mycket sa hon, men ibland kunde hon ta mig åt sidan och prata lite mer vuxet med mig än de andra.

Men trots att hon ansåg mig vara äldst, kunde jag inte låta bli att hamna i trubbel.

Som den gången då jag såg att vindstrappan var neddragen. Jag hade aldrig varit uppe på vinden förut, och ville så gärna se vad som fanns där!

Så jag lyckades få med mig mina syskon på det stora äventyret att utforska vinden, med dess alla vinklar och vrår. Mamma skulle inte godkänna det. Hon har sagt åt oss att vi alltid ska säga till henne så att hon kunde övervaka. Men hon låg och vilade sig efter jobbet med att tvätta tre ungar så hon var helt urpumpad och jag älskade henne så mycket så jag ville inte väcka henne. Dessutom så hade hon ju nästan ansett mig vara störst, så därför kunde ju jag ta hand om de andra, eller hur?

Äventyret riskerades att bli kort när vi insåg hur hög trappan var. De andra vägrade gå en millimeter innan jag hade visat att små barnungar som vi faktiskt kunde sådant här.

Det är lustigt, det var så länge sedan, men jag minns än idag hur hala stegpinnarna verkade under mig och hur jag fick sträcka ut hela min lilla kropp för att nå upp till nästa. Men jag minns att jag kände lukten av damm och okändhet och nyfikenheten var för stor för att jag skulle vända tillbaka, trots de hala stegen.

När jag var uppe så ropade jag på mina syskon och jag fick upp min syster utan problem, men när min bror var på 13: de steget halkade han. Jag kunde se hans lilla kropp falla mot marken och ge ifrån sig ett ljud som lät "Crunch!", precis som frukostflingor på morgonen...

Och han skulle blöda från sitt huvud, för det är vad döda människor gör, de blöder från sina huvuden...

Men nej, min bror var inte alls död, han klamrade sig envist fast på stegpinnen som en listig ödla, och tillsist lyckades han dra sig upp.

När han kom upp, sa vi inget om det. Utan vi lät oss istället distraheras av allt som var underbart och roligt på vinden och tiden existerade inte där. När vi tillsist var trötta efter timmar av lekandes med allt som var nytt och härligt för oss, somnade vi i den gamla fåtöljen däruppe.

Jag minns min systers lena hår kittla min haka och min brors tunga andetag på mot min rygg och jag kände mig alldeles lycklig. Vi kunde leka, ingen av oss var döda och vi var tillsammans. Allting var så levande.

Senare den dagen fick vi världens utskällning av vår mamma som hade vaknat och inte hittat oss någonstans i huset. Hon berättade för oss att hon sprungit upp och ner för gatan ropandes efter sina ungar som tycktes aldrig ha funnits där. Senare hade hon sett den öppna vindsluckan och stegen upp dit och darrandes klättrat upp bara för att hitta oss sovandes utan ett bekymmer. Hon hade burit ned oss en och en, skrikandes att trappan upp till vinden kunde ha ihjäl små pojkar och flickor, för den var hög och trappstegen hala. Min bror, den mes som han var berättande snyftandes att han faktiskt HADE halkat och mamma hade väst "Era små odågor!" och genast vänt ryggen till oss.

Nu var jag inte mammas vackra unge längre utan bara reducerad till en odåga. Som tröst kurade vi tre ihop oss tillsammans i soffan, hoplänkade i vår barnsliga sorg och snart sov min syster och min bror, men jag kunde inte sluta titta på mammas silhuett i månskenet.

Tillslut kravlade jag fram till henne och hulkande fram "Mamma mamma förlåt, förlåt., jag ville bara så gärna se, jag ville bara ha kul, snälla mamma förlåt, jag ska aldrig vara någon odåga mer..."

Hon vände långsamt på huvudet och hennes ögon glittrade sådär vackert som hon brukade göra och hon sa med sin allraste mjukaste röst.

"Älskling, jag är inte arg på dig. Jag var bara så orolig förstår du. Mammor gör sådant för sina vackra, vackra barn. Min lilla flicka, var inte orolig." Hon föste in mig i sin famn och jag kunde knappt tro att det var sant medan jag frågande:

"Jag är ingen odåga...?"

Hon bara log på sitt vackra mammasätt och sade tyst till mig.

"Ne min lilla vän det är du inte. Du är en liten busprick, men jag älskar dig mer över allt annat. Kom ihåg det."

Det är det sista minnet jag har av min mamma.

Just nu ligger jag i mitt hörn där DE inte kan se mig. Jag är så hungrig, men eftersom jag inte hann fram till maten i rätt tid i förrgår så går jag utan i tre dagar.

Det är en av DERAS regler, att om jag inte hinner fram till maten på en viss tid, så får jag den inte. Och mina ben gör så ont, så jag kan inte springa längre. Jag har svårt att tro att dessa ben en gångs skulle ha klättrat upp för den där långa vindstrappan, att de skulle hävt upp min kropp för varje högt steg.

Kanske har jag bara hittat på det minnet. Kanske hittade jag bara på att de där konstiga människorna kom och sa att det inte var bra att jag bodde med min mamma längre, att hon inte skulle ta hand om mig. DE sa att det inte var bra, att det inte gick.

Jag kanske bara hittade på att jag såg mamma komma skrikandes efter mig

"Mitt barn era jävlar! VAD GÖR NI MED MITT BARN, JAG VILL HA MITT BARN!"

Men jag hittar inte på.

Jag minns min brors och min systers snälla ögon, deras blinda tillit till mig, vart jag än ledde dem ut på äventyr. Jag minns dem och jag minns mammas vackra ögon och hennes värme.

Var det meningen att jag skulle få det bättre här, än hos min mamma som hade tre ungar? Var det meningen? Vi som klarade oss så bra.

Jag skriker igen. Jag kan inte hjälpa det, hungern river i mig och DE ger mig ingen mat, och det gör så ont. Jag vet att jag borde vara tyst, men jag är så hungrig, så hungrig hungrig hungrig!

Någon kommer emot mig och jag känner igenom HONOM. Jag springer emot HONOM och hoppas på att någon nåd ska ges.

"Snälla, jag ska aldrig mer säga ett ord, precis som ni vill det, bara ni ger mig mat, snälla, snälla, bara lite mat, det river så, jag har ett monster i magen och det river så."

Han stirrar på mig.

"HÅLL KÄFTEN!"

Jag hörde hans ord, men jag såg inte hans fot och jag känner hur jag flyger genom rummet. Det är kul att flyga, jag är fri för en sekund, en sekund då jag inte ens är bunden av gravitetens lagar, ingen rår sig på mig, men sen så träffar jag golvet.

Mitt ben crunchar, och fantasin om min brors blödande kropp kommer men HAN ersätter den.

"Vi tar hand om dig, din otacksamma lilla skit! Vi tar hand om dig, så ska det vara så jävla svårt att hålla käften?!"

Något vått träffar mig i örat och jag inser att han har spottat på mig.

Det regnar ute, det kan jag se, trots att jag har svårt att stå upp nuförtiden, mitt ben blev sig aldrig likt efter att jag flög, och det gör fortfarande ont. Så himla ont.

Regnet får mig att önska att jag hade vatten, men de har sagt att jag dricker för mycket, så jag får inget.

Allt jag vill ha tar de i från mig. Jag vill ha mat, de tar den ifrån mig, jag vill ha vetten de tog det ifrån mig. Men mest av allt vill jag ha min mamma och hennes Varma famn.

Mamma varför är du inte här? Var är jag någonstans? Allt jag vet är att jag är fast här med de här två människorna som älskar att hata mig.

HAN står och pratar med någon i dörren. Jag kan fortfarande se regnet ösa ner därute och jag kan höra honom muttra något om att "nu är sommaren förstörd, och vi som måste åka hem snart..."

Är inte det här deras hem? Hur blir det då när vi åker hem till DOM?

Eller tänk om de åker hem och lämnar mig kvar här? De vet att jag är för svag för att slå hål på fönsterna. Eller så kanske låser de in mig i potatiskällaren som förut.

Jag hatar potatiskällaren. Det är deras nya favoritställe att förvara mig på, särskilt ifall någon kommer. Jag är deras mörka hemlighet, och jag ska förvaras i mörker och fukt.. Men jag lyckades hitta en spindel därinne som jag åt upp.

Den smakade som galenskap och damm.

Tanken på att dö i potatiskällaren, att långsamt tyna bort i ett mörker, och känna hur fukten omsluter en och gör en till en del av jorden får mig att börja springa.

Jag nästan vältar de båda männen i dörröppningen, men jag bryr mig inte längre.

Jag springer, jag springer, och gräset försvinner i rasande fart under mig, snabbt, skynda på, låt dem inte fånga mig, åh vart är jag?

Jag känner inte igen mig någonstans, det är bara gräs och träd och regnet fortsätter att slå på mig med hårda trumslag, och nu känner jag grus under mig, vilket betyder att jag funnit en väg. Men tänk, åh, om jag kunde förstå...

-nu-

...varför mitt hjärta bultar så, och ny flyger jag igen, nej jag har bara snubblat, men det var skönt att flyga, jag önskar jag kunde tala om det för mamma. "Mamma jag har flugit!".

men mamma är inte här, vart är du mamma vart är min bror, vart är min syster? Någonting sörplar bredvid mig igen, det är den där brunnen som skrattar, hahaha.

Mitt ben gör så ont, allting gör ont, och det är så vått och kallt, är det blod under mitt huvud nu mamma, är det blod?

Det är så kallt, men jag flög en liten bit jag flög... det är inget blod, det kommer inte alltid blod, men världen gör ont ändå, och nu kan jag inte se! Åh det snurrar så, flyger jag igen?

...mamma...?

Insändare i Lokaltidningen en vecka senare.

Ta hand om era sommarkatter!

Vad är det för oansvariga människor som skaffar katt bara för sommaren? Häromdagen var jag och min hund på promenad när vi fann en liten utmärglad kattunge liggandes i en vattenpöl. Den var redan död, förmodligen utsvulten med tanke på hur dess stackars revben pekade ut! Det var inte en vildkatt, för den hade halsband på sig, och jag ber alla sommarboende att ta med sig sina katter hem, då de behöver en kärleksfull familj. Den här stackars ungen som förmodligen utsatts för den vilda skogen, hade ett av ben i en konstig vinkel, som kanske orsakats av en järv eller något.

Snälla, snälla låt inte denna kattunges öde delas av flera utan ta hand om era katter!

Från: En som tar ansvar.

En analys av musikalen RENT --> med dess karaktär Mark Cohen

(en annan av mina fandoms, en gammal som jag plock)

Hur skulle du känna dig ifall alla dina vänner dog och lämnade dig ensam kvar?

Detta är Marks öde.

Rockmusikalen RENT utspelar sig i det fattiga "East Side, Alphabet City" i New York på 90-talet. Detta är tiden då HIV och Aids slog ut de fattiga och de ensamma tack vare smutsiga drognålar och oskyddat sex (Alphabet city är också känt för sina bögar och sina transesexulla + sina konstnärer, sina "bohemer").

Musikalen utgår från denna fattigdom och död och de hemlösas ynkliga liv.

Vi cirkulerar dock runt Mark och hans vänner.

En snabb presentation av dem:

Roger: Han är Marks bästa vän och anses oftast vara huvudpersonen i musikalen, eller delar huvudplats med Mark.

Han fick HIV tack vare smutsiga drognålar, droger som han började använda i sitt korta liv som rockstjärna. Han är fortfarande musiker och vill skriva en bra sång innan han dör.

"One Song Glory" En sång, Ära, och sen kan han dö.

Roger har svårt vid sitt öde att han en gång ska dö, och har precis kommit från sitt starka drogberoende. Hans f.d. flickvän April delade detta drogberoende men tog livet av sig när hon fick veta att de hade HIV. Detta lämnade Roger djupt skakad och han är inte särskilt pigg på nya förhållanden.

Roger delar lägenhet med Mark (dock är lägenheten mer som ett loft) och är vanligast sur och grining, och vill inte gå ut därifrån.

Tom Collins: Han är en sympatisk glad svart man som är öppet bög. Han är lite äldre än Mark och Roger, som båda är i runt 21-23års åldern. Han har fått HIV från en tidigare pojkvän och han lär då och då ut filosofi vid olika skolor, med blir utkastad ganska fort, pga. av hans tankar om verkligheten.

Angel: En dragqueen som har fått HIV av icke känd anledning.

Hon och Collins blir väldigt förälskade, och hon är både Collins och gruppens värme och kärlek. Hon är enormt duktig på trummor och hon får med hjälp av Mark vännerna att hålla samman genom hårda tider.

Mimi: Hon är en ung danserska som fått HIV av smutsiga drognålar, och har ännu inte slutat med drogerna. Hon och Roger är tillsammans (Roger på Marks uppmaningar) och de har sina förälskade stunder, men annars bråkar de.

Maureen: Hon är Marks bisexuella ex. Hon är en diva som ständigt vill ha uppmärksamhet och kontroll. Hon är van att folk lustar efter henne och flirtar hejvilt.

Hon sätter upp en protestshow när de rika vill riva ner Alhabet City, men denna protest är mer av enmansshow.

Joanne: Hon är Maureens nya flickvän som är en framgångsrik advokat. Hon är öppet lesbisk och "mannen" i deras förhållande, och väldigt smart.

Hon och Mark kommer dock bra överens vilket är bra med tanke på hennes och Maureens eviga gräl.

Benny: Han var rumskompis med Collins, Roger, Mark och Maureen när de alla bodde tillsammans i sitt loft men gifte sig rikt och flyttade från Alhabet City.

Han blir anklagad för att överge sina bohemiska ideal, men han är dock den som uppnått i gruppen, eftersom han tack vare att hans styvpappa äger Alhabet City, vill och kan han rensa upp i den stadsdelen. Han äger huset där Mark och Rogers loft är.

Med alla dessa vackra karaktärer varför fastnar jag då för Mark?

Låt mig berätta om honom:

Mark anses inte vara den snyggaste i pjäsen, (mager med albinoblont hår och glasögon) och hans sexuella läggning i nuläget presenteras aldrig.

Det hintas om att han fortfarande är förälskad i Maureen, men min uppfattning är att han är och var mer av Maureens hund en pojkvän. Han gör vad hon säger åt henne.

Alla andra karaktärer i musikalen har någon form av förhållande. Collins- Angel (som senare dör, till allas stora ledsamhet), Roger- Mimi, Maureen - Joanne och Benny och hans fru Allison (eller Muffy som Roger skulle kallar henne).

Mark anses vara berättaren i pjäsen, eftersom han drömmar om att vilja bli en stor filmskapare/regissör och filmar allt som händer i musikalen och berättar tidigare händelser för sin kamera (och då också publiken).

Mark är också den ända av de fattiga bohemerna som inte har HIV/AIDS.

Maureen, Joanne och Benny anses ur min synvinkel inte vara "Riktiga" bohemer eftersom de alla tre är rika (inte rika i ordets mening, men de är inte fattiga) och inte bor i Alhabet City med Roger, Mark, Mimi, Angel och Collins.

De har möjlighet att lämna det fattiga Bohème livet, men stannar med sina vänner för att umgås med dem.

Dock får man intrycket av att de tre en dag ska försvinna sin väg eftersom de redan har foten på ett annat ställe.

En intressant fakta om Mark är att han är Jude. Varför Jonathan Larson (Skaparen av RENT) gjorde det karaktärsvalet kan man ju undra.

Dessa teorier som jag kommer presentera nu om min käraste Mark älskade läsare, är mycket hämtat från RENTheads (RENTfans) på deras olika forum och deras historier på fanfiction.net.

De är fans som har haft möjligheten att analysera och förstå mer av karaktärerna i musikalen.

Let us begin:

I musikalen anklagar Roger Mark för att inte känna, att inte leva:

Roger

But who Mark are you

Mark is got his work

They say Mark lives for his work

And Mark's in love with his work

Mark hides in his work

Mark

From what

Roger

From facing your faliure

facing your loneliness

facing the fact you live a lie

Yes you live a lie

Tell you why

You're always preaching not to be numb

When that's how you thrive

You pretend to create and observe

When you really detach from feeling alive

Mark

Perhaps it's because I'm the one of us to survive

Roger

Poor baby

Roger har en intressant tanke, att Mark använder sig av sin kamera, och på så sätt hamna på avstånd från sina vänner - som en dag ska dö.

Att tänka på är att hela tiden under musikalens gång säger Mark åt Roger att träffa Mimi, att leva, men själv gömmer han sig bakom sin kamera och betraktar sina vänner, med bortförklaringen att han en dag ska göra en film.

Sånär Mark äntligen förklarar detta genom att säga att han är den som ska överleva, och att han distanserar sig för att det inte ska göra så ont när de en dag alla försvinner (för det är anledningen till att han egentligen gömmer sig bakom kameran) så HÅNAR? Roger honom.

Poor baby.

Jag finner detta så grymt, för är inte Marks öde värre?

Att leva och se sina vänner dö?

Fansen tycker så också. De skriver nämligen fanfics om att Mark dör innan han ser sina egna vänner dör, och skonar honom från sitt egentliga öde på detta sätt.

Ni anar inte hur många fanfictions det finns där ute som handlar om Mark dör. Han blir överkörd (ganska vanligt), han blir misshandlad (oftast för att han hjälper Roger med något) och dör av sina skador, eller... detta som kommer nu är det mest vanligaste,

Att Mark tar livet av sig.

Det är fansens mest själklara svar på hur Mark ska hantera att hans vänner dör, att han själv tar livet av sig innan han ser deras begravningar sker.

Det måste vara favoriten att skriva om.

De flesta självmords fanfics är dåliga saker, hopsatta strofer som ska vara hans sista döende tankar, som bara förvirrar dig.

Men det finns sådana är riktigt djupt psykologiska och speglar mina tankar exakt.

Det finns en fanfiction som heter "Only Ugly Things" som handlar om att Mark vill ta livet av sig eftersom han aldrig kommer skapa något vackert, av den orsaken att alla andra är vackra runt omkring honom, och han själv aldrig kommer att vara vacker och uppnå vackra saker, så varför ska han då leva?

Det är ungefär dess innehåll, men jag kan inte ge den rättelse.

En annan variant på Marks "självmord" är att han jobbar ihjäl sig. Han ger sina matportioner till Roger som O-medvetande äter upp den och han köper AZT medicin för sina jobbpengar till sina HIV sjuka vänner och han blir tillslut så mager och sjuk att antingen så horar han ihop pengar och får AIDS av detta, eller så jobbar han så många extra pass så hans kropp ger upp.

Det första alternativet är väldigt populärt och har blivit lite av en fix ide hos ett RENTfan på DevaintArt, hon har gjort olika typer av vad hon själv kallar: Hooker!Mark.

Se här:

http://harbek.deviantart.com/art/Such-a-slut-34583738

http://harbek.deviantart.com/gallery/#_featured--2

http://harbek.deviantart.com/art/Such-a-slut-part-II-35876393

http://harbek.deviantart.com/art/Beautiful-44795763

(Även om ni inte är RENT fans, kolla in artisten. Hon är från Norden någonstans, och ä grym på allt som har med konst att göra)

På något sätt, scenarion där Mark dör, så lever oftast hans sjuka vänner fortfarande, och de ångrar sig djupt för att de inte värdesatte hans tid på jorden och att de inte väredsätta hur mycket han gjorde för att hålla familjen samman, familjen, familjen i detta fall, gruppen av vänner och hur mycket han faktiskt betydde för dem, för han var deras klippa, någon som alltid hjälpte och fanns där.

Och detta är sant, fansen hittar inte på detta. Mark i filmerna och musikalen försöker hålla ihop alla, och hans mest konstanta replik är "Take your AZT" (AZT är bromsmedicin) som han oftast säger till Roger.

Han vill att Roger ska träffa Mimi, lagar Maureens saker. och bli glad, han blir bestört när Angel dör, för hon hjälpte att hålla samman familjen och efter hennes död splittras dem.

Och jag kan inte hjälpa av att njuta av fanfiction där vännerna samlas på hans begravning och erkänner hur bra han var. "Äntligen får han erkännelse" är min tanke. Och det är just det sådan fiction är avsedd för. Tänk på att det är en gammal fanfiction skrivare själv som gör denna analys.

Det finns en annan variant på att Mark "dör". Att han bli ett psykfall, pga. all press av att hålla familjen samman och ger upp. Antingen sätter han sig bara ned och bli magrare och magrare och fanficen slutar med att hans tankar är totalt kaosartade och han bli ett melankoliskt stumt vårdpaket.

Eller så blir han en cuttare. Förvåningsvärt många fanfics handlar om detta. Han skär för att släppa ut stressen över att ha det tryckande ansvaret och stå ut med alla skämt som de alla honom med och att ingen förstår att han håller på att gå sönder och att de borde ta ansvaret ett tag. Att Mark faktiskt behöver någon att luta sig på också. Sådana fanfics skär i mitt hjärta, för jag tycker så synd om honom, den här blonda unga mannen, som en dag ska sitta ensam med bara minnen och filmer av alla sina döda vänner.

Och jag ser detta hända i en snar framtid, och jag ser alla hans vänner ignorera honom (vanlig händelse i fanfics) eftersom de inte vet hur de ska hantera den här nya Mark.

En författare har sin egen ide på varför Mark psykar ihop. Hon lägger på honom ansvaret att vara den starke och hålla familjen tillsammans och sedan lägger hon till att någonting fruktansvärt har hänt i hans barndom (ifall ni undrar, den heter: Til Cindy).

Vilket skulle förklara hans hårda motstånd mot att svara telefonen när hans mamma ringer.

I musikalen ringer hans mamma väldigt mycket, och Mark svarar aldrig. I filmen läggs det inte så stor vikt på detta, men jag och författaren utgår från musikalen när vi läser och skapar denna fanfic.

Den är ett underbar stycke, och jag älskar när han äntligen får bryta ihop och någon tar hand om honom.

Jag har nämnt det förut i texten, men Mark får inte så mycket tröst från de andra karaktärerna.

Roger hånar honom, och bråkar med honom, skrattar ibland med honom men oftast åt. Collins driver med honom på sitt sätt. Maureen praktiskt taget ÄGER honom och utnyttjar honom.

Joanne är den ända som behandlar honom med respekt, men måste ibland ta avstånd eftersom han ändå är hennes flickväns ex.

Angel är faktiskt den ända som tröstar Mark och är snäll på ett genuint sätt och kanske är det därför Mark när han är ensam på hennes begravning sjunger detta:

"Why am I the witness?

And when I capture it on film

Will it mean that it's the end and I'm alone?"

För han kommer bli ensam till sist! Benny har redan flytt sin väg, och Maureen och Joanne är inte hans värld, han kommer att bli ensam i den där lägenheten när alla Hiv smittade vänner har dött.

Därför anser sig många RENTfans göra sig honom nästan en tjänst, att inte uppleva denna stund genom att dö eller psyka ut.

Eller så gör de honom rättelse genom att berätta om Marks begravning genom ögonen på en annan karaktär. Denna karaktär ångrar sig alltid djupt mot allt av ondo som har skett och gjorts mot Mark, alla elaka skämt han fått utstå, och allt ansvar de lagt på honom och all ignorans han fick när han mådde dåligt.

Detta är fanfiction författarens sätt att hedra Mark

De finns få fanfictions där Mark faktiskt är på sina vänners begravningar att han lever att se dem, men detta är ett sådant väntat öde i musikalen och så sorgligt så det är inte allt för vanligt att sådana fanfics skrivs. Oftast slutar dessa med att han tar livet av sig för att återförenas med vännerna, eller så blir det en deppig fiction där Mark sitter och tycker att han är värdelös för att han inte åstadkommit något för att hedra sina vänners minnen.

Aldrig något bra slut på dessa.

Tänk, jag tror aldrig jag läst en fanfiction där Mark har lyckats blir en stor berömd filmskapare trots att alla hans vänner är döda.

Det finns nu ett O-nuddat ämne om Mark och RENTFansen jag måste nämna.

The Slash.

Det är oerhört populärt för fansen att skriva ihop Roger och Mark i ett förhållande i en fanfiction.

Antingen så har de ett oerhört gulligt förhållande där HIV aldrig nämns (Jag läste en NC-17, en gång där avsugning gavs och ficks av båda parterna, WTF?).

Så finns de deppiga-glada sakerna där Mark hjälper Roger att bli gladare och Roger hjälper Mark att inte behöva ta allt ansvar.

De är oerhört söta att tänka sig, och kanske en OTP.

De finns mörka fictions också där Roger blir lite galen om Mark, eller att Mark inte får sin kärlek besvarad och Roger kastar ut honom.

Jag ska inte skriva så mycket om detta, jag är inte så förtjust i Roger, men jag gillar hans uppträdande i vissa fanfictions då han är mycket snällare mot Mark än iden egentlige musikalen.

Faktiskt, de förtjänar varandra för deras personligheter skulle gå ihop, och alla fansen håller med.

Eftersom Rogers kärleksintresse Mimi dör i musikalen (dock gör hon inte detta i filmen) så kan Mark ta hennes plats, och Roger inser att det är hans livslånga kamrat han vill ha.

Eller så bråkar han och Mimi alldeles för mycket och Mark tröstar Roger efter deras bråk, etc., etc.

Dessutom vet alla, att nära vänskap, kan bli väldigt nära kärlek.

Problemet är att detta är bara fanfictions. Den ända form av kärlek jag ser Mark få i musikalen eller i filmen är två kramar av Roger. Både har inspirerat till bra fanfictions, men annars är det, den ända form av kärlek som stackars Mark får.

Han håller familjen samman, drar detta tunga lass, utan belöningen?

Dessutom, det sägs inte rakt ut men det spekuleras om att han var den som hjälpte Roger att bli av med sitt drogberoende. Detta är också en källa för fanfictions.

Mark ser till att de tar sina mediciner, filmar dem och håller dem levande via film.

Och ändå så blir han skämtad med, ingen hjälper honom i hans oroliga stunder.

Faktum är att de är ganska elaka mot honom ibland. Vid en tidpunkt i musikalen så är de i akut behov av pengar och Mark säljer film och jobbar för ett bolag vid namn Buzzline.

Mark avskyr detta bolag, och alla bohemerna tycker också att det är väldigt inriktat på pengar och helt enkelt vidrigt.

Ändå är de märkligt känslokalla när Mark är tvungen att sälja sig till bolaget, sälja sin film, sin själ till denna stans utsände. Maureen nästan tvingar honom!

Ingen brydde sig riktigt.

Så därför har jag tillägnat denna analys åt Mark, min favoritkaraktär.

Titta på RENT någon gång, om bara för att läsa dess fanfiction. Det finns inget bättre.

Om ni gör det, så kan jag länka er mina favoriter.

Avslutningsvis, några av Marks bästa sångstrofer.

To loving tension, no pension

To more than one dimension,

To starving for attention,

Hating convention, hating pretension

Not to mention of course,

Hating dear old Mom and Dad

-         La Vie Boheme A

Anyone Out Of The Mainstream?

Is Anyone In The Mainstream?

Anyone Alive - With A Sex Drive ?

Tear Down The Wall

Aren't We All?

The Opposite Of War

Isn't Peace...

It's Creation !

-         La Vie Boheme B

How do you document real life

when real life's getting more

like fiction each day?

Zoom in as they burn the past to the

Ground!
 

How do you leave the past behind

when it keep finding ways to get to

your heart?!

It reaches way down deep and tears

you inside out

til you're torn apart! 

-         Rent

Don't breathe too deep

Don't think all day

Dive into work

Drive the other way

That drip of hurt

That pint of shame

Goes away

Just play the game

Just clench your jaw till you frown

So I own not a notion

I escape and ape content

I don't own emotion -- I rent!

-         What You Own

LITE BILDER PÅ MIN MARK

http://phan--chan.deviantart.com/art/Mind-F-ck-27767850

Min favorit av alla min Mark bilder.

http://sardonyxweapon.deviantart.com/art/Clingy-Mark-sketch-50173686

Den här RENT bilden har jag inte sett förut, men damn jag gillar sketcher, vad kan jag säga? Dessutom "Playful!Mark" är ubersöt.

http://sparky808.deviantart.com/art/I-Don-t-Own-Emotion-26333610

Det här är jag. På så många olika nivåer. 

Och de som säger att Både Mark och Hiro ser ut som nördar och att både har glasögon och hår som står upp så...ja, jag har noterat det.

Det finns en RENT/Heroes Crossover på fanfivtion.net till och med...

http://lo-to-ko.deviantart.com/art/What-I-want-to-own-25833574

För vi behövde ett LOL som avslutningsvis.

Eftersom Heroes är borta på okänd tid, så kände jag att jag kan skriva lite om det nu utan att stressa. Även om ni kära läsare, inte följer den TV-serien, så kan ni hänga med på detta ändå, för detta är en djup analys av en intressant sak och jag ska förklara så gott som det går.

Låt oss starta.

Heroes är handlar om vanliga människor, som får ovanliga krafter. Varje människa har en specifik kraft och TV-serien handlar om deras liv och om hur de möts och enas i olika faror. Detta är helt vanliga människor, sjuka och friska som vi och deras krafter är ganska typiska serietidnings krafter. Dock har jag noterat en intressant avvikelse, som jag ska analysera här i bloggen.

Men först måste ni veta vad de olika krafterna är, så här är en lista.
Notera mina kursivmarkeringar.

(Taget från Heroes Wikipedia, notera att Säsong 2 spoilers framkommer här.)

Adoptive muscle memory is the ability to replicate any physical action after seeing it performed once.

Alchemy is the ability to transform the chemical composition of materials.

Clairvoyance is the ability to discern people who are not in the observer's presence.

Dream manipulation is the ability to manipulate the dreams of others.

Electronic data transception is the ability to intercept, generate, and interpret electronic, digital, and radio transmissions with one's mind

Empathy is the ability to "connect" with other people on a mental level. Empathic mimicry is an effect of this power that allows for the duplication of the superhuman abilities of other evolved humans.

Enhanced hearing is the ability to hear any sound at any volume, even over vast distances.

Enhanced memory is the ability to recall images, sounds, or objects in memory with great accuracy, and in seemingly unlimited volume.

Flight is the ability to propel oneself through the air.

Freezing is the ability to remove heat from matter, reducing its temperature and causing it to freeze.

Healing is the ability to cause other individuals to heal injuries at an increased rate, resulting in complete recovery in a matter of seconds.

Illusion is the ability to manipulate how other people perceive reality.

Induced radioactivity is the ability to emit radiation and/or induce radioactive properties into objects and people.

Intuitive aptitude is the ability to analyze complex systems and intuitively understand how they work without special education or training.

Invisibility is the ability to walk in plain view of other people without being seen.

Lightning is the ability to create and direct electrical arcs.

Liquefaction is the ability to transform solid matter into a liquid state without adding heat.

Mental manipulation is the ability to manipulate others' minds, causing them to lose memories or preventing them from using special powers.

Persuasion is the ability to force others to obey one's spoken imperatives.

Phasing is the ability to pass through solid matter.

Poison emission is the ability to emit a deadly poison, killing people in one's vicinity.

Precognition is the ability to accurately foresee future events.

Pyrokinesis is the ability to create and control fire using the power of the mind.

Rapid cell regeneration is the ability to regenerate cells at an increased rate, resulting in physical injuries healing in a matter of seconds or minutes.

Space-time manipulation is the ability to alter the space-time continuum, including:

• Time manipulation (slowing down, reversing, or stopping time).
• Time travel (moving through time or "folding time").
• Teleportation (moving instantaneously through space or "folding space").

Super strength is the ability to exert greater than normal physical force.

Technopathy is the ability to control and manipulate electronics with the mind.

Telekinesis is the ability to move objects with the mind.

Telepathy is the ability to mentally control any function the brain controls, hearing other people's thoughts and sending thoughts directly to other people's minds.

Jag tog bara de krafter som setts i showen och som används mest där. NBC (showens ägare i USA) har en online comic där mer krafter presenteras, men ingen av dem spelar någon roll på TV serien.

Titta igen på vilka ställen jag kursivmarkerade. Jag kurisvmarkerade "Empathy" och"Space-time manipulation" (Denna kraft kommer att bli representerad av min favoritkaraktär i Heroes, nämligen Hiro, så när jag nämner Hiro är det denna kraft jag menar)  krafterna

Notera att jag markerade bara "Empathy" för att detta kan KOPIERA"Space-time manipulation", så"Empathy" kraftägaren också besitter "Space-time manipulation.
Men jag vill fokusera på Space-time manipulation för denna kraft sticker ut.

Om Hiro stannar tiden, vilket han ibland gör med enkelhet, ibland svårare, så är min stora fråga. Hur stort på verkar han omvärlden runt omkring sig?
Stannar han tiden i sitt land, sin planet eller universum? Jag har inte tänkt på det förut, men kan ni inse styrkan i den kraften? Stoppa universum att snurra, universum som vissa forskare anser vara oändligt. Vi återkommer till detta.

Hiro kan ju också resa i tiden, även om det han gör i dåtid inte effektuerar nutiden annorlunda tycks det, vilket är showens sätt att säga, du kan inte stoppa ödet.
I verkligheten skulle man nog kunna ändra dåtiden och när man far tillbaka till nutiden så skulle den vara ändrad. Det är som i "Back to the future" filmerna. Ifall de gjorde en enda sak fel i dåtiden, så var inte nutiden densamma som den nutid de lämnade.
I Heroes så lyder detta under annorlunda regler, men det tycks vara så att om man hindrar någon från att dö på ett sätt, så dör denna människa på ett annat.
Ödet styr i TV-serien.
Men detta är en del av Heroes tidskrafter, att han kan resa i tiden, annars skulle detta kallas teleportering att han kan hoppa från plats till plats utan att fysiskt röra sig.

Men åter till att han kontrollerar tiden, för det är skillnad mot att kunna resa i den.

Reser du i tiden, och platser, så skulle du benämnas som teleporterare/tidsresenär.
Detta är vad människor i det egentliga/det riktiga livet hoppas på att uppnå med maskiner en dag, att vi kan resa tillbaka i tiden för att studera den tidsperioden, eller att flygplanen kan skrotas och att man bara teleporteras från plats till plats.
(Teleportion är intressant, men det skriver jag om en annan dag kära läsare.)

Kontrollerar du tiden, då har du världen i din hand.
Detta är en del av Hiros krafter. Vi har sett i gamla avsnitt att han kan få en klocka att gå baklänges och en pistolkula far tillbaka i mynningen, d.v.s. han "spolade" tillbaks tiden i dessa stunder.
I ett annat sammanhang lyckades han sakta ner tiden, så att allt annat utom han själv rörde sig i slow motion:
Och till det sista beviset hos hans tidskontrollering, han stannar tiden.

Detta finner jag kusligt, men oerhört intressant, för studerar ni listan över förmågor så kommer ni finna att Hiros förmågor är de ända som kan påverka universum i denna uträckning.
Vi har helare, tankeläsare, blixtkastare, m.m. som påverkar sin omvärld, men dessa människor kan enbart göra detta i sin närhet.
De påverkar inte universum, de påverkar inte hela världen med detta. Deras förmågor utgår från sig själv, medan Hiros är världs och universumsomspännande.
Förstår ni vad för slags kraft som måste finnas gömd i en mänsklig kropp för att göra detta? Hur kan en sådan liten bräcklig kropp, en mänsklig sådan med en mänsklig hjärna rymma någonting som kan påverka planeter långt bortom vad vi någonsin vågar drömma om att resa till?
Om vi utgår att universum är oändligt, så måste ju alltså denna kraft vara oändlig för att kunna påverka universum dvs. att kunna stanna upp tiden i det.
Dessutom skulle man kunna påstå att tiden som vi människor hittat på är oändlig. Vi använder tiden som en mätsticka, nu och då. Men när jorden går under och människorna dör, så existerar ju tiden och universum fortfarande. Resten av universum går ju inte under för att vi gör det. Och universum fortsätter ju att åldras, stjärnor föds och dör i all evighet.
Så tiden är alltså också oändlig på ett visst sätt.
Notera nu att jag slagit fast att universum och tiden är oändliga, de har inga begränsningar.

Nu kommer det riktigt obehagliga. Karaktärerna i Heroes har visat tendenser att kunna utveckla sina krafter, t.ex. tankeläsaren kan kontrollera tankar istället för bara läsa dem.

Så om det utvecklar sina krafter så blir ju dessa starkare. Men tänk nu efter att dessa krafter påverkade ju inte alla andra i sin närhet lika mycket. T.ex., tankeläsaren kan ju bara påverka den mänskliga hjärnan, som inte blir större än en...mänsklig hjärna.
Och den som kan hela, kan lära sig att hela snabbare och större, men sen kan han ju bara hålla sig till sådant som kan helas, vilket är levande materia.
Och levande materia pågår ju inte för alltid, det ligger inte i vår natur.

Men jag slog ju fast att tiden och universum är oändliga. Betyder det att "Space-time manipulation" kraftens (översatt: Rymd och tid manipulation) ägare ständigt kommer evolvera i sina krafter?

Ja.

Tiden och rymden vilket Hiro kan kontrollera (och resa i, om han så väljer) är som sagt oändligt. Eftersom karaktärernas krafter växer, så betyder det att Hiros krafter aldrig kommer att sluta växa. Han kommer att kunna manipulera och kontrollera tiden och universums oändlighet bättre och bättre...
Vad kommer han att lära sig?
Kommer han att kunna lägga handen på ett enormt lass kol och snabbspola deras tid så att de förvandlas till diamanter?
Kommer han att kunna lägga handen på sig själv och bromsa sitt eget åldrande? Bromsa sin egen tid i världen?

Vem vet? Rymd och tid har inga begränsningar. Så detta gäller också Hiro.

Detta är varför jag är ett stort fan av Hiro. Hans krafter är de bästa och för han är kraftfullast av dem alla, även om han inte inser det än. Han är oändlig.