Oh Smärta, ditt namn är Gud.

Vi är smärtans varelser.


Vi dyrkar den. Vi undviker den. Oh ja... vi försöker undvika den. Må den vara skuld i våra små erbarmliga hjärnor så mår vi lika illa av det som om någon hade spikat i vår hand.

Det är någonting vi INTE VILL HA.


Livet går ut på att undvika smärta. Om du är rik har du lyckats undfly skammens smärta att vara fattig, har du familj och kärlek har du lyckats undvika ensamhetens smärta.

Allt du gör är en ända flykt från allting som kan göra dig illa på ett eller annat sätt.


Du kan till och med sätta alla dina vänner på dammig hylla för att undvika smärtan. Oh ja, vi har alla haft en vän som plötsligt försvunnit ur våra liv. En människa som distanserar sig för att kanske, kanske, så bestämmer du dig göra någonting en dag som skulle orsaka henne smärta. Och det vill inte hon uppleva.

Så långt kan människan gå att hon undviker och fryser bort sina likar för att undkomma.


Ända sen jag fick förklarat för mig i psykologiklassen att människan är en egoistisk varelse har jag bara sett bevis på det. Trots att du kanske ger pengar till de fattiga så har du just så som den där femman ramlar ur din hand lyckats ge dig själv ett gott samvete.

Tröstar du sin kompis för att denne har blivit dumpad ger du dig själv känslan att "tur att det inte är jag". Du ser smärtan men du slipper uppleva den.


Maybe self-improvement isn't the answer.

Maybe self-destruction is the answer.

-         Fight Club


Men hur ska jag förstöra mig själv? Till och med när jag stoppar en kniv i mitt kött och drar så flyr jag från min själsliga smärta till något mer fysiskt, något mer lätthanterligt.


Människan har smärtan som gud. Vad annars kan man kalla något som vi gör allt för att slippa undan? Det är en skräckens gud, det är Kali, dödsgudinnan som står med fötterna i döskallar och låter det regna blod.

Vi fruktar smärta och död.


Allting kan kopplas till smärta, vår egentliga gud. Vi tackar när vi slipper undan den (dess vrede) och vi är förbannar och gråter när den slår ner på oss.


Oh hell du smärta!

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0