Zoftis

För ett tag sen gick jag på café och då skrev jag det här lilla stycket på ett a4 jag hittade.

---

Alltid locka, alltid locka. Alla dessa cafér, har jag inte sett allt? Ensamma mammor ibland ackompanjerade med sin vördade moder (aldrig fader) med barn som ler tandlöst och kastar genomskinliga sugrör på golvet.
Cafépersonalen gillar ALDRIG barn. De grisar ner.
Trots detta har alla dessa ställen alltid en mikro framme, varm barnmat på burk, vassego!

Pensionärer finns här med, ensamma, tillsammans, alla lika demonstrativt tuggandes på sina kakor. Det fanns en tid då ingenting var lika dyrt som nu. Allting förändras. Kaffet får mintsmak. Kakor bli Biscotti.
De kommer aldrig kunna uttala Biscotti rätt.

Det finns sådana som jag. Betraktare. Fifflare. Vi som skriver, läser,tittar. Vi som hånar alla de andra gästerna i våra tankar medan vi själva låter någon sötsliskig kaffekombination slinka ner i våra halsar. Alternativt te.
Vi beställer aldrig något att äta. Det skulle söla så. Dessutom gör vi detta så ofta att vi tröttar på chokladmuffins,blåbärspaj och morotskaka. Allting har ett slut.
Jag drömmer om en dag då jag hittar en annan betraktare, en som beställer sin dricka och läser sin bok med den demonstriva känslan "jag-har-köpt-nåt-därför-kan-jag-sitta-hur-länge-jag-vill" runtomkring sig.
Hitills har jag inte hittat någon.

Kanske är vi bara en myt, en karaktär överdiven på en teaterscen.
Kanske fanns vi aldrig

~Senare~

Två små blonda döttrar stirrar på mig. De är rädda. De är rädda för min konstiga frisyr (allt hår på en sida), de är rädda för att jag läser, de är rädda för MISFITS kepsen jag har lånat.
Mest rädda är de för min ensamhet. Varför äter ingen med henne? Varför letar inte hennes ögon runt i lokalen efter sitt sällskap? Varför är hon ensam? Är det så det blir? Varför ler hon inte? Är detta vuxenheten?
Jag är i deras synvinkel. De kan inte se undan. Ändå stirrar de i taket?

Dödliga flickor små, alla är lika rädda för sagor och myter som ni är.