Zoftis

Idag och igår är sådana kvällar då alltid springer för snabbt förbi, svish svish i min hjärna.
Inget fastnar, allting anklagar.

Men jag är glad. Jag har jobb nu (börjar på måndag) och jag får fina kommentarer (Tack för at du återvände som daglig kommenterare här Dorro, du saknades ^^ ) här och jag ska börja min nya bantning.
Men svish, svish en tvättmaskin allting snurrar i skallen.

Därför skrev jag det här lilla stycket om fantasi ty jag tror att detta är min plågoande.

---

 Det finns oss som lider av för bra fantasi. Vi lider av det som en ovanligt giftig sjukdom.
Det är knark. Vi älskar det fast det skadar oss. Hur skadar det oss?
Det spär på vår galenskap.

Vi är dem som tar till oss serier,böcker,anime,film,TV för mycket. Vi söker alltid underliggande meningar, blir förälskade i dessa påhittade människor, och vi är fast i våra fantasier om dem.
Vi bor på ff.net och aff.net och vet vart vi kan hitta det bästa av det bästa där, vad vi kan hitta det mest yppersta och mest vackraste beskrivna lidandet.

Lidandet. Ty även om vi älskar våran karaktär, våran guldgås, så på grund av våran galna fantasi så älskar vi se dessa fiktiva karaktärer lida. Så är det.
Åh jovisst, de kan få älska, de kan få dricka choklad med vispad grädde medans deras kära/käraste (oftast av samma kön, slachers äger internet ) sover på deras bröst. 
Men vi vill se dem kräkas ner i porslinsgudens skål medan de anklgar sin beniga kropp för fetma, vi VILL se deras känsliga psyken ihjälslitas av våldtäksmonsterkukar eller plötsligt ignorerande vänner (gud så utjatat) eller så VILL VILL VILL vi se deras älskade gråta på deras grav och fråga sig VARFÖR brydde vi oss inte OM HONOM/HENNE medan HAN/HON levde.
Detta kan förresten appliceras till verkligheten också. Mänskligt lidande får vi aldrig nog av.

Men nu tappar vi bort oss. 

Just nu fantiserar jag om hur denna fiktiva karaktär slåss mot galenskap, men förlorar. Och hans galenskap är min  galenskap. Hans mardrömmmar är mina mardrömmar, dessa ohyggliga scener som spelas ut i hans huvud finns också  all sin 3D magnifika ohygglighet också hos mig.

Röd död, röd död, klockan slog 12 maskeraden är slut. Ni som inträden här låt hoppet fara. Dantes innersta cirkel, här tuggas Judas, här males Brutus...

Jag kan bli riktigt deprimerad av detta. Av dessa mardrömmar jag fantiserar fram åt honom som också blir mina. Jag kan springa runt i mitt rum och slita mig i håret och låta ögonmen rulla medan jag söker flykt från det som endast är i mitt huvud. Sen låter jag fantasin försvinna och allting är egentligen stilla.
Därför är det knark. För våran (för jag är inte den ända missbrukaren tro mig. Du är säkert det med) fantasi är så livlig, så verklig, den innesluter oss och tar med oss från vardagen vi avskyr, samtidigt förstör den mig, förstör den oss, vår normalitet. Tro inte att galenskapen försvinner bara för att du slutar tänka på den.
Jag ligger vaken om natten och mumlar hans ord, denna karaktär som IGENTLIGEN är ord på papper, målade bilder eller en betald skådespelare som gör något helt annat just nu och inte har den minsta tanke på vem han var som betydde så för dig.

Men vi har gjort lidandet till vårt, skriker de, skriker vi, blöder de så blöder vi, allting snurrar runt i våra huvuden och gör verkligheten lite mer tunn och lättare att spräcka. Tro inte att du kan tänka en horribel plågande av karaktär tanke och den lämnar dig föreviggt. Den kan eka i ditt huvud tills den växer större och större tills den spräcker en av normalitetens bräckliga väggar och ditt sinne är borta.

                                                                                        Projicerar vi?
          är det egentligen vårt eget lidande
som någon annan ska få utstå?
                                                                              Någon vi kan älska såsom oss själva som kan få ta allt det vi skulle förtjänat?
                   Kanske?

 Kommer vi bli den galna generationen, förgörda v våra egna destruktiva tankar?
                   och allt vi lämnade bakom oss är fanfics och bilder av karaktärer som aldrig haft kött och blod än i våra sinnen och fanficsen skriker tortyr och blodlust?

                                                                                                Vad vi kommer förvirra människor.

Men det spelar ingen roll. Det är knark. Vi tycker om det. Vi dör hursomhelst.
detta gör oss bara mera ovetandes.

                                                           Och med tanke på hur galenskapen och döden skulle ha skrämt oss om vi var normala människor är det kanske lika bra det.

---

...det var konstigt. BTW, den första meningen i kursivt är en hänvisning till Poes Den röda döden.
En favorit att göra referenser till i många filmer har jag märkt