Zoftis

Om antal miljarder, miljoner år kommer jorden sväljas av solen som expanderar innan den trasnformerar.

Och ja, nu tänker ni, "Shit vad är det för fel på den jävla människan, kan hon inte skriva normala, icke-deppresiva saker?"

Jag vet inte, men jag funderar väl för mycket på detta.

Men tillbaka till solen.
När jag var liten trodde jag det innebar att människorna skulle gå omkring på gatan när plötsligt ett starkt sken och en helvetisk värme plötsligt skulle inträffa.
Asfalten skulle bubbla och blodet i människorna koka, och ögonen sprängas i sina hålor.
Saker skulle plötsligt fatta eld och gråtande barn skulle krypa ihop hos sina föräldrar.

...

Och ingen skulle sparas!

...

Har ni sett bilder ifrån när atombomben släpptes? Det är svart-vita fotografier.
På en bild är det en foto av en mörk trottoar med en mörk fläck på.
En fläck, precis som om någon hällt ut en saftkaraff där.
Fast i svart vitt förstås.

Det är inte saft. Det är en människa. Som har smält till en fläck. Inte ens ben att markera vem hon en gång var, och vi kommer aldrig att veta det, för vad kan en fläck tala om för dig?
Tänk dig en gata med massviss av fläckar. Ingen vet vem dessa var. Hur ska man kunna ta reda på det?
Det är som att en del av deras skuggor bränts ner i asfalten.
De smälte.

På en av Tv-4s extra kanaler, går ett program som heter "Mannen som kan tala med andar"

Det är en Dr.Phil kopia som säger att han kan se andar och kan prata med dem, och därav trösta de efterlevande, de sörjande. Av någon anledning tycks det vara mer kvinnor som kommer dit och vill ha hans hjälp än män.
För att programmet inte ska bli alltför sorgligt har de en till pragrammledare, en kvinna, som talar med de sörjande efteråt och skämtar och ler.

Vilken underbar idé! Nu har vi ju ett svar på vad som händer efter döden, vi kan bli spöken!
De har ju gjort ett TV-Program om det! Tänk er, kära läsare, ett fullt ärligt program där en man höra spökena och trösta dig.
Varför känner inte alla till den här mannen? Varför hyllas inte Dr.Phil kopian till skyarna och tackas och rådfrågas?
Kanske blir han lycklig då och rakar av sig mustachen och är glad att han kan se ut som sig själv, istället för Dr.Phil.

Vilka friheter han tar sig denna man.
Programet säger alltså rent ut: "Det finns liv efter döden!"

Antingen är det en bluff eller så vill någon att vi ska tro att det är en bluff.
Vem då? Det finns många. Alla vill någonting här i livet, och det är alltid samma sak. Att gynna sig själv.
Kanske finns det en jättesorglig historia bakom Dr.Phil kopian om hur han blir förtryckt och mordhotad av kyrkan (det är inte första gången de gör sådant) om han avancerar till att hjälpa mer människor än sin trogna publik.
Kanske faller stora tårar ner i hans för-Tv-odlade mustach och gör den blöt och buskig när han inser hur långt han kan avancera, hur många han kan hjälpa, men han bli stoppad.
Och måste gömma sig i denna dammiga studio med sina utvättade färger och han måste ständigt lyssna på programledarinnans skämt om hans förmåga.
Kanske sitter han gråter över detta i pauserna medan han hör publiken mumla, samma gammla mummel och han snorar och torkar tårarna ur mustachen, fast han helst av allt vill raka av den. Men han ler och hjälper de han kan, och någonstans i publiken fingrar en präst på sitt kors och förbannar denna mans barn till helvetet, för hans förmågas skull.

Eller så kan han vara en bluff som bara gömmer sig bakom ett berömt ansikte, att folk säger "Den där killen som liknar Dr-Phil och är spökjägare, han är cool".
Och de sörjandes sorg förvandlas till pengar i hans plånbok.

Välj din verklighet.

Jag är en hycklare.

En gång i tiden räckte jag stolt upp mitt huvud, ställde mig på de två ben jag hadde och sa till ett fullt rum:

"Hej, jag är Sandra och jag är annorlunda."

(Vi skulle i en ny klass introducera oss för varandra i en mening. Jag tror aldrig jag skolkat så mycket som när jag levde med den klassen)

Jag trodde att jag kunde vandra vägen ensam. Men jag har alltid, eller nästan haft en vän med mig på den vägen.
Så nu, när jag inte finner att jag platsar in i andras "annorlunda" vet jag inte vad jag ska göra.



Vet ni, en gång övervägde jag att bli gothare, bara för att visa, "jag följer inte er väg", men det var så många som gjorde det. Dessutom älskar jag färger och Robert Broberg, så det funkade inte.

Jag försöker vara en anime/manga nörd, men jag lyckas inget vidare. De är annorlunda och dricker massor av te.
Jovisst, men de har också massviss av fakta i huvudet om allting i huvudet. Dessutom så pratar de mer engelska än svenska.

Jag försöker ständigt att bli smal, för de blir älskade i sin vackerhet. Jag låter mitt hår växa så jag kan kasta det över axeln och se sensuell och fin ut.

Jag försökte skaffa mig muskler på gym, men grabbarna där skrämde mig så mycket med sina "Höhöh"-skratt och speglarna framför maskinerna hånade mig. Jag försökte i samma vända bli smidig genom dans, men speglarna där inte hånade utan bara hatade.

Jag vill få fram en poäng här. De annorlunda har regler också, och de är hårda.
Jag försökte vara ensam annorlunda, med mina breda axlar, min dansk-svenska (rö' istället för Röd) och färgranna kläder. Men det passar inte in någon stans, inte i någon annans grupp regler.
För allt annorlunda har regler.

Människan är ett flockdjur. Det duger inte för henne att vara ensam och se stark ut, inom människan svajar pelarna och stayerna rämnar. Hon måste ha någon som accepterar henne i en slags krets, för det är hennes mänskliga natur, och hur mycket jag tränar för att denna ska nötas bort, så kommer det ta tid.
Jag vet inte om jag orkar hålla på så länge.

Om man inte är en av de: SMARTA SNYGGA COOLA ROLIGA ROCKARNA GOTHARNA MODERNA MANGANÖRDAR NÖRDAR o.s.v. då är man något annat.

Kanske är det därför så många tonåringar ängslas, de hittar inte sin plats.
De kan inte komma in sin flockdjursnatur och då mår det inre djuret ständigt dåligt.
Kan det vara så?
Intressant.

Häromdagen lyckades min mormor ratta in LokalTv:n när jag var där.
De borde verkligen investera i bättre kameror, även de dåligaste klippen på YouTube har bättre upplösning. Och varför var Flourtanten programvärd?

Hursomhelst, en känd (?) Järfälla politiker hadde dött. Han hade kommit till Sverige som flykting, efter ha flytt från ett antal länder.

Han verkade ha dött i förtid, eftersom det var sådan sorg runt begravningen (Ja, mer än vanligt) och hans fru kunde sägas, var relativt ung, ja i jämförelse med vem som helst över 60.

Min poäng är kära läsare, är att de visade en filmsnutt från hans begravning i Pilgrimskapellet (har ni varit där? det är en mycket vacker kyrka). De spelade "Jag trivs bäst i öppna landskap".
Vilken ironi.
Dn här mannen hade flytt mycket av sitt liv, och efter han funnit fristad, startat hjälporgansisationer i dessa länder.
Att spela "Jag trivs bäst i öppna landskap" på en flyktings begravning kan tänkas hånfullt.
Men han gillade kanske den melodin.

Visste ni att den sången debatterades att ta över som Svergies nationalsång. Den innehåller ett fint textstycke om att göra hembränt - och det är svenskt!

På min morfars begravning i Pilgrimmskapellet så la vi en dansk flagga över kistan.
Detta är en ovanlig sak att göra, att ha ett annat lands flagga över sin lilla låda, och ett tag verkade det som att vi inte skulle få det.

Vad spelar det för roll igentligen?

På morfars begravning talade prästen (samma präst som jag hadde på min konfirmation, hah) om vem morfar varit och vem han var på slutet.
Alla saker han någonsin gjort i tycktes små och menigslösa, när de skulle tryckas ihop på ett 10 minuter långt prästtal. Är det, det som blir av oss? Bara ord att minnas och lyssna på?

Jag skulle också vilja ha en dansk flagga på min kista.
Det är väldigt vackert, den röda färgen kontra ljusen som lyser.
Lite juligt nästan.

Min morfar blev begravd på sommaren, men jag skulle föredra vintern, när julen dra över landet.
Snön skulle falla och robert Broberg skulle spelas på en högtalare.
Jag har en misstanke om att han inte skulle låta så bra på orgel, även om det är ett beundransvärt instrument.

Alla människor planerar sin egen begravning och hur folk skulle reagera om man var död.

Jag skulle vilja sitta på kistan och vara ett spöke. Jag försökte föreställa mig mofar så, men han var aldrig den viga typen.

Fader min, anser att blommorna folk kommer med är slöseri. Hur länge kommer de leva? Hur länge innan de ruttnar och bara sorgebanden är kvar?
Av någon anledning ser sorgebanden och Fröken Sverige banden ut att vara gjorda i samma material.
Skönhet och död.

 

---

Jag måste få berätta om Stefans nya metod att stå ut med mig.
Han ignorerar min levande existens, att jag ens lever.

Det blir "Hej!", "Hej då!" och "Tevattnet är klart!" . Vi häller aldrig upp te åt varann.

Det är en ganska bra metod, för då slipper jag honom, men ändå väldigt obehaglig.

Pröva att inte säga att du kommer hem, att du inte lever i samma hus. Gör dig själv osynlig och se hur människor agerar. Ungefär så. Fast de är arga hela tiden.

Ifall jag säger något till honom får jag mestadels fräsningar tillbaka.
Som om du skulle se ohyra i ett hörn. "VA!"

Det är mitt liv på Tvåspannsvägen med Stefan när mamma inte är hemma.
Igentligen beter jag mig lite som ohyra där. Jag håller mig ur vägen, annars dödas jag.

Ifall mamma pratar OM mig är det samma sak. "Fräääääs, jag gillar inte ohyra"

Och vem gör inte det?

Jag tar stolthet i vissa små citat jag skriver.
En gång skrev jag "Rädslor dödar dig"...det var en ung kvinna som hette Norah som sa det.

Just det citatet "Rädslor dödar dig", är inte det en bra beskrivning om vad som sker nu?

Jag är så rädd för framtiden, den dödar mig.

Kära läsare, jag vill bara klargöra en poäng.
Jag är inte avundsjuk på de som dör. Jag suckade inte som en wanna-be goth/emo/punk tioåring och utbrister
"De hadde tur!" när jag såg nyheterna om skolmassakern i Finland.
Jag avundas inte människor som dör.
Måhända att vissa kanske ville dö, men de flesta är så adurpt och ovälkommet, att önska sig deras öde, som de inte ville ha, är rent av elakt.

Dessutom äcklas jag av sådana nyheter. Om folk dör av naturens orsaker ger jag tidningen mest ett ledsamt ögonkast.

Om de dör p.g.a av andras tro/religion/hat/vilja då blir jag djupt äcklad.
Vi som styr våra egna liv, borde vi inte ha rätt att bestämma när vi själva ska dö? Vad får unga människor i skomassakrar att tro, att de kan ta någon annans liv?
Jag tror att de är övervägande unga män som mördar också.

Unga män, jag hatar dessa omogna också. Jag skulle godkänna att de riktade pistolen mot sig själva och sa
"Nu fan smäller det, din hora"
Nuförtiden så avslutas varje 14-20årings meningar med "Hora".
Vad har vi intelligensen i dessa individer?
Att de ska utvecklas till att bli någonting, och få högre lön än mig p.g.a de extra köttstycket mellan dessa ben äcklar mig också.

Men ifall en skolmassaker inträffar, skulla jag vara arg över att någon ansåg att de kunde ta deras liv?
Om jag inte sa det, så skulle jag inte hålla fast vid vad jag säger, eller hur?
Men ta detta i beräkning, skolmassakrar uträttas ofta av dessa unga män, med sitt extra köttstycke mellan benen. De delar ut död, till sina egena.
Så, det jämnar ut sig på ett sätt antar jag.

Jag vet att det finns undantag, guliga, snälla killar. Men de hjärnlösa "Hora"-gruppen överväger, håll med mig?
Och att de dödar sina egna, har jag inget alls emot.

Anledningen till detta upprörda blabla, är att jag åkte buss hem med en av "Hora" faciliteten.
Och det var inte rättvist!

Hur kan han gå omkring i världen och få så mycket mer, för att han är en HAN?
Och jag sitter då med mina mörka tankar och vill inget annat än att djupt misshandla honom med Smirnoff Ice flaskan jag drack ur tidigare den kvällen.
Glas överallt.

Varför dödar dessa unga män? För att de KAN! Inte för att de har ett syfte, inte enligt mig.
De kan gömma sig bakom fina ord som de inte vet vad det betyder, men igentligen så pumpar all testoron runt dumhet i kroppen och tillslut så när "uuuuuh döda e coolt"  deras hjärnor.
För när en skolmassaker väl startade då kom alla andra.
De är DUMMA men de KAN.

Nu skriver jag ett stort "OM" här, för Sverige just nu är i en hysteri att detta skulle inträffa här.
"OM" jag skulle utföra en skolmassaker, då skulle jag var lite selektiv. Hitta "hora"-grupperna och ta ut dem. Till mitt förvar skulle jag säga att jag gjorde alla andra en tjänst, för vem stod ut med dem igentligen.

Och i korridorerna skulle det äntligen vara tyst, inga 17-åringar med ståfräs som ropar Hora efter sina flickvänner när dessa inte vill följa med in på toaletten.
Dessa män som inte vill använda kondom, för att det är "OMANLIGT" och sprider klamydia fortare än Fredrik Reinfeldt kunde avslöja vilken skit han var.

Kära läsare, döden verkar ett återkommande ämne här.
Don't blame me.
Jag finner det bara så oerhört intressant - i en fakta synvinkel.

Hittade detta i skrifthäftet.

-start-

Jag minns att jag en gång sökte efter vad mitt namn betyder.
Jag tror vi skulle göra ett arbete när jag var runt 11-12år om oss själva
jag fick reda på att Sandra är:

Sandra är en kortform av Alexandra som är en feminim fom av Alexander som betyder försvarare.

Så jag är en kortform av en feminim form?
Det får mig att känna så ovärdig, som att jag alltid skulle hamna bakom dessa Alexandra och Alexander.
De skulle håna mig.
"k0rtForM aV en FEm1niM f0rm"
Och där skulle jag gå (jag får alltid en bild av mig själv i bojor vi det här laget) efter och jag skulle inte betyda något.
Och det gör ju Sandra inte.
Bara en kortform av en feminim form.

 - end-

Hmm...kan jag ha menat detta?


"Sandra är en kortare variant av Alexandra, "

"Alexandra är en feminin form av Alexander "

från

Jessicas 18 års dag idag. ^^

Jag är så glad att jag är med och upplever den. Att jag liksom upplever henne fortfarande.
Till hennes ära, ett inlägg om henne.

Jess och Jag lärde känna varandra under Stenbarnen. Jag stressflätade hennes hår och hon målade alltid sina läppar och ögonbryn extra starka.
Hon var fin då.

Jag tror hon gav mig lite av den goda galenskapen och vettet i mitt liv. Teatern var underbar och hon likaså.
Jag minns att hon var min vän.
Jag minns att hon och Charlie blev ett par under den historien. Vi pratade om det i busskuren, jag med min cykel och hon väntades på sin buss.
Jag tror att man kan beskriva oss två, även om logiken i det är lite skum.
Hon tar bussen och är den...effektivaste och når vad hon kan och vill, medan jag cyklar.
Det är inte så att jag hamnar efter, jag är en jävel på att cykla.

Vad hände sen? Var gymnasiet verkligen så nära? Jess var inte med på Näsbrännan, men jag måste träffat henne ändå? Jag tror MSN och sockerdricka hjälpte mycket.

Faktum är att kvinnan dragit in mycket i mitt liv.
Uteliv, galenskap hah...skumma skämt och musik. Och kärlek.
Jag måste erkänna, jag var förälskad i henne ett tag. Men nu är det den här djupa "jag är med dig intill döden vänskaps-kärleken".
Ifall hon någonsin avsa mig skulle jag vara förkrossad.
"Fuck you and your issues Sandra!"

Gymnasiet har vi ju delat tillsammans...och allt som hänt där. Under tvåan och trean lite mer, då när klasserna slogs samman. Är tvåan redan över? Jag minns Vännplan så tydligt...

På något sätt så känner jag mig som en elak jävel. Jag har alltid velat vara med i Jess liv ännu mer. Som ett barn som vill att föräldern ska skryta över denna, hoppas jag att hon pratar om mig med sina andra vänner.
Vem vet?
Jag vill bara att hon ska vara glad över mig och med mig. Det är så jag lever, över andras nöjdhet, så i mina ögon är detta normalt.
Men tillbaka till Jess.

Hon är vacker också. Hon...brinner på något sätt.
Det finns ett ord för det där. Och jag vet att jag älskar hennes ögon som tycks ändra färg ständigt.

När jag var yngre var jag nästan avundsjuk på henne (okej,liiiiite fortfarande). Hon var vacker och smart! Hon kunde tyska, pratade engelska flytande och visste massa saker.
Detta är ju ännu större nu. Hon jobbar, organsierar BG, ritar, planerar dataspel, internetbanker...
Hon skulle vara hjälten i en film.
Jag nöjer mig med att vara Comic Relief.

Det påminner mig om när vid tittade på Phantom. Hon skulle vara Christine, Charlie Phantom och jag skulle vara de där två roliga herrarna som man inte minns namnen på. Hade vi ingen Raoul...? Eller Madame Giry...?
Åh, hon kan sjunga också, det har jag inte nämnt.
Hon har rösten för det. Jag föreställer mig henne vid ett piano, sjungades...Learn to be Lonely...exempel bara!

Jag har tur som har henne som vän.
Hon hjälper mig upp ur svåra situationer, när hon har faen så mycket jobbigare själv.
I'm such an attention whore. Heh.

Låt se, låt se...vi har ju inte pratat så mycket om själva teatern kära vänner. Kanske bara för att hon är så naturell med den. Jag längtar efter att se hennes regissör dock.
Men Boven och Bäbisen är oförglömliga. Jag gillade Maria med, men jag fastnar lätt för det udda.
Hon är ingen skådespelare som spelar teater, hon spelar, agerar, lever.

Jag väntar på den dag då fångvaktarna ska väcka mig och skaka på mig och säga att hon var en drogdröm jag hallucinerat ihop. Att det inte finns någon som faktist är så där.

Happy birthday to mah Friend Jess!