Zoftis

Jessicas 18 års dag idag. ^^

Jag är så glad att jag är med och upplever den. Att jag liksom upplever henne fortfarande.
Till hennes ära, ett inlägg om henne.

Jess och Jag lärde känna varandra under Stenbarnen. Jag stressflätade hennes hår och hon målade alltid sina läppar och ögonbryn extra starka.
Hon var fin då.

Jag tror hon gav mig lite av den goda galenskapen och vettet i mitt liv. Teatern var underbar och hon likaså.
Jag minns att hon var min vän.
Jag minns att hon och Charlie blev ett par under den historien. Vi pratade om det i busskuren, jag med min cykel och hon väntades på sin buss.
Jag tror att man kan beskriva oss två, även om logiken i det är lite skum.
Hon tar bussen och är den...effektivaste och når vad hon kan och vill, medan jag cyklar.
Det är inte så att jag hamnar efter, jag är en jävel på att cykla.

Vad hände sen? Var gymnasiet verkligen så nära? Jess var inte med på Näsbrännan, men jag måste träffat henne ändå? Jag tror MSN och sockerdricka hjälpte mycket.

Faktum är att kvinnan dragit in mycket i mitt liv.
Uteliv, galenskap hah...skumma skämt och musik. Och kärlek.
Jag måste erkänna, jag var förälskad i henne ett tag. Men nu är det den här djupa "jag är med dig intill döden vänskaps-kärleken".
Ifall hon någonsin avsa mig skulle jag vara förkrossad.
"Fuck you and your issues Sandra!"

Gymnasiet har vi ju delat tillsammans...och allt som hänt där. Under tvåan och trean lite mer, då när klasserna slogs samman. Är tvåan redan över? Jag minns Vännplan så tydligt...

På något sätt så känner jag mig som en elak jävel. Jag har alltid velat vara med i Jess liv ännu mer. Som ett barn som vill att föräldern ska skryta över denna, hoppas jag att hon pratar om mig med sina andra vänner.
Vem vet?
Jag vill bara att hon ska vara glad över mig och med mig. Det är så jag lever, över andras nöjdhet, så i mina ögon är detta normalt.
Men tillbaka till Jess.

Hon är vacker också. Hon...brinner på något sätt.
Det finns ett ord för det där. Och jag vet att jag älskar hennes ögon som tycks ändra färg ständigt.

När jag var yngre var jag nästan avundsjuk på henne (okej,liiiiite fortfarande). Hon var vacker och smart! Hon kunde tyska, pratade engelska flytande och visste massa saker.
Detta är ju ännu större nu. Hon jobbar, organsierar BG, ritar, planerar dataspel, internetbanker...
Hon skulle vara hjälten i en film.
Jag nöjer mig med att vara Comic Relief.

Det påminner mig om när vid tittade på Phantom. Hon skulle vara Christine, Charlie Phantom och jag skulle vara de där två roliga herrarna som man inte minns namnen på. Hade vi ingen Raoul...? Eller Madame Giry...?
Åh, hon kan sjunga också, det har jag inte nämnt.
Hon har rösten för det. Jag föreställer mig henne vid ett piano, sjungades...Learn to be Lonely...exempel bara!

Jag har tur som har henne som vän.
Hon hjälper mig upp ur svåra situationer, när hon har faen så mycket jobbigare själv.
I'm such an attention whore. Heh.

Låt se, låt se...vi har ju inte pratat så mycket om själva teatern kära vänner. Kanske bara för att hon är så naturell med den. Jag längtar efter att se hennes regissör dock.
Men Boven och Bäbisen är oförglömliga. Jag gillade Maria med, men jag fastnar lätt för det udda.
Hon är ingen skådespelare som spelar teater, hon spelar, agerar, lever.

Jag väntar på den dag då fångvaktarna ska väcka mig och skaka på mig och säga att hon var en drogdröm jag hallucinerat ihop. Att det inte finns någon som faktist är så där.

Happy birthday to mah Friend Jess!