Zoftis

Har skrivit mitt bidrag till berättartävlingen, ni kommer nog känna igen en del.

Fotnot: Agnus Dei är "Guds lamm" på latin. Kan ni historien om lammens blod som smetades på dörrarna så de osyldiga skulle spras. Ironi. Oskyldiga lamm som dödas för att rädda "oskyldiga" människor...

AGNUS DEI

-nu-

Mitt största misstag var att någonsin älska er.

Jag fryser nu. Regnet letar sig in under de stora tovor som ska likna mitt hår. Men det tvättar i alla fall såren rena.

Jag vill ha mamma.

Gatubrunnen sörplar alldeles bredvid mig och den vet att jag inte har långt kvar. Sörplandet låter som ett ihåligt skrockande, "Håhåhå, såhär slutar vi alla."

Och jag vet, det är såhär det ska gå. Men jag kan i alla fall inte hjälpa att sakna min mamma.

Åh, regnet är så kallt.

-då-

Mamma sa alltid till mig och mina syskon att vi var de vackraste i världen för henne.

Men hon var alltid så mycket vackrare än oss. Hennes gröna ögon gnistrade när hon satt i solen och hennes röda hår verkade vara alltid vara så mjukt och glimmande.

Hon älskade mig och mina syskon lika mycket sa hon, men ibland kunde hon ta mig åt sidan och prata lite mer vuxet med mig än de andra.

Men trots att hon ansåg mig vara äldst, kunde jag inte låta bli att hamna i trubbel.

Som den gången då jag såg att vindstrappan var neddragen. Jag hade aldrig varit uppe på vinden förut, och ville så gärna se vad som fanns där!

Så jag lyckades få med mig mina syskon på det stora äventyret att utforska vinden, med dess alla vinklar och vrår. Mamma skulle inte godkänna det. Hon har sagt åt oss att vi alltid ska säga till henne så att hon kunde övervaka. Men hon låg och vilade sig efter jobbet med att tvätta tre ungar så hon var helt urpumpad och jag älskade henne så mycket så jag ville inte väcka henne. Dessutom så hade hon ju nästan ansett mig vara störst, så därför kunde ju jag ta hand om de andra, eller hur?

Äventyret riskerades att bli kort när vi insåg hur hög trappan var. De andra vägrade gå en millimeter innan jag hade visat att små barnungar som vi faktiskt kunde sådant här.

Det är lustigt, det var så länge sedan, men jag minns än idag hur hala stegpinnarna verkade under mig och hur jag fick sträcka ut hela min lilla kropp för att nå upp till nästa. Men jag minns att jag kände lukten av damm och okändhet och nyfikenheten var för stor för att jag skulle vända tillbaka, trots de hala stegen.

När jag var uppe så ropade jag på mina syskon och jag fick upp min syster utan problem, men när min bror var på 13: de steget halkade han. Jag kunde se hans lilla kropp falla mot marken och ge ifrån sig ett ljud som lät "Crunch!", precis som frukostflingor på morgonen...

Och han skulle blöda från sitt huvud, för det är vad döda människor gör, de blöder från sina huvuden...

Men nej, min bror var inte alls död, han klamrade sig envist fast på stegpinnen som en listig ödla, och tillsist lyckades han dra sig upp.

När han kom upp, sa vi inget om det. Utan vi lät oss istället distraheras av allt som var underbart och roligt på vinden och tiden existerade inte där. När vi tillsist var trötta efter timmar av lekandes med allt som var nytt och härligt för oss, somnade vi i den gamla fåtöljen däruppe.

Jag minns min systers lena hår kittla min haka och min brors tunga andetag på mot min rygg och jag kände mig alldeles lycklig. Vi kunde leka, ingen av oss var döda och vi var tillsammans. Allting var så levande.

Senare den dagen fick vi världens utskällning av vår mamma som hade vaknat och inte hittat oss någonstans i huset. Hon berättade för oss att hon sprungit upp och ner för gatan ropandes efter sina ungar som tycktes aldrig ha funnits där. Senare hade hon sett den öppna vindsluckan och stegen upp dit och darrandes klättrat upp bara för att hitta oss sovandes utan ett bekymmer. Hon hade burit ned oss en och en, skrikandes att trappan upp till vinden kunde ha ihjäl små pojkar och flickor, för den var hög och trappstegen hala. Min bror, den mes som han var berättande snyftandes att han faktiskt HADE halkat och mamma hade väst "Era små odågor!" och genast vänt ryggen till oss.

Nu var jag inte mammas vackra unge längre utan bara reducerad till en odåga. Som tröst kurade vi tre ihop oss tillsammans i soffan, hoplänkade i vår barnsliga sorg och snart sov min syster och min bror, men jag kunde inte sluta titta på mammas silhuett i månskenet.

Tillslut kravlade jag fram till henne och hulkande fram "Mamma mamma förlåt, förlåt., jag ville bara så gärna se, jag ville bara ha kul, snälla mamma förlåt, jag ska aldrig vara någon odåga mer..."

Hon vände långsamt på huvudet och hennes ögon glittrade sådär vackert som hon brukade göra och hon sa med sin allraste mjukaste röst.

"Älskling, jag är inte arg på dig. Jag var bara så orolig förstår du. Mammor gör sådant för sina vackra, vackra barn. Min lilla flicka, var inte orolig." Hon föste in mig i sin famn och jag kunde knappt tro att det var sant medan jag frågande:

"Jag är ingen odåga...?"

Hon bara log på sitt vackra mammasätt och sade tyst till mig.

"Ne min lilla vän det är du inte. Du är en liten busprick, men jag älskar dig mer över allt annat. Kom ihåg det."

Det är det sista minnet jag har av min mamma.

Just nu ligger jag i mitt hörn där DE inte kan se mig. Jag är så hungrig, men eftersom jag inte hann fram till maten i rätt tid i förrgår så går jag utan i tre dagar.

Det är en av DERAS regler, att om jag inte hinner fram till maten på en viss tid, så får jag den inte. Och mina ben gör så ont, så jag kan inte springa längre. Jag har svårt att tro att dessa ben en gångs skulle ha klättrat upp för den där långa vindstrappan, att de skulle hävt upp min kropp för varje högt steg.

Kanske har jag bara hittat på det minnet. Kanske hittade jag bara på att de där konstiga människorna kom och sa att det inte var bra att jag bodde med min mamma längre, att hon inte skulle ta hand om mig. DE sa att det inte var bra, att det inte gick.

Jag kanske bara hittade på att jag såg mamma komma skrikandes efter mig

"Mitt barn era jävlar! VAD GÖR NI MED MITT BARN, JAG VILL HA MITT BARN!"

Men jag hittar inte på.

Jag minns min brors och min systers snälla ögon, deras blinda tillit till mig, vart jag än ledde dem ut på äventyr. Jag minns dem och jag minns mammas vackra ögon och hennes värme.

Var det meningen att jag skulle få det bättre här, än hos min mamma som hade tre ungar? Var det meningen? Vi som klarade oss så bra.

Jag skriker igen. Jag kan inte hjälpa det, hungern river i mig och DE ger mig ingen mat, och det gör så ont. Jag vet att jag borde vara tyst, men jag är så hungrig, så hungrig hungrig hungrig!

Någon kommer emot mig och jag känner igenom HONOM. Jag springer emot HONOM och hoppas på att någon nåd ska ges.

"Snälla, jag ska aldrig mer säga ett ord, precis som ni vill det, bara ni ger mig mat, snälla, snälla, bara lite mat, det river så, jag har ett monster i magen och det river så."

Han stirrar på mig.

"HÅLL KÄFTEN!"

Jag hörde hans ord, men jag såg inte hans fot och jag känner hur jag flyger genom rummet. Det är kul att flyga, jag är fri för en sekund, en sekund då jag inte ens är bunden av gravitetens lagar, ingen rår sig på mig, men sen så träffar jag golvet.

Mitt ben crunchar, och fantasin om min brors blödande kropp kommer men HAN ersätter den.

"Vi tar hand om dig, din otacksamma lilla skit! Vi tar hand om dig, så ska det vara så jävla svårt att hålla käften?!"

Något vått träffar mig i örat och jag inser att han har spottat på mig.

Det regnar ute, det kan jag se, trots att jag har svårt att stå upp nuförtiden, mitt ben blev sig aldrig likt efter att jag flög, och det gör fortfarande ont. Så himla ont.

Regnet får mig att önska att jag hade vatten, men de har sagt att jag dricker för mycket, så jag får inget.

Allt jag vill ha tar de i från mig. Jag vill ha mat, de tar den ifrån mig, jag vill ha vetten de tog det ifrån mig. Men mest av allt vill jag ha min mamma och hennes Varma famn.

Mamma varför är du inte här? Var är jag någonstans? Allt jag vet är att jag är fast här med de här två människorna som älskar att hata mig.

HAN står och pratar med någon i dörren. Jag kan fortfarande se regnet ösa ner därute och jag kan höra honom muttra något om att "nu är sommaren förstörd, och vi som måste åka hem snart..."

Är inte det här deras hem? Hur blir det då när vi åker hem till DOM?

Eller tänk om de åker hem och lämnar mig kvar här? De vet att jag är för svag för att slå hål på fönsterna. Eller så kanske låser de in mig i potatiskällaren som förut.

Jag hatar potatiskällaren. Det är deras nya favoritställe att förvara mig på, särskilt ifall någon kommer. Jag är deras mörka hemlighet, och jag ska förvaras i mörker och fukt.. Men jag lyckades hitta en spindel därinne som jag åt upp.

Den smakade som galenskap och damm.

Tanken på att dö i potatiskällaren, att långsamt tyna bort i ett mörker, och känna hur fukten omsluter en och gör en till en del av jorden får mig att börja springa.

Jag nästan vältar de båda männen i dörröppningen, men jag bryr mig inte längre.

Jag springer, jag springer, och gräset försvinner i rasande fart under mig, snabbt, skynda på, låt dem inte fånga mig, åh vart är jag?

Jag känner inte igen mig någonstans, det är bara gräs och träd och regnet fortsätter att slå på mig med hårda trumslag, och nu känner jag grus under mig, vilket betyder att jag funnit en väg. Men tänk, åh, om jag kunde förstå...

-nu-

...varför mitt hjärta bultar så, och ny flyger jag igen, nej jag har bara snubblat, men det var skönt att flyga, jag önskar jag kunde tala om det för mamma. "Mamma jag har flugit!".

men mamma är inte här, vart är du mamma vart är min bror, vart är min syster? Någonting sörplar bredvid mig igen, det är den där brunnen som skrattar, hahaha.

Mitt ben gör så ont, allting gör ont, och det är så vått och kallt, är det blod under mitt huvud nu mamma, är det blod?

Det är så kallt, men jag flög en liten bit jag flög... det är inget blod, det kommer inte alltid blod, men världen gör ont ändå, och nu kan jag inte se! Åh det snurrar så, flyger jag igen?

...mamma...?

Insändare i Lokaltidningen en vecka senare.

Ta hand om era sommarkatter!

  

Vad är det för oansvariga människor som skaffar katt bara för sommaren? Häromdagen var jag och min hund på promenad när vi fann en liten utmärglad kattunge liggandes i en vattenpöl. Den var redan död, förmodligen utsvulten med tanke på hur dess stackars revben pekade ut! Det var inte en vildkatt, för den hade halsband på sig, och jag ber alla sommarboende att ta med sig sina katter hem, då de behöver en kärleksfull familj. Den här stackars ungen som förmodligen utsatts för den vilda skogen, hade ett av ben i en konstig vinkel, som kanske orsakats av en järv eller något.

Snälla, snälla låt inte denna kattunges öde delas av flera utan ta hand om era katter!

Från: En som tar ansvar.