"I’m a wind up toy in an up-down world"
Humör: 
content
Musik: Toy Boy - Mika
Igår såg jag en dokumentär om en kvinna som kämpat mot sjuklig fetma hela sitt liv.
Och ja, jag är en av de ondskefulla typerna som tittar på "Biggest Loser", "Generation Fett" och "Du är vad du äter" för att känna mig någorlunda duglig själv.
Men detta var bara medicinskt och sorgligt. Hon hade blivit utsatt för övergrepp i sina barndomsår vilket grävde ut en del av hennes själ, vilket hon försökte fylla med mat.
Det förvandlades bara till gult fett under hennes hud.
Det får mig att riva i skinnet mitt när jag såg operationerna. Fettsugningar som fyllde stora skålar med vitt segigt fett och blodslam.
Sen var de tvugna att skära bort hud som hade täckt över fettet. Det bara hängde hudslamsor på henne, stora sjok av hud som var tvungen att skäras bort.
Kirugen visade underhudsfett som var gult som ostbågar, fett som inte kommit ut från fettsugningen.
Hon blev aldrig normal.
De skärde bort bitar av hennes hud, magsäck och fett, men hela hennes kropp var full av ärr och hud som hängde. Hennes hår var torrt pga av undernäring eftersom hon hade en sådan liten magsäck och inte fick i sig tillräckligt med vitaminer från det lilla hon åt.
Hon VILLE äta med hon kunde inte.
Hon kände sig fortfarande fet. Hon var inget fettberg längre men hon såg inte ut som en människa som ens kan låtsas vara lycklig.
Hela sitt liv hade hon kämpat mot sin kropp och trots att hon vann lite mer med varje operation så betraktade hon sig fortfarande sig som den feta människa hon förut var.
Ett helt livs kamp. Det var allt hennes liv var. En kamp mot fett som smugit sig in överallt i henne och hon skulle förmodligen aldrig sluta kämpa.
Jag blev inte särsilkt äcklad när de höll upp lös hud glatt framför kameran, men jag grät en skvätt för kvinnan på slutet som bara hade den här livslånga kampen mot sin kropp.
Det är lustigt vad som får en att gråta nuförtiden. Det känns som jag har felkopplingar i hjärnan på hur jag ska reagera på saker.
En klasskamrat kommenterade när hans vän nyste, att det vore en skam om vi alla fick svininfluensan av honom.
Jag kunde inte hjälpa det, mitt ondskefulla garv pyste ut, hur mycket jag än bet ihop.
Ingen annan skrattade.
Samtidigt när jag satt och tittade på Family Guy senare ikväll så slapp en tår ifrån mig. Jag kan inte hjälpa det!
Jag vet inte hur många av er som tittar på Family Guy, men det var avsnitt där Stewie äntligen lyckades ta över världen men till slut blir dödad, bah- ingen kommer veta vad jag skriver om. Jag grät när han var död hursomhelst. Jag tror det har någonting att göra med minfashination av udda, bra gjorda dödsögonblick i film och TV. Men trots allt...
Jag visste ju att det bara var tecknat. Fast det var en sorglig stund det var det...
Felkopplade nervimpulser kanske. Jag blir arg på knattefotboll laget joggar förbi mitt fönster och jag suckar när folk håller handen på stan för jag tycker synd om dem.
Det här låter fel...
Ibland är jag bara en dåre antar jag.
En flicka fick reda på att de varit min födelsedag och köpte mig en påse godis.
När jag frågade varför klappade hon mig på huvudet (varför klappar folk mig alltid på huvudet? Jag gillar det, men ger jag ut någon slags speciell vibb?) och sa någonting jag nu har glömt.
Och enbart dårar kommer på sig själva att längta efter mer huvudklappningar och vilja få en klapp på kinden med.
Dårar uppskattar all affektion.
De blir så lätt förälskade och suger i sig varje form av värme och tillgivenhet de kan finna.
Varför gör dåren så? Vem vet?
Galenskap är ologiskt.
Ibland är jag en dåre.
Kvinnan i spegeln är tillbaka.
Hon ser fundersam ut. Och hennes hår är väldigt långt. Herre Gud vart kom all det där håret ifrån?!
Den stor tragedin med vår nutid är folk inte vet vad de skulle göra med sig själva om de var fria.
Och på mitt lokala Ica säljer de glögg och pepparkaksdeg. Livet fortsätter!
Herre Gud nu förstår jag vad Jess menar med att mina tankebanor är överallt. Jag kan inte hjälpa det, jag är en orolig själ och mina tankar studsar och förvrängs.
Tänk det som en spegelsal med roliga speglar. Allting förvrids och ser annorlunda ut trots att det är samma sak.
Om jag hadde människor i min hjärna skulle de tappa bort sig.
contentMusik: Toy Boy - Mika
Igår såg jag en dokumentär om en kvinna som kämpat mot sjuklig fetma hela sitt liv.
Och ja, jag är en av de ondskefulla typerna som tittar på "Biggest Loser", "Generation Fett" och "Du är vad du äter" för att känna mig någorlunda duglig själv.
Men detta var bara medicinskt och sorgligt. Hon hade blivit utsatt för övergrepp i sina barndomsår vilket grävde ut en del av hennes själ, vilket hon försökte fylla med mat.
Det förvandlades bara till gult fett under hennes hud.
Det får mig att riva i skinnet mitt när jag såg operationerna. Fettsugningar som fyllde stora skålar med vitt segigt fett och blodslam.
Sen var de tvugna att skära bort hud som hade täckt över fettet. Det bara hängde hudslamsor på henne, stora sjok av hud som var tvungen att skäras bort.
Kirugen visade underhudsfett som var gult som ostbågar, fett som inte kommit ut från fettsugningen.
Hon blev aldrig normal.
De skärde bort bitar av hennes hud, magsäck och fett, men hela hennes kropp var full av ärr och hud som hängde. Hennes hår var torrt pga av undernäring eftersom hon hade en sådan liten magsäck och inte fick i sig tillräckligt med vitaminer från det lilla hon åt.
Hon VILLE äta med hon kunde inte.
Hon kände sig fortfarande fet. Hon var inget fettberg längre men hon såg inte ut som en människa som ens kan låtsas vara lycklig.
Hela sitt liv hade hon kämpat mot sin kropp och trots att hon vann lite mer med varje operation så betraktade hon sig fortfarande sig som den feta människa hon förut var.
Ett helt livs kamp. Det var allt hennes liv var. En kamp mot fett som smugit sig in överallt i henne och hon skulle förmodligen aldrig sluta kämpa.
Jag blev inte särsilkt äcklad när de höll upp lös hud glatt framför kameran, men jag grät en skvätt för kvinnan på slutet som bara hade den här livslånga kampen mot sin kropp.
Det är lustigt vad som får en att gråta nuförtiden. Det känns som jag har felkopplingar i hjärnan på hur jag ska reagera på saker.
En klasskamrat kommenterade när hans vän nyste, att det vore en skam om vi alla fick svininfluensan av honom.
Jag kunde inte hjälpa det, mitt ondskefulla garv pyste ut, hur mycket jag än bet ihop.
Ingen annan skrattade.
Samtidigt när jag satt och tittade på Family Guy senare ikväll så slapp en tår ifrån mig. Jag kan inte hjälpa det!
Jag vet inte hur många av er som tittar på Family Guy, men det var avsnitt där Stewie äntligen lyckades ta över världen men till slut blir dödad, bah- ingen kommer veta vad jag skriver om. Jag grät när han var död hursomhelst. Jag tror det har någonting att göra med minfashination av udda, bra gjorda dödsögonblick i film och TV. Men trots allt...
Jag visste ju att det bara var tecknat. Fast det var en sorglig stund det var det...
Felkopplade nervimpulser kanske. Jag blir arg på knattefotboll laget joggar förbi mitt fönster och jag suckar när folk håller handen på stan för jag tycker synd om dem.
Det här låter fel...
Ibland är jag bara en dåre antar jag.
En flicka fick reda på att de varit min födelsedag och köpte mig en påse godis.
När jag frågade varför klappade hon mig på huvudet (varför klappar folk mig alltid på huvudet? Jag gillar det, men ger jag ut någon slags speciell vibb?) och sa någonting jag nu har glömt.
Och enbart dårar kommer på sig själva att längta efter mer huvudklappningar och vilja få en klapp på kinden med.
Dårar uppskattar all affektion.
De blir så lätt förälskade och suger i sig varje form av värme och tillgivenhet de kan finna.
Varför gör dåren så? Vem vet?
Galenskap är ologiskt.
Ibland är jag en dåre.
Kvinnan i spegeln är tillbaka.
Hon ser fundersam ut. Och hennes hår är väldigt långt. Herre Gud vart kom all det där håret ifrån?!
Den stor tragedin med vår nutid är folk inte vet vad de skulle göra med sig själva om de var fria.
Och på mitt lokala Ica säljer de glögg och pepparkaksdeg. Livet fortsätter!
Herre Gud nu förstår jag vad Jess menar med att mina tankebanor är överallt. Jag kan inte hjälpa det, jag är en orolig själ och mina tankar studsar och förvrängs.
Tänk det som en spegelsal med roliga speglar. Allting förvrids och ser annorlunda ut trots att det är samma sak.
Om jag hadde människor i min hjärna skulle de tappa bort sig.
Kommentarer
Postat av: Dorothea
älskade sandra, jag kommer snart och hälsar på! Jag funderar på att spela in ditt djävulsskratt och spela upp det varje gång jag känner mig nere :) jag tycker egentligen inte om stewie, men i det ögonblicket så tyckte jag väldigt synd om honom. Han är ju trots allt bara en bebis!
jag tycker så mycket om dig, vi ses snart! pussar och kramar
Postat av: Anni
Pepparkaksdeg och glogg!!!!!!
Ge MIG!
Trackback
