Zoftis

Humör: crazy


Musik: My Vampire Heart - Tom McRae

---

Jag har aldrig varit ett stort Lewis Caroll fan, men på senare tid har jag varit väldigt intresserad av Alice i Underlandet.

Jag ägde en bok med alla historierna tillsammans när jag var yngre men jag blev mest rädd för den. Jag tror att det hadde någonting med att göra hur alla karaktärerna insisterade på hur Alice inte var på riktig.

När jag gör lite research så får jag upp ett citat

"You know very well that you're not real."

Jag tror det var Tweedledum eller Tweedledee som sa det till Alice.

Men jag var ett bekymrat barn....

---

Anledningen mest till att mitt Alice intresse plockat upp är att vi ska gå runt 7-10 stycken från klassen den 3 mars och se på den nya (mörkare?) filmen.
Jag gillar det!

Faktum är - Alice i Underlandet passar som en mörk historia. Jag hadde aldrig mycket till övers för Disneys verision, men jag gillar det mörka spelet American McGee's Alice

Mycket headexplosions i det spelet. Om jag minns rätt så har Alice vuxit upp och sett sin familj brinna inne. Underlandet/Wonderland i hennes huvud blir mörkt och hemskt likaså alla karaktärer i det.
Mad Hatter/Den galna hattmakaren börjar till och med tortera sina forna tegäster.

Så mycket galenskap.

Som mandarinerna jag köpte häromdagen, oranga och solgula varma skal, men när jag slet dem öppna så var köttet rött, blodiga mandariner!
Och dessa har jag hackat med knivar som den mördare jag är! Åh-hå-jag äter dem, min dumma kannibal.


Jag ströar från ämnet.



Mad Hatter/Den galna hattmakaren var en sådan annorlunda karaktär i det spelet. Jag har bara sett spelsnuttar på YouTube och att se en gammal barnboks illustration röra och bete sig så psykotiskt såsom mina drömmar är nu får mig att verkligen kännna att jag vuxit upp med Alice.

Vi förlorar alla vår oskuldsfullhet. Jag är faktist rädd för spelet, det ger mig rysningar. Särsilkt scenerna med The Mad Hatter, det är något med hans design som skrämmer slaget på mig.
Inte hans tortyr eller blod, bara designen på honom själv, trots att det finns mycket värre monster i spelet.

Till och med The Chesire Cat ser läskigare ut, men han har en sådan cool röst och design att jag vill ta en LSD snedtripp bara för att drömma att han sitter brevid mig.


Om ni vill se The Mad Hatter, hoppa till 6:17 i det här video klippet så ser ni en close up av hans ansikte. Det här spelet har några år på nacken + en liten budget, så animationerna är inte de bästa.
På nåt sätt så blir det läskigare.




Svårt att hitta bra klipp, men här är ett YouTube klipp från spelet med The Mad Hatter som boss. Det är någonting som fortfarande skrämmer mig totalt med det här spelet.
Kanske är det hela grejen med barnbokshistorier som bli psykotiska som slår ann på mina nerver.




Huvudexplosionen är både underbar och hemsk. Fast jag måste säga att The Chesire Cat får ett värre öde.
VARNING! Högt ljud och exploderande ljud!




Är det inte underbart?Är det inte underbart?Är det inte underbart?Är det inte underbart?Är det inte underbart?

---

Jag är hemsk, jag vet. Trots detta älskar jag spelet, med all dess blod och galenskap.


Dock i den kommande filmen så skulle Disney aldrig så så långt, även om det tycks vara i samma tema.

Och jag älskar desigen för Wonderland. Johnny som Mad Hatter verkar ett sådant perfekt val. Jag vill ha hans käder, jag lovar er - jag kan vara galen.

Det ända jag inte gillar är designen för The Red Queen, hennes stora huvud på en liten kropp skrämmer mig.

En av de bästa, abolsuta bästa sakerna är designen på The Chesire Cat. En stor katt med ett skrämmande flin och han har rösten av effing STEPHEN FRY! STEPHEN FRY!!! Jag älskar honom.

---

Häftig grej jag lärde mig från en YouTube kommentar

"Ah, that is because the Mad Hatter nickname originated from olden times when hat makers used the Poison Mercury to shine their hats, in which the gases emitted from it drove them to madness."

Ger mig lust att köpa en stormhatt och sätta på mig min kavaj och kalla mig för en galen hattmakare
Vore ett sådant vackert alias.

Fast jag känner mig mer som The Chesire Cat, ständigt flinandes och skrattandes med både små filosofiska och humoristiska meningar med små poem instickna här och där.
Jag ler och flinar med för mycket tänder och tonar till sist bort i mörkret.

---

Angående mandarinerna, jag ljuger inte, deras kött är rött, smakar bra dock. Affären vill kalla dem blodapelsiner, men de är mandariner.
Påminner mig om en novell som jag skrev när jag var 14 som heter Köttfrukterna om en nymimporterad periskofrukt som driver folk till kannibalism pga av deras kött.

Ta.