Zoftis

Humör: anoxius

Musik:  Cornelis Vreeswijk - En fattig trubadur

---

Här är en liten utmaning till mig själv, från och med nu ska jag skriva varje dag.

Varför har jag varit borta? Jag jobbar min sista vecka på arlanda och ska försöka börja på Växjö universitet.
Jag! Fegisen! Men jag blev så hänförd, vi var där nere och allting kändes så...BRA!

Jag begriper det inte.

Men jag ska försöka och försöka, för jag behöver komma bort, bort och uppleva nytt.

Vara Jag.

Jag orkar faktist inte skriva mer om det, för det är det ända folk pratar med mig om nuförtiden.

---

Har ni någonsin stirrat in i en spegeloch tänkt, att det där är inte ni, att ni ser minsann inte ut sådär?
Det tycks ske så ofta för mig att jag har slutat tänka på det.
Har ni någonsin tittat in i en spegel och blivit arg på spegelmänniskan för den falska bild hon/han ger omvärlden som ditt utssende.
Dessa dumma ögon, aldrig tillhörde de dig? Visst har du ett minne av att de brukade gnistra och glimma och vara något "speciellt"? För ingen vill  ju ha grå ögon.
Och aldrig har du satt uppt ditt hår sådär dumt och inte går du omkring med ett så dumt uttryck på ditt ansikte hela tiden? Visst brukar du ha något som är alldeles eget och inte den här zombien du ser framför dig nu?

Blir du någonsin rädd för denne? För denna andra männsika som bär någon slags likhet till dig men ser så ond ut.
Ja, kan hon inte se riktigt djävulsk ut ibland, som om hon sett för mycket och vill göra allt för mycket.
Hennes ögon kan vara så hårda, hon kan visa för mycket tänder i leendet och hennes näsborrar tycks utvidgade i en fnysning som skulle kunna vara ett ursinnigt frust.
Ser hon inte ut som en mördare ibland?

Men kanske är inte det som skrämmer dig mest, utan de gånger då hon ser så ledsen ut som får dig att gå i bitar, för du vet ju vem den här människan är och hon borde inte se ut så.
När hon ser allra mest hopplös ut, vill du inte hånskratta eller göra grimaser för att påminna dig om, att det är ditt jävla ansikte och du ska minsann inte se så ledsen ut.

Min spegel gör så, mest hela tiden och fanns det inte så många noveller om paralell dimensioner in speglarna om elakt spegelfolk så skulle jag skriva en medan min spgelbild skulle göra miner jag inte skulle känna igen.

Att inte känna igen sin spgelbild är som att skratta utan någon förvarning, det skrämmer en lite och man undrar vad som kan ha börjat gå fel.
Och så undrar man ifall det är försent att göra något åt det.

Ta inte mina ord så allvarliga, som Cornelius sjunger så "duger just till ingenting.." är det ända rätta om mig i slutet.

Inte ens spgelbilden är kvar, haha!