"to those who help us most to grow "
Okej...efter att gjort en för och nack dels lista så får bloggen vara kvar. Plötsligt skäms jag lite över att jag varit så inaktiv.
Kanske jag borde göra något åt det nästa gång istället för att säcka ihop helt? Jag måste utnyttja universitets kurator medan jag fortfarande har tillgång.
Just nu har jag mycket arbete, (as per usual) men jag vill samtidigt ta mig an andra saker. Fota, skriva, läsa.
Så mycket att fånga!
När Dorothea var här så tog vi några kickass modellfoton. Jag vill fortsätta med den, jag kände hur det liksom kittlade min gamla estitiska nerv.
Här är en intressant grej jag upptäckt om mig själv. Detta kommer nog reta upp en del folk, men det är liksom min sak.
Jag litar inte på killar. Fortfarande.
Ni vet hur man var liten och tydde sig till tjerna för så var hela grejen, blahaha gamla könsroller.
Och det gör mig så deppad, för det är ingen som gillar en manshatande hagga.
But really, jag kan inte hjälpa det. För mig är de alltid ute efter att visa att DE ÄR BÄST. Caps lock, caps lock, men jag har snedvridna ögon.
Brudar är säkert likadana, men killar måste alltid fötjäna min tro och ändå är mina skämt grova.
Jag liksom alltid irriterar mig på dem mer ifall jag inte gillar dem.
Jag är som en gammal kvinnohatare fast tvärtom. Vi dregglar båda i mungiporna och har tanken av "I knew it" när de bekräftar våra fördomar.
Ifall jag hadde någon som hatade mig (och det har jag, men de läser inte här) skulle säkert denna människan använda detta mot mig för att visa "HAH, det är DÄRFÖR du är så ENSAM!"
Det är orättvist, för jag har inget problem med det andra könet.
Min mamma tog upp en viss oro med detta minns jag någongång. Jag tror hennes ord var "alla är inte sådär" när hon refererade till någon pojkvän.
Kära mamma vad spelar det för roll nu?
Dessutom tror jag inte på kärlek (still).
Ni får hata mig hur mycket ni vill för den - det är okej, skulle jag vara någon annan skulle jag också tycka det var hemsk sak att tycka.
Det skumma med hela den här killgrejen är hur gammal den är och att jag insåg den just nu. Jag minns att jag var 12 år och tyckte samma sak. Ifall en psykolog var på det här fallet skulle ha säkert ta upp mina föräldrar och förhållanden där och hur man aldrig haft ett "bra exempel" men varför skulle jag ha det?
Det har bara gjort mig lite bitskare, lite mindre attraktiv för marknaden.
Men vad spelar allt det där för roll nu? Ingenting, that's it.
Jag lär mig. Men misstänksamheten är fortfarande där.
Yaoch. Jag älskar dig likväl för dina åsikter, men det enda jag kunde tänka på när jag läste det här var SHIT, Fredrik kan ju inte direkt ha hjälpt dina tankar i det här ämnet! XD
Jag förstår hur du tänker, och jag tror jag förstår lite om vart dina tankar kommer ifrån också. Men... Alla killar är inte så. Och till och med dom som är så (Fredrik) kan ha tillräckligt med självironi och distans för att förstå att dom är så. Jag kan ju just nu bara referera ut synpunkten av en väldigt nyförälskad liten sak, men... Ja.
Vi bär alla med oss tyngder från vår uppväxt. Vissa är tyngre än andra, och vissa är väldigt svåra att bli av med.
Jag vet att du inte tror på kärlek, men du vet att jag tror på kärlek. Därför tänker jag ändå hoppas att du någon dag kan bli kär, riktigt head over heels in love, och att du låter dig själv få chansen att uppleva hur det är när någon är head over heels in love med dig också.
Och om det inte händer så kommer jag ändå aldrig se dig som ett misslyckande eller nåt sånt, och jag kommer aldrig hata dig. Du kommer fortfarande vara the most kickass gudmor som någons framtida dotter någonsin kan ha. ^___^
BTW så är jag glad att du bestämmt att behålla bloggen, och jag ska försöka kommentera mer. Du har så intressanta åsikter, mest kanske för dom är så annorlunda från mina egna. Älskar dig!
