Zoftis

Humör:   pessimistic

Musik: Will You Be Me? - Kimya Dawson

---

Frihet måste ständigt erövras och förtjänas. Ingen är egentligen fri.

Kan du stå ensam på ett fält som ingen har skapat utan med minsta skuld över hur du kom dit så är du fri.

Men hur tog du dig då till fältet? Och hur överlevde du dina första levnadsår tills du var mogen nog att komma till fältet och uppleva frihet?

Någon hjälpte dig.

Känner du ingen skuld över att lämna denna person bakom dig?

I så fall är du inte fri.

---

På ett sätt så vill jag bli alldeles fri från andra människor. Tänk att utan skuld kunna göra vad du ville eller ta dig fram hur du ville utan att orsaka andra skada som ger dig skuld.
För skuld är fångenskap.

Jag har tänkt mycket på frihet på sista tiden.
Mycket som har hänt som fått mig att fundera.

Och så som jag har starka åsikter om kärlek, likaväl har jag det om frihet.

INGEN är fri, förutom den människa som kan låta sina känslor gå överallt utan att de orsakar henne smärta. För ingen vill ha smärtan, då den tynger sinnet och kroppen, därav blir smärta i sig själv ett slags fängelse.
Men det finns ju fysisk och psykisk smärta, varav den sistnämnda blir svår att komma undan då den infilkteras av andra människor och ens realtioner till dessa.

Jag har funderat på att om jag skulle bli fri ifall jag flydde ifrån alla jag kände och de känslor som jag får av dem.
Men nej. Jag är ingen sociopat, jag BRYR mig om vad de här människorna tänker och hur de mår.
Skulden av att lämna dem skulle bli mitt fängelse som jag är osäker på om jag skulle bryta mig ur. Även om jag skulle lämna dem i olycka/självmord/mord/m.m.
För vi vet ju inte ens om döden är den ultimata friheten. Tänk om man fortfarande har känslor i döden?

Den ultimata friheten är att antingen inte möta människor alls, eller att hata dem. Lär man sig att hata alla man känner så kommer man ju inte ha skuld över att lämna dem eller hur?
Eller om de aldrig fanns där över huvudtaget.

Problemet i att hata, är att folk som hatar, de flyr inte. De försvinner inte ut i frihet. De oftast dödar eller hämnas på den människa som de hatar så mycket.
Betyder det att hatmördare (nästan alla mord är av hat, men jag skriver hatmördare för säkerhetskull) upnått den ultima friheten?
De har gjort sig av med källan till sitt hat, därav plågas de inte av de känslorna längre? Och kan man verkligen känna skuld över att man mördat någon man hatat?

Är de fria?

---

SLUTSATS:

Hur blir man fri?

Jag anser att frihet är när man gjort sig av med både fysisk och psykisk smärta. Detta verkar leda till att man ska växa upp till ett liv i ensamhet (vilket inte går) eller att man lär sig hata alla i sin omgivning för att sedan antingen lämna dem medan man lever sitt nya fria liv eller så gör man sig av med källan till hattet och man lämnas tom som en oinfylld runsten.

Frihet för mig är:

Frihet är att inte känna någonting som gör ont

Jag misstänker att folks störta klagomål med detta resonemang är att "men att aman får inte bara ont av människorna i sin omgivning, de kan ge gott också! Vänner och familj är ju snälla!"

Ha, ha. ALLA gör en illa förr eller senare. Oundvikligt. Så klart, man kommer över det och 7fortsätter vara vänner och man har sina familj, men det blir ju alltid smärta blandat med glädje.
Och jag specifierade ju att "inte känna NÅGONTING som gör ont."
Det är som att ha en bikupa. Visst du får god honung men förr eller senare sticker bina dig. Det är en del av deras natur såsom att göra honaungen.


Detta är inte ett klagomål gentemot någon. Detta är bara jag som utvokaliserar mina tankar om ett speciellt ämne, dvs: Frihet.
Ni får gärna bidra med era tankar. Min slutsats är iallafall fortfarande:

Frihet är att inte känna någonting som gör ont