Zoftis

Jag tänker inte på två människor som är ihop, som älskar varandra i könsbestämmelser. Jag tänker inte Pojke och flicka eller pojke och pojke, eller pojke och flicka bla bla bla.

Jag brukar tänka på förhållanden som en som vill bli skyddad och en som skyddar.

Jag brukar tänka, att har jag bara klurat ut om jag är en beskyddare eller om jag vill bli beskyddad så kanske jag kan pröva att försöka älska någon trots alla mina tvivel om förhållanden.

Men jag vet inte vad jag är.

Ibland föreställer jag mig att två män som är tillsammans måste antingen krocka eller ha det utomordentligt bra, för de kan både beskydda och bli beskyddade. Samtidigt så kanske de bara kan göra en sak.

Jag gillar bara bilden av två män som håller om varandra rädda, men väntar tillsammans på att världen ska ta slut.

Jag skrev ett utkast på en dialog novell om det en gång, två män blir inlåsta i en svart källare, de vet inte hur den andra ser ut men allt eftersom maten tar slut och rädslan gnager på dem så börjar de tillslut älska varandra och dör, glada över att få uppleva riktig kärlek utan att inse att deras kärlek var så äkta för att den slapp sättas på prov av omvärlden, och av deras andra icke-rädda för döden känslor.

I slutändan ville de bara inte vara ensamma.

De är ingen direkt skräcknovell så jag fortsatte aldrig, men den innehåller lite av mina teorier av kärlek, att det är mer av en överlevnadsinstinkt och att desperationens kärlek (så länge den låtes leva) är kanske den mest starkaste men ändå mest tvivelsamma.

Men jag tänker på förhållanden så, folk som vill beskydda och bli beskyddade.

De båda männen i källaren klarade av de båda rollerna, för vad hade de för val? De var ju instängda där. Vem annars hade att älska i slutändan?

Jag vet inte om jag vill bli beskyddad (jag kvävs) eller om jag vill beskydda (ansvar?)

jag vet, jag vet, jag vet, ingenting egentligen

Så bisarrt. Jag har hittat en ny koja.

Jag upptäckte för två dagar sen att jag kunde öppna köksfönstret. I vanliga fall är de nästan hoplimmade av gammal smetig pannkaksrök och stekos.

Lägenheterna just bredvid mig har balkonger. Sen är det jag och några andra som inte har det. Jag upptäckte dock att man kan sitta i mitt köksfönster. Jag klättar upp där och låter solen skina på mitt ansikte och det känns som jag hittat garderoben som leder till Narna.

Världen är inte annorlunda än den jag ser igenom fönstret men ändå har så mycket nytt öppnats för mig.

Så jag sitter i mitt köksfönster och lyssnar på ledsam musikalmusik på laptopen och jag mår så fruktansvärt bra.

Det är lustigt att jag spenderat så mycket av mitt liv genom att tänka på hur jag ska ta slut på det när en sådan perfekt slut finns här. Det är som om någon driver med mig.

Utanför mitt köksfönster finns en liten gräsplätt, perfekt för picknick, sedan ett lågt skruttigt stängsel. Efter det kommer tågrälsen.

Bortom det ligger sandpromenaden med sjön.

Jag är så nära tågen. Det är rofyllt att se de snabba X2000 svepa förbi, de långsamma fula transport tågen luffa på sakta med meddelanden skrivna på från startfolket till destinationsfolket.

Jag kan läsa meddelanden på vagnarna. Oftast är det info om de läcker och liknande men ibland så är de små snälla hälsningar.

Jag undrar om de vet hur den andre i andra änden som ska mottaga lasten ser ut.

Eller om det är ett skott ut i mörkret.

Tågen går så nära och jag hör varningsklockorna klämta när de sänker bommarna. Och på något sätt är jag nöjd med enbart det. Tågspåren ropar inte på mig.

Synd att poeter inte springer omkring fritt längre, det hade säkert varit kul för dem att se mig sitta i mitt lilla köksfönster och sola ansiktet medan ”while step's away the beast is drilling…” (little shop of horrors soundtrack) spelar i bakgrunden.

Då och då kammar jag igen håret med min hand och rycker bort hårstrån och släpper lös dem i luften.

Det kan inte vara bra för mitt hår men jag gillar att titta på dem medan de seglar igen luften för några sekunder och sedan blir osynliga för mitt öga.

Lite som såpbubblor.