a end for all of youh
På en av Tv-4s extra kanaler, går ett program som heter "Mannen som kan tala med andar"
Det är en Dr.Phil kopia som säger att han kan se andar och kan prata med dem, och därav trösta de efterlevande, de sörjande. Av någon anledning tycks det vara mer kvinnor som kommer dit och vill ha hans hjälp än män.
För att programmet inte ska bli alltför sorgligt har de en till pragrammledare, en kvinna, som talar med de sörjande efteråt och skämtar och ler.
Vilken underbar idé! Nu har vi ju ett svar på vad som händer efter döden, vi kan bli spöken!
De har ju gjort ett TV-Program om det! Tänk er, kära läsare, ett fullt ärligt program där en man höra spökena och trösta dig.
Varför känner inte alla till den här mannen? Varför hyllas inte Dr.Phil kopian till skyarna och tackas och rådfrågas?
Kanske blir han lycklig då och rakar av sig mustachen och är glad att han kan se ut som sig själv, istället för Dr.Phil.
Vilka friheter han tar sig denna man.
Programet säger alltså rent ut: "Det finns liv efter döden!"
Antingen är det en bluff eller så vill någon att vi ska tro att det är en bluff.
Vem då? Det finns många. Alla vill någonting här i livet, och det är alltid samma sak. Att gynna sig själv.
Kanske finns det en jättesorglig historia bakom Dr.Phil kopian om hur han blir förtryckt och mordhotad av kyrkan (det är inte första gången de gör sådant) om han avancerar till att hjälpa mer människor än sin trogna publik.
Kanske faller stora tårar ner i hans för-Tv-odlade mustach och gör den blöt och buskig när han inser hur långt han kan avancera, hur många han kan hjälpa, men han bli stoppad.
Och måste gömma sig i denna dammiga studio med sina utvättade färger och han måste ständigt lyssna på programledarinnans skämt om hans förmåga.
Kanske sitter han gråter över detta i pauserna medan han hör publiken mumla, samma gammla mummel och han snorar och torkar tårarna ur mustachen, fast han helst av allt vill raka av den. Men han ler och hjälper de han kan, och någonstans i publiken fingrar en präst på sitt kors och förbannar denna mans barn till helvetet, för hans förmågas skull.
Eller så kan han vara en bluff som bara gömmer sig bakom ett berömt ansikte, att folk säger "Den där killen som liknar Dr-Phil och är spökjägare, han är cool".
Och de sörjandes sorg förvandlas till pengar i hans plånbok.
Välj din verklighet.
Teh roadness is not wat it was
Jag är en hycklare.
En gång i tiden räckte jag stolt upp mitt huvud, ställde mig på de två ben jag hadde och sa till ett fullt rum:
"Hej, jag är Sandra och jag är annorlunda."
(Vi skulle i en ny klass introducera oss för varandra i en mening. Jag tror aldrig jag skolkat så mycket som när jag levde med den klassen)
Jag trodde att jag kunde vandra vägen ensam. Men jag har alltid, eller nästan haft en vän med mig på den vägen.
Så nu, när jag inte finner att jag platsar in i andras "annorlunda" vet jag inte vad jag ska göra.
Vet ni, en gång övervägde jag att bli gothare, bara för att visa, "jag följer inte er väg", men det var så många som gjorde det. Dessutom älskar jag färger och Robert Broberg, så det funkade inte.
Jag försöker vara en anime/manga nörd, men jag lyckas inget vidare. De är annorlunda och dricker massor av te.
Jovisst, men de har också massviss av fakta i huvudet om allting i huvudet. Dessutom så pratar de mer engelska än svenska.
Jag försöker ständigt att bli smal, för de blir älskade i sin vackerhet. Jag låter mitt hår växa så jag kan kasta det över axeln och se sensuell och fin ut.
Jag försökte skaffa mig muskler på gym, men grabbarna där skrämde mig så mycket med sina "Höhöh"-skratt och speglarna framför maskinerna hånade mig. Jag försökte i samma vända bli smidig genom dans, men speglarna där inte hånade utan bara hatade.
Jag vill få fram en poäng här. De annorlunda har regler också, och de är hårda.
Jag försökte vara ensam annorlunda, med mina breda axlar, min dansk-svenska (rö' istället för Röd) och färgranna kläder. Men det passar inte in någon stans, inte i någon annans grupp regler.
För allt annorlunda har regler.
Människan är ett flockdjur. Det duger inte för henne att vara ensam och se stark ut, inom människan svajar pelarna och stayerna rämnar. Hon måste ha någon som accepterar henne i en slags krets, för det är hennes mänskliga natur, och hur mycket jag tränar för att denna ska nötas bort, så kommer det ta tid.
Jag vet inte om jag orkar hålla på så länge.
Om man inte är en av de: SMARTA SNYGGA COOLA ROLIGA ROCKARNA GOTHARNA MODERNA MANGANÖRDAR NÖRDAR o.s.v. då är man något annat.
Kanske är det därför så många tonåringar ängslas, de hittar inte sin plats.
De kan inte komma in sin flockdjursnatur och då mår det inre djuret ständigt dåligt.
Kan det vara så?
Intressant.
Politiker, hembräntssånger och bara shit.
Häromdagen lyckades min mormor ratta in LokalTv:n när jag var där.
De borde verkligen investera i bättre kameror, även de dåligaste klippen på YouTube har bättre upplösning. Och varför var Flourtanten programvärd?
Hursomhelst, en känd (?) Järfälla politiker hadde dött. Han hade kommit till Sverige som flykting, efter ha flytt från ett antal länder.
Han verkade ha dött i förtid, eftersom det var sådan sorg runt begravningen (Ja, mer än vanligt) och hans fru kunde sägas, var relativt ung, ja i jämförelse med vem som helst över 60.
Min poäng är kära läsare, är att de visade en filmsnutt från hans begravning i Pilgrimskapellet (har ni varit där? det är en mycket vacker kyrka). De spelade "Jag trivs bäst i öppna landskap".
Vilken ironi.
Dn här mannen hade flytt mycket av sitt liv, och efter han funnit fristad, startat hjälporgansisationer i dessa länder.
Att spela "Jag trivs bäst i öppna landskap" på en flyktings begravning kan tänkas hånfullt.
Men han gillade kanske den melodin.
Visste ni att den sången debatterades att ta över som Svergies nationalsång. Den innehåller ett fint textstycke om att göra hembränt - och det är svenskt!
På min morfars begravning i Pilgrimmskapellet så la vi en dansk flagga över kistan.
Detta är en ovanlig sak att göra, att ha ett annat lands flagga över sin lilla låda, och ett tag verkade det som att vi inte skulle få det.
Vad spelar det för roll igentligen?
På morfars begravning talade prästen (samma präst som jag hadde på min konfirmation, hah) om vem morfar varit och vem han var på slutet.
Alla saker han någonsin gjort i tycktes små och menigslösa, när de skulle tryckas ihop på ett 10 minuter långt prästtal. Är det, det som blir av oss? Bara ord att minnas och lyssna på?
Jag skulle också vilja ha en dansk flagga på min kista.
Det är väldigt vackert, den röda färgen kontra ljusen som lyser.
Lite juligt nästan.
Min morfar blev begravd på sommaren, men jag skulle föredra vintern, när julen dra över landet.
Snön skulle falla och robert Broberg skulle spelas på en högtalare.
Jag har en misstanke om att han inte skulle låta så bra på orgel, även om det är ett beundransvärt instrument.
Alla människor planerar sin egen begravning och hur folk skulle reagera om man var död.
Jag skulle vilja sitta på kistan och vara ett spöke. Jag försökte föreställa mig mofar så, men han var aldrig den viga typen.
Fader min, anser att blommorna folk kommer med är slöseri. Hur länge kommer de leva? Hur länge innan de ruttnar och bara sorgebanden är kvar?
Av någon anledning ser sorgebanden och Fröken Sverige banden ut att vara gjorda i samma material.
Skönhet och död.
Han ignorerar min levande existens, att jag ens lever.
Det blir "Hej!", "Hej då!" och "Tevattnet är klart!" . Vi häller aldrig upp te åt varann.
Det är en ganska bra metod, för då slipper jag honom, men ändå väldigt obehaglig.
Pröva att inte säga att du kommer hem, att du inte lever i samma hus. Gör dig själv osynlig och se hur människor agerar. Ungefär så. Fast de är arga hela tiden.
Ifall jag säger något till honom får jag mestadels fräsningar tillbaka.
Som om du skulle se ohyra i ett hörn. "VA!"
Det är mitt liv på Tvåspannsvägen med Stefan när mamma inte är hemma.
Igentligen beter jag mig lite som ohyra där. Jag håller mig ur vägen, annars dödas jag.
Ifall mamma pratar OM mig är det samma sak. "Fräääääs, jag gillar inte ohyra"
Och vem gör inte det?
Make a P0int. Skoldöd och de hjärnlösa.
Jag tar stolthet i vissa små citat jag skriver.
En gång skrev jag "Rädslor dödar dig"...det var en ung kvinna som hette Norah som sa det.
Just det citatet "Rädslor dödar dig", är inte det en bra beskrivning om vad som sker nu?
Jag är så rädd för framtiden, den dödar mig.
Kära läsare, jag vill bara klargöra en poäng.
Jag är inte avundsjuk på de som dör. Jag suckade inte som en wanna-be goth/emo/punk tioåring och utbrister
"De hadde tur!" när jag såg nyheterna om skolmassakern i Finland.
Jag avundas inte människor som dör.
Måhända att vissa kanske ville dö, men de flesta är så adurpt och ovälkommet, att önska sig deras öde, som de inte ville ha, är rent av elakt.
Dessutom äcklas jag av sådana nyheter. Om folk dör av naturens orsaker ger jag tidningen mest ett ledsamt ögonkast.
Om de dör p.g.a av andras tro/religion/hat/vilja då blir jag djupt äcklad.
Vi som styr våra egna liv, borde vi inte ha rätt att bestämma när vi själva ska dö? Vad får unga människor i skomassakrar att tro, att de kan ta någon annans liv?
Jag tror att de är övervägande unga män som mördar också.
Unga män, jag hatar dessa omogna också. Jag skulle godkänna att de riktade pistolen mot sig själva och sa
"Nu fan smäller det, din hora"
Nuförtiden så avslutas varje 14-20årings meningar med "Hora".
Vad har vi intelligensen i dessa individer?
Att de ska utvecklas till att bli någonting, och få högre lön än mig p.g.a de extra köttstycket mellan dessa ben äcklar mig också.
Men ifall en skolmassaker inträffar, skulla jag vara arg över att någon ansåg att de kunde ta deras liv?
Om jag inte sa det, så skulle jag inte hålla fast vid vad jag säger, eller hur?
Men ta detta i beräkning, skolmassakrar uträttas ofta av dessa unga män, med sitt extra köttstycke mellan benen. De delar ut död, till sina egena.
Så, det jämnar ut sig på ett sätt antar jag.
Jag vet att det finns undantag, guliga, snälla killar. Men de hjärnlösa "Hora"-gruppen överväger, håll med mig?
Och att de dödar sina egna, har jag inget alls emot.
Anledningen till detta upprörda blabla, är att jag åkte buss hem med en av "Hora" faciliteten.
Och det var inte rättvist!
Hur kan han gå omkring i världen och få så mycket mer, för att han är en HAN?
Och jag sitter då med mina mörka tankar och vill inget annat än att djupt misshandla honom med Smirnoff Ice flaskan jag drack ur tidigare den kvällen.
Glas överallt.
Varför dödar dessa unga män? För att de KAN! Inte för att de har ett syfte, inte enligt mig.
De kan gömma sig bakom fina ord som de inte vet vad det betyder, men igentligen så pumpar all testoron runt dumhet i kroppen och tillslut så när "uuuuuh döda e coolt" deras hjärnor.
För när en skolmassaker väl startade då kom alla andra.
De är DUMMA men de KAN.
Nu skriver jag ett stort "OM" här, för Sverige just nu är i en hysteri att detta skulle inträffa här.
"OM" jag skulle utföra en skolmassaker, då skulle jag var lite selektiv. Hitta "hora"-grupperna och ta ut dem. Till mitt förvar skulle jag säga att jag gjorde alla andra en tjänst, för vem stod ut med dem igentligen.
Och i korridorerna skulle det äntligen vara tyst, inga 17-åringar med ståfräs som ropar Hora efter sina flickvänner när dessa inte vill följa med in på toaletten.
Dessa män som inte vill använda kondom, för att det är "OMANLIGT" och sprider klamydia fortare än Fredrik Reinfeldt kunde avslöja vilken skit han var.
Kära läsare, döden verkar ett återkommande ämne här.
Don't blame me.
Jag finner det bara så oerhört intressant - i en fakta synvinkel.
noes. Oh GAWD, why is this shiat happening?
SHUT UP.
Jag glömmer alltid att hemma hos min mamma bor Stefan.
Jag längtar så efter henne och så kommer fettblobben och..."Vart fick du luft ifrån?"
Titllräckligt med luft för att kunna säga emot dig ditt arsel!
Jag hatar honom.
Jag hoppas kära läsare hur djupt det hatet går.
Så många gånger som jag tänkt "Alla sover, jag kan ta en kniv och..."
eller "Om jag smular ner Ipren i hans Whiskey..."
random shiat
Hittade detta i skrifthäftet.
-start-
Jag minns att jag en gång sökte efter vad mitt namn betyder.
Jag tror vi skulle göra ett arbete när jag var runt 11-12år om oss själva
jag fick reda på att Sandra är:
Sandra är en kortform av Alexandra som är en feminim fom av Alexander som betyder försvarare.
Så jag är en kortform av en feminim form?
Det får mig att känna så ovärdig, som att jag alltid skulle hamna bakom dessa Alexandra och Alexander.
De skulle håna mig.
"k0rtForM aV en FEm1niM f0rm"
Och där skulle jag gå (jag får alltid en bild av mig själv i bojor vi det här laget) efter och jag skulle inte betyda något.
Och det gör ju Sandra inte.
Bara en kortform av en feminim form.
- end-
Hmm...kan jag ha menat detta?
"Sandra är en kortare variant av Alexandra, "
"Alexandra är en feminin form av Alexander "
från
"Men hela tillvaron känns så jävla meningslös"
För jag kan älska mer än någon annan men jag har svårt att vara stark
- Loke, Expojkvännens sång
That's me everybody.
Jag hadde samtal ang. Loggboken med Susanne idag. FAIL. Hon sa att den var jättebra, men hur kan den vara bra när jag glömt så mycket?
Dessutom vill jag bara glömma att jag nångonsin var med i Q. Jag kunde nöjt suttit i ett hörn och luften där jag en gång agerat kunde ha utnyttjas till bättre.
Jag började gråta och ville att Susanne skulle se hur dum hennes elev är, men hon bara nekade och sa att jag är faktist är smart (på vadå???), och att människor lyssnar på mig.
Men vad hjälper det mig?
Kommer det någonsin få mig att bli politiker?
"Ett G i Matte B och VG i Engelska? Snälla rara, ska du kunna räkna ut vad vi ska använda skattebetalarnas pengar till? Kan du prata med delgater från andra länder, eller måste vi använda tolk danskjävel? Dessutom G i idrott? Var du en av de där fettobarnen som bara satt och vägrade?"
"...men jag kan prata med folk...? Få dem glada?"
"Världen är inte glad."
Så kommer det bli. Jävla G i Matte B. Jag skulle inte ha nöjt mig med det och jag skulle ha varit duktig och LÄRT mig, men det kan jag inte för jag är så in i helvetes dum!
Oh fan, nu grinar jag ner i teet.
Susanne säger att jag är bra på Teater. Såsom alla andra i gruppen!
Dessutom kan jag inte vara bra, loggboken är ju fel. Jag som skriver, borde jag inte ha lyckats bättre på första gången?
Jag kan inget. Jag kan grina...
- SKRIVET PÅ TÅGET PÅ VÄG TILL SACOMÄSSAN -
Jag känner mig lite som jag är på väg till en domare.
"Skyldig eller inte skyldig frun?"
Är det här allt kan få ett slut?
Det finns en man där som kan tala om vad man passar till. jag vet att han kommer, eller, jag är rädd för att han kommer titta länge på mig och sedan säga:
"...men du...jag ska bara ta paus här, men jag kommer om fem minuter så fortsätter vi då!"
Sen försvinner han.
Tyvärr trodde du att du kunde bli något?
För att citera SL "Se upp för dörrarna, dörrarna stängs"
Samtidigt så är jag arg på mig själv att jag slår ner mig i skorna så.
Jag har funderat ut en sak om detta.
Mitt Överjag är ofantligt stort men någonstans blev prioriteringarna fel.
Mitt jag är det som gör goda handlingar som söker efter folks glädje med mig och därav bli accepterat av mitt Överjag.
Har jag ett det?
Ja men det är sällan Det kommer fra,. Ibland för att njuta av extra mycket socker i teét och efter det klankar Överjaget på jaget.
"Varför stoppade du inte det!?"
Kära läsare, detta skrivande är på något sätt räddande.
Här kan jag skaffa självdistans och analysera mina fel.
Och om jag bloggar på internet har jag tillgånng till gamla inlägg överallt.
Jag undrar vad som gjorde att det blev så här? Jag minns...
Kanske jag ärvt det av mamma.
Hon har diagnotiserats Manodepp.
Hm.
Jag är snart framme vid mässan.
Kommer jag ens bli insläppt?
- SLUTSKRIVET -
Den där mannen höll föredrag som var behjälpligt antar jag...ingen handpåläggning dock.
Usch, nu har jag ont. Sen när blev varje dag en kamp?
Ah, Masi Oka.
Masi wins at acting. Lite gladare när jag ser honom.
I FOUND LINKMUSIC!
It's a meh. Kinda.
Titeln är mig. Jag är tillfällig gäst i ditt liv. Gud jag joinkar allt av Jonas.
Go and Die Emogirl
Den som ändå fick dö en hjältes död.
"Hennes huvud kroosades" "Jo men hon räddade sin lillebror och hon är ju så liten..." "Hon är en hjälte"
Folk skulle se på min grav med respekt, se min organdonation som ännu ett hjältedåd.
"Hon hadde en tigertattuering, en riktig fighter, som sin tiger"
De skulle älska mig!
Eller om jag fick dö olyckans död. "Hon skulle bara över övergångsstället!" "Världen är grym!" "Hon hadde en framtid!"
De skulle sakna mig.
Men detta, detta skamfulla jag tänker på nu, det skulle folk sopa under mattan, skämmas för att de inte såg, skämmas för att de inte gjorde något, skämmas för att de kände mig.
För jag tänker på det nu. Jag har nästan ett datum.
Ifall jag inte finner något som tilltalar mig på Sacomässan...
El Finito.
Jag har planerat det. Jag ska ringa in sjuk från skolan...och kvällen innan och natten ska jag skrivit något slags brev och rensat min data från sådant jag inte vill ska hittas.
Jag ska avsluta mina internetkonton, men jag ska rädda dikterna från Sockerdricka.
Jag vill inte att lösenordet ska listas ut.
Sen, ska jag ta på mig bekväma varma kläder. Jag ska ha letat upp en hög byggnad.
Kanske köper jag cider på vägen.
Jag ska inte anklaga någon i mitt brev.
Jag hoppar...
Låter det hemskt? Jag har distans från det nu, men förut var det en sådan bra idé.
Det kommer tillbaka till mig nu.
Varför?
Jag är för dum för att...existera. Leva är ett dumt ord.
Livet är en jakt mot döden, hur som helst.
Jag är inte smart.
Jag får bara bra betyg i Svenska och Teater, men i teatern får alla.
Vad kan svenskan hjälpa mig? Dessutom är det jag skriver tråkigt och min teater faller inom samma genre.
Jag kan inte få bra betyg, ännu mindre skaffa något högskoleprov!
Varför säger annars alla andra jag är söt men långsam...?
Ni säger att det är skämt nu, att jag är bra men det är inte samma sak som smart!
De andra gör sitt höhskoleprov, de är smarta...jag? Jag är bara snäll.
Inte ens vacker. Jag ser inte ens bra ut på kort.
Jag är fet, ful. Får alltid röda ögon.
Jag försöker inte tracka på mig själv så mycket, men sanningen är ju alltid närvarande, eller hur?
Kära läsare, eller hur?
Ni är tysta.
Jag tappade tråden...jag är inte smart, just det.
Vad spelar det för roll att jag är snäll? Snäll är ett annat ord för Naiv OCH DET VET ALLA!
Jag skulle aldrig överleva ute i riktiga världen.
Samtidigt tycker jag inte om tankarna på att avsluta.
Jag vill hemskt gärna prata av mig, men det är försent nu.
Jag är 18, det finns ingen tid för det! Jag ska ta hand om mig själv, jag kan inte få problem nu!
Jag hade min chans, eller igentligen inte, för då skulle jag bara förstöra allt
Genom att berätta hur jag mår.
De säger att självmord är de feges väg, att han hamnar i helvetet. Ja, enligt kristendomen.
Man hamnar inte med Judas, vilket är synd, jag skulle gärna vilja prata med honom.
Han är så missförstådd.
Vad jag läst så valdes han att förådda Jesus, det var hans öde utpekat av Gud.
Och nu pinas han i helvetes innersta cirkel.
Ja om man lyssnar på Dante.
Så jag antar att våra bloggsessioner fortsätter ett tag till.
Vi får se.
Well, look at that,
Kära vänner, jag glömde tala om vad som hände i måndags.
Jag skrev någon dag tidigare att jag visste att jag skulle få en panikattack.
Den kom men inte i den form jag anade.
En ny mer skrämmande form.
Jag tittade på Jippi-Ki-ay kvällen innan (stavas prorammet så?) och där berättade de om hur man ska få bort blodiglar.
Varför jag la det på minnet vet jag inte, men det stannade.
Fråga mig så ska ni få se.
Iallafall, jag gick till skolan på måndagen, och till skåpet gick allt bra, men mellan husen, mellan H huset och stora huset skedde någonting.
Jag fick för mig att mina jävla händer var blodiglar.
Detta är totalt sant.
Jag vågade inte titta på dem, men när jag väl gjorde det så jag ingenting, men så samtidigt så visste jag att det fanns tänder i mina fingertoppar som ville suga ut blod och raspa upp skinn.
Så därför så var halva lektionen ett helvete.
Jag ville inte röra vid något mänskligt med mina fingertoppar, för då skulle iglarna suga.
Vansinnigt, men samtidigt som jag berättar om detta nu, så tycks mina fingertoppar pulsera.
Vi skulle anteckna och mina fingrar rör ju mina andra fingrar på handen när jag håller pennan normalt, så jag försökte hålla pennan på ett skumt sätt rakt uppåt, men det gick inte.
Så jag höll pennan normalt och skrev så snabbt jag kunde och undertiden jag gjorde detta så fick jag kväljningar och min mage gjorde lite uppror.
Så fort jag släppte pennan så var jag tvungen att dra fingrarna längs bordkanten för att försöka nöta av blodiglarnas tänder och munnar.
Jag har aldrig varit så rädd på väldigt länge. Blodiglarna som var mina fingertoppar skulle suga ut min hjärnsubsstans och lämna stora hål i mitt huvud ifall jag rättade till håret och de skulle lämna fett och blod forsade ut ur mitt lår om jag vilade händerna där.
Och om jag satte fingret i ögat...POP! Som ett okokt ägg bara.
Så det slutade med att jag satt halva lektionen med händerna utspärrade på bordet, då de bara nuddade bordsskivan.
Och jag kände fingertopparna pulsera, leta efter något att äta, jag såg långa vita tänder i min hjärna, grå hjärnsubstans som rann ut ur mitt huvud...
Doro måste ha uppfattat att något var fel, för jag gav ljud ifrån mig när jag skrev, mina småljud av illamående och det såg onormalt ut att sitta med händerna sådär.
Hon skrev "Är du okej" på mitt papper medan Kerstin pratade.
Jag vill inte skriva och låta blodiglarna försöka suga tag i mitt kött igen så jag viftade med handen bara i en "sådär" rörelse.
Jag fick det att gå över tack och lov, men jag är rädd för att det ska hända igen.
Nu på hemvägen trodde jag en gren var en orm och att den bet mig i anklarna.
Vad händer med mig....
Jess, Birthday, Whaey!
Jag är så glad att jag är med och upplever den. Att jag liksom upplever henne fortfarande.
Till hennes ära, ett inlägg om henne.
Jess och Jag lärde känna varandra under Stenbarnen. Jag stressflätade hennes hår och hon målade alltid sina läppar och ögonbryn extra starka.
Hon var fin då.
Jag tror hon gav mig lite av den goda galenskapen och vettet i mitt liv. Teatern var underbar och hon likaså.
Jag minns att hon var min vän.
Jag minns att hon och Charlie blev ett par under den historien. Vi pratade om det i busskuren, jag med min cykel och hon väntades på sin buss.
Jag tror att man kan beskriva oss två, även om logiken i det är lite skum.
Hon tar bussen och är den...effektivaste och når vad hon kan och vill, medan jag cyklar.
Det är inte så att jag hamnar efter, jag är en jävel på att cykla.
Vad hände sen? Var gymnasiet verkligen så nära? Jess var inte med på Näsbrännan, men jag måste träffat henne ändå? Jag tror MSN och sockerdricka hjälpte mycket.
Faktum är att kvinnan dragit in mycket i mitt liv.
Uteliv, galenskap hah...skumma skämt och musik. Och kärlek.
Jag måste erkänna, jag var förälskad i henne ett tag. Men nu är det den här djupa "jag är med dig intill döden vänskaps-kärleken".
Ifall hon någonsin avsa mig skulle jag vara förkrossad.
"Fuck you and your issues Sandra!"
Gymnasiet har vi ju delat tillsammans...och allt som hänt där. Under tvåan och trean lite mer, då när klasserna slogs samman. Är tvåan redan över? Jag minns Vännplan så tydligt...
På något sätt så känner jag mig som en elak jävel. Jag har alltid velat vara med i Jess liv ännu mer. Som ett barn som vill att föräldern ska skryta över denna, hoppas jag att hon pratar om mig med sina andra vänner.
Vem vet?
Jag vill bara att hon ska vara glad över mig och med mig. Det är så jag lever, över andras nöjdhet, så i mina ögon är detta normalt.
Men tillbaka till Jess.
Hon är vacker också. Hon...brinner på något sätt.
Det finns ett ord för det där. Och jag vet att jag älskar hennes ögon som tycks ändra färg ständigt.
När jag var yngre var jag nästan avundsjuk på henne (okej,liiiiite fortfarande). Hon var vacker och smart! Hon kunde tyska, pratade engelska flytande och visste massa saker.
Detta är ju ännu större nu. Hon jobbar, organsierar BG, ritar, planerar dataspel, internetbanker...
Hon skulle vara hjälten i en film.
Jag nöjer mig med att vara Comic Relief.
Det påminner mig om när vid tittade på Phantom. Hon skulle vara Christine, Charlie Phantom och jag skulle vara de där två roliga herrarna som man inte minns namnen på. Hade vi ingen Raoul...? Eller Madame Giry...?
Åh, hon kan sjunga också, det har jag inte nämnt.
Hon har rösten för det. Jag föreställer mig henne vid ett piano, sjungades...Learn to be Lonely...exempel bara!
Jag har tur som har henne som vän.
Hon hjälper mig upp ur svåra situationer, när hon har faen så mycket jobbigare själv.
I'm such an attention whore. Heh.
Låt se, låt se...vi har ju inte pratat så mycket om själva teatern kära vänner. Kanske bara för att hon är så naturell med den. Jag längtar efter att se hennes regissör dock.
Men Boven och Bäbisen är oförglömliga. Jag gillade Maria med, men jag fastnar lätt för det udda.
Hon är ingen skådespelare som spelar teater, hon spelar, agerar, lever.
Jag väntar på den dag då fångvaktarna ska väcka mig och skaka på mig och säga att hon var en drogdröm jag hallucinerat ihop. Att det inte finns någon som faktist är så där.
Happy birthday to mah Friend Jess!
Ny vecka, nytt försök
Men, men.
Jag lär mig av mina misstag.
Jag "jobbade" idag. Jag var med henne på gympan. Är det nåt slags jobb det? Jag tror hon testar mig, kollar om jag håller mottet. Det känns inte som ett jobb, men jag antar...att det är ett slags jobb?
Min migrän vill inte gå över. Den är inte lika satrk som förut men den molar. Väntar.
Jayzuz, jag känner en panikattack på väg. Den kommer att komma iveckan, det vet jag.
Egentligen är det väl inte en panikattack, men jag definierar det så. Jag känner panik i en plötslig attack.
Jag önskar ingen det.
Tankar, alla dåliga, snurrar runt i ditt huvud, och de tvingar ut luften ur dina lungor samtidigt som ditt ansikte kläms av en osynlig hand.
Samtidigt så känner du hur allt du någonsin känt eller upplevt eller minns som kan beskrivas dåligt kommer tillbaka till dig, och det får dig att riva dina naglar in i ditt skinn eller bita ihop tänderna så hårt du hör benet i käken knaka och ditt hjärna tycks svälla och explodera.
Det är igentligen ännu värre än jag beskriver det, men jag kan inte sätta ord på det.
Oftast, i fem av sex fall så skriker min attack samma sak på mig FettoFettofettoFettofettoFettoFettoooooooooooFETTOFETTOFetto (O.S.V)
De vet minsann vart de ska skära för att de ska göra mest ont, attackerna.
Här är mina älsklings ord. Jag hittade detta stycke i Jonas Gardells roman "Präriehundarna":
Knasbollarna, liksom byfånarna, är en undergrupp till knäppskallarna.
En byfåne har sitt revir. Han lämnar det aldrig. Det kan vara en hel stadsdel, men oftast inte mer än ett kvarter.
En knasboll, däremot, gör oftast vad som faller honom in. Därför är hans arbetsplats hela jorden. Enär han som regel är fattig håller han sig på marken. Färdas långsamt men utan avbrott. En knasboll kan aldrig stå still. Benen skakar, handen darrar, det liksom rycker i hans ansikte.
Om han blir trött lägger han sig ner mitt på trottoaren, är han ledsen ser han ut som döden själv. Hans uppgift är att underhålla.
Det dröjer sällan länge förrän en knasboll finner en anledning till att klä av sig naken.
En knasboll skämtar mycket, han är en "gamle skämtare där", men en knasboll menar alltid allvar.
Hela hans liv är en dråplig pantomim. Se så förtvivlad den tokstollen är! Han lustigheter är ett nödrop från ett källarhål.
Han sätter sig ned om någon ber honom, men ingen ber honom. Förresten är han snart uppe igen. Vem kan väl hindra en fladdrande knasboll på väg genom luften som en levande kanonkula?
Han fortsätter alltid, för han tror inte att någon vill på allvar att han ska stanna,
En knasboll förnöjer och befriar. Han är allas ställföreträdare, sanningssägande narr, en idiot som lämnar ut sig till höger och vänster utan att fråga först.
En knasboll är alltid rädd och egentligen blyg.
En knasboll söker sin tvilling. Han bär sina igenkänningstecken tydligt, han ropar ut dem i megafon.
En knasbolls utstrålning är stor, men hans kraft är ändlig.
En knasboll vilar aldrig. Han tänker ut nya fantasterier medan han sover.
Ser man på en knasboll börjar han genast sjunga.
En knasboll ser alltid ut att må bra.
En dag lägger han sig bara ner på gatan och dör.
Då är hans förtvivlan äntligen stillad.
Detta är jag! Jag är knasbollen! Hur kunde Jonas veta det så bra?
Mood:
Stackars Hiro. Jag känner mig som Hiro och Matt är min Panikattack som slår på mig.
Kul att relatera till nåt.
drr...
jag väntar och väntar, varför funkar inte elementet i mitt rum? Måste jag ALLTID frysa på vintern?
JUS GONNA KILL OFF MYSELF, DAT WILL SAVE MAH SELF SUM TROUBLE
Lolcat titel, lol.
Så var jag där igen. Ner, ner, ner.
Hur kul är det att konstant ha sig själv som säger: VARFÖR ÄLSKAR INGEN DIG? FÖR ATT DET INTE GÅR!
Det är sant, jag ÄR oälskbar.
Ni kan säga att jag är en bra vän, att jag få er att le, men skulle ni kunna tänka er att någon kan älska mig?
Nej.
Ska jag leva med den här konstanta tomheten? Jag orkar inte, men hur ska jag kunna orka ens ta slut på det?
Jag skulle vara alldles arg på mig själv för att jag gör min mamma ledsen. Lustigt nog är det samma argument jag har för att inte söka hjälp.
INGEN SKAM ÅT FÄDERNA, alltså:
jag kan inte ta livet av mig, för då skulle mamma och pappa bli lednsa. När jag vet det så skulle jag aldrig kunna göra det.
jag kan inte söka hjälp, för så skulle mamma och pappa bli ledsna för att jag inte mår bra. När jag vet det så skulle jag aldrig kunna göra det.
WHAT THE HELL AM I GONNA DO?
...I suxxx
Gah, the mirror is no-goodie!
Så, jag är tillbaka från ännu en dag i verkliga livet. "I vill survive" som Gloria Gaynor sjunger.
Fast jag är väl motsatsen.
Jag spelar min roll väl. Fast idag hadde jag psyk moment, på teatern såg jag något som såg ut som ett nytt ärr på min arm! Som jag INTE gjort.
Va fan?
Visade sig vara smuts. Men det fick mig att tänka...jag är så trött på alla som tror att cuttare är så mesiga som inte kan hantera saker normalt.
JAG HANTERAR HUR FAN JAG VILL!
Och detta funka för mig.
Folk kommenterar inte och jag får ut lite skit.
Mood:
nytt mål, wahei.
Me is good, is tha sex, haha.
NOT!!!!
Tänkte hålla viktdagbok här, ska gå och väga mig snart.
Ifall jag ska se ut som Faust = Magerhet krävs. Och jag vill bli det! Jag är bara för...åh!
Ska ranta lite om Heroes snart, just nu känner jag mig ÄCKEL pga av tårtan i kylskåpet jag dödade en bit av.
Mood:
HeroesHiro avtars for teh win.
Off I go, to play, to play st00pid.
Mood:
Ah, Future!Hiro Hur jag älskar dig Jag känner mig som dig just nu.
I Phail at life, not blogging
Jag har den rosa bloggstilen, för jag BETALAR inte, och då måst eman välja, och då vill jag var ghey, rosa.
Funderade på en LJ men va fan...svårt. Dessutom heter nån Zoftis där.
d00m, för svenska nationella prov och att jag ser fet ut på bilder. FANFANFAN
ska över till Charleston för att glo på spel. kommer känna mig som en dumdryg dansk, but WTF jag gillar ju människorna. Det är bara mig själv jag inte står ut med
det var ett tag sen ://
