"nu brinner - brinner - brinner det"
Vikt: 66, 5 kg (ungefär)
Jag mår inte så bra. Så fort jag petar i mig något blir jag illamående. Hela söndagen låg jag stilla stilla i min säng. Såklart gjorde stressen i kroppen sitt och jag kände mig värdelös.
Jag måste alltid göra något, se till att jag är duktig. Mitt nya mål är att tentaplugga, gå ner till 65 (maybe) och bli frisk.
Samtidigt definierar detta mig, att sakta försvinna bit för bit ger mig en ständig kamp och mål. Jag är duktig, jag är duktig, jag är duktig.
Samtidigt så är jag delad i en annan del - hey, det är ok, ta det lungt. men den är mindre
jag vet inte hur jag ska hantera detta just nu. jag har inga svar
Jag hoppas på att våren ska vara bättre, då läser jag kurser som jag fått välja mer över
JAG VÄGRAR VARA MISSPEPP
Imorgon, nystart! Jag ska ta tag i de sista studierna för julen, ska må bra bra bra!
ILSKA DRIVER MIG!
"seglar tankarna som skepp på hav av te"
Vikt: 68 kg (ungefär)
Vilken fruktansvärd dag igår. Öroninflammation och maginfluensa står högst upp för mig som de värsta sjukdomarna, men nu har jag en topp tre.
Igår var jag så illamående och så NOLL-Energi. Jag visste att jag borde äta något för att driva mig, men allting gjorde mig illamående.
Allting var så långsamt och jag tappade shit hela tiden.
Inte undra på att vågen säger 68, jag kunde bara få i mig vatten. Jag försökte knapra i mig några pepparkakor som jag ska ha till min redovisning idag men mitt träningsbesatta sinne vägrade öppna min mun.
Läskigt. Ihop med noll-energin och ett träningssinne så flög tankarna runt runt runt, en ondskans centrifug.
Jag kunde inte skriva heller, allting blev felstavat och min handstil såg ut som döda havsrullarna.
Usch. När jag vaknade imorse så var jag bara så lättad över att jag kunde känna tröttheten vara borta från kroppen. Lättnad Lättnad.
Och nu anföll tröttheten mig igen, precis som jag ska ut genom dörren. Åh.
"För en falnande låga som min"
Vikt: 69 kg
Va? Verkligen?
...
Jag borde känna mig mer glad, men på nåt sätt så är jag lite död just nu. Jag skyller det på sömnbrist.
Inatt kunde jag inte sova för jag var orolig över en hamburgare jag var tvungen att äta när mina skolkamrater och jag var på McD.
Så jag gjorde allt för att bränna av den, men jag antar stressen följde mig ner i sängen.
Jag tänkte på hur jag läste Snabbmatslandet av Erik Shlosser och han berättade om städarna som spolar köttmaskinerna rent med högtryckstvättar och förlorar kroppsdelar i påsatta maskiner och skållas röda med för varmt vatten.
Jag tänkte på dokumentären Food Inc där kycklingar avrättades en i sekunden, plocka en kyckling, döda, nästa.
Jag tänker på boken Don't Eat this book där avlivade djur från vetrinärer köptes upp, maldes ner och gavs till kor och grisar som proteintillskott.
Härnäst ska jag läsa Den Hemlige Kocken.
Mat är så äckligt ibland.
I soylent Green skriker de "SOYLENT GREEN IS PEOPLE SOYLENT GREEN IS PEOPLE!"
Känner mig inte särsilkt levande idag. Jag skyller det på sjukdom. Men jag tänder ett ljus, andas in ångorna och sippar in vanilla coke zero (hittade det på citygross, är mycket lycklig).
Har ni tänkt på att det världen som dömer som ondska och dåligt är baserat på pengar? Money is the root to all evil.
Anledningen till att vi har VHS kassetter är för att porrfilmerna gjordes på detta. Filmvärlden ville inte ha dem, men alla köpte ju såklart VHS porr rullar.
Anledningen till att Blu-ray vann över HD-TV är att porrfilmerna spelades in på Blu-Ray.
Mannen som startade ett stort porrfilmsföretag (glömde bort vad han hter) började småskaligt, insåg att han kund etjäna pengar och fortsatte. Till att börja med så sålde han tidningspremunationer i sin bils baklucka och insåg att folk ville ha de snuskiga alternativen med.
Ray Kroc (mannen bakom McDonalds) skapade löpande band principen vilket innebär att samma människa gör samma enkla sak hela dagen lång. Genom att göra en enkel simpel sak så får det inte hög lön och de är enkla att ersätta. Billigt billigt.
Jag kan förklara det närmare. En slaktare måste veta vart kniven ska stoppas in. Skär han sönder buken eller magsäcken eller tarmar inne i kon så kommer allt äckligt spillas ut över köttet och det är nu en risk för e-coli och måste kastas.
Han måste veta hur organen ska skäras upp, hur horn ska avlägsnas. Mycket fakta för att disskiera.
Löpande band principen innebär att du vet en av dessa saker. Du stoppar in kniven och skär åt vänster hela dagen. Eller så skär du halsar hela dagen.
Billigt billigt.
Allting säljer - allting ger pengar. Jag älskar faktaböcker.
Men mitt hjärta bli lite hårdare för varje en.
"till en stackars imbecill som faller hårt med tyngden av sin dumhet"
Vikt: 69-70kg (?) Vågen stannar imellan dem och jag har bara en kilos våg...
Baaah, vad trodde jag egentligen, att det skulle gå så snabbt? Har avslutat fastan, för jag har redovisningar resten av veckan, och jag kan bara inte vara så snurrig som jag varit.
Ska börja på spinning ikväll har jag lovat mig själv, det är brännande. Min största rädsla är att mina ben krampar igen, mina vader har varit som stela stockar i runt en vecka nu.
Eller ska jag satsa på gym istället...? Fördelen med gym i hovmantorp är att du kommer in hela tiden, och de har nyss renoverat det, så det är så fräscht så fräscht.
Fast med gruppspinning så blir man inspirerad av att inte halka efter...hmm...deras hemsida skriver att man kan komma in på prövopass. Då blir det så ikväll!
Om jag kommer ner på 69kg innan nyår är målet efter det att komma till 59...nånting. Då är mitt BMI relativt normalt...om jag räknat ut rätt.
Detta och skrivandet ger mig en kick, tvingar mig att leva, vilket är väldigt, bra antar jag. Det lösgör alla de där trevliga belöningskemikalierna i huvudet.
Hej, 30 nov! Imorgon så ska jag ta itu med mina noveller, för våra skoluppgifter saktar ner lite grann. Vilken ska jag börja med?
Jag är hopplös, mina noveller är överallt som skjutna soldater
...är det verkligen bara 30nov? Det känns som evigheter sedan jag var i Malmö. Zombieböckerna tröstade mig på vägen hem, men jag kände mig verkligen liten när jag kom hem igen.
Det är lustigt, jag kan överleva fint ensam, men jag lever bäst med vänner. Jag antar att det är skillanden på att leva och överleva.
Fast jag var hemskt awkvard när jag var yngre. Fördelen med att växa upp! Jepp...inatt drömde jag att jag var 15 igen och alla bara grälade.
Och det kom en röst från badrummet som sa åt mig att torka upp blodet.
Sen byttes drömmen ut och jag drömde att jag fyllde munnen med kinderegg. Leksaker, choklad, allting slank ner.
Påminner mig om ett gammalt skämt om kola.
Vad kallar du en hund som ätit ett kilo kola med pappret på?
Svar: En pinata!
Jag tror den är från en serie, det skämtet. Haha, inatt var jag en pinata.
Måste göra mig iordning för skolan. Jag önskade jag hade Bodyshops bananshampoo och balsam att tvätta håret med. Jag älskar att ha väldoftande hår.
Jag gillar mitt hår, tro det eller ej.
Allting annat - meh.
Tricket efter en fasta är att äta små portioner (obviously) men att göra det hela tiden. Så var tredje timme åter jag upp ännu 1dl av min tomat-chili (chili sätter igång ämnesomsättningen).
Åh, det är himlen. Nu känner jag mig peppad att gå och gymma. Bränna Bränna Bränna
Om mina ben kunde sluta värka...
Godamnit! Har inte råd med gymkort just nu. Får köra hårdträning hemma istället. Goddamn godamn nu känner jag mig så...
lat
Fan jag vet att vågen kommer stå på 75 imorgon, I just know it!
"I Lollipopcoasterland där klockorna står still"
Vikt: 70 (?) Jag väger mig aldrig på kvällen...
Haha, jag kan inte sluta lyssna på Cirkus Miramar. Hade ett läskigt moment imorse när jag gjorde iordning mitt specialvatten och hela magen gick: FEEEH, ge inte den skiten till mig!
Fick dricka vanligt vatten istället, mycket underligt.
Funderande på att gå på spinning ikväll men insåg att jag antagligen skulle inte orka, jag sprang runt i skolan som en dåre idag och kände mig fortfarande lat så jag gick på en 45minuters promenad.
Känner mig fortfarande lat. Kanske har jag nån slags stressbakterie i mitt blod...?
Jag undrar om mina brev har kommit fram...? Skrev en massa brev för att jag ville och jag älskar att skriva brev.
Orden är mina - om ingen bränner dem.
Och man behöver inte vara orolig för mig - oro ska inte driva folk tillbaka till bloggen. Jag tycker bara om att dokumentera mina succer.
(Fast helt själviskt är det skönt att se kommentarer som inte är reklam, eller andra bloggare som spammar loss för att jag ska läsa deras bbloggar).
Jag är en stor människa, jag har mycket att ta av.
Kan inte riktigt komma över att även fast jag står på 69 strecket så är det människor som är 10kg lättare än mig och de är precis samma storlek.
Vi talar inte om flickorna i Americas Next Top Model, för jag har ingen aning om vad som sker där.
Dessa långa långa långa flickor som äter allt möjligt konstigt (jag är road av att observera vad de käkar) men verkar ha intelligensen av en påse jordnötter ibland.
Har kommit fram till att jag hatar att bli fotad, för kameran likt speglar en lögnare. Fast egentligen så är den inte det - jag har bara så svårt för sanning.
I Lollipopcoasterland där klockorna står still
faller skymmningen som sammet det blir kväll
ett övergivet tivoli som ingen känner till
där rosten kryper på en karusell
ett lyckohjul som stannat i en ensam evighet en
ledsen clown som flagnat av i evig ensamhet
Lollipopcoasterland låter som ett ställe där man bara inte skulle bry sig om saker. Och man behöver inte massera igång sina fötter, för jag antar väl att de är av.
Fy Faro, om jag får massa spamkommentarer från reklam igen (tog bort dem) så lägger jag nästan av - vilket antiklimax de är.
Jag är väldigt trött. Utanför i mitt fönster är en enda stjärna tänd. Ibland önskar jag för evig natt.
Men det är okej.
"Visst har du rätt till ett vackert skelett"
(Byter till Cikus Miramar texter för nu)
Vikt: 70 kg
YESYESYESYES
Jag bibehåller fastan tills jag är på 69-68, jag vill inte genast rusa upp till 71 och 72 igen.
Det skrämmer och roar mig, kramperna jag får i benen.
Wow...det finns flickor i samma ålder som jag som väger runt 49-50kg
Jag slår vad om att de är vackra. Jag kan inte fasta 10kg ( 10 MJÖLKPAKET) så jag måste TRÄNATRÄNATRÄNA
REMEMBER THIS YOU FAT BASTARD
(det är okej, jag säger det till mig)
"This is passive aggression in action"
Vikt: 71kg
Men ARGH, sitter jag fast? My body, my body - I hate it. Och så ska jag göra skoluppgift - allting äter mina nerver.
Detta är inte min kropp, that's it Mr, ingeting för dig!
Vattenfasta i tre dagar ska lära dig att killona ska av.
Ilska är något som rinner under mitt skinn. Det finns alltid där.
"What if reality is nothing but some disease?"
Vikt: 71kg
(Jag måste ha felvägt mig förut)
Snaaart, så snart. Snön och kylan äter upp mig. Kom hunger - kom hunger.
Ät upp mig.
"You have to keep recycling yourself"
Vikt: 73kg
So it begins, once more. Nu ska jag spränga 69 gränsen! Synd att jag är så oinspirerad bara.
Jag får kicka, slå och riva mig själv till att spränga gränsen. Måste nu fasta av Malmö. Så skönt det var att inte tänka på det!
Eller inte tänka, det fanns alltid där i bakhuvudet som en ständig oro, ett mantra.
men jag glömmer hur bra jag mår ihop med vänner.
Nu är min kropp deg, denna äckliga sak. 73-72-71-70-69
En trappstege nedåt. Gud jag tittar på mina lår och de bara pöser, Tänk om jag kunde skära av delar av mina ben.
In fact...
Jag skriver brev, för pennan kan så mycket mer än jag.
"What I want is to be needed."
- Choke
Jag måste backa bort. Bort från mig själv. Allting är för nära och riktigt och alldeles för allvarligt, just nu, i denna stund.
Står man för nära blir allt fult. Ingeting överlever att du stirrar på det för länge och noga. Sprickor och bara helt enkelt allmän fulhet finns alltid.
Jag har så lite att erbjuda, så jag försöker jämt förvandla min kropp till något att ha
Och nu känns det bättre, med hjälp av söt söt sötsliskig Dr.Pepper
Doktor
Doktor
Jag ringer ingen doktor, jag dricker min Dr.Pepper och jag mår BRA!
""It's only in drugs and death we'll see anything new"
- Survivor
(jag läser mycket Chuck Palahniuk, men hans ord svider som hårt blandad drink)
Hrm....äntligen så...äntligen är allting gjort. Saker är lite långsammare på skolan nu, så jag ska försöka skriva en liten sak om dagen.
Fy Fan vad jag är äcklad med min moster! Hur kan hon ens...varför pratar hon ens...hon är vän på Facebook med min mammas gamla plågoande.
Kan det vara så att ingen av dem vet...?
Gud vad jag hatar släktingar ibland, jag får slita och dra i dem för att de ska reagera. Precis som med resten av världen - är man inte söt - gå och dö.
Ibland önskar jag att jag var ett monster, bara för att jag skulle ha vassa klor och fruktansvärda tänder och min ilska mot det mesta skulle äntligen vara rättfärdigad.
Ibland måste du bara lyssna på lednsa sånger och få saker ur dig, precis som du lyssnar på galada sånger och inte kan låta bli att dansa.
Jag är okay, men jag innehar sex små duvblå valiumtabletter nu som jag är så osäker på vad jag ska ha till.
Duvblå, vilken underbar färg och så passande.
Min mp3 talar nu om för mig:
"always known your heart was on its own"
Vissa saker är sanning.
Sanning är ett ord i antingen skrikigt rött eller lugn duvblå, men just nu vet jag inte vilken av dem.
(jag läser mycket Chuck Palahniuk, men hans ord svider som hårt blandad drink)
Hrm....äntligen så...äntligen är allting gjort. Saker är lite långsammare på skolan nu, så jag ska försöka skriva en liten sak om dagen.
Fy Fan vad jag är äcklad med min moster! Hur kan hon ens...varför pratar hon ens...hon är vän på Facebook med min mammas gamla plågoande.
Kan det vara så att ingen av dem vet...?
Gud vad jag hatar släktingar ibland, jag får slita och dra i dem för att de ska reagera. Precis som med resten av världen - är man inte söt - gå och dö.
Ibland önskar jag att jag var ett monster, bara för att jag skulle ha vassa klor och fruktansvärda tänder och min ilska mot det mesta skulle äntligen vara rättfärdigad.
Ibland måste du bara lyssna på lednsa sånger och få saker ur dig, precis som du lyssnar på galada sånger och inte kan låta bli att dansa.
Jag är okay, men jag innehar sex små duvblå valiumtabletter nu som jag är så osäker på vad jag ska ha till.
Duvblå, vilken underbar färg och så passande.
Min mp3 talar nu om för mig:
"always known your heart was on its own"
Vissa saker är sanning.
Sanning är ett ord i antingen skrikigt rött eller lugn duvblå, men just nu vet jag inte vilken av dem.
"I need to rebel against myself"
ullaby - Chuck Palahniuk
"Av tiden görs starka eller svaga människor. Bara tid kan utvisa ifall du överlever eller går under."
,tänke jag när jag gick till min pappas familjs hus idag för att åka till Växjö imorgon. Jag är inte död än.
Det är svårt att skriva när man hoppar så imellan hem som jag. För överallt gör jag mig hemmastadd. Jag har i sommar bott i Jakobsberg, en annan del av Jakobsberg, en tredje del av Jakobsberg, Farsta, London och diverese utfällbara sängar.
Jag skulle inte kalla det rastlöshet, jag skulle vilja säga, jag visste inte att jag var välkommen?
Så många trötta människor.
Sommaren har varit full, jag har skapat minnen och resulotioner. Vad jag ska ta tag i när ensamheten slår om mig.
Så många tankar att tänka, så många ord att skriva, så många kilon att tappa hahaha!
Så mycket - men är det ett liv?
Det har jag funderat mest på i sommar är hur jag vill leva och om jag BORDE fundera över det. Vad är skrivet i stenen? Och det viktigaste - kan du läsa det?
Kanske är det bara jag som är trött.
För kvällen.
Jag vill disskutera, jag vill slita. Har ni tänkt på att ingen skriver om den användbara människan? Åtminstone hamnar denne aldrig på film bra.
Denne fångas aldrig.
Det är alltid den arga, den vackra den vise.
Men den som bara ÄR då? Den som får saker gjorda? Ändast filmer om deras meningslöshet eller deras ilska tycks sippra fram.
Men om man gör en film om en arg användbar människa så har den ju transformerats, nu axlar denne en annan roll.
Jag gör det nog för enkelt. Alla har olika masker.
Men varför säger man mest att man bara har en roll.
"Vilken roll har du i klassen?"
"Jag är klassclownen."
Bestjäls då denne på all sin ledsamhet? Får denne någonsin visa ilska utan att skådespelarna i pjäsen livet runtomkring denne kastar ond ablicker för denna improvisation och drift ifrån manus.
Vi förväntar oss att människor ska agera på ett sätt. Så som de altid gjort, för då vet vi hur vi ska hantera dem och då blir vi inte rädda och då går vi inte sönder.
Vad händer om jag dyker upp förvandlad var dag.
En dag är jag komikern, en dag passvisten en dag den aggresive.
Vad för kaos i människors sinnen skulle jag skapa?
Jag kanske måste avrunda här. Ska upp tidigt imorgon. Mitt sinne är inte lika kaosartat som förra gången jag åkte men likväl är jag ändå rädd.
Kommer jag att lyckas?
Är detta rätt?
- tyst nu, håll mig hårt glöm allt som är svårt -
Det är en udda sång att lyssna på, för jag KAN inte!
Jag återkommer.
"Av tiden görs starka eller svaga människor. Bara tid kan utvisa ifall du överlever eller går under."
,tänke jag när jag gick till min pappas familjs hus idag för att åka till Växjö imorgon. Jag är inte död än.
Det är svårt att skriva när man hoppar så imellan hem som jag. För överallt gör jag mig hemmastadd. Jag har i sommar bott i Jakobsberg, en annan del av Jakobsberg, en tredje del av Jakobsberg, Farsta, London och diverese utfällbara sängar.
Jag skulle inte kalla det rastlöshet, jag skulle vilja säga, jag visste inte att jag var välkommen?
Så många trötta människor.
Sommaren har varit full, jag har skapat minnen och resulotioner. Vad jag ska ta tag i när ensamheten slår om mig.
Så många tankar att tänka, så många ord att skriva, så många kilon att tappa hahaha!
Så mycket - men är det ett liv?
Det har jag funderat mest på i sommar är hur jag vill leva och om jag BORDE fundera över det. Vad är skrivet i stenen? Och det viktigaste - kan du läsa det?
Kanske är det bara jag som är trött.
För kvällen.
Jag vill disskutera, jag vill slita. Har ni tänkt på att ingen skriver om den användbara människan? Åtminstone hamnar denne aldrig på film bra.
Denne fångas aldrig.
Det är alltid den arga, den vackra den vise.
Men den som bara ÄR då? Den som får saker gjorda? Ändast filmer om deras meningslöshet eller deras ilska tycks sippra fram.
Men om man gör en film om en arg användbar människa så har den ju transformerats, nu axlar denne en annan roll.
Jag gör det nog för enkelt. Alla har olika masker.
Men varför säger man mest att man bara har en roll.
"Vilken roll har du i klassen?"
"Jag är klassclownen."
Bestjäls då denne på all sin ledsamhet? Får denne någonsin visa ilska utan att skådespelarna i pjäsen livet runtomkring denne kastar ond ablicker för denna improvisation och drift ifrån manus.
Vi förväntar oss att människor ska agera på ett sätt. Så som de altid gjort, för då vet vi hur vi ska hantera dem och då blir vi inte rädda och då går vi inte sönder.
Vad händer om jag dyker upp förvandlad var dag.
En dag är jag komikern, en dag passvisten en dag den aggresive.
Vad för kaos i människors sinnen skulle jag skapa?
Jag kanske måste avrunda här. Ska upp tidigt imorgon. Mitt sinne är inte lika kaosartat som förra gången jag åkte men likväl är jag ändå rädd.
Kommer jag att lyckas?
Är detta rätt?
- tyst nu, håll mig hårt glöm allt som är svårt -
Det är en udda sång att lyssna på, för jag KAN inte!
Jag återkommer.
Why should I complain?
Jag insåg en sak och det är att när jag blir deppad så behandlar jag mig själv som mitt sexåriga jag behandlade min stackars mamma när hon var deppad/ledsen/nere
Genom att vägra känslan och fråga över vad som är fel, så låtar jag den stanna.
Huh.
Jag insåg aldrig att "det är okej att inte vara glad jämt". Jag har haft lite meallansvikt de här dagarna, och inte förrän nu insåg jag - det är okay.
Ingen är lycklig, glad, galen, aktiv jämt. Och så fort som jag insåg detta så slutade myrorna under huden att krypa.
Jag misstänker också att solen som smyger in i mig ger mig de vitaminer som jag så fanatiskt behöver. Jag har svårt för värme, men solsken är inga problem, haha!
Jag insåg också att jag har inte ätit pizza på över fem månader och hamburgare en gång på dessa fem månader.
Jag saknar kebab dock. Kanske i slutet av den här träningsperioden så kan jag tillåta mig det. Fast kanske inte.
Man drivs av envishet
The winner takes it all
The loser has to fall
It's simple and it's plain
Why should I complain?
so please be my hippie I'm nobody's hippie
and say you're my hippie I'll say I'm your hippie
we'll giggle and cuddle and always be happy
we'll never go crazy we'll never feel crappy
we'll never feel crappy we'll always be happy
Inatt drömde jag att jag låg och höll om Mackenzie Crook. Det är något med den mannen som riktigt eldar mina beskyddar instinkter.
Iallafall i drömmen så var hans huvud under mitt och jag höll om honom och jag tror jag han grät för jag kände hans magra kropp skaka.
Sen vaknade jag och kände mig lite melankolisk.
Jag vet inte riktigt varför jag drömde det där. Mackenzie Crook var en obskyr brittisk skådespelare som jag hade en liten mini-crush på. Kanske har jag lite fortfarande, för mitt hjärta knäpper när jag ser hans ledsna ansikte på bilder.
Det är det som är grejen med mannen, han är så mager och ser så fruktansvärt ledsen ut på varje bild.
Jag kommer ihåg att jag såg någon film han spelade huvudroll i för den totalt förstörde mig. Jag tror till och med jag skrev om det på bloggen.
Jag minns inte riktigt anledningen längre och jag kan inte längre frammana känslorna.
Det jag fann lustigast med drömmen var att jag skyddade honom.
Oftast när jag delar säng med någon så ligger jag i mitten mellan två människor och vi har vart uppe hela natten och är halvfulla och ligger och pratar eller tvingar dem att läsa Harry Potter för oss (detta är en riktig händelse, stackars Jess blev subjekterad till detta klockan 03.00 på natten eller något).
Jag har dock delat säng med någon annan och då låg jag rygg mot mage. Väldigt mysigt och jag trodde jag inte skulle somna men det gick på fem röda (fem rö'a, hahha).
Är det bara jag som tycker att sova i samma säng som någon inte har så mycket med sexualitet att göra? Det är mer av en beskyddargrej eller "Vad ska vi göra, vi kan inte sova någon annstans".
Det roliga är att jag delade aldrig säng med mina syskon när vi växte upp, varken hemma eller på semstrar.
Så det är inte som jag är van vid det.
Jag är nog mer av en "whatever" människa numera när det gäller sådant. Det orsakade mig mycket bekymmer i tidigare åldrar, för jag föreställde mig aldrig att jag skulle kunna sova brevid någon, jag skulle vara vaken hela natten.
Eller när man vaknar tidigare än folk och måste väääääänta på att de ska vakna. Förr i tiden var de en av sakerna som ofta höll mig hemma.
Jag kan inte sova särskilt länge på morgonarna. Efter klockan tio så MÅSTE jag vara uppe och göra saker. Jag tror inte det är bra för mig, men det är en livslång vana...
Tillbaka till att sova! Ibland när jag ligger i min säng i lägenheten så saknar jag en stor säng, full med människor att prata med och sedan skrämma med kalla tår.
Ungefär som vargar eller lejon ligger som en flock tillsammans och sover. Jag vet inte något bättre sätt att förklara det på.
Kanske kan det jämföras att man enklare kommer fysiskt nära människor man känt under lång tid. Jag vet att under första teatermånaderna på gymnasiet så hade vi kul och humor, men det fysiska fanns inte, eftersom vi var var främlingar. Det i sig är inte fel, men jämför man med tredje året så klängde vi överallt på varann i olika improvisationslekar.
Inte för att det fanns någon gnista eller eld där, utan vi var väl en flock och man kommer varandra nära nog för att tillåta det.
Det är väl så jag känner angående att sova flera i en säng.
Nu ska ni inte bli oroliga och tro att ni ska behöva släppa in mig i era sängar, jag nöjer mig gärna med filt och golv (eller bara golv ibland, men det är en annan historia).
Jag drömde den där drömmen om Mackenzie Crook och blev påmind om jag är ett flockdjur på villovägar.
Jag har vänner och jag är så glad för det, men jag har inte arbetat upp samma sak med dem.
En tiger som villar omkring lite grann, snart påväg hem.
Men jag undrar fortfarande över varför Mackenzie grät i min dröm. Stackars ledsna man.
På tal om igenting alls, vill ni förvilla folk så säg att ni har en "whatever - sexualitet".
Någon frågade mig häromdagen och då svarde jag med det.
Jag vet inte varför, jag kunde ju ha svarat Bi, men det känns inte som mig. Människor som människor för mig.
När jag attraheras eller när kemikalierna i min hjräna får mig att titta extra efter någon, då är det beronde på att personen kanske har underbar humor, kan disskutera med mig, ger mig kramar eller ser snäll ut.
Jag har svårt att sätta ordet Bi på det.
Kanske är det bara för den negativa utstrålning Bi har haft nuförtiden. Varje kvinna är det och varje man tror alla kvinnor är det.
Och en del tror att folk sätter Bi i deras facebook info för att få fler män, bla bla bla världen är så full av skit så jag fattar inte varför vi alla inte dör ?!
Varför vara rädd för att vara hetero? Det är inte likadant som homofob! Och om du är gay och inte vill erkänna det, le lite mystiskt. Ta inte en sexualitet som inte passar er!
Nu har jag förstås skrivit allt det där om "whatver-sexualitet så nu är jag ju lite...eh...motsägelsefull.Fast jag gillar det faktist, jag kanske får en egen del i Pride paraden.
"Kvinna, man?"
"Whatever!"
so please be my hippie I'm nobody's hippie
- Nobody's Hippe, Kimya Dawson
"Mais vrai tu me fais un drôle d'effet..."
Så, här är lite snapshots av min vardag de senaste intensiva dagarna. Suttit och skrivit PBL varje dag.
inga ansikten, jag vet inte om de vill vara här nämeligen.
~trött~
writing and sugar cupcakes
Här sitter vi alla. Gissa vilken strumpa som är min?
det var rätt mysigt trots allt.
jag tror jag aldrig druckit så mycket kaffe som jag gjorde de här dagarna
På senare tid har jag börjat lyssna på Edith Piaf
Que je me demande si le paradis
Quoi qu'on en dise, est mieux qu'ici...
But you truly have a strange effect....
"Ladybug ladybug fly away home"
Haha, ni behöver inte stressa, jag ser på statistiken att folk är här igen. Jag ville inte skuldbelägga folk till att läsa, jag ville bara veta ifall det liksom var värt att ha kvar de här orden the big web.
Det är dock alltid lite konstigt när jag tar upp saker i samtal med folk som ingen kommenterat på bloggen och så säger de "Jag vet, jag har läst det" För i tre sekunder så tror jag menar att de läst mina tankar.
Läskigt
Läskigt
(Ibland får jag tvångstankar om att folk kan läsa mina tankar och då måste jag tänka "rena" tankar...)
I allafall! Nu när ni alla veta att jag är en manshatade hagga...haha. Nä nä så illa är det inte. Jag är bara rätt grov.
Jag tror någon kommenterade på det häromdagen.
Förresten, det är inte som jag gör spektakel av mig för att jag ständigt och jämt tänker på det.
Jag blev så förvånad häromdagen, jag smsade en universitetsvän och frågade om jag fick hälsa på en snabbis när hennes familj var där och hon skämtade om att hon skulle förebereda dem för "en sån som du"
Det gjorde mig väldigt glad, men jag blev väldigt överaskad, jag trodde jag var relativt normal nuförtiden.
Fast...kanske inte. Jag hoppas inte det. För då skulle man liksom inte vara jag längre.
"Ladybug ladybug fly away home,
Your house is on fire and your children are gone"
(hur gick resten....?)
Jag har börjat få tvångstankar om barnen som börjat gå här i trappuppgången. Ja, det tycks helt plötsligt vara fullt av barn här i trapphuset. Om det inte vore för att det aldrig tycks vara samma barn så skulle jag tro att någon slyttat in med sina små.
Men det är aldrig samma!
Det känns som de bara kommer in. Leder folk in dem för att ätas? Är det ett monster över mig?
Jag vaknar tidigt på morgonen och hör deras stamp stamp stamp och tänker
"nu försvinner de, nu försvinner de"
Som en slags omvänd majsens barn, här offrar vuxna barn tll något monster i en lägenhet för att de ska kunna få behålla sin stad. ller få behålla sina vackra glas, jag bor ju i en kommun som heter Glasriket
Glasblåsarens barn?
Kommer någon i håg den fruktansvärda filmen? Jag måste se den igen, om jag minns rätt pcikar fåglar ut ögon, barn blir misshandlade och tårar blir glas. Glas blir tårar kanske?
Den filmen borde Svergie exportera som thriller, den är creepy.
Ladybug Ladybug fly another way instead
Your home is missing and your children are dead.
(Jag får ALDRIG skriva barnprosa me suspects)
Nyckelpiga heter Mariehön(s) på danska. Mhm.
Det är dock alltid lite konstigt när jag tar upp saker i samtal med folk som ingen kommenterat på bloggen och så säger de "Jag vet, jag har läst det" För i tre sekunder så tror jag menar att de läst mina tankar.
Läskigt
Läskigt
(Ibland får jag tvångstankar om att folk kan läsa mina tankar och då måste jag tänka "rena" tankar...)
I allafall! Nu när ni alla veta att jag är en manshatade hagga...haha. Nä nä så illa är det inte. Jag är bara rätt grov.
Jag tror någon kommenterade på det häromdagen.
Förresten, det är inte som jag gör spektakel av mig för att jag ständigt och jämt tänker på det.
Jag blev så förvånad häromdagen, jag smsade en universitetsvän och frågade om jag fick hälsa på en snabbis när hennes familj var där och hon skämtade om att hon skulle förebereda dem för "en sån som du"
Det gjorde mig väldigt glad, men jag blev väldigt överaskad, jag trodde jag var relativt normal nuförtiden.
Fast...kanske inte. Jag hoppas inte det. För då skulle man liksom inte vara jag längre.
"Ladybug ladybug fly away home,
Your house is on fire and your children are gone"
(hur gick resten....?)
Jag har börjat få tvångstankar om barnen som börjat gå här i trappuppgången. Ja, det tycks helt plötsligt vara fullt av barn här i trapphuset. Om det inte vore för att det aldrig tycks vara samma barn så skulle jag tro att någon slyttat in med sina små.
Men det är aldrig samma!
Det känns som de bara kommer in. Leder folk in dem för att ätas? Är det ett monster över mig?
Jag vaknar tidigt på morgonen och hör deras stamp stamp stamp och tänker
"nu försvinner de, nu försvinner de"
Som en slags omvänd majsens barn, här offrar vuxna barn tll något monster i en lägenhet för att de ska kunna få behålla sin stad. ller få behålla sina vackra glas, jag bor ju i en kommun som heter Glasriket
Glasblåsarens barn?
Kommer någon i håg den fruktansvärda filmen? Jag måste se den igen, om jag minns rätt pcikar fåglar ut ögon, barn blir misshandlade och tårar blir glas. Glas blir tårar kanske?
Den filmen borde Svergie exportera som thriller, den är creepy.
Ladybug Ladybug fly another way instead
Your home is missing and your children are dead.
(Jag får ALDRIG skriva barnprosa me suspects)
Nyckelpiga heter Mariehön(s) på danska. Mhm.
"What's the deal with my brain?"
Humör:
nerdyMusik: Perfect Situation - Weezer
Hemma igen! Nu kan jag skriva! Varit en hel del intensiva veckor för mig och det kommer bli ännu mer, men det känns bättre nu.
Köpte upp min brors gamla PS2 så att jag också kan ruttna min hjärna. Tänk, jag föddes till 90-talet och missade konsolernas storhets tid helt.
Fast vi hadde inte så mycket i den vägen hemma. Jag menar, vi kanske hade 3 VHS filmer och en fuckload av kasettband. Jag kan fortfarande höra rösterna från banden i mitt huvud. Och det där lilla plinget när man skulle vända blad i den medföljande boken.
Tänk, jag såg de första Disneyfilmerna genom att höra dem på band, där de kanske är beskärna till 30 minuter. How weird. Jag vet att jag kom i kontakt med Aladdin på detta sättet iallafall.
Mi styvmamma hade också Nationalteaterns verision av Peter Pan på band. Det fanns en jättefin sång där som jag fortfarande kan.
"Att alla barn kan flyga om dem vill
En gammal sanning - ingen kände till
Förrän de flög ifrån dig hörom natten
En resa långt bak svarta vatten
Till Landet Ingenstans!
Så Flyg med mig
Följ med mig
Rakt in i solens glans
Där någonstans
Någon annanstans
Finns Landet Ingenstans"
Sen i slutet la de till en vers
"Men barn växer upp
Det går så fort
En liten flicka blir en kvinna
Men de sagor hon berättar är desamma
Om Landet Ingenstans..."
Wow...att jag kommer ihåg det där. Så sjuot inprätat i mitt minne. Jag undrar vad det säger om mig?
Tillbaka till spelen. Så vi ägde lite PC spel. Jag vet att jag älskade min Gameboy Colour när den kom.
Jag hadde typ 2 spel till den, haha
Jag är mer av en backseat gamer iallafall. Den som gömmer sig och kommer med smarta kommentar och hjälper. Den varianten.
Här är några av mina gyllene regler för att vara en backseat gamer.
- Du får inte bestämma pauser. Sorry, du spelar inte, du får snällt infinna dig. Är ni i ellan cutscenes och det känns att något inte händer på ett tag, då kan du gå på toa. Men skynda!
- Säg aldrig rakt ut vad de andra ska göra. Hinta istället "Men hade inte den samma namn...?" eller "Hette inte hon så också...?" Hinta i frågor och få de andra att fatta det du fattar. Då tar du inte över.
- Kommentarer är okay, men inte hela tiden. Aboslut inte under cutscenes (om ni inte ser samma scen för tredje eller fler gånger). De ska helst vara smarta/roliga/fakta. One-liners är kul.
Men inte hela tiden
- Eftersom inte du spelar får du inte klaga på de som spelar ifall det är ett nytt spel. Är det ett som spelaren borde kunna men är ovanligt sugig denna gång, varsågod! Då kan du till med hacka på denne i god vänskapsanda.
- Ser du nånting spelaren missar. Ge inga order. Och säg inte ordet "missa" Säg istället "Jag tyckte jag såg.." eller "var det något...?" För du kan ha fel, du styr ju inte och på detta sätt tar du inte över.
- Kasta inget på skärmen. SRS
Om du följer dessa gyllene regler, så kan också du bli en backseat gamer, just idag!
Haha, en gång trodde jag att jag var duktig på spel. Vi tog över en gammal xbox min bror och jag. På den spelade vi Halo och blev skiträdda. Sen så lärde vi oss och vi var ett AWSOME team. Vi var så bra och hadde så kul. Han körde bila, jag sköt, vi räddade varandra, bytte pistoler... Sen så hände mycket och vi spelade inte Halo på ett tag.
Min bror fick tag i Halo 2 och när jag hoppade in i leken så söööööööööög jag. Det var så sorgligt. Vårt awsome team var splittrat. Oh well.
Vi har fortfarande kul. Halo är ett så roligt spel att bara fjanta sig i. Jag kommer alltid ha ett gott öga till det för min brors och jag många timmar med det.
Vi spelade också mycket cel-damge, men det är mer av ett flum spel. Men voj, det är så fantsiskt kul med 4 spelare. Jag håller fast att det är det roligaste party spelet.
Jag funderar på att introducera min bror till skräckspel. Han är mer av en militär gamer, men jag tror att spel på Wii får honom att spela dem.
Ska pröva med Shattered Memories eftersom då behöver han ingen fakta om de andra spelen och djupt inom honom såg jag en glimt när jag berättade om det.
Det finns en sammankoppling, ett intresse som speglas i mig där och det påminner mig om att vi faktist är bror och syster. Jag misstänker att det är vi att alltid ser det ironiska eller dumma i saker. Precis som jag älskar min äldre bror att peka ut det illogiska i filmer.
Vi är fantastiska backseat filmkritiker, men reglerna för det är mycket annorlunda.
Och jag har kanske en ide för podcast nu...vi får se
love yah
"Evil, Evil, Evil Evil Song"
Och nu ska jag beskriva dagarna som varit med hjälp av obskyra favoritlåtar jag har.
"Let me out, let me out"
- Damien Rice, Rootless tree
För de gånger väggarna verkat så nära och jag inte har kunnat andats.
"Jag tror inte dina ögon vill tillbaks
de irrar blåa i en värld långt härifrån
de irrar blåa i en värld långt härifrån"
- Cirkus Miramar, Blå Ögon Blå
För de dagar jag fastnar i galenskapen och låter mig fastna där och inte kan ta mig ut.
Because maybe
You're gonna be the one who saves me?
- Wonderwall, [Ryan Adams Cover]
När solen har gått upp dagen efter och folk skickar sms och ler mot mig.
"Vem ser ett barn som inte orkar slita sig loss till slut?"
-Vem ser ett barn, Chess
För därinne är alla vi bara trötta barn som säger förlåt till alting
"Gonna shout it from the mountaintops
A star is born
It's a time for pulling out the stops
A star is born
Honey, hit us with a halleluia
The kid came shining through"
- A Star is Born, Hercules
För de dagar då jag lyckas och är nöjd med vart jag är och står.
Och blir lite kaxig över det.
"So here's to the girls on the go--
Everybody tries.
Look into their eyes,
And you'll see what they know:
Everybody dies."
- The Ladies Who Lunch, Company
För jag har ett bittert svart hjärta inuti mig.
"They chain ya and brainwash ya
When you least suspect it
They feed ya mass media
The age is electric
I got the electric blues"
- Electric Blues, Hair
För jag är så goddamn trött på att bli tvångsmatad av folk i skolan ibland.
Det gör mig nervös med alla dessa motsägelser
"out of here going home home and I got so far to go"
- Kimya Dawson, So Far Too Go
vart ska jag, jag vill härifrån ibland
"No! No! There's only so far you can bend
No! No! This nightmare must come to an end!"
The Meek Shall Inherit, The Little Shop of Horrors
För jag blir arg på mig och vägrar låta mig bli deprimerad ibland
I refuse, no way sir.
"The actress hasn't learned the lines you'd like to hear.
She's sad for her country.
Sad to be defeated by her own weak body"
- Eva's Final Broadcast, Evita
För jag är aldrig ledsen för mig själv när saker överkommer mig, bara att andra måste skämmas för mig.
"And I sang death death
devil devil devil devil
evil evil evil evil songs
Hell you know that's how I get along
The world is full of tragedies
So how can it be wrong?
Singing death death death death
Devil devil evil evil songs"
- Death Death (Devil, Devil, Devil, Devil, Evil, Evil, Evil, Evil, Song)
Och här står jag nu och kan vara rätt självironisk, haha.
Jag mår bra.
Tada.
"I hope you're satisfied, but if you ain't..."
Humör:
frustratedMusik: Friends on the Other side - Princess and the Frog
Jag har sett den nya Alice filmen. Och min första tanke om den var "Wow, de tapppar kraft och jag gillar inte slutet."
Sen läste jag på IMDB vad Tim Burton ville göra med filmen
"Despite the fact that there have been many other Alice in Wonderland films, Tim Burton have said that he never felt a emotional connection to it and always thought it was a series of some girl wondering around from one crazy character to another. So with this, he attempted to create a framework, an emotional grounding, which he felt he never really had seen in any version before. Tim said that was the challenge for him - to make Alice feel like a story as opposed to a series of events."
Och det har han lyckats med, det är en historia nu. Och kanske har jag blivit avtrubbad, men jag tyckte inte historien är så galen som det kunde varit.
Fast jag har upptäckt så att allt oftare så gör jag saker som är helt galna och jag upptäcker inte det förrän jag tar ett steg tillbaka och tittar efter.
Men åh Johnny, du har gjort det igen! Just som man tror Johnny Depp inte kan komma på flera galningar, så har han en ny just där! Och det var första gången i en film som jag kände att de båda huvudrollerna hade en connection, The Hatter och Alice...kändes rätt.
Något som intresserar mig på IMDB
"In the trailer, it is visible that the Mad Hatter has mismatched pupils. The right one is dilated and the left one is not. Medically speaking, that implies serious brain injury"
Det första jag tänkte var att jag vill också ha det. Oh well.
Och jag älskade Chesire Cat, Chess med Stephen Frys röst och en mun full av tänder. Han var så vackert animerad och en sådan perfekt karaktär. Jag ville ha mer av honom!
Det lustiga är att skräcken aldrig infinner sig i filmen. Trots en vallgrav av blod med avhuggna huvuden och monster med lysande ögon.
Jag undrar vad det beror på...
Jag ska inte spoila för er, men tillskilland från mina medkamrater så avskydde jag slutet. Jag blev så arg!
Och de kunde verkligen inte förstå det. Så fruktansvärt, en grupp på 9 människor och en galning, en galning med ilssket sinne och naglar som klor.
Inser de inte att jag kan vara farlig för dem?
Något som gjorde mig glatt överaskad var The princess and the frog. Kom igen Disney, ni kan ju detta! Varför övergav ni någonsin det vackert ritade och musikalerna?
Jag måste säga, jag blev lika hänförd av The Villian sång "Friends's on th Other side". Cool sång, cool bov.
Har ni tänkt på att om han var bara lite mer naivare så påminner han om boven i "varför är det så ont om Q?"
Kanske är det bara jag...eller så är det kläderna som lurar mig.
Jag är så glad att Disney vågar ha ihjäl folk igen. Ja - ni vet vad jag menar. Både bovar och bikaraktärer.
Om man gör det på rätt sätt så funkar det.
Haha, det är nästan synd att boven (jag kan inte stava hans namn) fick så lite screen time, jag gillade hans färgscheman och voodoo. Mycket snyggt.
Sången är fast i huvudet nu dock "Are you ready?!"
Måste börja avrunda, idag ska skolan bjuda på en resa till Lund för att vi ska gå på arbetsmässa. Jag är mest där för gratissaker och en fri bussresa.
Jag älskar att åka buss. <3
Det känns som man är på väg mot ett lyckligt slut. Jag skulle kunna åka buss/tåg överallt i alla väder. Det finns något tryggt i det.
Vi höres, all min kärlek!
"So for the restless - Not the peaceful sleeper"
Humör:
drainedMusik: For the Restless - Tom McRae
Det finns bara ingen respekt nuförtiden.
Här sitter man och väntar på att tiden ska bli tillräckligt sen, tillräckligt sen för mig att utföra ett viktigt socialt experiement och så släpar den sig fram på detta sätt!
Tiden som i vanliga fall tar allting ifrån en drar sig fram, minut för minut.
Och inte kan jag sova, jag svalde ett litet piller för en timme sedan i min desperation som gör många underbara saker med kroppen, därav hålla den igång.
Sluter jag ögonen ser jag köttgrottor och har jag tyst hör jag egna små destruktiva tankar.
Det ligger inte i min natur att vänta, det är slöseri, jag måste ständigt hållas igång. Jag misstänker min medicin gör dessa hypertanker värre, men det är ju lätt att vara efterklok!
har du tappat bort dig?
Har du tappat bort dig?
Har du tappat....?
En av mina favoritskådisar är Domnic Monaghan. Så fort som jag såg honom som Charlie i Lost var jag löjligt förälskad. Sedan tittade jag tillbaka och insåg att han var underbar i Sagen Om ringen trilogin också.
Grejen är att han mest underbar bakom scenerna. Jag äger alla tre boxar med timmar av extra material från ringen filmerna och Doemmeh och hans medskådespelare Billy Boyd kan vara den vackraste och underligaste vänskap/kärlek jag sett.
Jag tänker mig att det är mycket som min vänskap med Anneli. Den mesta tiden förloämpar, slår och retas vi med varann men vi bryr oss väldigt mycket.
Poängen jag vill komma till är att jag följt Dominic väldigt länge. Och det är alltid lika sorgligt när man ser stjärnor falna och dö.
Jag vet inte varför, men det känns som jag sett något brinna och nu dör glöden ut. Förr i tiden var han en pojke som pratade tyska, skrev på händerna, använde eyeliner och nagellack och hade bissarra kläder och roligare frisyrer.
I love it.
Men nu verkar han så anpassad och han verkar inte ha lika kul på de röda mattorna längre.
Åh, Dommeh jag skulle vilja vara din vän. Vi skulle ha trevligt tillsammans.
Kanske är det bara en fan-girls inbilling, men vi har säkert alla sett stjärnor falna och dö. Jag har sett Robert Broberg (min första riktiga "egna" sångare) tappa bort sig i ålderdomen och inte längre ha det som en gång fanns.
Och att veta att han en gång kommer dö, det är som att tänka den förbjudna tanken att dina föräldrar faktisit kommer dö och lämna dig.
De är inte där för alltid.
Om jag någonsin behöver gråta ser jag mitt favoritavsnitt av LOST (Säsong 3 Greatest Hits) som är ett avsnitt som handlar mest om Charlie.
...
Ok, jag skriver Charlie Pace (hans fulla namn i Lost) istället, för annars blir följande rader så bisarra när jag faktist känner folk som heter Charlie.
Charlie Pace får reda på i detta avsnitt att om han dör, så kommer dem han bryr sig mest om att räddadas. Det är komplicerat så jag ska inte överförklara det, basially Charlie Pace dör- alla andra lever.
Hela avsnittet får vi 5 bitar från hans liv, och inser att han bara är en människa bland många, och hur många kommer sörja Charlie Pace där han ligger nu på havsbotten?
Mitt favoritcitat
It’s the five best moments of my... sorry excuse for a life...”My greatest hits"... You know... memories... they’re all I’ve got...
Detta är angående en lista där han skrivit ner sina fem bästa saker i sitt liv. Det ironiska är att han vill att listan ska ges till bruden han älskar, men den kommer aldrig fram till henne utan försvinner utan att någon märker det.
Precis som Charlie Pace i detta avsnittet. Det är så tragiskt, en sådan oerhört vacker tragedi när han gör en torrsnyftning (för han vet att han kommer dö) innan han hoppar ner i det hav som tillslut som dränker honom.
Det som gör det hela mer tragiskt vackert är att den där listan blir som en symbol för Charlie Pace själv. För det händer så mycket efter hans död, strider utkämpas, explosioner m.m att ingen hinner sörja honom på riktigt, han försvinner utan en smäll.
Detta beror dock delvis på LOST-skrivvarnas förkärlek för andra karaktärer och markerade den dag jag slutade gilla Lost. Numera vill jag bara ser hur eländet ska gå.
En annan vidrig sak med detta avsnitt är att han vet att han ska dö rätt länge men kan inte tala om för sina vänner, för då skulle ju de hjälpa och hindra honom och då skulle de inte bli räddade. Så Charlie Pace måsta markera "farväl för alltid" till "vi syns om en timme eller så".
Hans mesliga bye bye till sin livs kärlek är hjärtskärande. Jag vet hur du känner Charlie Pace! När jag var mindre och skulle till min pappa och lämna mamma ensam med stefan sa jag hej då i samma ton, den där tonen av "Var glad så att den andra människan inte blir ledsen".
Jesus Darwin så många falska hej då jag sagt i mitt liv.
Jag älskar just det avsnittet, Charlie Pace vet att han ska dö, gör en torrsnyftning och hoppar ner i havet för att aldrig mer återvända och tänks aldrig mer på igen.
Citatet återigen.
It’s the five best moments of my... sorry excuse for a life...”My greatest hits"... You know... memories... they’re all I’ve got...
Minnen var allt han hadde där i slutet, och hans liv var en sorry excuse, en förre detta knarkare, mindre rockstjärna...han var inte validerad högt i omvärldens ögon.
Oh, alla dessa människor som försvinner utan att tänkas på, är inte detta eran historia? Ni som är goda människor och kanske dör för goda saker, men aldrig aldrig blir hjältar är inte detta erat poem?
kanske är det som skrämmer mig mest är att detta är väldigt så sant
