Zoftis

Loke Loke Loke, jag lyssnar inte på något annat än Loke.

---

Heeeh...mina händer darrar - klä på er varmt kiddos.

Jag är faktist glad över att jag tagit tag i mina nyårslöften. Jag har insett hur kul det är att skriva igen och helt plötsligt så ser jag en mening med livet.

Udda mycket udda.

Just nu är jag lite rädd. Två nätter i rad har jag vaknat upp mitt i natten med udda tankar som jag aldrig haft förut. Jag fick fysiska äckelkänslor av att låta olika kroppsdelar nudda varandra. Började nästan grina av äckel när jag kramade om benen.

Panikattacker är nästan föredra, vad tusan hände här? Usch, är så rädd för att lägga mig inatt ifall det händer igen. Ska se till att riktigt utmatta mig på gymmet så att jag sover som en död.

Problemet med gymmet är att jag har mest lust från 14.00 - 18.00 men då är alla andra där också och mina favvomaskiner är upptagna. Så jag försöker lära mig att gå dit ca. 18.30 men det är inte kul att dra ut i mörkret. Oh well, mitt dåliga samvete skulle iallafall inte låta mig hoppa över det.

Tack samvete!

Jag önskade jag hade en egen spinningcykel eller trappmaskin. Tänk så underbart att ha en egen! Tusan, nu måste jag kolla runt på blocket efter en.

---

Skriver detta dagen efter, fan fetto gå ner i vikt någon gång. Ska inte väga mig förrän fredag. Faktum är att jag ska gå och gömma vågen.

Sådär! Den står där och påminner mig annars om allt jag inte är, med onda ögon och sabbar en hel dag.
Vägde mig imorse och den skrev fetto fetto fetto efter mig.

Ah, så mycket att göra men jag gillar det. Det håller tankarna borta, fettotankar, lattankar eller bara skrik.
Januari är en sådan hård månad.

---

Jag kollar igenom mina gamla pubertetsdikter

Jag vill lära mig att spy.
Kräka ur mig livet, spy upp allt fett.

Jag vill lära mig att spy.
Kasta upp deppressionen, äckla ut hatet ur själen.

Jag vill lära mig att spy.
Gräva ut mig gnistan, ulka ut medvetandet.

Jag vill lära mig att spy.
Och, spy, spy,spy tills jag dör av kvävningen, ren och utrensad


Denna är från 2005. Tänk - den sätter nog bäst ord på hur jag mår när jag känner att livet är kass.

---

Och från garderoben ropar vågen: fetto fetto, ställ dig en gång till, testa testa, åh jag hatar dig mest av alla!
Dö våg

9nov

72kg

Yes! Fast det kan bero på att min våg är så oexakt, och mitt nya träningsprogram...

JAG MÅSTE HA EN EXAKTARE VÅG. Jag är inget kilopris. Får mig bara att tänka på mjölkkartonger...är jag 72 stycken?!

HU!

...70 är närmare 100 then I would like. Om jag är på 60 så är jag närmare 50...allting är om siffror nuförtiden.
Tja, universitet är bara om bokstäver - så det jämnar ut sig.

72 mjölkpaket?! Nu försvann mitt goda humör...

---

72 72 72 står det i mitt anteckningsblock, 72 72 72 I keep repeating. Bara 3 kilo för 69. bara 3.

I will do this. Goddammit har ägglossning och menscykel nu vilket innebär att vågen kommer vägra att flytta på sig. Då ska jag träna ännu hårdare så att jag har sprängt 70 kg bomben när jag är över detta.

Chiquitita, tell me what's wrong


Inom mig finns en riktigt flamboyant bög. Varför skulle jag annars älska musikaler så mycket och ha en liten kärlek för Abba?

Fast jag vet bättre än att associera dem med det, men skämtet förstörs om man måste ursäkta sig för det.

Jag gillar inte vad som hände med Abba, men vi lyssnade mycket på deras röster när jag var liten. Jag antar att de är en trygghetsröst precis som Sinead O Connor. Jag minns axlar som är större än mig, min pappas randiga skjortor och mammas ulliga hår.

---

Jag hade en liten låg dag idag.  Oroligheten är som så myror under huden.
När jag var på gymmet så räknade jag minutrarna där eftersom jag glömt mina hörlurar.

Jag är inte en träningsmänniska, jag är mer envis.

Men jag blir så arg på mig själv om jag inte gör något vettigt varje dag. Hur gör folk när de har "lata" dagar?
De gånger jag inte gymmar så storstädar jag, bakar eller rensar jag lådor.

Eller skriver.

---

You will have no time for grieving

Jag är mycket fashinerad av röster i huvudet. Jag är säker på att alla har dem, men vi kan inte riktigt säga det rakt ut. Det är för tabu, för mycket "vita rockar och glädjepiller".

Jag har dock problem att hitta saker att läsa om det. Det är inte Shizo jag är intresserad av till fullo, utan vanliga människors röster och när man vet att det kanske gått för långt.
Lustigt nog så tar många anorexia och bulimi böcker upp detta, men vissa av dem vågar inte riktigt...säga det vid namn.

Bara en hitills har sagt att hon styrdes av "the voice in my head". Vissa är lite mer Berny Pålsson över det och säger demoner, ond ande med mera.

I anorektikerna och bulimikernas fall så har jag en mycket amtöraktig teori. Men någonstans ifrån så tror jag att det är deras överjag som tagit över och förvandlats från en förälder som vet det bästa för dig till en mycket ond och hård och fruktad ledare.
För i dessa böcker så disskuteras inte rösterna, de stackars amgra flickorna blir inte diagnosterade med schizo eller liknande. Så psykologiskt betyder det att det alltid hade rösten inom sig, men den har förändrats pga av olika ting.

Jag undrar om det är likadant med röster i andra mentala sjukdomar? På nåt sätt känns det inte så.
Som i Berny Pålssons fall så tror jag att hennes demoner inte var ett ondskefullt överjag (även om det säkert var förvridet pga av hennes sjukdom) utan det måste varit något mer.
Men vad?
Är rösterna minnen? Fantasier som är för starka?
Vad?

---

Bär noga att det är mina egna mycket amtöriska teorier. Jag är bara intresserad.

Jag menar...alla har ju röster. Det är jag säker på. Jag har mina. Eller om det är en?

Det är inte tankar över vad man ska göra, det är inte disskuioner med sig själv. Bara röster.
Jag tror jag har flera pga av deras olika natur. Jag vet att jag har en som är min Horror röst, för det kan cutta igenom vilka tankar jag än har med bissara meningar.
Exempel:

" 3 dl mjöl, vad är dl måttet, skaka se tilla tt inegnting är där, detta kommer bli jobbigt att vispa...
men du vet att de alla inte riktigt fanns på riktigt
vad, vänta, vadå ? ? ?"

Oftast så använder jag de meningarna i dikter eller noveller.

Alla måste ha röster. Jag har flera, men det är rätt tråkigt att gå igenom och alla är rätt stränga.
Kontrolleras alla av överjag?

Är det egna jaget de tankar som är neutrala?

Och Detet har inte en röst utan mer begär och handlingar.

Ja...det kan nog gå.

---

Chiquitita, tell me what's wrong
You're enchained by your own sorrow
In your eyes there is no hope for tomorrow
How I hate to see you like this
There is no way you can deny it
I can see that you're oh so sad, so quiet

Jag vet inte varför jag citerar den här sången, jag vet bara att jag lyssnat på den i repeat i kanske en timme nu.
Kanske för att jag är fundersam och den ger mig tröstande känslor.

Sing a new song, Chiquitita

---

Fuck this, jag ändrar till Lady Gaga. ma ma ra ra ra.

Jag läste nyss klart "Fru Björks öden och äventyr" och är på ett litet morbidt humör.

---

Man kommer inte tillbaka när man väl gått. När man väl har dött. När mammas väninna dog försökte jag intala mig det. Det gick inget vidare då jag inte kände henne lika väl.

När tre stycken av mina favorit husdjur hade dött så försökte jag förnimma att jag aldrig skulle få känna pälsen under mina fingrar och jag hade sett in i deras ögon när de hade dött.
Jag försöker inte tänka för mycket på det, för annars så gör jag mig till en mördare.
Är jag inte?
Trots att de var gamla och led av sjukdomar - så var min röst en del av deras dödsdom. Jag ledde dem till guiljotinen, de litade på mig.
Deras blöta ögon, en spruta och allt över.

Åh, vi är bara kött och kroppar, är vi inte?

Var de medvetna om mitt val? Stirrade de på mig med frågande ögon? När jag la mitt huvud i deras pälsar ångrade jag då inte vad jag gjort?

Av någon anledningen är det var det värre med djuren. Vetrinären låter dig komma så nära, hon går till och med ut ur rummet. Samma rum där du gick in med något som vandrade av sig själv ska du gå ut på två ben.
Förrädare.

Efter att min morfar hade dött så släpper de in en i rummet och en sköterska står där bakom dig. Och denna gula imitation, denna kropp ska man helst inte röra.
Så tillfälligt.

Vad tänker soldater när de dödar? Att de vinner eller att det lika gärna kunde ha varit dem? Döda eller bli dödad?
Förstår de inte att de sliter historier ur universum?


Five. This is five. Ignore the sirens. Even if you leave this room, you can never leave this room.
Eight. This is eight. We have killed your friends. Every friend is now dead.

Ibland så stänger sig växjö över mig. Mitt skinn kliar och alla människar har alldeles för runda ögon och säger alldeles för konstiga ord.
Jag sitter fast. Alla husen får en lutning och jag måste gå-springa hem och andas rakt ner i täcket.

The ground shakes, drums... drums in the deep. We cannot get out. A shadow lurks in the dark. We can not get out...


Vart finner den anklagade rum att andas? Ibland önskar jag att jag hade någon att säga alla mina hemska tankar till och de kunde analysera och säga vad jag borde göra.
Min rädsla för psykatriker gör om sig till en önskan om att prata med en.

Varför jag är rädd? Antingen för att de ska säga: "Det är inget fel. Alla har sådana problem. Bit ihop, gå vidare. Du kanske skulle pröva med yoga, jag vet många som funnit det hjälpsamt..."

eller

"Du bör lägga in dig. Faktum är, stanna här, så ordnar jag allt. Jag tror att du skulle vara en bra kandidat för ECT programmet som de har här, det är inget farligt, och du skulle verklgen må bättre..."


JAG VET JAG VET JAG VET
Man ger inte ECT till folk som inte vill. Men ni förstår inte, det är min fobi, (förutom att dö i sömnen), jag är så så fruktansvärt rädd för ECT.
Såsom andra får panikattacker när de ser ormar/spindlar/höjder så kan inte jag andas så fort som jag föreställer mig det.

---

Vilket hemskt inlägg. Men efter att läst den boken så blev jag så medveten om hur liten jag är och hur fruktansvärt lite världen bryr sig om en.
Kanske är det färför jag skriver blogg ihopp om att en del av mig skulle bli kvar där, ifall att.

man vet ju aldrig.

---

Every horror in his life that had crept through his dreams
Swept his mad laughter to terrified screams!

Läser någon här fortfarande? Bloggar tycks försvinna bort från nätet allt mer. Kanske är det dags att denna faller också.
Förr eller senare.

När man inser hur många människor som finns i världen så inser man själv att man gör så lite skillnad.

Och jag har tydligen inte ens levt och jag är 20 år. Och enligt många så är det redan försent.
Tyvärr.

Resor som skulle ha gjorts

Människor som skulle ha älskats

Böcker som skulle ha skrivits

Tyvärr, tyvärr så är det försent

Kan man inte bara få vara nöjd med att man känner glädje vissa dagar?

Humör: cold



Musik: What's up people! - Maximum The Hormone

---

Jag är för ung för att vara trött, för ung och oerfaren för att vara så äcklad som jag är på alla människor.

Överallt, köttmassa som tränger sig inpå, som letar sig in i en. Lämna mig ifred!

Jag vill bara ha vänner, jag min hemska människa

Ifall folk skulle falla i pest eller gå under så skulle jag vara en utmärkt överlevare, jag skulle bränna kroppar, stjäla hejvilt, och jag skulle vara lycklig, hör ni det?

Fantasierna har börjat igen, drömmar om att plötsligt börja flyga, vakna upp och alla andra irriterande människor är borta.
Är jag en dåre för att jag drömmer att flyga härifrån? Om mitt hus vis stranden och en vas med röda vallmoblommor?

---

Ibalnd känner jag mig delad i två. En del av mig sparkar, sliter skriker och ser till att jag gör mina uppgifter, att kolan inte halkar efter.
Den andra delen lägger sig ner och dör, den rivs, bits och hatar mig.

Jag vet inte vad jag ska göra med den.

---

Mitt internet flummar ut, så jag vet inte när jag kan skriva här igen. Jag måste faktist uppsöka hjälp från butiken, och är det något min erfarenhet säger mig är de kommer älska att inte hjälpa.
Åh, jag vill bara sova.

Jag orkar inte. Paniken är alltför inpå, allför hela tiden. alla ni som läser detta, kan ni inte skrika åt mig.
Ni vet att jag gillar er, bryr ni er?

Jag ska rädda er, men det är kallt och natten är numera onda, den är inte trygg längre

Jag blir trött på alla skadade människor i den här staden, de förståndshandikappade, alkisarna, hemlösa alla dessa männskor som inte kan ta avstånd och jämt står för nära.
När man handlar så flåsar de svordomar, när man ska på bussen så glorde och frågar en saker man inte vill svara på.

Låt mig vara ired, jag hatar er.

---

Jag orkar, jag orkar, ta var dag i sänder. Men jag skulle överleva världens undergång, jag skulle bli glad.

Humör: depressed

Musik: Hallelujah - Rufus Wainwright

---

Jag tycker - jag vill - kanske vore det bra - en tanke bara

Jag lever inte för att jag är seg, eller att jag tror på goda saker (att allting ska bli bättre, a light in the end of the tunnel). Jag lever inte för att livet är värt.

Jag lever mest för att jag är rädd för att misslyckas med att dö.

---

allting har blivit en sådan ansträngning, jag vill gömma mig under täckena men om jag inte dyker upp på lektionerna så förlorar jag.

klara av att leva - för vad? ställer jag mig bland frågan?

trött och skrikandes. Snälla ta bort mig.

Samtidigt så vill jag ju må bra - vad är det för fel på dig?

har du inte det bra, du letar fel

driäinera dig, sy igen din mun

---

Ursäkta, det är inte logiskt det jag skriver. Små hemska noveller och teckningar spiller ur min hjärna men de BLIR ingenting, de är för många.
Och jag är för otålig.

jag vill ha lyckan men just nu så är det svart och då tror jag ju bara på det

jag vill bli vacker men just nu är jag ful och då tror jag att  jag inte kan ändras

Och hur jag än städar tycks det alltid vara stökigt - jag blir galen

Hur jag än tvättar mig tycks allt oljigt och äckligt på mig - jag blir galen

Mina växter dör, och sångerna i min mp3 tycks inte bota mig längre.

allt blir så så så


ignorera mig okay?

Humör: restless



Musik: 9 crimes - Damien Rice

---

Ursäkta att det varit en paus i skrivandet, det är mycket nu, stress och sista minuten redovisningar.

Det är som att lärare, professorer, lektorer och vem-vet-vad orer inte känner till begreppet julen och att folk kanske vill ha annat för sig.

Egentligen är ingen bra kväll att skriva för mig, jag är för uppvindad, uppsnurrad.
Kanske beror det på att jag åt för mycket, åt för mycket kvällsmat de vindar alltid upp gamla plågoandar.

---

En av mina vanligaste mardrömmar som jag drömmer är att jag står på en scen och folk virrar omkring mig, alla springer hit och dit och gör sig i ordning.

Och de säger:

"Gör iordning dina saker Sandra, vi börjar snart!"

"Ställ dig på plats, de släpper in snart"

eller några välkända teaterslang

"Bubba dina grejer Sandra, har du bubbat och gjort iordnig dina grejer?"

Sen märker de att jag inte har scenkläder på mig och jag märker det med och då ansätter stressen mig för jag kan inte mina repliker, jag vet inte vad för pjäs vi gör och jag vet inte vad för saker jag ska göra iordning.

Jag snubblar, jag springer i välkända gångar, det är som någon har plockat ur mig från någon annanstans och släppt mig där på teatern och förväntar sig att jag ska kunna allt.

Och jag vet, publiken kommer snart "de kommer snart Sandra, varför har du inte gjort dig iordning?!"

Ibland hinner pjäsen starta och jag går ut på scenen, ovetandes om jag ska det eller inte, ibland är drömmen sjyst och väcker mig innan dess.

---

Det är så jag känner nu, helt oförklarligt, det snurrar, det viner, har jag glömt något?

Jag vet inte varför jag ens skriver det här, men det är som att skriva det och sedan få folk att läsa det gör det verkligt att det inte är något jag hittat på.

Som en människa som druknar som ristar in sitt namn i det sjunkade skeppet, för han var där, någonting måste han efterlämna alldeles precis innan han dör.

---

Det är inte dödsångest, ni behöver inte bli alldeles oroliga för liknelsen jag gjorde däruppe, det vara bara den jag kom på för ögonblicket.

En gammal del av mig piper "skriv inte om detta, skriv om glada saker, ligg inte till besvär" men det är bara löjligt att begära av sig själv att vara glad jämt.

Kanske är det så att ångest och dåliga känslor är som långvariga krämpor, som cancer. Det tar ett tag för dem att försvinna och ibland kan de dyka upp igen bara för att försvinna lika snabbt.

Ondskefullt.

---

Okej, jag tog en varm dusch, nu känns det bättre. Jag kom på att kvinnor i nöd och ångest alltid verkar ha botat den med varma bad.
Ett badkar äger jag inte, men det gör inget, när jag är såhär är jag för stressad för att kunna använda ett. Då är en varm dusch med rensning av kropp och sinne bättre.

Andas. Okej. Jag lever.

Humör: depressed


Musik: Baker, Baker - Tori Amos

---

Guh, jag är hungrig. Jag är sugen på nudlar. Men klockan är 21:24 och sådana som jag ska inte äta efter 19:00...

Hursomhelst! Jag har....min vecka i månaden och den är mer ondskefull än någonsin. Istället för att ha ont och ligga ner och vara allmänt värdelös.

Nu har jag allt det ovanför plus hemlängtan.

Jag har inte den minsta lust att åka in till universitet imorgon och prata med folk. Jag vill åka hem och krama mina föräldrar och mina vänner, ni! Ni som läser den här bloggen, ni som bryr er!

Inte de här facebook torrisarna...
Okej en av dem är en riktig pärla men det är fortfarande inte samma sak.

Jag saknar er....jag saknar mina bröder....och hur mesigt och omoget det än låter så saknar jag mina föräldrar.
De har smsat och ringt mer än vanligt på sistone och mina hjärterötter svider.

...jag ska nog ta några velrina forte plus alvedon och somna ifrån allt.

Just nu saknar jag människor som bryr sig mer än någonsin.

Humör: melancholy

Musik: Total Eclipse of the Heart - Bonnie Tyler

(vi sjöng den igår på singstar, och den är FIN! så garva inte)

---

Det finns ingen vanlig klocka i min lägenhet, bara digitala, men ibland kan jag höra "ticktackticktack" i mitt huvud, detta jobbig ljud!
"Ticktack-tiden rinner ut, nu är det fösent, nu är det slut"

"hickory dickory dock"

---

Idag vet jag inte varför jag är på dåligt humör. Igår hade vi taco och spelkväll, ja vi är= några i klassen. Mycket trevligt, alla är några år äldre än mig dock.
Vi var i Hovmantorp, dock i en annan tjejs lägenhet (vi får se om jag lägger upp foton).
Och det var en trevlig kväll. Vi sjöng singstar, vi spelade...

Vid 12 snåret var jag duktigt trött och föreslog att vi kunde ta vägen genom kyrkogården till mig. Jag har haft ett par kvällar då jag inte kan sova och då promenar jag där. Mycket mysigt.
Ena hälften gillade det, andra hälften vågade inte.

Kanske jag inte borde berättat om mina kyrkogårdspromenader, men jag orkar inte begränsa mig mer.
Svennar är ett sådant tigande folk, så nu, som när en tjej frågade om mina gamla ärr så säger jag ärligt vad de kommer ifrån.
Hellre betraktat galen än att komma ihåg lögner.

---

(varför är folk så rädda för kyrkogårdar om natten? Det är då de har bäst stämning)

---

Samtidigt vill jag vara en enigma. Jag vill att folk ska dras till mig, att de ska bete sig som jag betedde mig förr, göra allt för min vänskap.

Mycket själviskt, jag vet, men nu när jag slutat med det så vill jag att folk ska göra desamma.

Ni vet hur det är. Det finns alltid någon som precis alla vill vara vän med och du själv blir överlycklig när den här personen offrar en bit av sin tid för att vara med dig.
För du vet att det är ett offer för den här människan att var med dig, den här människan skulle ha miljoner bättre saker att göra, tusen coolare poolare att vara med, men ändå så blev det du.

Vilken jävla idoldyrkan.
Jag orkar inte vara så mer, förlorar jag vänner på det, så var det fan inte vänskap.
Tänk, jag växer upp.

Kan inte få mig att sluta klä mig i grälla tröjor och aldrig dricka pucko mer dock.

---

Hmmm...

Ska sätta mig i mitt köksfönster ett tag.

Mmmm, det är bättre. Sitter och njuter av kvällsolen i mina städkläder. Jag tillåter mig själv ha en liten formsvacka idag. Man måste inte vara på topp jämt.
Imorrn och på söndag ska jag in till universitetsbiblioteket och plugga och göra lite uppgifter.
Dessutom städade jag, så en hel dag av ångest har det inte varit.

---

Lite köksfönster filosofi.

Uttrycket "En svensk tiger" är väldigt svåröversatt om inte omöjligt. Vi är starka, men tysta, tar emot vår stryk och gnäller inte är det nog meningen att det ska meddela.

Andra mer pessimistiska människor menar att det betyder att vi är tysta och bara tar emot, protesterar inte utan limmar igen våra läppar.
Fransmän prostesterar, amerikanare höjer sina röst (Åh-åh-åh tjejer, vi möste höja våra röster för att höras, åh-åh-åh tjejer...) till och med norrmännen har kämpat emot genom tiderna. Danskar vågar jag inte uttala mig om, men jag skulle gissa att det ligger åt "Dum och Glad" hållet, men ta inte mitt ord för det.

Jag funderar på det där "en svensk tiger" (har ni sett bilden som hör till?) och min förklaring till det är mer av, "vem ska vi klaga till?".
Det tycks alltid vara en inneboende trötthet i svenskar, vi vet att jorden kommer gå under och att gud inte existerar så varför klaga? Vad tjänar det till?

Så "en svensk tiger" betydde (eller ville betyda) i soldatsammanhang: vi gnäller inte, vi skvallrar inte, vi är inte på något sätt jobbiga.
Jag antar att den nutida meningen är: vi vet att det inte tjänar någonting till att skrika, vi kommer alla försvinna ändå.

Ingen mer som får den känslan? Jag skulle vilja ha "en svenk tiger" tattuerat på min vänstra ankel bara för att det passar så bra ihop med mig när jag var mindre.

Jag teg

---

Ta hand om er.

Humör: distressed


Musik: Men bara om min älskade väntar - Nationalteatern

---

Är det här rätt? Gör jag något bra?

Det känns som det går bra för alla jag känner och jag själv bara utsätter mig själv för ensamhet och leda.
Jag menar, en universitetsutbildning är väl bra? Det har ju inte med teater att göra, men utbilda sig är väl bra?

Dessutom tänkte jag skriva mina skräckisar undertiden. You will see!

Jag söker kanske inte acceptans, bara något slags bekräftande av att "Detta är bra, du har flyttat och du klarar dig själv, du går på universitet för fuck sake!"

Min lilla hjärna fyller dock alltid på med tvivlet "Men kunde du inte göra någo annat? Är detta bra?! Har du uppnått något?".

Alltid denna beslutsångest.

Jag ser på de stackars hjärntvättade lärarna (varav en liknar Björn Kellman?) och tänker "Jag vill inte bli så! Jag vill bara utbilda mig  och samtidigt lära mig att kunna stå på egna fötter"
Det tror jag att jag uppnår här.
Jag vill bara inte förlora mina vänner och släkt på köpet.

Men ju mer jag tänker på detta, ju mer upppumpad är jag att jag ska ta mig igenom detta. I värsta fall kan jag gå två år. Då få man inget examina, men man har gått tillräckligt länge för att det ska anses att man är utbildad.

Och jag kommer ju hem hörni! Jag kommer ju inte bara vara text på bloggen i tre år, utan det finns ju så många härliga LOV! Jag har faktist snart en vecka framför mig då jag kanske bara har föreläsningar/seminarier mån,tis och jag funderar på att komma hem då.

Det verkar fullt upp på min födelsedag, även om jag kanske kan ta mig hem då med. Det beror på att vi har någon slags informationshämtningsvecka i våra grupparbeten.
Jag är inte helt säker på hur det funkar än.

---

För att det ska sluta på en bra not eller någorlunda, kan någon rekommendera bra skäckfilmer?
Jag håller på att se dem som jag inte vågade se när jag var 13.

Hittade en med min nya favoritaktör, Simon Pegg så nu är jag sugen på mer!

Ta hand om er!

 

Humör: lethargic

 

Musik:  Worthless - The Brave Little Toaster

 

---

 

Så, Växjö, Växjö, Växjö. Vad ska man säga?

 

Först av allt, det är SKUMT. De första dagarna av att flyttat ner ensam var extremt ångestfyllda. Jag låg hopkurad på sängen och tittade på filmer på min laptop. Ensamheten var som ett stort hål skapat av en stor trubbig nål i magen.
Sen vågade jag faktiskt mig ut i den bisarra stad som är Hovmantorp (inget S i namnet). Det har en kyrkogård, två begravningsbyråer och Fonus. Och medelåldern är typ femtio. Så, jag, de vet vad de ska specialisera sig på.
Jag har utsikt över sjön från min lilla lägenhet, vilket räddar mig för det är så fint!

Det finns så många bisarra saker här i staden. Som trapporna som bara finns ute i gräset en bit härifrån, leder ingenstans. Eller att någon bor i stationshuset istället för att de används till att sälja biljetter. EN kolonilott mitt framför sjön alldeles vid strandpromenaden.
Massviss med bisarra saker sådär.

Folk undrar, hur är universitet? Jag säger, man måste fan gå en kurs för att kunna börja på universitet! De använder massa fina ord för saker som skulle vara enklare att känna igen eller lära sig om de bara använde enklare ord för det. Och lärarna tycks tro att du redan ska veta hur man går på seminarium eller tentar av något. Hjärntvättade stackars satar, jag läser för att få ett yrke och för att kunna komma iväg, de verkligen går upp i ämnet och försvinner bort från resten av verkligheten i den. Den fanns en stackars farbror som översatt flera hundraåriga franska böcker om bibliotek, men kunde inte pausa ett bildspel på datorn.
Snälla…

Min tröst är att jag träffat många nya bekantskaper (vi kanske inte är vänner än) i flera olika åldrar. Det är verkligen stor åldersspridning i vår 60 grupps klass. Jag har några tantkompisar och några ”normala” i min ålder.

Vad kan man mer säga? Ni måste veta, att just nu är de så himla mycket så det är kanske därför jag inte är i princip överlycklig. Och dessutom blir jag irriterad på de här lärarna som beter sig som jag redan gått programmet flera år. Detta får mig att önska jag gått en ettårig linje.

Men jag vänjer mig nog. Man måste ta dag för dag.

Och ni ska veta att jag saknar er alla fruktansvärt mycket. Ett familjärt ansikte betyder bra mycket mer än man tror.

En viktig sak jag lärt mig är vad man ska ge bort när någon flyttar. De vill inte ha tusen miljoner vinglas eller snapsglas eller tekoppar, de vill ha konservöppnare, basmat och ungsformar.

 

Nu ska jag göra lite pasta med tonfisksås till middag (tre burkar för tjugo) och ta ett glas rödvin som mamma lämnade här för att lugna ner mig. Har inte kunnat sova så bra de senaste dagarna, för uppspelt.Och hörni, håll koll på MSN. Jag ska göra en comeback där, nu när jag kan! Tydligen är inte mobilmottagningen så bra här.

Ta hand om er

Humör:  depressed

Musik:  Recollection~Forgotten Legend - Apollo Justice

(Om du spelar Phoenix Wright, kanske du inte ska klicka det där. Lite spolierish, but it breaks mah heart)

---

I skrivandes stund ligger Jess och Koski och sover hemma hos mig.

Jag känner mig som ett freak som känner att hon måste gå upp tidigt. Jag kan bara inte sova till något över 09:00!

Jag känner mig som ett ordningsfreak också, alla satt och spelade Pokemon här igår och jag sprang runt och städade.
Stök gör mig galen! Jag vill ha RENT RENT RENT! Ända anledningen att jag inte drar fram dammsugaren och suger upp är för att folk sover.
Sen vill jag slänga ner alla lösa saker i en stor påse och gömma det.
För mycket grejer och kitsch framme gör mig galen!

Jag får redan konstiga blickar från folk att mina rum är så barskrapade, så rena med inget framme.
Jag kan inte hjälpa det, antingen har jag ärvt det från mamma, + att när hon var gift med min gamla styvfar så var det bästa man kunde göra (nåja, det bästa JAG kunde göra) var att städa, för då var jag nyttig och bidrog och då bråkades det inte om mig.
Så städade jag så var jag duktig och värd nånting. Nånting att minnas till barnuppfostran maybe?

Jag känner mig som en tråkig människa, jag äger inga spelkonsoler, spelar inte mycket, ser inte på några direkta TV-shower, är ingen internet duktighets människa...
Jag läser mest....

Jag är så glad att böcker skänker mig glädje igen. Jag var så deppad ett tag att jag inte ens kunde läsa.
På tal om böcker, jag rekommenderar starkt

En Jävla Helg

Den är på min topp fem lista av böcker. Jag måse verkligen köpa den istället för att bara låna om och om igen...

Jag kanske inte är en nörd utan bara allmänt galen?
Jag skrattar åt det folk inte skrattar åt. Som att Michael Jacksons fans tar livet av sig.
Men det är rätt hysteriskt dock, det  måste ni hålla med om eller hur?

...

...eller hur?

Humör:  working

Musik: Stinky Stuff - Kimya Dawson

---

Ah, en sådan dag. Horribel och udda. Och det var faktist en söndag, haha!

Skämtet ligger i att jag var rädd för söndagar när jag var liten. Jag började gråta som tioåring när jag såg söndagsöppet. Mamma trodde att jag kom in i en känslig ålder (det finns tydligen en hel del skrivit om "den fundersamma tioåringen" - tydligen ett öppet problem, who had thunk it?) och pappa trodde jag var rädd för skolan som kom på måndagen.
Enligt mig var det ett mellanting mellan båda.
Jag var bara en orolig tioåring med sömnsvårigheter och som många andra brukar det rekommenderas viloband och mjölk med honung och bestämda röster.
Jag minns aldrig vad som hände sen bara att jag gömde vilobanden eftersom de alla hade RAPEVOICE, mycket skärrande.

Haha! Vilka minnesbilder jag får. Och jag kan fortfarande inte ens titta på någon gammal inspelning av söndagsöppet, hahaha vilken udda fobi att gå omkring och vara rädd för söndagar.

Men som dagen var idag kan jag mycket väl återuppta den rädslan. Jag somnade runt 00:30 (jag kan ALDRIG somna tidigt när jag har morgonpasset) och vaknar 02:40.

Nattbussen går 02:57 och går en gång i timmen.

Jag är 10minuters cykelfärd från hållplatsen.

Jag slänger på mig min klänning och trosor trycker ner resten i väskan, upptäcker att pappa flyttat på cykeln, cyklar på 3 minuter ner, håller på att dö i trappor, upptäcker att bussen inte kommit ännu.
Då ställer jag mig i ett hörn och drar på mig tight, kammar håret med händerna och sätter upp det, hittar mobilen i fel fack och sätter på mp3:n, gräver fram busskortet.

Sen så fick jag njut av att sitta med massa fyllon på vägen dit men tack gode gud hade pressbyrån öppet så jag kunde köpa något att äta och en deo.

På jobbet går det iallafall bra (sätter på mig BH på en toalett) och jag kom hem bra. SEN SOV JAG.

Och jag hann rösta efter det!
Mycket bra, jag hade ju faktist tagit reda på saker inför detta.

---

För övrigt är jag rätt emotionellt skadad med mer problem än vanligt i familjen.
q
Jag önskar verkligen att jag kunde åka bort någonstans i sommar...jag behöver semester från ALLT.
Jag känner mig som en blöt och möglig handduk och dessutom är mitt emotionella centrum i hjärnan helt felkopplat, jag vet inte om det beror på allt som hänt, sömnnbrist eller om allt jag begravt genom åren sipprar igenom.
Jag ve bara att jag kan bli så fruktansvärd arg för minsta lilla, min folkpanik har gått över till manisk (och jag jobbar på arlanda folks, det är konstant hyperventilering).
Samtidigt så kommer jag bara hem och grinar för minsta lilla.

Helt stört.

Jag kan ju passa på medan jag klagar och är allmänt bitchig, jag verkar ha utvcklat någonslag bacillskräck. Allt är så fruktansvärt klibbigt därute och det känns som det riktigt kryper i händerna.
Jag öppnar dörrar med armbågarna för guds skull! Dessutom så utnyttjar jag alla toaletterna och tvätta sig på arlanda och om någon har varit och fingrat på mitt tangentbord vill jag helst svepa av det.
Jag kommer iallafall klara mig från vinterkräksjukan iallafall, haha!

---

Det känns som jag tappat kontrollen på något men jag vet inte vad. Det känns om något spiraliserar utom mitt räckhåll utan att jag vet vad det är.

Jag har ju koll på jobbet, jag träffar ju vänner (med undantag för den den här bomben i helgen, men) just nu så mår min familj (nåja relativt) bra, ingen ska någonstans, jag håller på med mina små projekt...
Vad har jag glömt? Jag är säker på att det är något som försvinner utan att jag kan se det...

---

Nu ska jag ta lite te och några Valerina Forte och ha en god natts sömn. Med detta sätter jag punkt för den här knasiga och sjuka veckan och börjar om på nytt igen imorgon.

Låv Jö All.

(jag ringer)





maybe. om jag kan ta upp telefonen utan att grina.

Humör:  alone in the god effing WORLD!!11!1!

Musik: SE NEDAN

---

Åh Gud jag har hittat den vackraste sången som någonsin existerat på nätet.

Subete no Hito no Tamashii no Shi  

Översatt betyder titeln något av:

"The eventual death of all people's souls"

eller

"Death of Humanity's Soul".

eller

"The Hymn for Everyone's Souls"


IALLAFALL.

Jag tror inte ens det är riktiga ord i den, bara sorgligt piano och en röst. Jag är så svag för sådana låtar.

Snälla lyssna. Jag har suttit och gråtit i flera timmar över den. Den kommer från ett spel jag vill äga, Persona 3.
Spelet är allvarligt i sig, (Klimaxen är att man slåss med DÖDEN. Typ)

Jag har skrivit om det förut, man håller pistolliknande vapen till sitt huvud och sen skjuter man för att åkalla en ande som visar på ens personlighet men är ändå mytologisk och...
...det är komplicerat okej?
Men huvudgrejen i spelet är att karaktärerna håller pistoler till sina huvuden OCH FORTSÄTTER TRYCKA AV!

---

Jag kan bara tänka på sorgliga saker när jag hör den här sången. Om hur mina favoritkaraktärer i spel och filmer dör, om hur mina egna karaktärer dör, om hur jag själv dör...
Den är SÅ jävla sorglig okej?

Den får mig att tänka på allt jag har gjort, allt jag borde göra och allt jag aldrig kommer att  kunnagöra (för att citera Loke) "för hela livet gått fort" och "Hela tillvaron är så jävla meningslös".

Jag måste pausa när jag skriver för att hålla om mina skakande axlar och ibland köra in en knytnäve i min mun för att bara hindra mig själv från att skrika högt.
Det är löjligt jag vet, men den här sången får mig att tänka på fallna hjältar och drömmar som man borde ha övergett.
1000 minnen på en gång och alla i en enda sång.
Det är löjligt.

Jag känner mig så förstörd, tusen bitar som alla för länge sen spritts ut med en illasinnad vind och nu får de liv och inser att de aldrig kan bli en helhet igen. Och nu lever de, men utan mening.
För de kan aldrig bli hela igen.

Jag känner mig utan ett öde.

Bara en röst som en gång för länge sedan klingat ut och som man inte ens kan höra ekot av längre.
Och därför inga bevis på att den en gång existerat.

meningslös

(jag tror jag ska svälja några valerina forte och försöka lägga mig nu.)

Humör:  worried

Musik: Hito Toshite Jiku ga Bureteiru  - Från min J-Pop / J-Rock lista, en av mina stora svagheter i livet

---

Allting som du någonsin gjort är fel.

Soft you now!
The fair Ophelia! - Nymph, in thy orisons
Be all my sins remember'd.

• Hamlet

(Någon har läst om en viss pjäs) Dempa och Jag är nästan som Hamlet och Ofelia (byt bara ut kärleken mot syskonkärlek) vi verkar båda galna och blir så i slutet.
Nej nej, min bror är inte illa däran, men de gör en BUP utredning på honom ty han beter sig annorlunda än de andra.

Mitt lilla svarta hjärta brister och knakar av tanken på att jag inte lyckats skydda honom trots allt. Jag vet att jag är en dålig varelse, men att dra med en bror i fallet?

Jag vill inte gå in i det för mycket, min bror är min bror, men jag kan alltid behöva råd. Uppenbarligen har han liksom jag fastnat i en roll han tror att han ska spela.
Då jag spelade dåren, narren i skolan, den som ville få alla att skratta, då spelar han den hatade. Han kallar sig själv "elak" och förstör lekar med vilje.
Men när vi är ensamma är han som en mjuk fågelunge som aldrig tycks lära sig flyga och tackar så hjärtligt han kan för glassarna jag köper till honom.
Jag vill att han ska skratta och leka som alla andra, ha kul, men allt han gör är att riva och förstöra (vart har han lärt sig detta) i skolan och när han kommer till mig med små armar och söker kramar, då brister mitt lilla hjärta.

I must be cruel, only to be kind:
Thus bad begins and worse remains behind.

• Hamlet

Jag kan inte vara ond på honom.  Jag kan inte gräla på honom och säga "Det är inte snällt att förtöra deras Kappla torn, man få inte dra dem i håret. Det är elakt"
När allt jag kan se och känna är hans små armar som inget hellre vill än att han får ligga på min mage och balansera sitt saftglas på mitt huvud.

But break, my heart, for I must hold my tongue.

• Hamlet

Jag får göra något annat.
Så nu ska jag föröska ha en natt för oss själva och prata med honom. Tydligen minns han bäst att min styvpappa var väldigt arg på mig och att han ogillar mig så mycket.

---

Jag var tvungen att skriva av mig. Ovanstående inlägg är kanske förvrirrande, så kort sagt:

Syster måste få bror att må bra igen.

---

Polonius: - Will you walk out of the air, my lord?
Hamlet: Into my grave.

En systers brev till BÅDA sina bröder.

Kära bröder, ni är mina jämställda. Men ändock inte.
Ni ser inte genom mina ögon och även om jag har varit rädd har jag försökt se genom era. Jag gör detta för att jag älskar er. Minns detta.
Minns de gånger jag kittlat er, inte med avsikten för att roa mig själv, utan med avsikten för att se skratt fylla era lungor.
Minns detta.
Kom ihåg de gånger vi höll samman mot de vuxna, dessa förtyckare av barndomen som inte ser nöjesvärdet av att klä ut sig och mima högt till dåliga shlagerlåtar utan att vinka med förnedringar. De som bara ser löjleväckelse av att hoppa upp och ner till Markoolio och Mora Träsk. Men vi gjorde det och vi hoppade och ryckte och de dåligaste låtarna var de enklaste att sjunga så jag tjöt för er.
Minns detta.
Kom ihåg de gånger jag promenerat er till skolan med hot om snabba bilar och bussar från ingenstans. Redo att hoppa framför om så behövdes bara för att lungt se er klä av er i kapphallen.
Minns detta.
Tänk på de gånger när ni spelade spel och den envisa 2:an förvandlades till en 1:a i era sinnen och ni glatt viftade med armarna och undgick att varje gång se när jag släppte kontrollen/ändrade tärningen/ gav tillbaka för mycket pengar till banken.
Snälla minns detta.
Minns kojorna vi byggde, minns glassarna vi delade, minns simlektionerna jag gav.
Ifall jag en dag försvinner kära bröder, så vet att jag altid älskat er.

Tis now the very witching time of night,
When churchyards yawn and hell itself breathes out
Contagion to this world: now could I drink hot blood,
And do such bitter business, as the day
Would quake to look on.

• Hamlet

Jag är inte världen bästa människa, men jag har alltid älskat mina bröder och ingen annan kan påstår något annat.

---

Nu är mitt testamente klart :)


Haha.

 

---

För att lugna ner samtliga så är testamente fel ordat. Detta var snarare ett brev som aldrig kommer bli skickat.
Lugn bara lugn.
Och dempa är glad och lugn brevid mig just nu.

Humör:  cold

---

HJÄLP! Jag har ingen aning om det här inlägget publiceras eller inte...detta är tredje gången jag försöker.
Mitt MSN har lagt av och min mobil är i min jackficka i hallen och jag kan inte röra mig just nu.
Jag kan men jag fryser.

Det är svårt att förklara, men hela min kropp darrar och rycker. Den har varit ovanligt kall idag och jag har haft ovanligt stela muskler som knäcker och knakar.

Jag har bara haft det här tillståndet några gånger innan. Jag kallar det för frossa fast jag har inte blivit grovt nerkyld eller att jag har feber. Jag kännder dock en migrän utvveckla sig.
Jag darrade i flera timmar förra gången och musklerna värker efteråt.
Är det någon som vet vad detta är?

Jag som ville jobba imorrn...jag var helpepp på det. Men darrningarna och kylan kommer nog inte avta än på  ett tag. Jäklar, jag fryser så. Det känns som någon fryst mina benpipor och skakar om varje kroppsdel som jag inte vore mer än en trasdocka.
Jag kan inte somna än.

Har ni någonsin haft detta? Hur tar man bort darrningarna? För mig brukar de återkomma runt i tre dagar mellan muskelontet.
Är det en sjukdom eller något psykologiskt jag inbillar mig? Jag hittar inget på nätet!
det är så förbannat kallt!

Humör:  shocked


Musik:  Molly Malone - Sinead O' Connor (Hon är så vacker på flera vis. Och ingen dissning på grund "Nothing comapres to you" låten! ) 

---

Så... jag hade en relativt hemsk upplevelse idag.

Jag blev uppringt av ett okänt nummer som lämnade en röstmeddelande på 222.

Jag ringde upp dem och röstmeddelandet tycktes först vara någon som ringde av misstag då man bara hörde sprak. Sen så avbröts det av ett högt "Oh... OH MY GOD"! Som lät som det kom från en TV. Det var högt och det skrämde skiten ur mig.

Sen när jag ringer upp numret kommer jag fram till min gamla styvpappas röst (den hatade styvpappan) som talar om för mig att han inte kan svara just nu. En röstbrevlåda.

Detta satte mitt huvud i spinn. Varför ringde han mig? Varför det udda skriket? Om det var av misstag, hur kom det sig att misstag ringdes? S står inte först på listan av att ringas? Varför skulle en sådan teknikdåre ens göra misstaget av att glömma knapplås?

Hotade han mig? Hotade han oss?

Han och jag slutade på värre termer än han och mamma. Vårt farväl till varandra var egentligen långt innan han och mammas skiljdes.

Jag har ingen lust att berätta om det nu, men det var... obehagligt. En mening yttrad och sen så var sig saker och ting aldrig likt igen.

Tillbaka till telefonsamtalet. Efter ringt och Brainstormat med folk över vad det är så springer jag hem med matvaror medan jag ringer mamma och hör om han har ringt henne. Nej det har han inte, men kan det inte vara Dempa som har ringt?

Tydligen var Dempas mobil för länge sedan i styvfaderns ägo och de har helt enkelt inte bytt röstlåda. Och sant nog, lite senare ringer Dempa och berättar att han ringde förut för att önska mig "glad namnsdag".

Detta skakade mig både under tron att han hotade mig och efteråt när jag visste vad det hela handlade om. För jag blev fruktansvärt rädd. Jag började gråta så fort jag kom hem och alla maror hoppade på mig direkt.

Han gör mig så fruktansvärt rädd.

Hur kan han ha sådan... makt över mig? Hur kan jag vara så rädd? Det är orättvist och egoistiskt av mig på ett sätt. Det finns så många värre öden här i världen han kunde ha tillfogat mig. Han kunde ha slagit mig, våldtagit mig, hotat mina vänner, dödat min mamma...

På ett sätt önskar jag att han gjort något sådant (mot mig då). Då kunde jag haft ett skäl för att bli galen.

Nu känns det bara som jag överreagerar, att jag är ovärdig de här känslorna av ren skräck som forsar över mig. Men jag är bara så rädd för honom...

Jag ska försöka sova nu, jag har varit uppe för att försöka skölja bort minnena som kommer så fort jag blundar.

... jag skulle gärna vilja ta upp detta med min mamma. MEN JAG FÅR INTE, KAN INTE.

Ingenting är fel. Nothing's wrong with me.

I'll make you proud mama.

Jag har mer att ta upp... men nu ska jag sova.

Humör:  lazy

Musik: The Doctor Is In - You're a Good Man Charlie Brown

Jag tänker använda sångtexten till att få fram min poäng i detta inlägg.

---

I think what you need most of all, Charlie Brown, is to come
right out and admit all of the things that are wrong with you.

Jag har varit så lat de här dagarna. Mest gått till arbetsförmedlingen, sökt inga jobb eller mailat.
Men aldrig mer!
Jag har fått så dåligt samvete, att det funkar inte att vara lat och deprimerad. Även om jag hela tiden känt att jag vill bara sova, sova,sova bara slippa hela världen så kan jag inte göra om det.
Då blir jag bara ännu mer deppad - en ond cirkel.

---

Så nu har jag sett till att träffa folk och jag har börjat använda Bengt igen.
Och vet ni vad? Jag GILLAR att ringa!
Jag gillar att prata i telefon och träffa folk igen! Trots att jag bara vill sova så känns det...bra att se folk.
Jag hoppas det är lika bra i andra änden. Jag är en sån egoist egentligen, träffa folk för att det känns bra...kanske vill de inte se mig?
Är det därför jag hamnar på så få fester?

I'm usually awful at parties and dances,
I stand like a stick or I cough, or I laugh,
Or I don't bring a present, or I spill the ice cream
Or I get so depressed that I stand and I scream...

Jag begriper mig inte på hur ni alla läsare kan gå ut så ofta med så olika människor. Jag vill också vara så!
Jag vill ha trettio olika människor som känner mig och alla vill vara med mig och vart man än går så vill de bjuda mig.

I'm not very handsome or clever, or lucid

Jag vill vara känd som den vackra eller den roliga, så folk ringer och undrar om jag vill med eller att de vill träffa mig igen efter ha bara sett mig en gång. Jag förstår inte vad jag gör fel. Jag försöker vara galen för att få folk att märka att jag existerar och tycker jag är kul.
Tar jag i för mycket? Är det bara dumt och inte alls kul?
Jag har inget annat att komma med...

Oh, how could there possibly be
One small person as thoroughly, totally, uttlerly
Blah as me.

Jag skulle så gärna vilja att när någon började fråga vem jag var och att jag som alla andra jag känner ha så många vänner (heh,rim). Jag förstår inte vad jag ska göra för att få folk att gilla mig.

Jag har redan bestämt mig att bli mera social och jag ska arbeta så hårt för att träffa alla och synas,synas SYNAS!
Gör ni så? Hur gjorde ni alla för att bli sedda?
Ni alla.
Hur gör man för att bli efterlängtad? För att bli inbjuden , för att bli saknad? Som ni blir? Vartänn jag vänder mig - populära människor som har andra människor som saknar er.
Jag...jag står där med min plyschkatt och kramar den lite hårdare. Men bomull kan inte sakna.

Oh why- was I born just to be
One small person as thoroughly, totally, utterly-

Wait!
You're not very much of a person...

That's certain

---

Om ingen någonsin sett mig, om ingen vet om att jag funnits, hur kan jag då ha existerat?

---

Men nästa vecka är nya tag.
Jag vill ju bli så saknad, att folk ska vända sig, tänka "hon verkar kul, vem var hon?"
Är jag bara ett freak nu?

När jag för en gångs skull vill vara social...

Hur gjorde ni för att få så många vänner? (För alla jag känner har många vänner) Hur blir ni så älskade, så omtyckta, så efterfrågade?
Vad gör jag för fel?

---

You're stupid, self-centered and moody
I'm moody
You're terribly dull to be with

~

And nobody likes me

---

varje gång jag blir deppad går jag in den där hemska sidan och jag fastnar likförbannat varje gång.
Suck.
Nu är jag lat OCH fet
Jag har iallafall plyshkitty att trösta mig med.

Humör:  crappy

Musik:  The Book Report - You're a good man, Charlie Brown

(Charlie Brown skulle vara Snobben på svenska det. Ja det finns en musikal baserad på snobben! Eller, Charlie Brown)

---

Håhåjaja, jag har utvecklat udda vanor. Klockan är nu 23:32 och jag kan inte sova igen, trots att jag aldrig sov igår.
Jag lever på sockret från muffinsen som jag och Dempa bakade.
Antar jag.

Det är svårt att hitta mellanlägen för mig nuförtiden. Antingen är jag glad eller så är jag deppig.
Jag förösker verkligen inte dela in mig själv i olika personligheter/människor, men ibland känns det som att jag har typ, två,tre väldigt motstridiga viljor på hjärnkontoret.
Men jag vill inte erkänna dem, då tänker jag bara på det.

---

Just nu är det cirklar.
Sömnig->kan inte sova vid det tillfället, dricker då koffein,äter socker->blir vaken->bör sova->kan inte->är vaken->till sist sömnig->kan inte sova vid det tillfället, dricker då koffein,äter socker->blir vaken->bör sova->kan inte->är vaken

O.S.V

Det jobbiga är att jag är tillräckligt vaken för att ge mig själv skam över att jag inte gör något nyttigt men är för trött i sinnet för att kunna ge skam.
My brain works like that.
Därav de osammanhängande orden kl 4 på morgonen igår.

---

Imorrn ska jag iallafall få saker gjorda och ta mig mod att börja arbeta med barn på vikariepoolen igen, trots alla mina, eh...motvilligheter.
Anledningen till att jag tycker illa om det är...?
....
Jag är inte säker, någon slags människofobi tror jag.
Jag tycker inte om att sitta och bevaka och se att ungarna får i sig sin lunch ordentligt och sen skämmas över att "mina" barn inte äter ordentligt med Lunch/Mellis och vara rädd för att föräldrarna skäller ut en för att ens barn inte ätit ordentligt.

Och barnen springer,springer,springer ute, och du står,står,står och bara väntar på att de ska försvinna och dagen ska ta slut. Sen kommer insikten om att du ska göra PRECIS samma sak imorrn.
Jag vill få min skit gjord och gå!
Jag vill inte röra vid ungars snor och bajsbakterier och säga åt någon som totalt skiter i vad jag tycker vad de bör göra.
Samma sak med förståndshandikappade där jag jobbade. Det var en evig väntan och att samtidigt äta lunch medan du måste se till att inte någon annan sväller av misstag är...
bara så...

Jag vet inte, för mig är det ångest i allafall, alla dessa människor som man måste hålla koll på.
Om och om och om och om igen.
På dagis känner ungarna iallafall igen dig dock....

---

Och vår granne välte nyss vår blomkruka.
Ja. Utanför dörren (mitt fönster är alldeles brevid)
Min bleka feja upplyst av laptops blått sken väntade han nog sig inte.

---

HJÄLP BTW
Ni alla som har en blogg, ni behöver inte kommentera på detta inlägg, men kan ni se till att era blogg adresser syns i kommentarsfältet iallafall?
Just den här laptopen har inte era bloggar på favoriter och jag kan inte lägga in nya. Min egen laptop behövde blåsas om, så att direktlänkar till era bloggar vore underbart!

---

Förresten på tal om Hjälp (Klockan är 23:51 nu btw).
Jag har typ återupptäckt min mobil och att jag GILLAR att prata i den
Så nu tänker jag anstränga mig att försöka svara jämt...så ja.
Detta är typ en uppmaning att slå en pling. ENDA gången jag inte svarar är avstängdhet eller toalettbesök.
Varför tror killar att det är ok att prata medan man hör dem strila? Effing disgusting....

Jag pratade 1 timme och 11minuter med Jess och ändå slog inte notan rekordhöga nya höjder.
Så förvänta er en ny form av teleterror.
HumHum ^^