paranoia, noja noja.
fet efet fet fet. Åh, kan ni inte vara tysta? snälla jag ber er.
Kan någon sälja mig mediciner för rösten?
Jag kan inte äta. Jag åt choklad för att lugna mina never inför alla jobbproblmen och nu skriker den.
FÖRSVINN. JAG LOVAR ATT BLI VACKER JAG LOVAR.
Imorrn är det fest och då ska jag äta och vara glad. Men det får jag inte, feta människor ska förintas.
Som tunga bin som inte kan flyga
dö dö dö, Sandra, du är så fet och ful
snälla var tyst,
Seriöst, jag måste ha någon form av medicin mot detta.
Inne i omklädningsrummet på gymmet kröp ett stort bi omkring. Jag trampade på det med ett crunch och tänkte
stora saker som du får inte finnas
Paranoia skapas av vad? Vart kommer detta ifrån? Jag blir galen på denna svart vita värld jag lever i, varför är det alltid svart och vitt?
Jag håller på att lära mig att acceptera det svarta, men vartifrån kommmer det?
dessa tankar?
du får inte finnas, du får inte vara med,
Noja, Noja, Paranoia, så ful
ut ur mitt huvud ut ut ut ur mitt huvud
fula tankar
magen spänns och jag har misslyckats.
ska sova bort det, tänk dig fri.
glad, så glad, ignorera den spända magen.
du känner inte biet under dina fötter.
Jag älskar er alla, tack för ert enorma stöd under alla mina problem med sommmarjobbet. Det var det jag ville komma hit och säga
I <3 you
9 timmar senare så mår jag lite bättre. Jag har fortfarande dåligt samvete över chokladen, men det är bara att arbeta bort på gymmet.
I will survive.
Hur går det med striden, syster?
Jonas Gardells korta text "En fulings bekännelser" i boken "Mormor gråter och andra texter." kommer alltid vara de ord som jag identifierar mest med.
"Vi fula, man ser oss i tunnelbanan, på McDonalds, i sjukhusens väntesalar. Vi går aldrig före i kön. Vi är statister."
"Är vi med i filmer är det som det första slaskiga offret i en skräckfilm, hon som går åt innan hjälten ens kopplats in på fallet."
"För vad gör man av sin kåthet när ingen vill ha den? Det är en klåda mer än en värk. Jag ser mig i spegeln och förstår."
"Jag är ful. Min fulhet är inbränd i min hud. Jag kan inte slita av den. Jag slipper den aldrig. Det centrala ordet i mitt liv är jag, och det är en förbannelse."
Jag skulle nästan vilja ha hela texten tattuerad på mig, men då riktigt brännmärker jag mig för livet, eller hur?
Egentligen är jag inte så pessimisstiskt, jag bara identiferar med den här texten väldigt mycket. Eller sättet att tänka snarare.
Om jag fick ha ett citat på min hud dock, så skulle det vara
"Och när du gått din väg, vänd dig inte om. Finns ingen väg tillbaka varifrån du kom."
Jag har bara inte listat ut vart det ska sitta. Jag skulle vilja ha en armbands tattuering med det men jag är fundersam på hur det funkar.
Ifall jag har råd så ska jag nästan se efter med den lokala tattueraren här om jag kan snabbtattuera in det. De har gott rykte om sig och många elever vilka de är billigare att tattuera hos.
Det som grämer mig är att mina ärr har blivit tydligare i solen och tattuerare vill oftast inte attuera över ärrvävnad. Jag har inga problem med det, men jag vill inte bli nekad av den anledningen.
Jag gillar mina ärr. De gör mig till den jag är. Jag kan titta på dem och minnas att saker är annorlunda nu.
Jag har egentligen inga stora ordentliga ärr, utan massa små. Ibland så återupptäckar jag dem.
Brännmärkt på något sätt.
Vi märker kossorna så vi vet vilka vi ska slakta. Kossor, en stor massa.
Ingen vill vara den stora massan, alla är rädda för att vara den.
Du är märkt, kom till slakten, nu äter vi dig.
Vi fula bli de vackras foder.
Vilken värld.
Bråttom. Jag har alltid bråttom. Gör jag något kan jag inte enbart göra det. Ser jag på TV måste något nyttigt göras samtidigt.
Bråttom, en stress att hålla sig nyttig och duktig. Är hon duktig så kan vi göra någonting med henne.
De kan se bortom allting annat.
Bråttom, en rädsla att allt ska försvinna, skynda skynda, du lever inte och även om du gör det så lever du för långsamt.
Ibland önskar jag att den Schweiziska örondoktorn jag hadde när jag var liten kunde komma tillbaka med sin domdeagsmaskin.
Den väsnades och bestod av långt metallrör, som en spruta som han stoppade in i mina öron och sög och gjorde ont. För jag hade så mycket smuts där.
Jag önskade han kunde stoppa det där metallröret i min arm och allt det vita fettet kunde sörplas ur. Och efteråt så skulle han lika glatt visa mig burken där det låg och säga "Titta zå mycket!"
Ja Doktor du får stoppa din nål överallt. Gör mig bara ovanför korna. Gör mig ovanför massan.
Jag har så bråttom bråttom bråttom, jag har inte tid för att svälta.
Kanske skulle han säga "Åt detta kan jag inte göra något åt"
Tyvärr Tyvärr. Du ser ut så här nu.
Ur: Jenny
Hur går det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur
mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin
kunna straffa dig själv tillräckligt?
Om ni undrar varför jag ens är arg, så är det så löjligt. Det känns som en i klassen är ute efter mig.
Jag hatar honom och när vi en gång ses så tar han upp sådant som känns som han retar mig.
Jag vet inte.
Jag blir osäker.
Jag hatar honom.
Hur går det med striden, syster?
Why should I complain?
Jag insåg en sak och det är att när jag blir deppad så behandlar jag mig själv som mitt sexåriga jag behandlade min stackars mamma när hon var deppad/ledsen/nere
Genom att vägra känslan och fråga över vad som är fel, så låtar jag den stanna.
Huh.
Jag insåg aldrig att "det är okej att inte vara glad jämt". Jag har haft lite meallansvikt de här dagarna, och inte förrän nu insåg jag - det är okay.
Ingen är lycklig, glad, galen, aktiv jämt. Och så fort som jag insåg detta så slutade myrorna under huden att krypa.
Jag misstänker också att solen som smyger in i mig ger mig de vitaminer som jag så fanatiskt behöver. Jag har svårt för värme, men solsken är inga problem, haha!
Jag insåg också att jag har inte ätit pizza på över fem månader och hamburgare en gång på dessa fem månader.
Jag saknar kebab dock. Kanske i slutet av den här träningsperioden så kan jag tillåta mig det. Fast kanske inte.
Man drivs av envishet
The winner takes it all
The loser has to fall
It's simple and it's plain
Why should I complain?
Chiquitita, tell me what's wrong
Inom mig finns en riktigt flamboyant bög. Varför skulle jag annars älska musikaler så mycket och ha en liten kärlek för Abba?
Fast jag vet bättre än att associera dem med det, men skämtet förstörs om man måste ursäkta sig för det.
Jag gillar inte vad som hände med Abba, men vi lyssnade mycket på deras röster när jag var liten. Jag antar att de är en trygghetsröst precis som Sinead O Connor. Jag minns axlar som är större än mig, min pappas randiga skjortor och mammas ulliga hår.
Jag hade en liten låg dag idag. Oroligheten är som så myror under huden.
När jag var på gymmet så räknade jag minutrarna där eftersom jag glömt mina hörlurar.
Jag är inte en träningsmänniska, jag är mer envis.
Men jag blir så arg på mig själv om jag inte gör något vettigt varje dag. Hur gör folk när de har "lata" dagar?
De gånger jag inte gymmar så storstädar jag, bakar eller rensar jag lådor.
Eller skriver.
You will have no time for grieving
Jag är mycket fashinerad av röster i huvudet. Jag är säker på att alla har dem, men vi kan inte riktigt säga det rakt ut. Det är för tabu, för mycket "vita rockar och glädjepiller".
Jag har dock problem att hitta saker att läsa om det. Det är inte Shizo jag är intresserad av till fullo, utan vanliga människors röster och när man vet att det kanske gått för långt.
Lustigt nog så tar många anorexia och bulimi böcker upp detta, men vissa av dem vågar inte riktigt...säga det vid namn.
Bara en hitills har sagt att hon styrdes av "the voice in my head". Vissa är lite mer Berny Pålsson över det och säger demoner, ond ande med mera.
I anorektikerna och bulimikernas fall så har jag en mycket amtöraktig teori. Men någonstans ifrån så tror jag att det är deras överjag som tagit över och förvandlats från en förälder som vet det bästa för dig till en mycket ond och hård och fruktad ledare.
För i dessa böcker så disskuteras inte rösterna, de stackars amgra flickorna blir inte diagnosterade med schizo eller liknande. Så psykologiskt betyder det att det alltid hade rösten inom sig, men den har förändrats pga av olika ting.
Jag undrar om det är likadant med röster i andra mentala sjukdomar? På nåt sätt känns det inte så.
Som i Berny Pålssons fall så tror jag att hennes demoner inte var ett ondskefullt överjag (även om det säkert var förvridet pga av hennes sjukdom) utan det måste varit något mer.
Men vad?
Är rösterna minnen? Fantasier som är för starka?
Vad?
Bär noga att det är mina egna mycket amtöriska teorier. Jag är bara intresserad.
Jag menar...alla har ju röster. Det är jag säker på. Jag har mina. Eller om det är en?
Det är inte tankar över vad man ska göra, det är inte disskuioner med sig själv. Bara röster.
Jag tror jag har flera pga av deras olika natur. Jag vet att jag har en som är min Horror röst, för det kan cutta igenom vilka tankar jag än har med bissara meningar.
Exempel:
" 3 dl mjöl, vad är dl måttet, skaka se tilla tt inegnting är där, detta kommer bli jobbigt att vispa...
men du vet att de alla inte riktigt fanns på riktigt
vad, vänta, vadå ? ? ?"
Oftast så använder jag de meningarna i dikter eller noveller.
Alla måste ha röster. Jag har flera, men det är rätt tråkigt att gå igenom och alla är rätt stränga.
Kontrolleras alla av överjag?
Är det egna jaget de tankar som är neutrala?
Och Detet har inte en röst utan mer begär och handlingar.
Ja...det kan nog gå.
Chiquitita, tell me what's wrong
You're enchained by your own sorrow
In your eyes there is no hope for tomorrow
How I hate to see you like this
There is no way you can deny it
I can see that you're oh so sad, so quiet
Jag vet inte varför jag citerar den här sången, jag vet bara att jag lyssnat på den i repeat i kanske en timme nu.
Kanske för att jag är fundersam och den ger mig tröstande känslor.
Sing a new song, Chiquitita
Fuck this, jag ändrar till Lady Gaga. ma ma ra ra ra.
so please be my hippie I'm nobody's hippie
and say you're my hippie I'll say I'm your hippie
we'll giggle and cuddle and always be happy
we'll never go crazy we'll never feel crappy
we'll never feel crappy we'll always be happy
Inatt drömde jag att jag låg och höll om Mackenzie Crook. Det är något med den mannen som riktigt eldar mina beskyddar instinkter.
Iallafall i drömmen så var hans huvud under mitt och jag höll om honom och jag tror jag han grät för jag kände hans magra kropp skaka.
Sen vaknade jag och kände mig lite melankolisk.
Jag vet inte riktigt varför jag drömde det där. Mackenzie Crook var en obskyr brittisk skådespelare som jag hade en liten mini-crush på. Kanske har jag lite fortfarande, för mitt hjärta knäpper när jag ser hans ledsna ansikte på bilder.
Det är det som är grejen med mannen, han är så mager och ser så fruktansvärt ledsen ut på varje bild.
Jag kommer ihåg att jag såg någon film han spelade huvudroll i för den totalt förstörde mig. Jag tror till och med jag skrev om det på bloggen.
Jag minns inte riktigt anledningen längre och jag kan inte längre frammana känslorna.
Det jag fann lustigast med drömmen var att jag skyddade honom.
Oftast när jag delar säng med någon så ligger jag i mitten mellan två människor och vi har vart uppe hela natten och är halvfulla och ligger och pratar eller tvingar dem att läsa Harry Potter för oss (detta är en riktig händelse, stackars Jess blev subjekterad till detta klockan 03.00 på natten eller något).
Jag har dock delat säng med någon annan och då låg jag rygg mot mage. Väldigt mysigt och jag trodde jag inte skulle somna men det gick på fem röda (fem rö'a, hahha).
Är det bara jag som tycker att sova i samma säng som någon inte har så mycket med sexualitet att göra? Det är mer av en beskyddargrej eller "Vad ska vi göra, vi kan inte sova någon annstans".
Det roliga är att jag delade aldrig säng med mina syskon när vi växte upp, varken hemma eller på semstrar.
Så det är inte som jag är van vid det.
Jag är nog mer av en "whatever" människa numera när det gäller sådant. Det orsakade mig mycket bekymmer i tidigare åldrar, för jag föreställde mig aldrig att jag skulle kunna sova brevid någon, jag skulle vara vaken hela natten.
Eller när man vaknar tidigare än folk och måste väääääänta på att de ska vakna. Förr i tiden var de en av sakerna som ofta höll mig hemma.
Jag kan inte sova särskilt länge på morgonarna. Efter klockan tio så MÅSTE jag vara uppe och göra saker. Jag tror inte det är bra för mig, men det är en livslång vana...
Tillbaka till att sova! Ibland när jag ligger i min säng i lägenheten så saknar jag en stor säng, full med människor att prata med och sedan skrämma med kalla tår.
Ungefär som vargar eller lejon ligger som en flock tillsammans och sover. Jag vet inte något bättre sätt att förklara det på.
Kanske kan det jämföras att man enklare kommer fysiskt nära människor man känt under lång tid. Jag vet att under första teatermånaderna på gymnasiet så hade vi kul och humor, men det fysiska fanns inte, eftersom vi var var främlingar. Det i sig är inte fel, men jämför man med tredje året så klängde vi överallt på varann i olika improvisationslekar.
Inte för att det fanns någon gnista eller eld där, utan vi var väl en flock och man kommer varandra nära nog för att tillåta det.
Det är väl så jag känner angående att sova flera i en säng.
Nu ska ni inte bli oroliga och tro att ni ska behöva släppa in mig i era sängar, jag nöjer mig gärna med filt och golv (eller bara golv ibland, men det är en annan historia).
Jag drömde den där drömmen om Mackenzie Crook och blev påmind om jag är ett flockdjur på villovägar.
Jag har vänner och jag är så glad för det, men jag har inte arbetat upp samma sak med dem.
En tiger som villar omkring lite grann, snart påväg hem.
Men jag undrar fortfarande över varför Mackenzie grät i min dröm. Stackars ledsna man.
På tal om igenting alls, vill ni förvilla folk så säg att ni har en "whatever - sexualitet".
Någon frågade mig häromdagen och då svarde jag med det.
Jag vet inte varför, jag kunde ju ha svarat Bi, men det känns inte som mig. Människor som människor för mig.
När jag attraheras eller när kemikalierna i min hjräna får mig att titta extra efter någon, då är det beronde på att personen kanske har underbar humor, kan disskutera med mig, ger mig kramar eller ser snäll ut.
Jag har svårt att sätta ordet Bi på det.
Kanske är det bara för den negativa utstrålning Bi har haft nuförtiden. Varje kvinna är det och varje man tror alla kvinnor är det.
Och en del tror att folk sätter Bi i deras facebook info för att få fler män, bla bla bla världen är så full av skit så jag fattar inte varför vi alla inte dör ?!
Varför vara rädd för att vara hetero? Det är inte likadant som homofob! Och om du är gay och inte vill erkänna det, le lite mystiskt. Ta inte en sexualitet som inte passar er!
Nu har jag förstås skrivit allt det där om "whatver-sexualitet så nu är jag ju lite...eh...motsägelsefull.Fast jag gillar det faktist, jag kanske får en egen del i Pride paraden.
"Kvinna, man?"
"Whatever!"
so please be my hippie I'm nobody's hippie
- Nobody's Hippe, Kimya Dawson
admirably abnormal
Jag går och gymmar, sedan ÄTER jag! Det förstör ju allting! Som tur var så var det inte så mycket.
När jag gick hem från gymmet sken solen på mig och några ungar på en studsmatta ropade "tjockis, tjockis" efter mig. Ibland så känns det inte som man kommer någonstans alls.
Ibland är man bara liten.
Och jag kan känna magen mot tröjan, är det inte VIDRIGT?!
För att tänka på annat så har jag tittat på videor av spel på nätet. Åh så många bra repliker det har!
It is false pretension and not guiding light that has lead you here: I cannot give you the answers you want.
-
You may wish to find what it is that you seek, but that is fiction
-
As replacements go, you shall be admirably abnormal
-
Please...the pain has gone on so long...all I wanted was a friend, but now time for chit chats and marshmallows by the fire has ended, and I hope that soon, shall my life. I have knocked on death's door for so long, please, let him invite me in for tea.
Jag äger inte detta spel och jag vill inte äga det, för jag skulle aldrig kunna spela det, men repilkerna, replikeran älskling, är de inte vackra! Är det inte ord dom är poesi?
Jag kan inte komma på saker att göra, jag kan inte göra saker.
När jag gymmar så springer jag på löpbandet så att svetten rinner som tårar men min kropp vägrar att visa mig mina nyckelben.
DET ÄR MINA NYCKELBEN, DÄRFÖR HAR JAG RÄTTEN ATT SE DEM!
Sluta putta min mage mot min t-shirt, jag river dig. Jag ska riva dig bara för att ni ska sluta. För att ni är dumma barn så måste jag riva er.
Ge mig mina nycklben, de är mina mina mina.
Jag har skrivit en novell som baserades på läskiga saker som hände här i huset. Det jag inte tänkte på var att de läskiga sakeran fortfarande händer här.
I novellen handlar det om att huvudpersonen hör barn och steg i trauuppgången på natten och något konstigt.
Det blir mindre folk på gatorna, skolan blir så tom.
På natten hörs ljud. Äter någon knäckebröd?
Hon blir galen, slutar bry sig om saker. Pensionären i lägenheten brevid hatar henne och mobbar henne.
Ljuden tilltar på natten, hon ligger bara stilla, då kan hon höra dem på dagen. Någon äter knäckebröd.
I trapphuset luktar det illa.
Hon tar mod till sig och går med pensionören till övervåningen där lukten kommer ifrån och där öppnar de dörren.
Och de möts av tänder.
Nu kan jag inte sluta tänka på det.
you shall be admirably abnormal
admirably abnormal
TÄNDER
Ge mig mina nyckelben
åhgud-läs-dina-arbeten
Jag vill riva dig, jag vill kasta sten på barnen
tänderna tuggar barnen
I have knocked on death's door for so long
skolan-glöm-inte-skolan!
svetten, blir till tårar, ditt anletes svett
MINA NYCKELBEN, magen mot tröjan
mage MOT tröjan
varför låter barnen om natten? jag hatar dem, varför måste de låta då
please, let him invite me in for tea.
SNÄLLA
Så ser mitt huvud just ut nu.
Det är förvirrande, minst sagt.
Vilken ordkräkning. Det är precis vad detta är, jag spyr och kräks ut ord och det gör ont, och det är skamfullt men jag mår ändå bättre, utrensad på något sätt, när det är över.
Äntligen har jag blivit bulimikern jag drömde om att vara! Jag lärde mig nämeligen aldrig tricket som involverar:
A. Två fingrar
och
B. En Hals
Ursäkta, det där är rätt...mörkt va?
jag är ledsen.
Ignore the sirens
Jag läste nyss klart "Fru Björks öden och äventyr" och är på ett litet morbidt humör.
Man kommer inte tillbaka när man väl gått. När man väl har dött. När mammas väninna dog försökte jag intala mig det. Det gick inget vidare då jag inte kände henne lika väl.
När tre stycken av mina favorit husdjur hade dött så försökte jag förnimma att jag aldrig skulle få känna pälsen under mina fingrar och jag hade sett in i deras ögon när de hade dött.
Jag försöker inte tänka för mycket på det, för annars så gör jag mig till en mördare.
Är jag inte?
Trots att de var gamla och led av sjukdomar - så var min röst en del av deras dödsdom. Jag ledde dem till guiljotinen, de litade på mig.
Deras blöta ögon, en spruta och allt över.
Åh, vi är bara kött och kroppar, är vi inte?
Var de medvetna om mitt val? Stirrade de på mig med frågande ögon? När jag la mitt huvud i deras pälsar ångrade jag då inte vad jag gjort?
Av någon anledningen är det var det värre med djuren. Vetrinären låter dig komma så nära, hon går till och med ut ur rummet. Samma rum där du gick in med något som vandrade av sig själv ska du gå ut på två ben.
Förrädare.
Efter att min morfar hade dött så släpper de in en i rummet och en sköterska står där bakom dig. Och denna gula imitation, denna kropp ska man helst inte röra.
Så tillfälligt.
Vad tänker soldater när de dödar? Att de vinner eller att det lika gärna kunde ha varit dem? Döda eller bli dödad?
Förstår de inte att de sliter historier ur universum?
Five. This is five. Ignore the sirens. Even if you leave this room, you can never leave this room.
Eight. This is eight. We have killed your friends. Every friend is now dead.
Ibland så stänger sig växjö över mig. Mitt skinn kliar och alla människar har alldeles för runda ögon och säger alldeles för konstiga ord.
Jag sitter fast. Alla husen får en lutning och jag måste gå-springa hem och andas rakt ner i täcket.
The ground shakes, drums... drums in the deep. We cannot get out. A shadow lurks in the dark. We can not get out...
Vart finner den anklagade rum att andas? Ibland önskar jag att jag hade någon att säga alla mina hemska tankar till och de kunde analysera och säga vad jag borde göra.
Min rädsla för psykatriker gör om sig till en önskan om att prata med en.
Varför jag är rädd? Antingen för att de ska säga: "Det är inget fel. Alla har sådana problem. Bit ihop, gå vidare. Du kanske skulle pröva med yoga, jag vet många som funnit det hjälpsamt..."
eller
"Du bör lägga in dig. Faktum är, stanna här, så ordnar jag allt. Jag tror att du skulle vara en bra kandidat för ECT programmet som de har här, det är inget farligt, och du skulle verklgen må bättre..."
JAG VET JAG VET JAG VET
Man ger inte ECT till folk som inte vill. Men ni förstår inte, det är min fobi, (förutom att dö i sömnen), jag är så så fruktansvärt rädd för ECT.
Såsom andra får panikattacker när de ser ormar/spindlar/höjder så kan inte jag andas så fort som jag föreställer mig det.
Vilket hemskt inlägg. Men efter att läst den boken så blev jag så medveten om hur liten jag är och hur fruktansvärt lite världen bryr sig om en.
Kanske är det färför jag skriver blogg ihopp om att en del av mig skulle bli kvar där, ifall att.
man vet ju aldrig.
Every horror in his life that had crept through his dreams
Swept his mad laughter to terrified screams!
"I will survive"
I will survive av Gloria Gaynor gör en ovanligt bra träningslåt...
Go on now go walk out the door
just turn around now
'cause you're not welcome anymore
my old self. eat shit and ...
and I spent oh so many nights
just feeling sorry for myself
I used to cry
Oh, how true. Men man måste kämpa - ej gråta, tårar bildar bara rader av lava på ens kinder och brännande skam
I'm not that chained up little person
kämpar varje dag för att inte vara min gamla människa
and I'll survive
I will survive
I will survive
will survive
"Keep on destroying things I've always felt it's what you do the best"
Humiliate the boy!
Haha, jag har nynnat denna hela dagen, ifall jag var en ond disney villian, så skulle detta var min sång.
Jag kan ta den, Jafar behövde ju den inte!
"Now let 'er rip! Dont be repressed!
Keep on destroying things I've always felt it's what you do the best!"
HmmmHMMhmmm. Ursäkta, jag nynnar. Det är nynnadet av en människa som lyckats radera ett inlägg.
Nåja det var rätt pinsamt.
Steffi jag berom ursäkt dock, för då försvann dina fina ord med det. Sorry, sorry.
I skrivandes stund ska jag strax röra på mig, men jag måste skriva av mig. För jag är arg, goddamit.
Vi har vår sista kursen innan lovet (uppehåll säger de här) och jag hatar verkligen den här läraren. Han ser så sluskig it med sitt ovårdade skägg och hår (som han lagt till med helt nyligen) och han är...creepy.
Han har varit gift med en annan lärare på samma utbildning och dejtade en av anuennserna ett tag
(tror vi).
Han skäller ut oss för att vi inte ägnar våran fulla tid till utbildningen (han ägnar minsann 70 timmar i veckan, vilket förklarar hans sons konstiga uppförande) och att vi inte kommer klara oss.
Han blev bjuden att föreläsa på ett folkbibliotek och predikade hela föreläsningen igenom "folkbibliotkets fall". Trodde han att det skulle göra fikat efteråt enkelt?
Han gillar inte användare av bibliotek och verkar ha ett generellt förakt mot de som han anser dumma.
Så han är en slusk, en snobb och allmänt dum i huvudet.
Och där måste vi sitta och ta i mot och ta imot av någon man hatar
FEH
Nu ska jag släpa mig till gymmet. Jag har sagt att jag ska ha träningsmånad, and by golly, I will!
