Zoftis

Jag läste nyss klart "Fru Björks öden och äventyr" och är på ett litet morbidt humör.

---

Man kommer inte tillbaka när man väl gått. När man väl har dött. När mammas väninna dog försökte jag intala mig det. Det gick inget vidare då jag inte kände henne lika väl.

När tre stycken av mina favorit husdjur hade dött så försökte jag förnimma att jag aldrig skulle få känna pälsen under mina fingrar och jag hade sett in i deras ögon när de hade dött.
Jag försöker inte tänka för mycket på det, för annars så gör jag mig till en mördare.
Är jag inte?
Trots att de var gamla och led av sjukdomar - så var min röst en del av deras dödsdom. Jag ledde dem till guiljotinen, de litade på mig.
Deras blöta ögon, en spruta och allt över.

Åh, vi är bara kött och kroppar, är vi inte?

Var de medvetna om mitt val? Stirrade de på mig med frågande ögon? När jag la mitt huvud i deras pälsar ångrade jag då inte vad jag gjort?

Av någon anledningen är det var det värre med djuren. Vetrinären låter dig komma så nära, hon går till och med ut ur rummet. Samma rum där du gick in med något som vandrade av sig själv ska du gå ut på två ben.
Förrädare.

Efter att min morfar hade dött så släpper de in en i rummet och en sköterska står där bakom dig. Och denna gula imitation, denna kropp ska man helst inte röra.
Så tillfälligt.

Vad tänker soldater när de dödar? Att de vinner eller att det lika gärna kunde ha varit dem? Döda eller bli dödad?
Förstår de inte att de sliter historier ur universum?


Five. This is five. Ignore the sirens. Even if you leave this room, you can never leave this room.
Eight. This is eight. We have killed your friends. Every friend is now dead.

Ibland så stänger sig växjö över mig. Mitt skinn kliar och alla människar har alldeles för runda ögon och säger alldeles för konstiga ord.
Jag sitter fast. Alla husen får en lutning och jag måste gå-springa hem och andas rakt ner i täcket.

The ground shakes, drums... drums in the deep. We cannot get out. A shadow lurks in the dark. We can not get out...


Vart finner den anklagade rum att andas? Ibland önskar jag att jag hade någon att säga alla mina hemska tankar till och de kunde analysera och säga vad jag borde göra.
Min rädsla för psykatriker gör om sig till en önskan om att prata med en.

Varför jag är rädd? Antingen för att de ska säga: "Det är inget fel. Alla har sådana problem. Bit ihop, gå vidare. Du kanske skulle pröva med yoga, jag vet många som funnit det hjälpsamt..."

eller

"Du bör lägga in dig. Faktum är, stanna här, så ordnar jag allt. Jag tror att du skulle vara en bra kandidat för ECT programmet som de har här, det är inget farligt, och du skulle verklgen må bättre..."


JAG VET JAG VET JAG VET
Man ger inte ECT till folk som inte vill. Men ni förstår inte, det är min fobi, (förutom att dö i sömnen), jag är så så fruktansvärt rädd för ECT.
Såsom andra får panikattacker när de ser ormar/spindlar/höjder så kan inte jag andas så fort som jag föreställer mig det.

---

Vilket hemskt inlägg. Men efter att läst den boken så blev jag så medveten om hur liten jag är och hur fruktansvärt lite världen bryr sig om en.
Kanske är det färför jag skriver blogg ihopp om att en del av mig skulle bli kvar där, ifall att.

man vet ju aldrig.

---

Every horror in his life that had crept through his dreams
Swept his mad laughter to terrified screams!