Zoftis

Jonas Gardells korta text "En fulings bekännelser" i boken "Mormor gråter och andra texter." kommer alltid vara de ord som jag identifierar mest med.

"Vi fula, man ser oss i tunnelbanan, på McDonalds, i sjukhusens väntesalar. Vi går aldrig före i kön. Vi är statister."

"Är vi med i filmer är det som det första slaskiga offret i en skräckfilm, hon som går åt innan hjälten ens kopplats in på fallet."

"För vad gör man av sin kåthet när ingen vill ha den? Det är en klåda mer än en värk. Jag ser mig i spegeln och förstår."

"Jag är ful. Min fulhet är inbränd i min hud. Jag kan inte slita av den. Jag slipper den aldrig. Det centrala ordet i mitt liv är jag, och det är en förbannelse."

---

Jag skulle nästan vilja ha hela texten tattuerad på mig, men då riktigt brännmärker jag mig för livet, eller hur?

Egentligen är jag inte så pessimisstiskt, jag bara identiferar med den här texten väldigt mycket. Eller sättet att tänka snarare.
Om jag fick ha ett citat på min hud dock, så skulle det vara

"Och när du gått din väg, vänd dig inte om. Finns ingen väg tillbaka varifrån du kom."

Jag har bara inte listat ut vart det ska sitta. Jag skulle vilja ha en armbands tattuering med det men jag är fundersam på hur det funkar.

Ifall jag har råd så ska jag nästan se efter med den lokala tattueraren här om jag kan snabbtattuera in det. De har gott rykte om sig och många elever vilka de är billigare att tattuera hos.

Det som  grämer mig är att mina ärr har blivit tydligare i solen och tattuerare vill oftast inte attuera över ärrvävnad. Jag har inga problem med det, men jag vill inte bli nekad av den anledningen.

Jag gillar mina ärr. De gör mig till den jag är. Jag kan titta på dem och minnas att saker är annorlunda nu.
Jag har egentligen inga stora ordentliga ärr, utan massa små. Ibland så återupptäckar jag dem.

---

Brännmärkt på något sätt.

Vi märker kossorna så vi vet vilka vi ska slakta. Kossor, en stor massa.

Ingen vill vara den stora massan, alla är rädda för att vara den.
Du är märkt, kom till slakten, nu äter vi dig.

Vi fula bli de vackras foder.

Vilken värld.

---

Bråttom. Jag har alltid bråttom. Gör jag något kan jag inte enbart göra det. Ser jag på TV måste något nyttigt göras samtidigt.
Bråttom, en stress att hålla sig nyttig och duktig. Är hon duktig så kan vi göra någonting med henne.
De kan se bortom allting annat.

Bråttom, en rädsla att allt ska försvinna, skynda skynda, du lever inte och även om du gör det så lever du för långsamt.

---

Ibland önskar jag att den Schweiziska örondoktorn jag hadde när jag var liten kunde komma tillbaka med sin domdeagsmaskin.
Den väsnades och bestod av långt metallrör, som en spruta som han stoppade in i mina öron och sög och gjorde ont. För jag hade så mycket smuts där.

Jag önskade han kunde stoppa det där metallröret i min arm och allt det vita fettet kunde sörplas ur. Och efteråt så skulle han lika glatt visa mig burken där det låg och säga "Titta zå mycket!"

Ja Doktor du får stoppa din nål överallt. Gör mig bara ovanför korna. Gör mig ovanför massan.

Jag har så bråttom bråttom bråttom, jag har inte tid för att svälta.

Kanske skulle han säga "Åt detta kan jag inte göra något åt"

Tyvärr Tyvärr. Du ser ut så här nu.

---

Ur: Jenny


Hur går det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur
mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin
kunna straffa dig själv tillräckligt?

---

Om ni undrar varför jag ens är arg, så är det så löjligt. Det känns som en i klassen är ute efter mig.
Jag hatar honom och när vi en gång ses så tar han upp sådant som känns som han retar mig.
Jag vet inte.
Jag blir osäker.

Jag hatar honom.


Hur går det med striden, syster?