Zoftis

Chiquitita, tell me what's wrong


Inom mig finns en riktigt flamboyant bög. Varför skulle jag annars älska musikaler så mycket och ha en liten kärlek för Abba?

Fast jag vet bättre än att associera dem med det, men skämtet förstörs om man måste ursäkta sig för det.

Jag gillar inte vad som hände med Abba, men vi lyssnade mycket på deras röster när jag var liten. Jag antar att de är en trygghetsröst precis som Sinead O Connor. Jag minns axlar som är större än mig, min pappas randiga skjortor och mammas ulliga hår.

---

Jag hade en liten låg dag idag.  Oroligheten är som så myror under huden.
När jag var på gymmet så räknade jag minutrarna där eftersom jag glömt mina hörlurar.

Jag är inte en träningsmänniska, jag är mer envis.

Men jag blir så arg på mig själv om jag inte gör något vettigt varje dag. Hur gör folk när de har "lata" dagar?
De gånger jag inte gymmar så storstädar jag, bakar eller rensar jag lådor.

Eller skriver.

---

You will have no time for grieving

Jag är mycket fashinerad av röster i huvudet. Jag är säker på att alla har dem, men vi kan inte riktigt säga det rakt ut. Det är för tabu, för mycket "vita rockar och glädjepiller".

Jag har dock problem att hitta saker att läsa om det. Det är inte Shizo jag är intresserad av till fullo, utan vanliga människors röster och när man vet att det kanske gått för långt.
Lustigt nog så tar många anorexia och bulimi böcker upp detta, men vissa av dem vågar inte riktigt...säga det vid namn.

Bara en hitills har sagt att hon styrdes av "the voice in my head". Vissa är lite mer Berny Pålsson över det och säger demoner, ond ande med mera.

I anorektikerna och bulimikernas fall så har jag en mycket amtöraktig teori. Men någonstans ifrån så tror jag att det är deras överjag som tagit över och förvandlats från en förälder som vet det bästa för dig till en mycket ond och hård och fruktad ledare.
För i dessa böcker så disskuteras inte rösterna, de stackars amgra flickorna blir inte diagnosterade med schizo eller liknande. Så psykologiskt betyder det att det alltid hade rösten inom sig, men den har förändrats pga av olika ting.

Jag undrar om det är likadant med röster i andra mentala sjukdomar? På nåt sätt känns det inte så.
Som i Berny Pålssons fall så tror jag att hennes demoner inte var ett ondskefullt överjag (även om det säkert var förvridet pga av hennes sjukdom) utan det måste varit något mer.
Men vad?
Är rösterna minnen? Fantasier som är för starka?
Vad?

---

Bär noga att det är mina egna mycket amtöriska teorier. Jag är bara intresserad.

Jag menar...alla har ju röster. Det är jag säker på. Jag har mina. Eller om det är en?

Det är inte tankar över vad man ska göra, det är inte disskuioner med sig själv. Bara röster.
Jag tror jag har flera pga av deras olika natur. Jag vet att jag har en som är min Horror röst, för det kan cutta igenom vilka tankar jag än har med bissara meningar.
Exempel:

" 3 dl mjöl, vad är dl måttet, skaka se tilla tt inegnting är där, detta kommer bli jobbigt att vispa...
men du vet att de alla inte riktigt fanns på riktigt
vad, vänta, vadå ? ? ?"

Oftast så använder jag de meningarna i dikter eller noveller.

Alla måste ha röster. Jag har flera, men det är rätt tråkigt att gå igenom och alla är rätt stränga.
Kontrolleras alla av överjag?

Är det egna jaget de tankar som är neutrala?

Och Detet har inte en röst utan mer begär och handlingar.

Ja...det kan nog gå.

---

Chiquitita, tell me what's wrong
You're enchained by your own sorrow
In your eyes there is no hope for tomorrow
How I hate to see you like this
There is no way you can deny it
I can see that you're oh so sad, so quiet

Jag vet inte varför jag citerar den här sången, jag vet bara att jag lyssnat på den i repeat i kanske en timme nu.
Kanske för att jag är fundersam och den ger mig tröstande känslor.

Sing a new song, Chiquitita

---

Fuck this, jag ändrar till Lady Gaga. ma ma ra ra ra.