hurrah may you live.
Vi lever ett tag till ifall vi skrattar undertiden.
Anni är snäll att umgås med. Hon verkar tycka om att jag är där. Det är inte allt folk gör det i min närvaro jag är rätt krävande har jag upptäckt.
Vilket liv.
Kära läsare, nyår firar jag på Åland hemma hos min morbror. Lika bra, det tycks att båda minna hem är förgiftade och att ångesten sitter i sängkläderna. Jag har inte kunnat sova, på jag vet inte hur länge.
Nåja, kanske några dagar då.
Det nya året vad händer nu? Jag ska till egypten, kanske den sista resa jag gör som "barn" då jag själv inte betalar någonting, Ja jävlar...farsan bjuder på allt, till och med medicinen.
Vette tusan vad som händer där, men jag tänkte promenera, simma och fota mycket. Jag vill bli vacker, bli något som kan benämnas vackert.
Efter egypten, då kgarna på kommer Mewcon, vilket jag är ganska fundersam över. Det känns inte som min värld...kanske är jag bara pessimistik, men ändå, jag känner mig som en unge med klubbe som stirrar på djuren bakom plastväggarna på Zoo.
Jag har praktist taget gett upp min Faust cosplay. Kanske ska jag fråga Charlie ifall jag kan vara Zombie eller något...det känns inte rätt att cosplaya honom tillat börja med.
Han har blivit så allmänt dissad av alla på Mewcons hemsida, så jag vill inte göra honom.
kanske ska jag strunta i grejen.
gör det du din fegis säger någon till mig.
everythings is teh sad riat naow
Jag tänker inte dedicera ett inlägg åt julen. Det skulle vara som att släppa ett fullt barnhem på ett minfält.
KABOOM! Och en massa tårar.
Inte fullt så hemskt kanske. Vi kan säga att det var elaka barn i barnhemmet, så är det inte alldeles sorgligt.
Jag begriper det inte, för några år sen kunde jag njuta av en middag utan att en massa rivsel tankar dök upp efteråt. Som om jag hade något litet och mörkt i huvudet som viskar saker i mitt öra när jag inte uppehåller mig med annat.
Låt mig vara!
Jag var inte alltid så, vart kom du ifrån?
Just nu så skulle jag vart hemma hos min mamma men Stefan var på så dåligt humör så hon sa att jag inte behövde komma. Själv flydde hon till min mormor.
Vi gjorde så tillsammans en gång tidigare. Stefan är läskig när han är arg. Han svär på ett sådant äckligt sätt, och han psyk terroriserar. För min del skulle han hellre kunna få slå mig än använda mig som ett argument för att bryta ner mamma.
Då kan vi alla fall anmäla honom. Han HAR gjort så att mamma fått blåmärken, men det var när han puttade ut henne genom en öppen dörr, och mamma sa att han måttat en spark mot henne. Men tänk om JAG, som har bestämt mig för att bli modigare, kommer medverka till att han äntligen tar det steget, att han slår..? ...mot mamma?
Nejenejejenjeej inte min mamma, inte madre mi.
Jag har försökt intala mig att det är skillnad på att vara rädd och att vara feg.
I alla år har jag sagt att jag är rädd för att saker ska bli värre ifall jag säger emot, IFALL JAG ÖPPNAR KÄFTEN för att säga något.
Jag har bara varit feg.
Feg är samma sak som rädd.
En feg fet liten människa. Ska jag vara värd mitt namn?
Jag är inte så kul ikväll, men jag har inte haft en kul kväll heller. "I hate it here" som Voltaire sjunger. Jag vill bara bort.
En dröm jag har är att jag tar tåget till dess ändstation. Jag kliver inte av i centralen och så hem igen, utan åker ända till ändstationen. Eller att jag bara tar alla mina pengar, köper mat och varma kläder, vandrar ut i en skog, och hörs aldrig av mer.
Några år senare hittar man mitt skelett " and a plauge, that reads: Here lies poor old..." Sandra. För att citera Nightmare Before Christmas.
Att vandra runt där tills jag dör av ensamhet, svält eller bara lycka skulle vara ett så enkelt öde att det riktigt kliar i mig för att göra det.
Eller så kan jag bara bli galen. Låt allt väga mig ner till botten av det ändlösa och inte se, inte vara. Galenskap är inte frihet dock, de låser in en.
Men det kanske är det enklaste lösningen. Jag kan känna spärrarna i hjärnan. Går jag bara tillräckligt nära och snuddar dem så bryts de sönder och alla mina maror, mardrömmar och rädslor viker in och äter upp mig.
Äter upp all personalitet och låter mig inte bry mer, låter mig gå.
Det låter som ett bra alternativ. Bättre än den värld jag har nu i alla fall, med hälften verklighet och hälften maror. Har jag alla mina maror med mig kan folk i alla fall se min felhet.
Men borde jag fly?
Ja. Jag orkar inte mer med det här skitlivet. Kanske säger jag det bara just nu, när allt är som nattsvartast, men jag vet att så fort som jag ligger i sängen så kommer tankarna.
- Läs helst inte detta, om du inte pallar dåliga tankar -
Åh känn på din mage, du är så fet, ingen av dina vänner är fet, varför är du fet? Varför åt du den potatisgratängen? Känn här, det är fett, du är så ful, de fula får aldrig lyckliga slut, lycklig va, tror du din mamma är lycklig va? Hon gråter och du har inte hjälpt henne, vem kan du hjälpa, du är feg och rädd, det är du det är du, speglar jagar dig för att visa det, fetfetfet, mamma gråter, du har inget att vara stolt över, din mamma kallade dig "krallig", det betyder fet, och nu gråter hon, du är fet och du hjälper henne inte, dumma unge, väx upp, om du dör så kommer hon bli så ledsen, villinte, känn på din mage, fet va?
Ungefär så. Det har vart lite jobbigt de senaste dagarna.
Jag orkar inte med sånt dag ut och dag in. Dessutom är tankarna alltid värre om natten.
Så mycket värre.
God natt mina läsare. Jag önskar er en god natt, för ska ni få. Jag önskade jag hade mina RB här, men nej. De är inte sömnpiller, men de hjälper.
God natt.
forgtten..byah myselfz
Snart kommer marorna.
Var tyst.
Jess pratade med migg. Sa att jag måste säga vad jag tycker, inte stoppa det inom mig. Säga vad jag tycker, för hon sa att jag inte skulle göra folk ledsna.
Jag vet inte.
Folk har det hårt, dom kan bli ledsna för mycket.
Hon sa att jag som 28-åring skulle gå in i väggen för att jag var för snäll.
Jag vill inte gå in i väggen. Jag vill inte bryta ihop, bli en säck, lalala-paket.
Jag har glömt mig sjäv på vägen, jag har gömt mig själv på vägen.
vad ska jag göra, för nu fryser jag.
glömt mig själv på vägen.
Jag tror på varenda ord Jess säger, men jag vet inte vad jag ska GÖRA åt det.
Jag har elak röst som säger åt mig att jag gnäller för mycket, att var jag bara tyst från början, att jag aldrig skulle varit ledsen den där dagen då Stefan inte ens tyckte min tysthet dög, då kanske folk inte behövde se över mig, för jag vill vara en god vän. Jag vill vara snäll och ta hand om folk och att alla ska vara glada med varann igen, och att vi inte ger tysta blickar...
Åh gud, jag kommer inte att klara av att växa upp, för jag är tomheten.
jag glömde mig själv på vägen.
tyst.
Jag vet inte vad jag känner nu, jag är så genomskinlig för tillfället.
Jag vill bara att folk ska vara glada.
Men ni såg igenom mig. Alla ni, mina vänner, alla ni såg och jag bara skrattade och var tyst.
Är du tyst kan du inte skada.
Är du tyst kan inte någon skada någon annan på grund av det du sa.
Är du tyst så kan inte människor bli ledsna
Är du tyst så har du inget dåligt hört
Är du tyst så skadar du ingen
Var jag så jävla igenomskinlig hela tiden? Kan ni se alla mina ärr? All min flykt hjälpte inte, nu är demonerna här, och jag kan inte fly mer.
Allt är mitt fel.
Att terroristerna bombar, att växthuseffekten dödar, att folk slår, att kattungarna skriker, att folk våldtas, allt är mitt.
Men är jag tyst, var bara tyst, svälj din vilja så skadar du ingen.
Är jag tyst så kan inte Stefan hitta fel på mig. Suckar jag inte medan jag äter hans mat så tror han inte att jag ogillar den. Håll inne din andedräkt, håll inne din vilja.
FÖRSVINN.
Jag vill inte bli stor, jag vill inte se mina vänner ledsna.
Jag ville inte att R skulle utsättas för det där fruktansvärda, jag vill inte att L ska misstrvias så i teatern, jag vill inte att Es morfar ska dö, jag vill inte att A ska utveckla anorexi, jag vill inte att D ska fastna i det förflutna, jag vill inte att S ska nekas att komma till Norrland, jag vill inte att J ska vara ledsen.
Det är mitt fel.
Var bara tyst, så tyst så ordnar det sig, då lägger du ingen smärta på dem, då gör du inte deras värld vassare än den är, då gör du dem inte ledsna.
Var bara tyst, var bara tyst, ignorera att din mamma skriker bakom väggen och krashen hörs. Ignorera att hon fylls av El och skickas hem igen. Ignorera att hon frågar dig om dina såriga armar, vara bara tyst, få dem alla att skratta så gör du världen bättre, gör den inte sämre för dem, svälj dina rädslor och fly och var bara tyst.
Rista smärtan i blod, få attacker i mörkret och slå dina armar i golvet, men var tyst, låt ingen höra det, för då blir det inte fel, då gör du inte världen sämre för dem.
Var tyst så tyst, för nu kommer demonerna snart, och ingen ska få höra dig skrika.
var bara tyst Sandra
aint crying, i'm just saddie
"Lite trasiga å Lite knasiga..."
Det är en populär mening i Trasdockornas sång. Trasdocckorna är ett gammlt TV-programm.
Det handlade om dockorna i en stor dock fabrik. De trasiga, konstiga dockorna.
Dockorna som blev fel.
I Teaterettan så tyckte vi att den definierade oss, just den meningen.
Vi la vikten på "Knasiga" då.
Nu, i trean, så skulle jag aldrig anat hur rätt vi hadde.
"Lite trasiga å Lite knasiga..."
Vi är trasiga.
Vi är glasflaskor som slår emot marken. Vi är trasdockor av glas och vi splittras snart.
Vissa av oss har redan sprickor (ärr...) som vi själva eller den vinande luften åstadkommit på oss.
Vill jag se oss alla sluta skolan. Slår vi marken då? Vi trasiga och knasiga?
Varför kan vi aldrig komma på fortsättningen efter "lite trasiga å Lite knasiga"+
Vi slår snart marken.
sleep myah babiz, sleepz
Vet ni varför jag gillar sömntabletter kära läsare?
För att du kan inte tänka när du tagit dem.
Det är en serietidningsmyt att man somnar direkt när man tagit dem.
Först så känner man koncentartionen försvinna och äntligen fösvinner alla tankar om skuld som kommer om natten. Jag älskar sömnpillar för de drogar ner mig tillräckligt djupt för att inte nattmarorna ska kunna ansätta mig och plåga mitt huvud.
Mina tankar om vad jag ätit dag, vilka jag gjort ledsna idag, vad jag inte lyckats med idag och framför allt hur ful jag är når inte ner till mig när jag är sömndrogad.
Det är inte bra, men jag tar pillrerna från mi omevetna mormor. Det är inte farligt, Mormor frågade en gång när mor och jag sov över när vi gömde oss om vi ville ha.
Så då måste det vara okej för mig att svälja dem?
Jag överdoserade en gång.
Meningen är att man ska ta ett halv piller, jag tar ett piller för säkerhets skull. Jag vågar inte ta för sent på natten dock, eftersom jag kan somna ganska djupt.
En gång tog jag två, när jag var sjuk och inte ville höra folk bråka, men då kunde jag inte koncentrera mig, och alla mina kroppselar hade 5 sekunders reaktionstid.
Jag var en zombie.
Jag skrämde min mamma, men jag lyckades skylla på att jag var sjuk.
Gör inte det misstaget läsare.
Jag hade igentligen planerat att ha tabletterna som en sista utväg, men det hjälper mig för tillfället att stå ut om natten.
Jag är nöjd med det nu.
Off to take myah pill- night.
Virriga tankar, here I come.
myah fucking drug
jag vill inte, jag vill, jag vill inte, jag vill
jag har inget skinn kvar, nej nej...
Vad för syn ska kuratorn se?
"Vi svartnar" Jag blir från diamant till kol och jag är full med rispor
är det över?
Jag vill ha sömntablett
Mörkt mörkt, inga tankar.
RENT, a analys. Old fandoms huuzzah!
En analys av musikalen RENT --> med dess karaktär Mark Cohen
(en annan av mina fandoms, en gammal som jag plock)
Hur skulle du känna dig ifall alla dina vänner dog och lämnade dig ensam kvar?
Detta är Marks öde.
Rockmusikalen RENT utspelar sig i det fattiga "East Side, Alphabet City" i New York på 90-talet. Detta är tiden då HIV och Aids slog ut de fattiga och de ensamma tack vare smutsiga drognålar och oskyddat sex (Alphabet city är också känt för sina bögar och sina transesexulla + sina konstnärer, sina "bohemer").
Musikalen utgår från denna fattigdom och död och de hemlösas ynkliga liv.
Vi cirkulerar dock runt Mark och hans vänner.
En snabb presentation av dem:
Roger: Han är Marks bästa vän och anses oftast vara huvudpersonen i musikalen, eller delar huvudplats med Mark.
Han fick HIV tack vare smutsiga drognålar, droger som han började använda i sitt korta liv som rockstjärna. Han är fortfarande musiker och vill skriva en bra sång innan han dör.
"One Song Glory" En sång, Ära, och sen kan han dö.
Roger har svårt vid sitt öde att han en gång ska dö, och har precis kommit från sitt starka drogberoende. Hans f.d. flickvän April delade detta drogberoende men tog livet av sig när hon fick veta att de hade HIV. Detta lämnade Roger djupt skakad och han är inte särskilt pigg på nya förhållanden.
Roger delar lägenhet med Mark (dock är lägenheten mer som ett loft) och är vanligast sur och grining, och vill inte gå ut därifrån.
Tom Collins: Han är en sympatisk glad svart man som är öppet bög. Han är lite äldre än Mark och Roger, som båda är i runt 21-23års åldern. Han har fått HIV från en tidigare pojkvän och han lär då och då ut filosofi vid olika skolor, med blir utkastad ganska fort, pga. av hans tankar om verkligheten.
Angel: En dragqueen som har fått HIV av icke känd anledning.
Hon och Collins blir väldigt förälskade, och hon är både Collins och gruppens värme och kärlek. Hon är enormt duktig på trummor och hon får med hjälp av Mark vännerna att hålla samman genom hårda tider.
Mimi: Hon är en ung danserska som fått HIV av smutsiga drognålar, och har ännu inte slutat med drogerna. Hon och Roger är tillsammans (Roger på Marks uppmaningar) och de har sina förälskade stunder, men annars bråkar de.
Maureen: Hon är Marks bisexuella ex. Hon är en diva som ständigt vill ha uppmärksamhet och kontroll. Hon är van att folk lustar efter henne och flirtar hejvilt.
Hon sätter upp en protestshow när de rika vill riva ner Alhabet City, men denna protest är mer av enmansshow.
Joanne: Hon är Maureens nya flickvän som är en framgångsrik advokat. Hon är öppet lesbisk och "mannen" i deras förhållande, och väldigt smart.
Hon och Mark kommer dock bra överens vilket är bra med tanke på hennes och Maureens eviga gräl.
Benny: Han var rumskompis med Collins, Roger, Mark och Maureen när de alla bodde tillsammans i sitt loft men gifte sig rikt och flyttade från Alhabet City.
Han blir anklagad för att överge sina bohemiska ideal, men han är dock den som uppnått i gruppen, eftersom han tack vare att hans styvpappa äger Alhabet City, vill och kan han rensa upp i den stadsdelen. Han äger huset där Mark och Rogers loft är.
Med alla dessa vackra karaktärer varför fastnar jag då för Mark?
Låt mig berätta om honom:
Mark anses inte vara den snyggaste i pjäsen, (mager med albinoblont hår och glasögon) och hans sexuella läggning i nuläget presenteras aldrig.
Det hintas om att han fortfarande är förälskad i Maureen, men min uppfattning är att han är och var mer av Maureens hund en pojkvän. Han gör vad hon säger åt henne.
Alla andra karaktärer i musikalen har någon form av förhållande. Collins- Angel (som senare dör, till allas stora ledsamhet), Roger- Mimi, Maureen - Joanne och Benny och hans fru Allison (eller Muffy som Roger skulle kallar henne).
Mark anses vara berättaren i pjäsen, eftersom han drömmar om att vilja bli en stor filmskapare/regissör och filmar allt som händer i musikalen och berättar tidigare händelser för sin kamera (och då också publiken).
Mark är också den ända av de fattiga bohemerna som inte har HIV/AIDS.
Maureen, Joanne och Benny anses ur min synvinkel inte vara "Riktiga" bohemer eftersom de alla tre är rika (inte rika i ordets mening, men de är inte fattiga) och inte bor i Alhabet City med Roger, Mark, Mimi, Angel och Collins.
De har möjlighet att lämna det fattiga Bohème livet, men stannar med sina vänner för att umgås med dem.
Dock får man intrycket av att de tre en dag ska försvinna sin väg eftersom de redan har foten på ett annat ställe.
En intressant fakta om Mark är att han är Jude. Varför Jonathan Larson (Skaparen av RENT) gjorde det karaktärsvalet kan man ju undra.
Dessa teorier som jag kommer presentera nu om min käraste Mark älskade läsare, är mycket hämtat från RENTheads (RENTfans) på deras olika forum och deras historier på fanfiction.net.
De är fans som har haft möjligheten att analysera och förstå mer av karaktärerna i musikalen.
Let us begin:
I musikalen anklagar Roger Mark för att inte känna, att inte leva:
Roger
But who Mark are you
Mark is got his work
They say Mark lives for his work
And Mark's in love with his work
Mark hides in his work
Mark
From what
Roger
From facing your faliure
facing your loneliness
facing the fact you live a lie
Yes you live a lie
Tell you why
You're always preaching not to be numb
When that's how you thrive
You pretend to create and observe
When you really detach from feeling alive
Mark
Perhaps it's because I'm the one of us to survive
Roger
Poor baby
Roger har en intressant tanke, att Mark använder sig av sin kamera, och på så sätt hamna på avstånd från sina vänner - som en dag ska dö.
Att tänka på är att hela tiden under musikalens gång säger Mark åt Roger att träffa Mimi, att leva, men själv gömmer han sig bakom sin kamera och betraktar sina vänner, med bortförklaringen att han en dag ska göra en film.
Sånär Mark äntligen förklarar detta genom att säga att han är den som ska överleva, och att han distanserar sig för att det inte ska göra så ont när de en dag alla försvinner (för det är anledningen till att han egentligen gömmer sig bakom kameran) så HÅNAR? Roger honom.
Poor baby.
Jag finner detta så grymt, för är inte Marks öde värre?
Att leva och se sina vänner dö?
Fansen tycker så också. De skriver nämligen fanfics om att Mark dör innan han ser sina egna vänner dör, och skonar honom från sitt egentliga öde på detta sätt.
Ni anar inte hur många fanfictions det finns där ute som handlar om Mark dör. Han blir överkörd (ganska vanligt), han blir misshandlad (oftast för att han hjälper Roger med något) och dör av sina skador, eller... detta som kommer nu är det mest vanligaste,
Att Mark tar livet av sig.
Det är fansens mest själklara svar på hur Mark ska hantera att hans vänner dör, att han själv tar livet av sig innan han ser deras begravningar sker.
Det måste vara favoriten att skriva om.
De flesta självmords fanfics är dåliga saker, hopsatta strofer som ska vara hans sista döende tankar, som bara förvirrar dig.
Men det finns sådana är riktigt djupt psykologiska och speglar mina tankar exakt.
Det finns en fanfiction som heter "Only Ugly Things" som handlar om att Mark vill ta livet av sig eftersom han aldrig kommer skapa något vackert, av den orsaken att alla andra är vackra runt omkring honom, och han själv aldrig kommer att vara vacker och uppnå vackra saker, så varför ska han då leva?
Det är ungefär dess innehåll, men jag kan inte ge den rättelse.
En annan variant på Marks "självmord" är att han jobbar ihjäl sig. Han ger sina matportioner till Roger som O-medvetande äter upp den och han köper AZT medicin för sina jobbpengar till sina HIV sjuka vänner och han blir tillslut så mager och sjuk att antingen så horar han ihop pengar och får AIDS av detta, eller så jobbar han så många extra pass så hans kropp ger upp.
Det första alternativet är väldigt populärt och har blivit lite av en fix ide hos ett RENTfan på DevaintArt, hon har gjort olika typer av vad hon själv kallar: Hooker!Mark.
Se här:
http://harbek.deviantart.com/art/Such-a-slut-34583738
http://harbek.deviantart.com/gallery/#_featured--2
http://harbek.deviantart.com/art/Such-a-slut-part-II-35876393
http://harbek.deviantart.com/art/Beautiful-44795763
(Även om ni inte är RENT fans, kolla in artisten. Hon är från Norden någonstans, och ä grym på allt som har med konst att göra)
På något sätt, scenarion där Mark dör, så lever oftast hans sjuka vänner fortfarande, och de ångrar sig djupt för att de inte värdesatte hans tid på jorden och att de inte väredsätta hur mycket han gjorde för att hålla familjen samman, familjen, familjen i detta fall, gruppen av vänner och hur mycket han faktiskt betydde för dem, för han var deras klippa, någon som alltid hjälpte och fanns där.
Och detta är sant, fansen hittar inte på detta. Mark i filmerna och musikalen försöker hålla ihop alla, och hans mest konstanta replik är "Take your AZT" (AZT är bromsmedicin) som han oftast säger till Roger.
Han vill att Roger ska träffa Mimi, lagar Maureens saker. och bli glad, han blir bestört när Angel dör, för hon hjälpte att hålla samman familjen och efter hennes död splittras dem.
Och jag kan inte hjälpa av att njuta av fanfiction där vännerna samlas på hans begravning och erkänner hur bra han var. "Äntligen får han erkännelse" är min tanke. Och det är just det sådan fiction är avsedd för. Tänk på att det är en gammal fanfiction skrivare själv som gör denna analys.
Det finns en annan variant på att Mark "dör". Att han bli ett psykfall, pga. all press av att hålla familjen samman och ger upp. Antingen sätter han sig bara ned och bli magrare och magrare och fanficen slutar med att hans tankar är totalt kaosartade och han bli ett melankoliskt stumt vårdpaket.
Eller så blir han en cuttare. Förvåningsvärt många fanfics handlar om detta. Han skär för att släppa ut stressen över att ha det tryckande ansvaret och stå ut med alla skämt som de alla honom med och att ingen förstår att han håller på att gå sönder och att de borde ta ansvaret ett tag. Att Mark faktiskt behöver någon att luta sig på också. Sådana fanfics skär i mitt hjärta, för jag tycker så synd om honom, den här blonda unga mannen, som en dag ska sitta ensam med bara minnen och filmer av alla sina döda vänner.
Och jag ser detta hända i en snar framtid, och jag ser alla hans vänner ignorera honom (vanlig händelse i fanfics) eftersom de inte vet hur de ska hantera den här nya Mark.
En författare har sin egen ide på varför Mark psykar ihop. Hon lägger på honom ansvaret att vara den starke och hålla familjen tillsammans och sedan lägger hon till att någonting fruktansvärt har hänt i hans barndom (ifall ni undrar, den heter: Til Cindy).
Vilket skulle förklara hans hårda motstånd mot att svara telefonen när hans mamma ringer.
I musikalen ringer hans mamma väldigt mycket, och Mark svarar aldrig. I filmen läggs det inte så stor vikt på detta, men jag och författaren utgår från musikalen när vi läser och skapar denna fanfic.
Den är ett underbar stycke, och jag älskar när han äntligen får bryta ihop och någon tar hand om honom.
Jag har nämnt det förut i texten, men Mark får inte så mycket tröst från de andra karaktärerna.
Roger hånar honom, och bråkar med honom, skrattar ibland med honom men oftast åt. Collins driver med honom på sitt sätt. Maureen praktiskt taget ÄGER honom och utnyttjar honom.
Joanne är den ända som behandlar honom med respekt, men måste ibland ta avstånd eftersom han ändå är hennes flickväns ex.
Angel är faktiskt den ända som tröstar Mark och är snäll på ett genuint sätt och kanske är det därför Mark när han är ensam på hennes begravning sjunger detta:
"Why am I the witness?
And when I capture it on film
Will it mean that it's the end and I'm alone?"
För han kommer bli ensam till sist! Benny har redan flytt sin väg, och Maureen och Joanne är inte hans värld, han kommer att bli ensam i den där lägenheten när alla Hiv smittade vänner har dött.
Därför anser sig många RENTfans göra sig honom nästan en tjänst, att inte uppleva denna stund genom att dö eller psyka ut.
Eller så gör de honom rättelse genom att berätta om Marks begravning genom ögonen på en annan karaktär. Denna karaktär ångrar sig alltid djupt mot allt av ondo som har skett och gjorts mot Mark, alla elaka skämt han fått utstå, och allt ansvar de lagt på honom och all ignorans han fick när han mådde dåligt.
Detta är fanfiction författarens sätt att hedra Mark
De finns få fanfictions där Mark faktiskt är på sina vänners begravningar att han lever att se dem, men detta är ett sådant väntat öde i musikalen och så sorgligt så det är inte allt för vanligt att sådana fanfics skrivs. Oftast slutar dessa med att han tar livet av sig för att återförenas med vännerna, eller så blir det en deppig fiction där Mark sitter och tycker att han är värdelös för att han inte åstadkommit något för att hedra sina vänners minnen.
Aldrig något bra slut på dessa.
Tänk, jag tror aldrig jag läst en fanfiction där Mark har lyckats blir en stor berömd filmskapare trots att alla hans vänner är döda.
Det finns nu ett O-nuddat ämne om Mark och RENTFansen jag måste nämna.
The Slash.
Det är oerhört populärt för fansen att skriva ihop Roger och Mark i ett förhållande i en fanfiction.
Antingen så har de ett oerhört gulligt förhållande där HIV aldrig nämns (Jag läste en NC-17, en gång där avsugning gavs och ficks av båda parterna, WTF?).
Så finns de deppiga-glada sakerna där Mark hjälper Roger att bli gladare och Roger hjälper Mark att inte behöva ta allt ansvar.
De är oerhört söta att tänka sig, och kanske en OTP.
De finns mörka fictions också där Roger blir lite galen om Mark, eller att Mark inte får sin kärlek besvarad och Roger kastar ut honom.
Jag ska inte skriva så mycket om detta, jag är inte så förtjust i Roger, men jag gillar hans uppträdande i vissa fanfictions då han är mycket snällare mot Mark än iden egentlige musikalen.
Faktiskt, de förtjänar varandra för deras personligheter skulle gå ihop, och alla fansen håller med.
Eftersom Rogers kärleksintresse Mimi dör i musikalen (dock gör hon inte detta i filmen) så kan Mark ta hennes plats, och Roger inser att det är hans livslånga kamrat han vill ha.
Eller så bråkar han och Mimi alldeles för mycket och Mark tröstar Roger efter deras bråk, etc., etc.
Dessutom vet alla, att nära vänskap, kan bli väldigt nära kärlek.
Problemet är att detta är bara fanfictions. Den ända form av kärlek jag ser Mark få i musikalen eller i filmen är två kramar av Roger. Både har inspirerat till bra fanfictions, men annars är det, den ända form av kärlek som stackars Mark får.
Han håller familjen samman, drar detta tunga lass, utan belöningen?
Dessutom, det sägs inte rakt ut men det spekuleras om att han var den som hjälpte Roger att bli av med sitt drogberoende. Detta är också en källa för fanfictions.
Mark ser till att de tar sina mediciner, filmar dem och håller dem levande via film.
Och ändå så blir han skämtad med, ingen hjälper honom i hans oroliga stunder.
Faktum är att de är ganska elaka mot honom ibland. Vid en tidpunkt i musikalen så är de i akut behov av pengar och Mark säljer film och jobbar för ett bolag vid namn Buzzline.
Mark avskyr detta bolag, och alla bohemerna tycker också att det är väldigt inriktat på pengar och helt enkelt vidrigt.
Ändå är de märkligt känslokalla när Mark är tvungen att sälja sig till bolaget, sälja sin film, sin själ till denna stans utsände. Maureen nästan tvingar honom!
Ingen brydde sig riktigt.
Så därför har jag tillägnat denna analys åt Mark, min favoritkaraktär.
Titta på RENT någon gång, om bara för att läsa dess fanfiction. Det finns inget bättre.
Om ni gör det, så kan jag länka er mina favoriter.
Avslutningsvis, några av Marks bästa sångstrofer.
To loving tension, no pension
To more than one dimension,
To starving for attention,
Hating convention, hating pretension
Not to mention of course,
Hating dear old Mom and Dad
- La Vie Boheme A
Anyone Out Of The Mainstream?
Is Anyone In The Mainstream?
Anyone Alive - With A Sex Drive ?
Tear Down The Wall
Aren't We All?
The Opposite Of War
Isn't Peace...
It's Creation !
- La Vie Boheme B
How do you document real life
when real life's getting more
like fiction each day?
Zoom in as they burn the past to the
Ground!
How do you leave the past behind
when it keep finding ways to get to
your heart?!
It reaches way down deep and tears
you inside out
til you're torn apart!
- Rent
Don't breathe too deep
Don't think all day
Dive into work
Drive the other way
That drip of hurt
That pint of shame
Goes away
Just play the game
Just clench your jaw till you frown
So I own not a notion
I escape and ape content
I don't own emotion -- I rent!
- What You Own
LITE BILDER PÅ MIN MARK
http://phan--chan.deviantart.com/art/Mind-F-ck-27767850
Min favorit av alla min Mark bilder.
http://sardonyxweapon.deviantart.com/art/Clingy-Mark-sketch-50173686
Den här RENT bilden har jag inte sett förut, men damn jag gillar sketcher, vad kan jag säga? Dessutom "Playful!Mark" är ubersöt.
http://sparky808.deviantart.com/art/I-Don-t-Own-Emotion-26333610
Det här är jag. På så många olika nivåer.
Och de som säger att Både Mark och Hiro ser ut som nördar och att både har glasögon och hår som står upp så...ja, jag har noterat det.
Det finns en RENT/Heroes Crossover på fanfivtion.net till och med...
http://lo-to-ko.deviantart.com/art/What-I-want-to-own-25833574
För vi behövde ett LOL som avslutningsvis.
Farväl läsare!
"I hate it here."
Det är som någon tejpat för min mun och bundit mina armar. Och så fort som försöker lösgöra mina band tar han fram madre mi och använder henne som försvar.
"Försök inget, för då går det illa"
Jag hatar att bo här, jag vill inte hem idag, jag vill inte någonting idag.
Merry Fucking Christmas.
Så vad har jag för julaftons alternativ?
1. Spendera den mamma....och då ska vi vara med HONOM och HANS släktingar.
2. Spendera den med pappa...men då ska vi vara första timmen med våra allra avlägnaste släkringar som igentligen inte bryr sig ett skit om oss och sen ska vi hem och allt blir lika tråkigt som förut, eftersom pappa vägrar vara social och jag vet inte om jag vågar ringa min mamma.
Detta blir ett sådant jävla Emoinlägg, men min morgon var inte bra.
"Det finns ett tredje alternativ din fegis."
Jo...Ja...det finns det.
Kommer jag ens bli tagen på allavar på torsdag? Kommer Kuratorn förstå hur hemsk natten är och hur min hjärna alltid, 24/7 vill att jag ska bli smalare, och hur mycket jag hatar att ens leva när han finns i samma liv som mitt?
Houston jag förespår en kommande katastrof.
Lite RENT lyrics, jag känner mig så.
Roger--
"Are you talking to me?"
Mark--
"Not at all
Are you ready? Hold that focus - steady"
- Tune Up #1
"Can't you spare a dime or two?
Here but for the grace of God go you
You'll be merry
I'll be merry
Tho merry ain't in my vocabulary! "
- Christmas Bells
Roger
"Who are you to tell me
what I know what to do?!"
Mark
"A friend."
Roger
"But who Mark are you?
Mark is got his work!
They say Mark lives for his work!
And Mark's in love with his work!
Mark hides in his work."
Mark
"From what?"
Roger
"From facing your faliure
facing your loneliness
facing the fact you live a lie.
Yes you live a lie!
Tell you why!
You're always preaching not to be numb
When that's how you thrive!
You pretend to create and observe
When you really detach from feeling alive!"
Mark
"Perhaps it's because I'm the one of us to survive!"
Roger
"Poor baby."
- Goodbye Love
God, Jag känner mig som Mark nu. Kanske jag borde skriva ner min RENT/Mark analys här någon gång.
Heroes rant or teh reeson me lurbs Hiro
Eftersom Heroes är borta på okänd tid, så kände jag att jag kan skriva lite om det nu utan att stressa. Även om ni kära läsare, inte följer den TV-serien, så kan ni hänga med på detta ändå, för detta är en djup analys av en intressant sak och jag ska förklara så gott som det går.
Låt oss starta.
Heroes är handlar om vanliga människor, som får ovanliga krafter. Varje människa har en specifik kraft och TV-serien handlar om deras liv och om hur de möts och enas i olika faror. Detta är helt vanliga människor, sjuka och friska som vi och deras krafter är ganska typiska serietidnings krafter. Dock har jag noterat en intressant avvikelse, som jag ska analysera här i bloggen.
Men först måste ni veta vad de olika krafterna är, så här är en lista.
Notera mina kursivmarkeringar.
(Taget från Heroes Wikipedia, notera att Säsong 2 spoilers framkommer här.)
Adoptive muscle memory is the ability to replicate any physical action after seeing it performed once.
Alchemy is the ability to transform the chemical composition of materials.
Clairvoyance is the ability to discern people who are not in the observer's presence.
Dream manipulation is the ability to manipulate the dreams of others.
Electronic data transception is the ability to intercept, generate, and interpret electronic, digital, and radio transmissions with one's mind
Empathy is the ability to "connect" with other people on a mental level. Empathic mimicry is an effect of this power that allows for the duplication of the superhuman abilities of other evolved humans.
Enhanced hearing is the ability to hear any sound at any volume, even over vast distances.
Enhanced memory is the ability to recall images, sounds, or objects in memory with great accuracy, and in seemingly unlimited volume.
Flight is the ability to propel oneself through the air.
Freezing is the ability to remove heat from matter, reducing its temperature and causing it to freeze.
Healing is the ability to cause other individuals to heal injuries at an increased rate, resulting in complete recovery in a matter of seconds.
Illusion is the ability to manipulate how other people perceive reality.
Induced radioactivity is the ability to emit radiation and/or induce radioactive properties into objects and people.
Intuitive aptitude is the ability to analyze complex systems and intuitively understand how they work without special education or training.
Invisibility is the ability to walk in plain view of other people without being seen.
Lightning is the ability to create and direct electrical arcs.
Liquefaction is the ability to transform solid matter into a liquid state without adding heat.
Mental manipulation is the ability to manipulate others' minds, causing them to lose memories or preventing them from using special powers.
Persuasion is the ability to force others to obey one's spoken imperatives.
Phasing is the ability to pass through solid matter.
Poison emission is the ability to emit a deadly poison, killing people in one's vicinity.
Precognition is the ability to accurately foresee future events.
Pyrokinesis is the ability to create and control fire using the power of the mind.
Rapid cell regeneration is the ability to regenerate cells at an increased rate, resulting in physical injuries healing in a matter of seconds or minutes.
Space-time manipulation is the ability to alter the space-time continuum, including:
- Time manipulation (slowing down, reversing, or stopping time).
- Time travel (moving through time or "folding time").
- Teleportation (moving instantaneously through space or "folding space").
Super strength is the ability to exert greater than normal physical force.
Technopathy is the ability to control and manipulate electronics with the mind.
Telekinesis is the ability to move objects with the mind.
Telepathy is the ability to mentally control any function the brain controls, hearing other people's thoughts and sending thoughts directly to other people's minds.
Jag tog bara de krafter som setts i showen och som används mest där. NBC (showens ägare i USA) har en online comic där mer krafter presenteras, men ingen av dem spelar någon roll på TV serien.
Titta igen på vilka ställen jag kursivmarkerade. Jag kurisvmarkerade "Empathy" och"Space-time manipulation" (Denna kraft kommer att bli representerad av min favoritkaraktär i Heroes, nämligen Hiro, så när jag nämner Hiro är det denna kraft jag menar) krafterna
Notera att jag markerade bara "Empathy" för att detta kan KOPIERA"Space-time manipulation", så"Empathy" kraftägaren också besitter "Space-time manipulation.
Men jag vill fokusera på Space-time manipulation för denna kraft sticker ut.
Om Hiro stannar tiden, vilket han ibland gör med enkelhet, ibland svårare, så är min stora fråga. Hur stort på verkar han omvärlden runt omkring sig?
Stannar han tiden i sitt land, sin planet eller universum? Jag har inte tänkt på det förut, men kan ni inse styrkan i den kraften? Stoppa universum att snurra, universum som vissa forskare anser vara oändligt. Vi återkommer till detta.
Hiro kan ju också resa i tiden, även om det han gör i dåtid inte effektuerar nutiden annorlunda tycks det, vilket är showens sätt att säga, du kan inte stoppa ödet.
I verkligheten skulle man nog kunna ändra dåtiden och när man far tillbaka till nutiden så skulle den vara ändrad. Det är som i "Back to the future" filmerna. Ifall de gjorde en enda sak fel i dåtiden, så var inte nutiden densamma som den nutid de lämnade.
I Heroes så lyder detta under annorlunda regler, men det tycks vara så att om man hindrar någon från att dö på ett sätt, så dör denna människa på ett annat.
Ödet styr i TV-serien.
Men detta är en del av Heroes tidskrafter, att han kan resa i tiden, annars skulle detta kallas teleportering att han kan hoppa från plats till plats utan att fysiskt röra sig.
Men åter till att han kontrollerar tiden, för det är skillnad mot att kunna resa i den.
Reser du i tiden, och platser, så skulle du benämnas som teleporterare/tidsresenär.
Detta är vad människor i det egentliga/det riktiga livet hoppas på att uppnå med maskiner en dag, att vi kan resa tillbaka i tiden för att studera den tidsperioden, eller att flygplanen kan skrotas och att man bara teleporteras från plats till plats.
(Teleportion är intressant, men det skriver jag om en annan dag kära läsare.)
Kontrollerar du tiden, då har du världen i din hand.
Detta är en del av Hiros krafter. Vi har sett i gamla avsnitt att han kan få en klocka att gå baklänges och en pistolkula far tillbaka i mynningen, d.v.s. han "spolade" tillbaks tiden i dessa stunder.
I ett annat sammanhang lyckades han sakta ner tiden, så att allt annat utom han själv rörde sig i slow motion:
Och till det sista beviset hos hans tidskontrollering, han stannar tiden.
Detta finner jag kusligt, men oerhört intressant, för studerar ni listan över förmågor så kommer ni finna att Hiros förmågor är de ända som kan påverka universum i denna uträckning.
Vi har helare, tankeläsare, blixtkastare, m.m. som påverkar sin omvärld, men dessa människor kan enbart göra detta i sin närhet.
De påverkar inte universum, de påverkar inte hela världen med detta. Deras förmågor utgår från sig själv, medan Hiros är världs och universumsomspännande.
Förstår ni vad för slags kraft som måste finnas gömd i en mänsklig kropp för att göra detta? Hur kan en sådan liten bräcklig kropp, en mänsklig sådan med en mänsklig hjärna rymma någonting som kan påverka planeter långt bortom vad vi någonsin vågar drömma om att resa till?
Om vi utgår att universum är oändligt, så måste ju alltså denna kraft vara oändlig för att kunna påverka universum dvs. att kunna stanna upp tiden i det.
Dessutom skulle man kunna påstå att tiden som vi människor hittat på är oändlig. Vi använder tiden som en mätsticka, nu och då. Men när jorden går under och människorna dör, så existerar ju tiden och universum fortfarande. Resten av universum går ju inte under för att vi gör det. Och universum fortsätter ju att åldras, stjärnor föds och dör i all evighet.
Så tiden är alltså också oändlig på ett visst sätt.
Notera nu att jag slagit fast att universum och tiden är oändliga, de har inga begränsningar.
Nu kommer det riktigt obehagliga. Karaktärerna i Heroes har visat tendenser att kunna utveckla sina krafter, t.ex. tankeläsaren kan kontrollera tankar istället för bara läsa dem.
Så om det utvecklar sina krafter så blir ju dessa starkare. Men tänk nu efter att dessa krafter påverkade ju inte alla andra i sin närhet lika mycket. T.ex., tankeläsaren kan ju bara påverka den mänskliga hjärnan, som inte blir större än en...mänsklig hjärna.
Och den som kan hela, kan lära sig att hela snabbare och större, men sen kan han ju bara hålla sig till sådant som kan helas, vilket är levande materia.
Och levande materia pågår ju inte för alltid, det ligger inte i vår natur.
Men jag slog ju fast att tiden och universum är oändliga. Betyder det att "Space-time manipulation" kraftens (översatt: Rymd och tid manipulation) ägare ständigt kommer evolvera i sina krafter?
Ja.
Tiden och rymden vilket Hiro kan kontrollera (och resa i, om han så väljer) är som sagt oändligt. Eftersom karaktärernas krafter växer, så betyder det att Hiros krafter aldrig kommer att sluta växa. Han kommer att kunna manipulera och kontrollera tiden och universums oändlighet bättre och bättre...
Vad kommer han att lära sig?
Kommer han att kunna lägga handen på ett enormt lass kol och snabbspola deras tid så att de förvandlas till diamanter?
Kommer han att kunna lägga handen på sig själv och bromsa sitt eget åldrande? Bromsa sin egen tid i världen?
Vem vet? Rymd och tid har inga begränsningar. Så detta gäller också Hiro.
Detta är varför jag är ett stort fan av Hiro. Hans krafter är de bästa och för han är kraftfullast av dem alla, även om han inte inser det än. Han är oändlig.
Tänk bara på att detta är min reflektion. Heroes skaparna kanske inte alls tänker så här.irony, I choose youh!
Bara för att jag pratade om Sjöbergska förut, så såg jag en annons idag för "Vittra" som skolan numera heter.
Och det roligare är att de valt en tjej jag kommer ihåg som prisar skolan, som idag är 20år i annonsen.
Jag ska inte namnge men att hon totalt prisar skolan, när hon nu är 20 år, är löjligt.
Skolan när hon var ung och gick där, var en skola under utveckling. Lärarna kom och gick, lektionerna kunde vara allt ifrån trekvart till tre timmar långa...
Och maten! Tror vi att Järfällas gymnasieskolor har dålig mat, då är vi bortskämda. Sjöbergska hade inte mat ibland, och kön till den var oändligt mycket längre.
Dessutom när jag gick där hade skolan ett system att i slutet i varje månad "belöna" en elev i varje klass med en biobiljett. De var i allafall genusrättvisa, de tog både en tjej och en kille.
Systemet det första året var att de flest röster från personerna i sin klass vann, därav de populära turades om att rösta på varandra "Den här månaden ska Ragna vinna, rösta på henne, nästa gång Joel..."
De bytte system sen, att de som fick bästa motivation till att få biobiljetten vann, men då kunde genusrättvisan ibalnd försvinna, då en kille eller en tjej "bara var tvungen att komma fram, trots att en kille redan fått en biljett".
Det var ett bättre system, och hadde de tid, läste de upp hedersomomnämnade d.v.s bra motivationer som kunnat vunnit men inte den här gången.
När det systemet började, så var det alltid en tävlan mellan elverna att skriva en sådan bra motivation som möjligt för att ens vän skulle få biobiljett. De gick inte att skriva om sig själv, lärarna höll koll på det.
Jag tror jag lyckades se till att en av mina vänner vann den där biobiljetten en gång, men jag är inte säker.
Mina vänner var duktiga snälla människor, och biobiljetter gick nästan alltid till bråkstakar som ansågs brytit mot sitt betende och gjort något fint. Eller populära som skulle fortsätta hållas populära. Jag svär, med alla biljetter de hadde från sjuan, var de tvunga att fortsätta vinna?
Jag tror inte jag fick biobiljett nåhon gång. Jag minnas att någon sa tröstansvärt, "Jag nomninerade dig".
Jag var lite ledsen över det där, men nu har jag funderat ut systemet.
Samtidigt hade skolan ett stort belöningsystem, att den elev som förbättrat sig mest (både i betyg och i uppförande) från början av skolterminen till slutet av skolterminen, fick stipendium.
Alltså, den elev som kunde vara mest rövslickare i slutet av skolåret, fick stipendiumet.
Alla andra elver visste att det gick till fel person, men vi tryckte ut en chokladboll ur godisautomaten och muttrade om det senare.
Så var en del av livet på Sjöbergska.
well, that's just weird, My Dear watson
Jag förstår det inte.
För en timme sedan hade jag ett sådant stort krav av passiv rökning. Jag ville känna den där hackiga svärtan smyga sig ner i mina lungor och göra dem torra.
Jag vill inte ha en cigg, jag ville bara ha den kryddiga röken (men jag betackar mig för mentolrök).
Nog för att jag gärna utsätter mig för passiv rökning, men jag har aldrig krävt det förut.
Jag kunde känna smaken i halsen.
Lustigt nog var det nästan så nära att jag stal min pappas cigg för att tända en, för att på sätt få dem att avge en massa rök.
Strange, är ordet för i dag.
Jag har mitt lilla projekt, att utsätta mig för sådant som moderna forskare anser som ger cancer, typ Coca Cola, rökning (inte chips, för mycket fett). o.s.v.
Det är min lilla kampanj att motbevisa dem. Dessutom gillar jag cigarettrök. Min pappa rökte när jag var liten, det är nåpot jag vuxit upp med.
Cigarettrök och doften av garage. Jag skulle kunna sova i vårt garage, om jag fick ligga där och dra in doften.
Jag tar alltid så djupa andetag som möjligt när jag är därinne.
Detta låter helt sinnessjukt men det är det som gör oss till individer och inte massa.
Jag har funderat lite.
Eller ganska mycket, om sanningen ska fram.
Varför överger jag min väg, min väg om att vara annorlunda, min väg till att bli en rolig flummig komiker/politiker eller teaterlärare?
En del av mig vill uppnå detta, en annan skriker: DET KAN DU INTE!
En gång i tiden hade jag inte den inställningen, för då var jag fri. Jag och Anki skolkade, sjöng Nationalsången på högsta nivå i Gamla Stan för tursietnas skull, och jag kunde beställa in vaniljglass på Hard Rock Café utan att behöva oroa mig över fett eller pengar.
Jag försöker minnas vad som hände därimellan.
Jag har inte kvar det, men jag minns att jag fick ett brev i mitt skåp i någongång i 8-9:an när jag kom med en dödskalle scarf runt huvudet och i min svarta läderväst.
Brevet var bara höjden av ironi, de hånade mig den annorlunda, sa att jag borde börja sminka mig och att min scarf var såååå snygg.
Men sådan shit tar inte jag, så jag tror inte det påverkade mig så mycket. Sjöbergska, skolan där jag fick brevet godtog inte annorlunda människor, så jag blev ännu mer annorlunda.
Dessutom hjälpte teatern mig att hitta lite galenskap på vägen.
Ack Sjöbergska....konstigare skola får man leta efter.
Men när kom marorna? Jag tror, och nu kära läsare, jag är nästan säker på det, att vi annorlunda tar inte åt oss vad främmande människor, den grå massan, de "normala" säger till oss, det gör oss starkare.
Jag vill inte vara som de (för mig) främmande människorna! Jag vill inte vara som dem! Jag vill inte vara som alla andra!
Jag vill bara bli fri från maror och mina egna onda tankar.
Men vi anorlunda, vi bryr oss om vad de som står nära oss säger. Vi är inte vanliga tonåringar som hatar våra föräldrar, utan vi kan älska dem.
Kanske svider det då när de säger saker till oss.
Min pappa har upprepade gånger sagt till mig under min uppväxt:
"Ät sallad, inte hamburgare när du är borta"
"Inget godis"
"Inget McDonalds nu"
Och dessa eviga försök med att få mig att börja på sport! Jag kan enkelt säga, att jag är inte gjord för sport.
Eller, vem vet? Kanske, men jag intalat mig det, och tror man så, så blir det så.
Vad intalar ni er att ni inte kan?
Min pappa vill bara mitt bästa, och kanske skulle hans budskap varit bättre om jag kunnat ta dem på rätt sätt.
Problemet är att jag kan inte påpeka att folk gör mig arga, för då skulle de bli arga eller ledsna själva ifall jag sa det, och jag vill inte göra folk arga eller ledsna. Detta tror jag är vanligt i skilsmässobarnsfall, men vi återkommer till det.
En sommar, p.g.a av en jävla värme, förlorade jag flera kilo. Jag är hemskt dålig på att hantera värme, så jag ligger i en stor hög och orkar inte äta. Dessutom var vi utomlands, så jag kunde bara roa mig genom att vara ute och gå.
Min pappa var snabb på att kommentera denna viktminskning och prisa mig, och att nå upp till sin förälders förväntningar och få glädje (i psykologins termer: positiv förstärkning) för detta var som en dröm slagit in för mig, pappa var nöjd med mig!
Nu när jag ser tillbaka på det, så var jag sällan så glad när pappa sa att han sett mig gå ner i vikt och sällan så ledsen som när jag ringde honom från en semster i Venedig och talade entuastiskt om hur chokladen fanns överallt i Italien och fick ett sarkastiskt "Då är det bara att ställa sig på vågen när du kommer hem" tillbaka.
Varför tar jag (och säkert andra flickor) åt sig så av detta?
Dels får vi ju så mycket beröm när vi väl blir smalare, och i mitt fall (som jag säkert delar med andra) så har jag en extremt tunn lillebror.
Det är ett problem med att han är så tunn. Han är läskigt mager.
Kristoffer och jag var båda i känsliga åldrar när vi växte upp tillsammans. Och för mig, att se sin pappa ställa fram grön mjölk åt mig (mig, som fått betonat att inte äta för mycket godis) och röd mjölk åt min lillebror (som oftast har blivit tillsagd att han är smal, vilket är mitt mål) var som ett slag i ansikte.
Pappa tycker att jag är fet (vilket översätts misllyckad) och min lillebror smal (Vilket översätts lyckad).
Min pappa menade nog inte alls detta, hur skulle han kunna veta, men nu har det allafall blivit en del av mina problem.
Faktum är att för ett år sedan, hade jag grova problem med detta (speglarnaspeglarna), som fortfarande spökar.
Men tyst om det nu.
Jag påpekade förut att skilsmässobarn inte vill göra folk ledsna eller arga, att inte få dem att uppleva något negativt, så att säga.
Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag skulle nog kunna finna detta i andra skilsmässobarns betende med.
Jag är ju ett såkallat "Föralltid-skilsmässobarn", d.v.s, jag har inga minnen av att mina föräldrar någonsin varit tillsammans. Jag vet inte om det är den exakta termen, men jag använder den.
Jag tänker inte dra upp den långa debatten om vad som är värst, att se sina föräldrar skiljas, eller alltid ha levt på två ställen.
Jag iallafall, har en stor spärr, som hindrar mig från att göra folk på något sett negativt berörda.
och jag kan ärligt säga, jag VILL INTE göra folk arga, ledsna. Jag vill att folk ska vara glada, glada med mig och glada med sin värld. Det finns för mycket ruskighter ändå.
Detta är ett betende som jag har svårare att förstå att folk vill att jag ska ändra på.
Varför ska jag lägga mina bekymmer på dem, kära läsare? Vad har de alls för nöje av att jag lägger mina sorger på dem och därav gör dem dystra?
De har nog med problem ändå.
Jag har sett min mamma ledsen så många gånger, av alla bråk, det sista jag vill göra, är att göra henne ledsen.
Ingen ska få behöva vara det.
Allra minst för att jag gör dem det.
Varför skriver jag om detta? Kanske hjälder det mig med kuratorn. Kanske hjälper det med mig själv.
Jag vill bara sätta mina tankar någonstans, för annars blir det bara så outhärdligt.
Och om jag nu skulle avsluta mig själv, vill jag ha detta nedskrivet, så blir det enklare för människor att förstå.
Eller åtminstone, att de vet vem jag var.
Jag vill inte bli bortglömd.
Eftersom jag är så svag för musikaler, låt oss avsluat med snits.
Find glory
Beyond the cheap colored lights
~
Before the sun sets
Glory - on another empty life
Time flies - time dies
~
Time flies
And then - no need to endure anymore
Time dies
- One Song Glory, RENT
no, no, no
Kattungarna skrek i mitt huvud och de stirrade på mig med sin blåa ögon, och det gör ont.
Titta inte på mig, snälla ungar, i en annan verklighet dog ni trots allt.
Jag fick veta att jag och D skulle till Kuratorn samma dag. Fast D en timme efter mig. Jag tyckte inte om att hon klargörde att "Yvonne" i mitt häfte stod för kuratorn, but the secret is out.
jag har tid kl 13:00 och hon 14:00
Plötsligt känner jag mig så ratad. En timme? Vad sen? Sätt på mig en tvångsskjorta och sätt mig på BUP.
Jag vill, jag vill inte, jag vill, jag vill inte.
Nu vet jag! Nu fan, kära läsare, jag håller på att få en attack till! Det är därför natten är så rastlös!
Jomenvisst. Hoppas att den...inte blir offentlig den här gången.
Med tanke på mina minnen om kattungarna så fruktar jag det värsta.
Men, det skulle kunna förklara varför marorna har ridit mig hårt nu. De kommer få upplopp i en attack snart, sen lägger sig det för ett tag. Åh nej.
Jag kan inte påstå att jag gillar attackerna, men tystnaden de lämnar bakom sig är bra. Jag får några dagars tidsfrist innan marorna kommer.
Någon dag ska jag ta mig tid atta skriva ner alla, så att jag kan berätta om dem för er och för mig själv, läsare.
Jag tror att jag kanske överlistar dem också.
När jag skriver maror, så menar jag de som andra kallar "demoner". Men jag är ingen Berny, jag har haft alldeles för många samtal om bögdemoner med min Carro för att jag ska kunna koppla dem till något annat än varelser med vingar och hög libido.
Maror däremot...vet ni vad nattmaran är?
Det är en kvinna som "rider" sina offer om natten och ger dem mardrömmar. Offret vaknar oftast svag och inte alls utsövd efter att maran besökt honom om natten.
Rider är ett bra ord, ifall man inte tänker på det i en sexuell bemärkelse. För det är just vad mina maror gör.
the night suxxor
Jag kan bara kommentera mitt förra inlägg med en sak:
Jag mår aldrig riktigt bra om natten.
Om vi ser det psykologiskt tror jag, att jag blivit betingad (d.v.s jag kopplar ihop den med något dåligt) med jobbiga saker som sker om natten.
Jag finner det som en förklaring, annars så bor det någon slags mörkerdemoner i mitt rum.
...
noo, no happy endingz.
Om natten kommer mina mörka tankar.
Gör det så för er också?
Jag kan inte hålla dem borta, det är som att det aldrig ska bli dag, och då ansätter de mig.
Jag existerar bara här i det här svarta rummet.
Kära läsare, jag vill hem. Jag vill hem till havet på själlands odde, där jag kan gömma mig i sandbankarna och äta kiersbaer=körsbär. Jag ville kunna kasta mig i havet och se ifall vandenmannen=maneterna tar mig.
Sen ska jag sitta och dricka chokladmjölk och sova på stranden. För alltid, för alltid.
Jag ska åka in till Köpenhamn och gå på Tivoli, gå på Bon-Bon land.
För allt det här är mitt, det är min barndom och det hade jag långt innan allt annat började.
Morfar jag saknar dig ibland.
När min morfar dog (han var dansk) så började jag plötsligt tappa vissa svenska ord och översätta dem till danska. Jag tror min hjärna slog över på något sätt.
Min hjärna är ett sådant osäkert ställe. Jag kan aldrig känna mig säker med den.
Den gjorde mina armar fula, den gjorde mig fet. Gud, ikväll kära läsare så rider en mara mig, och mitt hjärta värker. Det gör mig mest rädd att det blir sådana verkliga fysiska smärtor av det, för då blir det allt så verkligt, och inte bara en fantasi jag ser.
Men på ett sätt är jag glad för verklighetsbeviset.
Läsare, det är så svårt att orka. Varje gång någon inte kanske orkar vara glad i min närvaro börjar jag undra om jag gjort något fel. Skulden tycks alltid vara min.
Kanske kan jag omlära mig detta, men...vad om jag inte kan?
Låt julen gå en sista gång.
Må jag sen hamna i helvets cirkel för självmördare, eller i det mörka Limbo där galenskapen verkligen kan fest a loss. Eller låt bara allt bli tyst.
Vill jag verkligen...försvinna?
Jag är hemskt självisk kära läsare. Mina vänner har så mycket mer att fruka, men jag är den ända som blottar mig och visar mig svag såhär. Men jag har inte deras styrka.
Jag orkar inte gå vidare i detta skuldbelagda liv. Jag tar med mig alla fel och all skuld neråt, då kan mina käresta bli fria. Då kan min mamma bli fri från den fotboja som är jag och mina vänner...
Vart jag än hamnar, så kommer det nog aldrig vara på de där tomma strönderna jag drömmer om.
Vad finns det för bevis på att himmlen finns?
Gud, jag vill inte dö, men det gör så förbannat ont att leva med.
Har du inget mittimellan?
jag vill inte lämna alla de jag älskar
Mah Hiro, mah Hiro whatz have they d0ne t00 youh?
Jag blir så förbannad! Kära läsare, jag är ett STORT heroes fan, alla vet det nu, och som slasher så slashar jag:
Hando
Mylar/Sylinder
Bara slasherfans fattar de där förkortningarna, så därför använder jag dem.
Fråga om ni funderar.
Nu är det så, att jag följer säsong 2 med hjäp av teh webziz. Och jag är förbannad.
VARFÖR SUGER SÄSONG 2 så HÅRT?
Peter tar all tid, och om jag hatade honom förut, så hatar jag honom ännu mer nu.
Tänk er en karaktär som ständigt är deprimerad, skjuter bort hela sin familj och vänner bara för att vilja ha dem nära igen, och blir helt förbannad när de inte bryr sig om honom.
Han är en favorit för att han är "SötochSexig". Tyvärr också "FjortisPersonlighet".
Han orsakar bara problem och kan INTE lägga ihop två och två. "Jag kopierar människors förmågor, lolz, ska jag hålla mig undan den, nu när jag vet att jag inte kan kontrollera dem? Nah. Jag går och skäller ut min bror för att han lämnade mig ifred som jag sa åt honom."
Kära läsare, han är också ett hot alla mina favoritkaraktärer, eftersom han kan kopiera förmågor, så kan författarna av showen döda karaktärer som han träffat, för då behövs de inte längre för sina förmågors skull.
Mitt andra hatobjekt är en kvinna vid namn Niki. Karaktären är bra, men jag hatar skådespelerskan.
Hon spelar en ensamstående mamma, som har problem med delad personlighet.
Men av någon anledning ska varje scen hon är med i göras sexig? Hon framstår som en pedofil när hon gör en scen där hon egentligen ska vara "mammig".
Exempel: Hon och sin Son sitter vid ett frukostbord och pratar. Hon slickar av jordnötssmörknviven mitt i diskussionen på ett väldigt...."Mmmm...orgasm" sätt.
Du spelar ensamstående mamma, inte hjärntvättad bimborobot Stepford fru!
Heroes har tappat sitt sting. Säsong 2 så verkar alla karaktärer förlora halva sina hjärnor, och dumma historier skrivs. Min favorit karaktär reduceras till Comic Relief, och den jävla Peter (jobbigare och dummare än förut) tar över hans screentime.
Jag är inte ensam om att tycka detta.
http://likeahobbit.livejournal.com/215852.html#cutid1
http://likeahobbit.livejournal.com/215408.html#cutid1
http://likeahobbit.livejournal.com/214099.html#cutid1
http://likeahobbit.livejournal.com/211252.html#cutid1
http://likeahobbit.livejournal.com/209728.html#cutid1
http://likeahobbit.livejournal.com/208163.html
http://pretentioustfu.livejournal.com/42887.html#cutid1
*ARG*
small goo-bye reedy thingies/ kitties screaming
För några månader sen rispade jag in orden "FETTO" och "FETT" i mina armar.
Jag säger rispade, för jag använde varken kniven eller bladen. Bara en bit vass metalltråd.
De orden syns fortfarande.
Ibland undrar jag om jag är den ända som ser dom? Eller om de är spökhägringar framför min blick?
Jag har två ärr på axeln också som jag undrar ifall de exisisterar. Jag ser dem, men...ingen annan.
Ikväll är allt så substanslöst, jag skrattar medan jag hittade den slöa kniven, jag skrattade med lungorna och kände gråten i ögonen.
Jag kan inte sluta tänka på kattungarna.
När jag var runt...12-13-14år? Så fick vår katt Alice en väldans massa kattungar. Tre kullar tror jag att det var.
Hemskt söta saker, är det något jag älskar så är det kattungar.
Jag gav dem namn fast Stefan inte tyckte om det. Jag kunde inte låta bli, jag såg sådana personligheter i dem och de krävde namn.
Åh, de var så vackra, mjaude när man pratade med dem, tultade irvigt fram över kakelgolvet och sov i min strumplåda. Alice la dem där en gång.
Jag älskade dem alla, Baloo, Mini-Alice, Tiger, Fläcken...och vad de alla gavs för namn av mig. De var så oskyldiga varelser, ville dig inget ont, utan bara nafsa lite i dina strumpor, kära läsare.
Den sista kullen hade vi lite problem med att få iväg alla. Alla vi kände hade ju en katt nu.
Stefan föreslog att vi skulle gasa ihjäl dem. Han sa till mig att man sätter igång bilen och hållder dem framför det pulserande avgasröret så andas de in den förbrända koldioxiden, så kan de inte andas, för det är inte luft i det där helvetesröken som bilar sprutar ut.
Host-Hack-ett oskyldigt liv är borta.
Gasa ihjäl en kattunge.
En levande kattunge.
""MAMMA! MAMMA! JAG KAN INTE ANDAS MAMMA! MAAAAAMMA! VARFÖR BLIR VÄRLDEN SÅ MÖRK?! MAMMA HJÄLP MIG! JAG KAN INTE ANDAS MAMMA! MAMMA! MAMMA VART ÄR DU? MAMMA, JAG KAN INTE ANDAS! INTE ANDAS! MAMMA JAG ÄLSKAR DIG; ÅH MAMMA; VÄRLDEN ÄR SÅ SMÄRTA, HJÄLP! MAMMA MIN MAMMA...mammamammamammamammamammamammaåhdetblirsåmörktmammmamammadetgörontiminalungormammahjälp
mamma...mamma jagkanintesemammaåhdetgörsåoooooooontmammamammaaaaa....!"
...!
En död kattunge.
Mina små ungar som jag sett kravla runt och öppna sina ögon och finner världen så underbar för att de kan leka, äta, sova och bli älskade.
Den lilla svarta med de stora blåa ögon ska hon dö?
Baloo med sin runda mage, ska han dö?
Tiger, som skuttar och spritter av ren livsneregi ska han dö?
Mamma?
Som tur var så fick vi iväg alla kattungarna.
Jag försöker intala mig själv än idag att Stefan skämtade med avgasröret.
Men han gjorde inte det.
Jag minns allvaret i hans röst.
Jag kan aldrig glömma bilderna jag fick i huvudet av döende kattungar som hålls vid avgasröret av en leende Stefan. Det är bara fantasi säger ni, men jag minns dem.
Jag gråter varje gång.
Jag försöker inte tänka på det, men det finns alltid där, skriken av mina små ungar som aldrig fick leva.
I en annan verklighet så dog de på riktigt.
Och jag hör dem.
Jag SER dem
Åh Gud, jag ser dem, jag kommer alltid att se dem. Maaaaammaaaaaa.....
Scusi world is you O.K?
Och ja, nu tänker ni, "Shit vad är det för fel på den jävla människan, kan hon inte skriva normala, icke-deppresiva saker?"
Jag vet inte, men jag funderar väl för mycket på detta.
Men tillbaka till solen.
När jag var liten trodde jag det innebar att människorna skulle gå omkring på gatan när plötsligt ett starkt sken och en helvetisk värme plötsligt skulle inträffa.
Asfalten skulle bubbla och blodet i människorna koka, och ögonen sprängas i sina hålor.
Saker skulle plötsligt fatta eld och gråtande barn skulle krypa ihop hos sina föräldrar.
...
Och ingen skulle sparas!
...
Har ni sett bilder ifrån när atombomben släpptes? Det är svart-vita fotografier.
På en bild är det en foto av en mörk trottoar med en mörk fläck på.
En fläck, precis som om någon hällt ut en saftkaraff där.
Fast i svart vitt förstås.
Det är inte saft. Det är en människa. Som har smält till en fläck. Inte ens ben att markera vem hon en gång var, och vi kommer aldrig att veta det, för vad kan en fläck tala om för dig?
Tänk dig en gata med massviss av fläckar. Ingen vet vem dessa var. Hur ska man kunna ta reda på det?
Det är som att en del av deras skuggor bränts ner i asfalten.
De smälte.