Zoftis

Jag förstår det inte.
För en timme sedan hade jag ett sådant stort krav av passiv rökning. Jag ville känna den där hackiga svärtan smyga sig ner i mina lungor och göra dem torra.
Jag vill inte ha en cigg, jag ville bara ha den kryddiga röken (men jag betackar mig för mentolrök).
Nog för att jag gärna utsätter mig för passiv rökning, men jag har aldrig krävt det förut.
Jag kunde känna smaken i halsen.

Lustigt nog var det nästan så nära att jag stal min pappas cigg för att tända en, för att på sätt få dem att avge en massa rök.
Strange, är ordet för i dag.

Jag har mitt lilla projekt, att utsätta mig för sådant som moderna forskare anser som ger cancer, typ Coca Cola, rökning (inte chips, för mycket fett). o.s.v.
Det är min lilla kampanj att motbevisa dem. Dessutom gillar jag cigarettrök. Min pappa rökte när jag var liten, det är nåpot jag vuxit upp med.
Cigarettrök och doften av garage. Jag skulle kunna sova i vårt garage, om jag fick ligga där och dra in doften.
Jag tar alltid så djupa andetag som möjligt när jag är därinne.

Detta låter helt sinnessjukt men det är det som gör oss till individer och inte massa.

---

Jag har funderat lite.
Eller ganska mycket, om sanningen ska fram.

Varför överger jag min väg, min väg om att vara annorlunda, min väg till att bli en rolig flummig komiker/politiker eller teaterlärare?
En del av mig vill uppnå detta, en annan skriker: DET KAN DU INTE!
En gång i tiden hade jag inte den inställningen, för då var jag fri. Jag och Anki skolkade, sjöng Nationalsången på högsta nivå i Gamla Stan för tursietnas skull, och jag kunde beställa in vaniljglass på Hard Rock Café utan att behöva oroa mig över fett eller pengar.
Jag försöker minnas vad som hände därimellan.

Jag har inte kvar det, men jag minns att jag fick ett brev i mitt skåp i någongång i 8-9:an när jag kom med en dödskalle scarf runt huvudet och i min svarta läderväst.
Brevet var bara höjden av ironi, de hånade mig den annorlunda, sa att jag borde börja sminka mig och att min scarf var såååå snygg.
Men sådan shit tar inte jag, så jag tror inte det påverkade mig så mycket. Sjöbergska, skolan där jag fick brevet godtog inte annorlunda människor, så jag blev ännu mer annorlunda.
Dessutom hjälpte teatern mig att hitta lite galenskap på vägen.
Ack Sjöbergska....konstigare skola får man leta efter.

Men när kom marorna? Jag tror, och nu kära läsare, jag är nästan säker på det, att vi annorlunda tar inte åt oss vad främmande människor, den grå massan, de "normala" säger till oss, det gör oss starkare.
Jag vill inte vara som de (för mig) främmande människorna! Jag vill inte vara som dem! Jag vill inte vara som alla andra!

Jag vill bara bli fri från maror och mina egna onda tankar.

Men vi anorlunda, vi bryr oss om vad de som står nära oss säger. Vi är inte vanliga tonåringar som hatar våra föräldrar, utan vi kan älska dem.
Kanske svider det då när de säger saker till oss.

Min pappa har upprepade gånger sagt till mig under min uppväxt:
"Ät sallad, inte hamburgare när du är borta"
"Inget godis"
"Inget McDonalds nu"
Och dessa eviga försök med att få mig att börja på sport! Jag kan enkelt säga, att jag är inte gjord för sport.
Eller, vem vet? Kanske, men jag intalat mig det, och tror man så, så blir det så.
Vad intalar ni er att ni inte kan?

Min pappa vill bara mitt bästa, och kanske skulle hans budskap varit bättre om jag kunnat ta dem på rätt sätt.
Problemet är att jag kan inte påpeka att folk gör mig arga, för då skulle de bli arga eller ledsna själva ifall jag sa det, och jag vill inte göra folk arga eller ledsna. Detta tror jag är vanligt i skilsmässobarnsfall, men vi återkommer till det.

En sommar, p.g.a av en jävla värme, förlorade jag flera kilo. Jag är hemskt dålig på att hantera värme, så jag ligger i en stor hög och orkar inte äta. Dessutom var vi utomlands, så jag kunde bara roa mig genom att vara ute och gå.
Min pappa var snabb på att kommentera denna viktminskning och prisa mig, och att nå upp till sin förälders förväntningar och få glädje (i psykologins termer: positiv förstärkning) för detta var som en dröm slagit in för mig, pappa var nöjd med mig!
Nu när jag ser tillbaka på det, så var jag sällan så glad när pappa sa att han sett mig gå ner i vikt och sällan så ledsen som när jag ringde honom från en semster i Venedig och talade entuastiskt om hur chokladen fanns överallt i Italien och fick ett sarkastiskt "Då är det bara att ställa sig på vågen när du kommer hem" tillbaka.

Varför tar jag (och säkert andra flickor) åt sig så av detta?
Dels får vi ju så mycket beröm när vi väl blir smalare, och i mitt fall (som jag säkert delar med andra) så har jag en extremt tunn lillebror.
Det är ett problem med att han är så tunn. Han är läskigt mager.
Kristoffer och jag var båda i känsliga åldrar när vi växte upp tillsammans. Och för mig, att se sin pappa ställa fram grön mjölk åt mig (mig, som fått betonat att inte äta för mycket godis) och röd mjölk åt min lillebror (som oftast har blivit tillsagd att han är smal, vilket är mitt mål) var som ett slag i ansikte.
Pappa tycker att jag är fet (vilket översätts misllyckad) och min lillebror smal (Vilket översätts lyckad).
Min pappa menade nog inte alls detta, hur skulle han kunna veta, men nu har det allafall blivit en del av mina problem.

Faktum är att för ett år sedan, hade jag grova problem med detta (speglarnaspeglarna), som fortfarande spökar.
Men tyst om det nu.

Jag påpekade förut att skilsmässobarn inte vill göra folk ledsna eller arga, att inte få dem att uppleva något negativt, så att säga.
Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag skulle nog kunna finna detta i andra skilsmässobarns betende med.
Jag är ju ett såkallat "Föralltid-skilsmässobarn", d.v.s, jag har inga minnen av att mina föräldrar någonsin varit tillsammans. Jag vet inte om det är den exakta termen, men jag använder den.
Jag tänker inte dra upp den långa debatten om vad som är värst, att se sina föräldrar skiljas, eller alltid ha levt på två ställen.

Jag iallafall, har en stor spärr, som hindrar mig från att göra folk på något sett negativt berörda.
och jag kan ärligt säga, jag VILL INTE göra folk arga, ledsna. Jag vill att folk ska vara glada, glada med mig och glada med sin värld. Det finns för mycket ruskighter ändå.
Detta är ett betende som jag har svårare att förstå att folk vill att jag ska ändra på.
Varför ska jag lägga mina bekymmer på dem, kära läsare? Vad har de alls för nöje av att jag lägger mina sorger på dem och därav gör dem dystra?
De har nog med problem ändå.

Jag har sett min mamma ledsen så många gånger, av alla bråk, det sista jag vill göra, är att göra henne ledsen.
Ingen ska få behöva vara det.

Allra minst för att jag gör dem det.

---

Varför skriver jag om detta? Kanske hjälder det mig med kuratorn. Kanske hjälper det med mig själv.
Jag vill bara sätta mina tankar någonstans, för annars blir det bara så outhärdligt.

Och om jag nu skulle avsluta mig själv, vill jag ha detta nedskrivet, så blir det enklare för människor att förstå.
Eller åtminstone, att de vet vem jag var.
Jag vill inte bli bortglömd.

Eftersom jag är så svag för musikaler, låt oss avsluat med snits.


Find glory
Beyond the cheap colored lights

~

Before the sun sets
Glory - on another empty life
Time flies - time dies

~

Time flies
And then - no need to endure anymore
Time dies

- One Song Glory, RENT