noo, no happy endingz.
Om natten kommer mina mörka tankar.
Gör det så för er också?
Jag kan inte hålla dem borta, det är som att det aldrig ska bli dag, och då ansätter de mig.
Jag existerar bara här i det här svarta rummet.
Kära läsare, jag vill hem. Jag vill hem till havet på själlands odde, där jag kan gömma mig i sandbankarna och äta kiersbaer=körsbär. Jag ville kunna kasta mig i havet och se ifall vandenmannen=maneterna tar mig.
Sen ska jag sitta och dricka chokladmjölk och sova på stranden. För alltid, för alltid.
Jag ska åka in till Köpenhamn och gå på Tivoli, gå på Bon-Bon land.
För allt det här är mitt, det är min barndom och det hade jag långt innan allt annat började.
Morfar jag saknar dig ibland.
När min morfar dog (han var dansk) så började jag plötsligt tappa vissa svenska ord och översätta dem till danska. Jag tror min hjärna slog över på något sätt.
Min hjärna är ett sådant osäkert ställe. Jag kan aldrig känna mig säker med den.
Den gjorde mina armar fula, den gjorde mig fet. Gud, ikväll kära läsare så rider en mara mig, och mitt hjärta värker. Det gör mig mest rädd att det blir sådana verkliga fysiska smärtor av det, för då blir det allt så verkligt, och inte bara en fantasi jag ser.
Men på ett sätt är jag glad för verklighetsbeviset.
Läsare, det är så svårt att orka. Varje gång någon inte kanske orkar vara glad i min närvaro börjar jag undra om jag gjort något fel. Skulden tycks alltid vara min.
Kanske kan jag omlära mig detta, men...vad om jag inte kan?
Låt julen gå en sista gång.
Må jag sen hamna i helvets cirkel för självmördare, eller i det mörka Limbo där galenskapen verkligen kan fest a loss. Eller låt bara allt bli tyst.
Vill jag verkligen...försvinna?
Jag är hemskt självisk kära läsare. Mina vänner har så mycket mer att fruka, men jag är den ända som blottar mig och visar mig svag såhär. Men jag har inte deras styrka.
Jag orkar inte gå vidare i detta skuldbelagda liv. Jag tar med mig alla fel och all skuld neråt, då kan mina käresta bli fria. Då kan min mamma bli fri från den fotboja som är jag och mina vänner...
Vart jag än hamnar, så kommer det nog aldrig vara på de där tomma strönderna jag drömmer om.
Vad finns det för bevis på att himmlen finns?
Gud, jag vill inte dö, men det gör så förbannat ont att leva med.
Har du inget mittimellan?
jag vill inte lämna alla de jag älskar
Sandy dear. Det du måste inse är att DU ÄR EN STÖRRE BÖRDA DÖD ÄN LEVANDE.
Om du har interna problem, okej. That's a different problem som måste lösas på ett annat sätt. Men för alla oss andra, jag menar A L L A, är du större börda som död än du är vid liv.
In fact, du är ganska bra på att vara vid liv. Och att vara där för andra, få folk att skratta och vara glada.
Jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Jag är ganska dålig på det här.
Bara, typ, att om du tar livet av dig så måste jag gräva upp ditt lik, återuppväcka dig och döda dig med mina bara händer.
Just so you know.
Ja, det är klart de kommer på natten. Det är i mörkret de trivs, gror & frodas och tar över.
Och jag skulle gladeligen placera dig i det land du helst vill vara i. Jag skulle bygga höga murar för att skydda dig mot allt ont & mörkt. MEN kommer inget in så kommer ju heller inte du ut, och jag tänker va så självsik att säga att jag behöver dig, vill ha dig på rätt sida muren. Med mig, hos oss.
Och Sandra det är dessa nattankar jag vill slå ur huvet på dig, för det är så frustrerande att läsa. Det är frustrerande att du tar mina ord ifrån mig.
Och jag kan inte säga annat än läs vad jessica skriver, läsläsläs.
Och om det är sant att du inte vill lämna de du älskar,
so dont.
Jag har sånna tankar jag med, jag tycker vi ska utrota dem tillsamans
