small goo-bye reedy thingies/ kitties screaming
För några månader sen rispade jag in orden "FETTO" och "FETT" i mina armar.
Jag säger rispade, för jag använde varken kniven eller bladen. Bara en bit vass metalltråd.
De orden syns fortfarande.
Ibland undrar jag om jag är den ända som ser dom? Eller om de är spökhägringar framför min blick?
Jag har två ärr på axeln också som jag undrar ifall de exisisterar. Jag ser dem, men...ingen annan.
Ikväll är allt så substanslöst, jag skrattar medan jag hittade den slöa kniven, jag skrattade med lungorna och kände gråten i ögonen.
Jag kan inte sluta tänka på kattungarna.
När jag var runt...12-13-14år? Så fick vår katt Alice en väldans massa kattungar. Tre kullar tror jag att det var.
Hemskt söta saker, är det något jag älskar så är det kattungar.
Jag gav dem namn fast Stefan inte tyckte om det. Jag kunde inte låta bli, jag såg sådana personligheter i dem och de krävde namn.
Åh, de var så vackra, mjaude när man pratade med dem, tultade irvigt fram över kakelgolvet och sov i min strumplåda. Alice la dem där en gång.
Jag älskade dem alla, Baloo, Mini-Alice, Tiger, Fläcken...och vad de alla gavs för namn av mig. De var så oskyldiga varelser, ville dig inget ont, utan bara nafsa lite i dina strumpor, kära läsare.
Den sista kullen hade vi lite problem med att få iväg alla. Alla vi kände hade ju en katt nu.
Stefan föreslog att vi skulle gasa ihjäl dem. Han sa till mig att man sätter igång bilen och hållder dem framför det pulserande avgasröret så andas de in den förbrända koldioxiden, så kan de inte andas, för det är inte luft i det där helvetesröken som bilar sprutar ut.
Host-Hack-ett oskyldigt liv är borta.
Gasa ihjäl en kattunge.
En levande kattunge.
""MAMMA! MAMMA! JAG KAN INTE ANDAS MAMMA! MAAAAAMMA! VARFÖR BLIR VÄRLDEN SÅ MÖRK?! MAMMA HJÄLP MIG! JAG KAN INTE ANDAS MAMMA! MAMMA! MAMMA VART ÄR DU? MAMMA, JAG KAN INTE ANDAS! INTE ANDAS! MAMMA JAG ÄLSKAR DIG; ÅH MAMMA; VÄRLDEN ÄR SÅ SMÄRTA, HJÄLP! MAMMA MIN MAMMA...mammamammamammamammamammamammaåhdetblirsåmörktmammmamammadetgörontiminalungormammahjälp
mamma...mamma jagkanintesemammaåhdetgörsåoooooooontmammamammaaaaa....!"
...!
En död kattunge.
Mina små ungar som jag sett kravla runt och öppna sina ögon och finner världen så underbar för att de kan leka, äta, sova och bli älskade.
Den lilla svarta med de stora blåa ögon ska hon dö?
Baloo med sin runda mage, ska han dö?
Tiger, som skuttar och spritter av ren livsneregi ska han dö?
Mamma?
Som tur var så fick vi iväg alla kattungarna.
Jag försöker intala mig själv än idag att Stefan skämtade med avgasröret.
Men han gjorde inte det.
Jag minns allvaret i hans röst.
Jag kan aldrig glömma bilderna jag fick i huvudet av döende kattungar som hålls vid avgasröret av en leende Stefan. Det är bara fantasi säger ni, men jag minns dem.
Jag gråter varje gång.
Jag försöker inte tänka på det, men det finns alltid där, skriken av mina små ungar som aldrig fick leva.
I en annan verklighet så dog de på riktigt.
Och jag hör dem.
Jag SER dem
Åh Gud, jag ser dem, jag kommer alltid att se dem. Maaaaammaaaaaa.....
Kommentarer
Postat av: Steffi
Jag känner igen mig i beskrivningarna av dina ärr, och
[citerar] "Ikväll är allt så substanslöst, jag skrattar medan jag hittade den slöa kniven, jag skrattade med lungorna och kände gråten i ögonen. "
Jag önskar jag kunde göra så du mår bättre :/
(hehe gud vad irriterad jag kan bli när folk säger så till mig...)
Trackback