Läser enbart jag själv mina ord?
Sådana med sjukt stor vänlista som Lisa och Miakela.
Men, my heart will go on and skit.
Orka ge hänsyn.
Så hur har veckan varit?
Jag tror aldrig mitt humör har pendlat som det gjort nu. Förut ville jag drukna i simbassängen i går var jag glad och idag var jag bittert glad och nu vill jag kräkas.
Jo jag vill.
Jag har börjat banta hårdare nu. Jag ska ner till Coop och köpa vaniljte, för något ska jag kunna unna mig.
Och kanske kan jag låtsas att det smkar, kanske,kanske!
Jag har köpt fina matsaker som inte är fettiga att äta, men jag har skrivit vikter på dem.
När jag väger detta får jag ta det. så mycket, det O.S.V
det känns som jag förlorat mig själv någon gång på vägen.
Jag hoppades att vikariepoolen skulle ringa, men inte ännu. Så jag passar på att simma lite idag och söka jobb.
Jag vill ha jobb, jag vill inte vara en latmask. SItta hemma på ett brett arsle.
det är kallt.
"Och när du gått din väg, vänd dig inte om. Det finns ingen väg tillbaka vartifrån du kom."
Jag ska bli vacker. Jag vägrar att väga 80kg igen.
jag ska inte tortera mig själv genom att väga mig varje dag, men jag har hittat en motivering.
"Och när du gått din väg, vänd dig inte om. Det finns ingen väg tillbaka vartifrån du kom."
Detta ska få mig att leva vidare.
Ingen ska känna igen mig. Jag ska komma tillbaka med solen i ryggen så att alla måste kisa.
Here yeh, here yeh!
Jag tänker dra mig tillbaka från internet lite. Den tiden som kommer nu så ska jag dedikera all min tid till att bli av med de 15kg som jag har fått framlagt för mig för att jag ska vli "normal".
De enda gångerna jag tänker använda datan på dagen är när jag arbetar på min novellsamling och kolla mailen.
Sen så ska jag svettas.
Detta kanske verkar radikalt, men jag har ofta lärt mig att det radikala funkar bäst på mig.
Jag kan fortfarande träffa er, såklart inget kan hindra mig från det, men jag kan inte gå ut, eftersom alkohol inte är någon smalboost precis.
Jag kommer tillåta mig själv att logga in på msn,ladda upp bilder m.m på fredags och lördagskvällar, men that's it!
Detta kommer pågå tills jag är nere på min idelavikt.
Jag sa till mih själv att det var antingen detta eller hoppa utför en bro.
Och gissa. Jag väljer att leva! :D
Det meningslösa som är människan.
Vad för syfte uppfyller hon? Hon lever och dör, lever och dör, lever och dör.
Jag döpte min tigertatuering till Amadeus. Vad för? Vem roar jag i slutändan av att döpa en tatuering? Jag dör och när solen slukar jorden och människosläktet förintas, vad har jag då döpt den för?
Allting går i cirklar. Vi krigar, inser dess dumhet, slutar men börjar ändå kriga igen. För vem krigar vi? Vi hittar på religionsfigurer vi mördar för vår lilla pyttiga mänskliga stolthet.
Vad har stolthet att göra med det stora hela?
Du kan ha din stolthet men förr eller senare så kommer allting ändå slukas.
Universum bryr sig inte om stolthet. Universum bryr sig inte om jorden.
Universum bryr sig inte om människorna.
Vad bantar jag för? Kilo mer eller kilo mindre i universum.
Jag ser mig själv på en säng med flimrande ögon och en pistol till huvudet medan jag sjunger på min Requiem.
Klick. Hjärna över hela överkastet. Ingen kommer att tvätta det. Det kommer kastas bort.
Brännas och aldrig bli.
Som om det spelade någon roll i första taget.
Kärlek. Människorna suger i sig det, kräver det, letar ständigt efter. Vad letar de för?
Universum rullar på även om ingen svarar på din annons i DN. Universum är kallt och förevigt och aldrig döende. Du får din skilsmässa och dör och ingenting du någonsin åstadkommit i livet kommer ha spelat någon roll i det stora hela.
Vad är det stora hela? De hoppfulla och blinda kallar det himlen, nirvana, m.m.
Saker som människan har skapat sig till tröst för att tro att hennes lidande ska spela någon roll.
Stjärnor dör hela tiden i det oändliga universum. Vår sol är en stjärna och kommer att ta del i den kedjan. Och när hon väl äter upp sig och alla planeter i närheten... vem bryr sig då om Albert Einstein relativitets teori? Vem bryr sig om att Bush regering aldrig kommer bry sig om något annat än sig själva? Vem bryr sig om karikatyrerna i Jyllands-Posten?
Jorden kommer aldrig att ha funnits.
Människan och hennes skapelser äro meningslösa.
Oh Smärta, ditt namn är Gud.
Vi är smärtans varelser.
Vi dyrkar den. Vi undviker den. Oh ja... vi försöker undvika den. Må den vara skuld i våra små erbarmliga hjärnor så mår vi lika illa av det som om någon hade spikat i vår hand.
Det är någonting vi INTE VILL HA.
Livet går ut på att undvika smärta. Om du är rik har du lyckats undfly skammens smärta att vara fattig, har du familj och kärlek har du lyckats undvika ensamhetens smärta.
Allt du gör är en ända flykt från allting som kan göra dig illa på ett eller annat sätt.
Du kan till och med sätta alla dina vänner på dammig hylla för att undvika smärtan. Oh ja, vi har alla haft en vän som plötsligt försvunnit ur våra liv. En människa som distanserar sig för att kanske, kanske, så bestämmer du dig göra någonting en dag som skulle orsaka henne smärta. Och det vill inte hon uppleva.
Så långt kan människan gå att hon undviker och fryser bort sina likar för att undkomma.
Ända sen jag fick förklarat för mig i psykologiklassen att människan är en egoistisk varelse har jag bara sett bevis på det. Trots att du kanske ger pengar till de fattiga så har du just så som den där femman ramlar ur din hand lyckats ge dig själv ett gott samvete.
Tröstar du sin kompis för att denne har blivit dumpad ger du dig själv känslan att "tur att det inte är jag". Du ser smärtan men du slipper uppleva den.
Maybe self-improvement isn't the answer.
Maybe self-destruction is the answer.
- Fight Club
Men hur ska jag förstöra mig själv? Till och med när jag stoppar en kniv i mitt kött och drar så flyr jag från min själsliga smärta till något mer fysiskt, något mer lätthanterligt.
Människan har smärtan som gud. Vad annars kan man kalla något som vi gör allt för att slippa undan? Det är en skräckens gud, det är Kali, dödsgudinnan som står med fötterna i döskallar och låter det regna blod.
Vi fruktar smärta och död.
Allting kan kopplas till smärta, vår egentliga gud. Vi tackar när vi slipper undan den (dess vrede) och vi är förbannar och gråter när den slår ner på oss.
Oh hell du smärta!
Vet du vad jag vill?
Jag har varit trött bara. Jag och mamma gjorde en detox diet och hela min kraft gick till att gå omkring, laga mat och leva.
Men det funkade, jag gick ner i vikt.
Och hjälp mig någon, jag tror jag fastnade. Det är som ett rus att se sifforna på vågen trappa ner,ner,ner.
Min hjärna överöser mig med små glada känslokemikalier som får mig att känna att jag åstadkommit något riktigt viktigt.
För att inte vågen ska tala om hur mycket vatten jag förlorar snarare än fett så dricker jag vansinnigt mycket vatten. Och tydligen kan man dricka FÖR mycket, jag börjar nästan klökas ibland när tungan känner igen dess substans.
Rätt vidrigt hur ens kropp kan hålla på.
Men jag svär, att de kilon som ska försvinna,ska försvinna! Min vördade moder har till och med lovat att vi ska göra detoxdieten igen inom en snar framtid. Undertiden ska jag banta på mitt eget lilla sätt.
Problemet med mig är att jag vill ha allting nu. Jag vill se reslutat nu, allting ska vara fint och nerbantat nu.
Men jag håller på att lära mig att vissa saker måste man kämpa för, bita och fräsa och flåsa, i detta fall.
En annan sak som bekymmrar mig är att min hjärna funkar åt andra hållet med. Ser den viktökning så är det skuldåpeppring vilket leder till deppression vilket leder till tröstätande vilket leder till ännu mer viktökning.
Onda cirklar finns det gott om.
Nåja, jag öeverlever. Jag har kul utan mat, så mycket är säkert.
I lördags spelade jag in film med Dorothea och Anneli. Tiden flyger förbi.
Vi hadde kul, precis så kul och trevligt som vi hadde förut. Att svära åt att katten inte samarbetar med oss, att undra hur kameravinkeln ska sättas, brainstorma idéer för kommade filmer.
Jag tror vi mår bäst när vi jobbar med sådant vi trivs med (kanske när vi super också.)
På söndagen var det stora hälsodagen. Jag simmade med Anneli och jag måste säga det, det är mycket roligare att ha någon att prata med när man simmar. Längderna bara försvinner utan att man kan räkna dem.
Jag har köpt månadskort nu som om någon vill följa med och simma i Järfälla simhall kan de bara säga till.
Det är så mycket roligare med sällskap.
Och som vanligt när jag är med anneli så kan vi aldrig göra EN sak och vara klara sen, nej nej.
Vi gjorde lunch, åt och snackade. Sen skulle vi springa, men mitt otränade arsle ´gick snabbt mer än sprang.
Det var rätt sorgligt faktist.
Och för att avsluta, en fundering.
Vet du vad jag vill? Jag vill helst av allt inte kunna bry mig.
Jag sov en stund på eftermiddagen häromdagen. Jag kurade ihop mig till en varm mörk boll som var oeffekterad av världen runt omkring. Universum skulle kunnat explodera och jag skulle varit den varma mörka bollen och inte brytt mig ett skit.
Så skönt har jag aldrig sovit på länge.
The things we do...
Den handlar om undergången och hur den kom till Svergie.
Det är våldtäkt,mord,dråp,smutsigt,skit,äckel äckel och mest av allt galenskap.
Ah, varför läser jag om detta? Jag tycker det öppnar upp mig. Det får mina sinnen att öppnas vidare, som ens stor mun som kan sluka allt större byten.
I "Fjärilen i Tibet" klandrar undergången människan för att när hon lär sig allt mer, när hon samlar på sig all kunskap, då blir hon mindre och räddare för döden.
Då borde jag som läser skräckböcker få den motsatta effekten.
Och sanningen är att jag inte är rädd för den. Känn mitt hjärta, ty där finns ingen rädsla.
Jag vill dock göra skräcken rädsla. "Fjärilen från Tibet" och dåligt översatta Stephen King böcker gör inte rättelse åt det svenska spårket. Orden sputas ut som diarre i en toalettskål utan form och finess.
De nyare översatta Stephen King böckerna är inte lika oförsiktiga med orden, men jag tycker ändå att jag som är uppvuxen i detta tråkiga Svea Rike borde kunna göra dess språk mer rättelse.
Det finns ögonblick i livet när man upplever något och tänker "Det kan jag göra bättre".
Då vet man att man är ämnad att göra det.
Tack gode gud att det är sista dagen av vikariatet imorgon. Det här jobbet dödar mig med alla människor som snackar skit om varandra bakom deras ryggar och ungar vars huvuden och ögon snurrar runt som evighetmaskiner.
Jag hoppas min mamma också kommer därifrån.
Jag ska läsa mer nu. Jag är på kapitlet om när undergången kommer till NK. Det är en av mina absoluta storfavoriter. Människor blir ituhuggna av dörrar som stängs i ett elavbrott och ett barn blir tragiskt överkört.
Och ja, de som är ovetandes om detta blir våldtagna av en undergångsängel från källaren.
Det är sant!
Jag kanske borde trappa ner på att läsa detta.
Meh, det är inte som jag var normal från början.
Anni.
There's only this
Forget regret or life is your's to miss
No other road
No other day
No day but to day
- Life Support, RENT
Det är vi två. Vi lever alltid starkast, vi lever alltid för stunden.
Vi super oss fullast, vi gör de konstigaste sakerna, vi hånglar upp de mest konstiga
Vi mår mest dåligt
Men det är okay, för vi har varandra. För några år sen satt vi på Brödern cafe och pratade om allting som plågade oss, panikattacker och maror.
Sedan mådde vi bättre.
Och efter det så kan ni aldrig skilja på oss.
Jag är ledsen för Annis skull, att drömmar ska smulas i kras på grun av ANDRA människor. Vad ger dem rätten?
Detta är en dröm, låt den för darwins skull flyga! Låt den upplevas!
Jag skulle kunna låna henne mitt pass och sen sitta inne för att Anni ska få åka iväg.
För jag bryr mig om det. Hör du det? Jag älskar dig på mitt lilla danska Zoftis sätt.
Du är min bästa vän. Du är den som genuint bryr sig om mig.
Du ringer du frågar, vi är.
Jag har lätta för att älska, men detta är djupare än vad någon annan har ifrån mig.
Det är vi helt enkelt.
There's only us
Jag har lätt för att älska men äntligen är det någon som älskar tillbaka.
"Working hard or Hardly working?"
Huj, jag har inte bloggat på länge IGEN! Jag tror jag ska blogga lite varje kväll för att komma igång och hålla det flytande.
Men det här jobbet suger musten ur mig. Förr veckan var en helvetesvecka. Har ni någonsin bara räknat ner dagarna till helgen? "måndag, bara fyra dagar kvar till helgen och nio dagar till att jobba."
Det är bättre nu, men att vara omkring dessa människor som man ska byta blöja på, hålla upp haklappen för om de slemhostar tills de spyr, mata med sond, hjälpa dem att gå, ALLTING!
Allting ska de ha, allting ska man hjälpa med.
Vissa är ok. Några av de förståndshandikappade får man kontakt med. Men inte de jag är med förstås.
Ska jag tycka synd om de här människorna? Är jag hemsk om jag inte gör det? Kan jag inget annat än bara glo dumt på den stora pojken som ständigt har tungan utanför munnen och som jag måste var med att byta hans blöjor på bara för att känna lukten av sjukhustvål och kön så fort som man drar ner hans kalsonger.
Måste jag tycka synd om den unga kvinnan som slemhostar så att magsyra åker baklänges sondmatningen och bildar gult slem i matsprutan jag håller i? Hennes enda min tycks vara den eviga "jag hatar dig" när jag ska träna hennes ben och de andra lärarna lämmar mig ensam?
Jag kan gilla den döva och blinda killen som ler dumt och kramas. Jag gillar den långsmala mannen som älskar tryckdosan med hästljudet.
Jag kan gilla många av dem.
Men inte alla. Och ändå är det dem jag gillar minst som jag hamnade hos.
Jag skulle föredra att lagerstapla. Då kan man göra sitt och gå.
Här gör man massor, sen så ingenting och sen kanske en småsak och sen massor.
Man måste vänta men kan inte göra någonting medan man väntar UTIFALL nåt kan hända.
Vilket det inte hänt.
Det är ett deprimerande ställe. Folk är snälla men egentligen talar alla skit om alla. Vissa elever favoriseras och man måste stå ut med att se saker som man ska slippa i det vuxna livet.
Inte undra på att jag började gråta den andra dagen där. Jag kunde inte sluta men ändå inte säga vad det var. Jag greps bara av en sorg av att behöva lyfta upp en ung kvinna i en specialgjord lift, bara för att hon ska gå på toa medan den unga kvinnan glodde på mig med ögon som sa "Jag hatar dig", medan jag intalar mig att hon inte alls kan tänka så.
Men jag kunde just då inte förklara det utan tårarna rann hela dagen, utan och innan.
Patetisk är ett bra ord för hur jag kände då.
Men jag överlever (fast jag räknar fortfarande dagarna tills jag slutar). Även om jag skulle få fast jobb så skulle jag inte kunna jobba där. Inte när jag fortfarande kan välja.
Inte så att jag är otacksam. Inte så att jag är en snobb som låter mina föräldrar betala för allt.
Jag vill bara inte bli van vid att se gul magsyra i genomskinliga sondslangar. Jag ville inte bli van vid att bara se nakna män och kvinnor genom att byta blöja på dem. Jag vill inte bli van vid att se matmos rinna nerför ryckande hackor och ner på engångshaklappar medan jag tvingar nästa sked mot dem.
Jag vill bara inte bli van vid det.
