The things we do...
Jag har lånat "Fjärilen från Tibet" igen. Den boken är endast avsedd att chocka och smutsa ner men jag gillar den.
Den handlar om undergången och hur den kom till Svergie.
Det är våldtäkt,mord,dråp,smutsigt,skit,äckel äckel och mest av allt galenskap.
Ah, varför läser jag om detta? Jag tycker det öppnar upp mig. Det får mina sinnen att öppnas vidare, som ens stor mun som kan sluka allt större byten.
I "Fjärilen i Tibet" klandrar undergången människan för att när hon lär sig allt mer, när hon samlar på sig all kunskap, då blir hon mindre och räddare för döden.
Då borde jag som läser skräckböcker få den motsatta effekten.
Och sanningen är att jag inte är rädd för den. Känn mitt hjärta, ty där finns ingen rädsla.
Jag vill dock göra skräcken rädsla. "Fjärilen från Tibet" och dåligt översatta Stephen King böcker gör inte rättelse åt det svenska spårket. Orden sputas ut som diarre i en toalettskål utan form och finess.
De nyare översatta Stephen King böckerna är inte lika oförsiktiga med orden, men jag tycker ändå att jag som är uppvuxen i detta tråkiga Svea Rike borde kunna göra dess språk mer rättelse.
Det finns ögonblick i livet när man upplever något och tänker "Det kan jag göra bättre".
Då vet man att man är ämnad att göra det.
Tack gode gud att det är sista dagen av vikariatet imorgon. Det här jobbet dödar mig med alla människor som snackar skit om varandra bakom deras ryggar och ungar vars huvuden och ögon snurrar runt som evighetmaskiner.
Jag hoppas min mamma också kommer därifrån.
Jag ska läsa mer nu. Jag är på kapitlet om när undergången kommer till NK. Det är en av mina absoluta storfavoriter. Människor blir ituhuggna av dörrar som stängs i ett elavbrott och ett barn blir tragiskt överkört.
Och ja, de som är ovetandes om detta blir våldtagna av en undergångsängel från källaren.
Det är sant!
Jag kanske borde trappa ner på att läsa detta.
Meh, det är inte som jag var normal från början.
Den handlar om undergången och hur den kom till Svergie.
Det är våldtäkt,mord,dråp,smutsigt,skit,äckel äckel och mest av allt galenskap.
Ah, varför läser jag om detta? Jag tycker det öppnar upp mig. Det får mina sinnen att öppnas vidare, som ens stor mun som kan sluka allt större byten.
I "Fjärilen i Tibet" klandrar undergången människan för att när hon lär sig allt mer, när hon samlar på sig all kunskap, då blir hon mindre och räddare för döden.
Då borde jag som läser skräckböcker få den motsatta effekten.
Och sanningen är att jag inte är rädd för den. Känn mitt hjärta, ty där finns ingen rädsla.
Jag vill dock göra skräcken rädsla. "Fjärilen från Tibet" och dåligt översatta Stephen King böcker gör inte rättelse åt det svenska spårket. Orden sputas ut som diarre i en toalettskål utan form och finess.
De nyare översatta Stephen King böckerna är inte lika oförsiktiga med orden, men jag tycker ändå att jag som är uppvuxen i detta tråkiga Svea Rike borde kunna göra dess språk mer rättelse.
Det finns ögonblick i livet när man upplever något och tänker "Det kan jag göra bättre".
Då vet man att man är ämnad att göra det.
Tack gode gud att det är sista dagen av vikariatet imorgon. Det här jobbet dödar mig med alla människor som snackar skit om varandra bakom deras ryggar och ungar vars huvuden och ögon snurrar runt som evighetmaskiner.
Jag hoppas min mamma också kommer därifrån.
Jag ska läsa mer nu. Jag är på kapitlet om när undergången kommer till NK. Det är en av mina absoluta storfavoriter. Människor blir ituhuggna av dörrar som stängs i ett elavbrott och ett barn blir tragiskt överkört.
Och ja, de som är ovetandes om detta blir våldtagna av en undergångsängel från källaren.
Det är sant!
Jag kanske borde trappa ner på att läsa detta.
Meh, det är inte som jag var normal från början.
Kommentarer
Trackback
