Zoftis

Huj, jag har inte bloggat på länge IGEN! Jag tror jag ska blogga lite varje kväll för att komma igång och hålla det flytande.

Men det här jobbet suger musten ur mig. Förr veckan var en helvetesvecka. Har ni någonsin bara räknat ner dagarna till helgen? "måndag, bara fyra dagar kvar till helgen och nio dagar till att jobba."

Det är bättre nu, men att vara omkring dessa människor som man ska byta blöja på, hålla upp haklappen för om de slemhostar tills de spyr, mata med sond, hjälpa dem att gå, ALLTING!

Allting ska de ha, allting ska man hjälpa med.

Vissa är ok. Några av de förståndshandikappade får man kontakt med. Men inte de jag är med förstås.

Ska jag tycka synd om de här människorna? Är jag hemsk om jag inte gör det? Kan jag inget annat än bara glo dumt på den stora pojken som ständigt har tungan utanför munnen och som jag måste var med att byta hans blöjor på bara för att känna lukten av sjukhustvål och kön så fort som man drar ner hans kalsonger.

Måste jag tycka synd om den unga kvinnan som slemhostar så att magsyra åker baklänges sondmatningen och bildar gult slem i matsprutan jag håller i? Hennes enda min tycks vara den eviga "jag hatar dig" när jag ska träna hennes ben och de andra lärarna lämmar mig ensam?

Jag kan gilla den döva och blinda killen som ler dumt och kramas. Jag gillar den långsmala mannen som älskar tryckdosan med hästljudet.

Jag kan gilla många av dem.

Men inte alla. Och ändå är det dem jag gillar minst som jag hamnade hos.

Jag skulle föredra att lagerstapla. Då kan man göra sitt och gå.

Här gör man massor, sen  så ingenting och sen kanske en småsak och sen massor.

Man måste vänta men kan inte göra någonting medan man väntar UTIFALL nåt kan hända.

Vilket det inte hänt.

Det är ett deprimerande ställe. Folk är snälla men egentligen talar alla skit om alla. Vissa elever favoriseras och man måste stå ut med att se saker som man ska slippa i det vuxna livet.

Inte undra på att jag började gråta den andra dagen där. Jag kunde inte sluta men ändå inte säga vad det var. Jag greps bara av en sorg av att behöva lyfta upp en ung kvinna i en specialgjord lift, bara för att hon ska gå på toa medan den unga kvinnan glodde på mig med ögon som sa "Jag hatar dig", medan jag intalar mig att hon inte alls kan tänka så.

Men jag kunde just då inte förklara det utan tårarna rann hela dagen, utan och innan.

Patetisk är ett bra ord för hur jag kände då.

Men jag överlever (fast jag räknar fortfarande dagarna tills jag slutar). Även om jag skulle få fast jobb så skulle jag inte kunna jobba där. Inte när jag fortfarande kan välja.

Inte så att jag är otacksam. Inte så att jag är en snobb som låter mina föräldrar betala för allt.

Jag vill bara inte bli van vid att se gul magsyra i genomskinliga sondslangar. Jag ville inte bli van vid att bara se nakna män och kvinnor genom att byta blöja på dem. Jag vill inte bli van vid att se matmos rinna nerför ryckande hackor och ner på engångshaklappar medan jag tvingar nästa sked mot dem.

Jag vill bara inte bli van vid det.