Hon som har för mycket att tänka på
Idag och igår är sådana kvällar då alltid springer för snabbt förbi, svish svish i min hjärna.
Inget fastnar, allting anklagar.
Men jag är glad. Jag har jobb nu (börjar på måndag) och jag får fina kommentarer (Tack för at du återvände som daglig kommenterare här Dorro, du saknades ^^ ) här och jag ska börja min nya bantning.
Men svish, svish en tvättmaskin allting snurrar i skallen.
Därför skrev jag det här lilla stycket om fantasi ty jag tror att detta är min plågoande.
Det finns oss som lider av för bra fantasi. Vi lider av det som en ovanligt giftig sjukdom.
Det är knark. Vi älskar det fast det skadar oss. Hur skadar det oss?
Det spär på vår galenskap.
Vi är dem som tar till oss serier,böcker,anime,film,TV för mycket. Vi söker alltid underliggande meningar, blir förälskade i dessa påhittade människor, och vi är fast i våra fantasier om dem.
Vi bor på ff.net och aff.net och vet vart vi kan hitta det bästa av det bästa där, vad vi kan hitta det mest yppersta och mest vackraste beskrivna lidandet.
Lidandet. Ty även om vi älskar våran karaktär, våran guldgås, så på grund av våran galna fantasi så älskar vi se dessa fiktiva karaktärer lida. Så är det.
Åh jovisst, de kan få älska, de kan få dricka choklad med vispad grädde medans deras kära/käraste (oftast av samma kön, slachers äger internet ) sover på deras bröst.
Men vi vill se dem kräkas ner i porslinsgudens skål medan de anklgar sin beniga kropp för fetma, vi VILL se deras känsliga psyken ihjälslitas av våldtäksmonsterkukar eller plötsligt ignorerande vänner (gud så utjatat) eller så VILL VILL VILL vi se deras älskade gråta på deras grav och fråga sig VARFÖR brydde vi oss inte OM HONOM/HENNE medan HAN/HON levde.
Detta kan förresten appliceras till verkligheten också. Mänskligt lidande får vi aldrig nog av.
Men nu tappar vi bort oss.
Just nu fantiserar jag om hur denna fiktiva karaktär slåss mot galenskap, men förlorar. Och hans galenskap är min galenskap. Hans mardrömmmar är mina mardrömmar, dessa ohyggliga scener som spelas ut i hans huvud finns också all sin 3D magnifika ohygglighet också hos mig.
Röd död, röd död, klockan slog 12 maskeraden är slut. Ni som inträden här låt hoppet fara. Dantes innersta cirkel, här tuggas Judas, här males Brutus...
Jag kan bli riktigt deprimerad av detta. Av dessa mardrömmar jag fantiserar fram åt honom som också blir mina. Jag kan springa runt i mitt rum och slita mig i håret och låta ögonmen rulla medan jag söker flykt från det som endast är i mitt huvud. Sen låter jag fantasin försvinna och allting är egentligen stilla.
Därför är det knark. För våran (för jag är inte den ända missbrukaren tro mig. Du är säkert det med) fantasi är så livlig, så verklig, den innesluter oss och tar med oss från vardagen vi avskyr, samtidigt förstör den mig, förstör den oss, vår normalitet. Tro inte att galenskapen försvinner bara för att du slutar tänka på den.
Jag ligger vaken om natten och mumlar hans ord, denna karaktär som IGENTLIGEN är ord på papper, målade bilder eller en betald skådespelare som gör något helt annat just nu och inte har den minsta tanke på vem han var som betydde så för dig.
Men vi har gjort lidandet till vårt, skriker de, skriker vi, blöder de så blöder vi, allting snurrar runt i våra huvuden och gör verkligheten lite mer tunn och lättare att spräcka. Tro inte att du kan tänka en horribel plågande av karaktär tanke och den lämnar dig föreviggt. Den kan eka i ditt huvud tills den växer större och större tills den spräcker en av normalitetens bräckliga väggar och ditt sinne är borta.
Projicerar vi?
är det egentligen vårt eget lidande
som någon annan ska få utstå?
Någon vi kan älska såsom oss själva som kan få ta allt det vi skulle förtjänat?
Kanske?
Kommer vi bli den galna generationen, förgörda v våra egna destruktiva tankar?
och allt vi lämnade bakom oss är fanfics och bilder av karaktärer som aldrig haft kött och blod än i våra sinnen och fanficsen skriker tortyr och blodlust?
Vad vi kommer förvirra människor.
Men det spelar ingen roll. Det är knark. Vi tycker om det. Vi dör hursomhelst.
detta gör oss bara mera ovetandes.
Och med tanke på hur galenskapen och döden skulle ha skrämt oss om vi var normala människor är det kanske lika bra det.
...det var konstigt. BTW, den första meningen i kursivt är en hänvisning till Poes Den röda döden.
En favorit att göra referenser till i många filmer har jag märkt
Hon som alltid kommer att gå på café
För ett tag sen gick jag på café och då skrev jag det här lilla stycket på ett a4 jag hittade.
Alltid locka, alltid locka. Alla dessa cafér, har jag inte sett allt? Ensamma mammor ibland ackompanjerade med sin vördade moder (aldrig fader) med barn som ler tandlöst och kastar genomskinliga sugrör på golvet.
Cafépersonalen gillar ALDRIG barn. De grisar ner.
Trots detta har alla dessa ställen alltid en mikro framme, varm barnmat på burk, vassego!
Pensionärer finns här med, ensamma, tillsammans, alla lika demonstrativt tuggandes på sina kakor. Det fanns en tid då ingenting var lika dyrt som nu. Allting förändras. Kaffet får mintsmak. Kakor bli Biscotti.
De kommer aldrig kunna uttala Biscotti rätt.
Det finns sådana som jag. Betraktare. Fifflare. Vi som skriver, läser,tittar. Vi som hånar alla de andra gästerna i våra tankar medan vi själva låter någon sötsliskig kaffekombination slinka ner i våra halsar. Alternativt te.
Vi beställer aldrig något att äta. Det skulle söla så. Dessutom gör vi detta så ofta att vi tröttar på chokladmuffins,blåbärspaj och morotskaka. Allting har ett slut.
Jag drömmer om en dag då jag hittar en annan betraktare, en som beställer sin dricka och läser sin bok med den demonstriva känslan "jag-har-köpt-nåt-därför-kan-jag-sitta-hur-länge-jag-vill" runtomkring sig.
Hitills har jag inte hittat någon.
Kanske är vi bara en myt, en karaktär överdiven på en teaterscen.
Kanske fanns vi aldrig
~Senare~
Två små blonda döttrar stirrar på mig. De är rädda. De är rädda för min konstiga frisyr (allt hår på en sida), de är rädda för att jag läser, de är rädda för MISFITS kepsen jag har lånat.
Mest rädda är de för min ensamhet. Varför äter ingen med henne? Varför letar inte hennes ögon runt i lokalen efter sitt sällskap? Varför är hon ensam? Är det så det blir? Varför ler hon inte? Är detta vuxenheten?
Jag är i deras synvinkel. De kan inte se undan. Ändå stirrar de i taket?
Dödliga flickor små, alla är lika rädda för sagor och myter som ni är.
Alltid locka, alltid locka. Alla dessa cafér, har jag inte sett allt? Ensamma mammor ibland ackompanjerade med sin vördade moder (aldrig fader) med barn som ler tandlöst och kastar genomskinliga sugrör på golvet.
Cafépersonalen gillar ALDRIG barn. De grisar ner.
Trots detta har alla dessa ställen alltid en mikro framme, varm barnmat på burk, vassego!
Pensionärer finns här med, ensamma, tillsammans, alla lika demonstrativt tuggandes på sina kakor. Det fanns en tid då ingenting var lika dyrt som nu. Allting förändras. Kaffet får mintsmak. Kakor bli Biscotti.
De kommer aldrig kunna uttala Biscotti rätt.
Det finns sådana som jag. Betraktare. Fifflare. Vi som skriver, läser,tittar. Vi som hånar alla de andra gästerna i våra tankar medan vi själva låter någon sötsliskig kaffekombination slinka ner i våra halsar. Alternativt te.
Vi beställer aldrig något att äta. Det skulle söla så. Dessutom gör vi detta så ofta att vi tröttar på chokladmuffins,blåbärspaj och morotskaka. Allting har ett slut.
Jag drömmer om en dag då jag hittar en annan betraktare, en som beställer sin dricka och läser sin bok med den demonstriva känslan "jag-har-köpt-nåt-därför-kan-jag-sitta-hur-länge-jag-vill" runtomkring sig.
Hitills har jag inte hittat någon.
Kanske är vi bara en myt, en karaktär överdiven på en teaterscen.
Kanske fanns vi aldrig
~Senare~
Två små blonda döttrar stirrar på mig. De är rädda. De är rädda för min konstiga frisyr (allt hår på en sida), de är rädda för att jag läser, de är rädda för MISFITS kepsen jag har lånat.
Mest rädda är de för min ensamhet. Varför äter ingen med henne? Varför letar inte hennes ögon runt i lokalen efter sitt sällskap? Varför är hon ensam? Är det så det blir? Varför ler hon inte? Är detta vuxenheten?
Jag är i deras synvinkel. De kan inte se undan. Ändå stirrar de i taket?
Dödliga flickor små, alla är lika rädda för sagor och myter som ni är.
Hon som förändras
Jag sitter och läser "Ett Ufo gör entre" igen och ignorerar rösterna i huvudet.
"När ska du börja skina?"
"När kommer din storslagan förändring?"
"Varför är du fortfarande fet?"
Den där sista är förövrigt något jag alltid hör så det kan inte hjälpas.
Men hela dagen idag har jag fantiserat om mina blodiga musor och om Pepsi. Jag älskar pepsi.
I England levde jag på Pepsi. Det var så varmt och sockersliskig pepsi var så underbart.
Jag letar efter min förändring och jag tror jag har hittat den. Imorgon ska jag gå och göra hål i öronen (+ordna alla mina papper inför fredagens intervju) och en liten bit till av den jag är ska falla på plats.
Man måste inte alltid veta, ibland räcker det faktist med att leta
Nu ska jag dricka Pepsi och äta min sista ostmacka på länge
"När ska du börja skina?"
"När kommer din storslagan förändring?"
"Varför är du fortfarande fet?"
Den där sista är förövrigt något jag alltid hör så det kan inte hjälpas.
Men hela dagen idag har jag fantiserat om mina blodiga musor och om Pepsi. Jag älskar pepsi.
I England levde jag på Pepsi. Det var så varmt och sockersliskig pepsi var så underbart.
Jag letar efter min förändring och jag tror jag har hittat den. Imorgon ska jag gå och göra hål i öronen (+ordna alla mina papper inför fredagens intervju) och en liten bit till av den jag är ska falla på plats.
Man måste inte alltid veta, ibland räcker det faktist med att leta
Nu ska jag dricka Pepsi och äta min sista ostmacka på länge
Hon som hade en stor dag
Så, efter allt planerade så är mitt Höstmyz förbi.
Målet är ingenting, vägen är allt antar jag. Jag hadde planerat lekar, vinster, egen version av paintball, snacks, lokalhyrning m.m
Jag planerade och planerade.
Och det var kul.
Jag hadde roligt när alla satt ner och lekte "slå sexa ooch ät". Jag hadde roligt när jag tog foton av "göra tårtor i blindo" och när vi lekte "Dansk karoke".
Jag hoppas bara att alla andra hadde kul.
Vi var sex stycken till att börja med, sen blev vi fem, och sen fyra och tillsist tre. Jess var tvungen att dra tidigt sen så droppade alla av, en efter en.
Det kändes smått löjligt att vara sex när jag på början av dagen trodde att vi skulle vara tio.
Men det är okej, vi hadde kul. Iallfall jag och de flesta sa att de hadde kul.
Fast det kändes löjligt att jag var så lycklig över att jag fått en sådan stor lokal som kompensation för att lokaluthyraren hade överbokat när vi trots allt var så få som kunde fylla upp den.
Jag hadde kul. Jag var så glad över att ändå så många kunde komma. Jag har aldrigt haft så mycket "fester" så att det kom sex stycken är ändå mycket för mig.
En gång organiserade jag ett Hallowenmys i högstadiet och då var vi tre.
Det är rätt talande.
Okej, så jag är lite ledsen över att fyra stycken droppade av, en efter en via sms.
men, det 'är väl deras förlust.
Det är det.
Anneli kom dagen efter med en extra present, som tack och tröst. Jag är så glad att hon gjorde det. Hon är den ända som kan läsa mig så och förstå att jag blir ledsen över så dumma saker.
jag kände mig bara som den fär kvinnan i den där gamla dansbandslåten, den där om hon vars barn inte besöker henne...
Ok, jag kollar upp det nu.
Visade sig heta Den stora dagen
En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.
Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,
hennes allra yngsta son.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
Hon tar fram finservisen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion
när hon hör sin äldste son.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
Flera timmar drar förbi och dagen blir till kväll,
en trött gammal kvinna somnar in.
Hon har stått där hela dan och väntat sina barn
vid sin blommiga gardin.
Hennes kaffebröd finns kvar och tårtan där den står,
den visar hur barn kan överge.
Och när dottern ringer finns det inget mer att förstå,
då har ljusen brunnit ner.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
http://www.youtube.com/watch?v=OhOeyNNUlDU
Jag minns den, för att robert Gustavsson sjöng den på Tältprojektet.
Jag gillar deras scener ^^
Men, jag är glad ändå. Jag har ju gjort en nystart och jag kan inte låta mitt nya jag tänka på sådant som mitt gamla jag tänker på!
På tal om presenter, jag fick så fina.
Av Elina...? Hon råkade glömma dem, jag får dem sen.
Av Jess....ett halsband från godishemsidan som jag älskar! Ett chokladtårta halsband som matchar tårtan hon hadde gjort. Åh den var så söt
Av Malin....Toalettpapper där man skriver en historia. Lol.
Av Dorro....Mark Levengoods senaste bok. Den är fin.
Av Anneli En tröja som spelar på "jag ska till toaletten" "Följ med att torka skämt" med citatet "Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter". Den passar perfekt för min kärlek av roliga tröjor.
Sen fick jag Annigjorda ljus som jag inte haft hjärta att bränna ännu.
Jag fick också en present dagen efter, en stor hundplushie som jag kallar Muffin och min kära broder kallar Bullen. varför vi både associerar den med bakverk vet jag inte.
Syskon.
Han sover brevid mig i sängen och jag sover lättare när någon är där. Det är nästan som om någon håller om mig.
Det är alltid skönt.
Hah, skönt att få det där ur systemet. jag älskar att skriva.
Nu ska jag skriva på min bok och dricka O'boy. Jag fick inget jobb idag men kanske imorgon. Jag tänker jobba ihop pengar till en resa och piercingar.
Jag vill ha fler hål i örat.
Jag vill bli ny.
Målet är ingenting, vägen är allt antar jag. Jag hadde planerat lekar, vinster, egen version av paintball, snacks, lokalhyrning m.m
Jag planerade och planerade.
Och det var kul.
Jag hadde roligt när alla satt ner och lekte "slå sexa ooch ät". Jag hadde roligt när jag tog foton av "göra tårtor i blindo" och när vi lekte "Dansk karoke".
Jag hoppas bara att alla andra hadde kul.
Vi var sex stycken till att börja med, sen blev vi fem, och sen fyra och tillsist tre. Jess var tvungen att dra tidigt sen så droppade alla av, en efter en.
Det kändes smått löjligt att vara sex när jag på början av dagen trodde att vi skulle vara tio.
Men det är okej, vi hadde kul. Iallfall jag och de flesta sa att de hadde kul.
Fast det kändes löjligt att jag var så lycklig över att jag fått en sådan stor lokal som kompensation för att lokaluthyraren hade överbokat när vi trots allt var så få som kunde fylla upp den.
Jag hadde kul. Jag var så glad över att ändå så många kunde komma. Jag har aldrigt haft så mycket "fester" så att det kom sex stycken är ändå mycket för mig.
En gång organiserade jag ett Hallowenmys i högstadiet och då var vi tre.
Det är rätt talande.
Okej, så jag är lite ledsen över att fyra stycken droppade av, en efter en via sms.
men, det 'är väl deras förlust.
Det är det.
Anneli kom dagen efter med en extra present, som tack och tröst. Jag är så glad att hon gjorde det. Hon är den ända som kan läsa mig så och förstå att jag blir ledsen över så dumma saker.
jag kände mig bara som den fär kvinnan i den där gamla dansbandslåten, den där om hon vars barn inte besöker henne...
Ok, jag kollar upp det nu.
Visade sig heta Den stora dagen
En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.
Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,
hennes allra yngsta son.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
Hon tar fram finservisen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion
när hon hör sin äldste son.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
Flera timmar drar förbi och dagen blir till kväll,
en trött gammal kvinna somnar in.
Hon har stått där hela dan och väntat sina barn
vid sin blommiga gardin.
Hennes kaffebröd finns kvar och tårtan där den står,
den visar hur barn kan överge.
Och när dottern ringer finns det inget mer att förstå,
då har ljusen brunnit ner.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
http://www.youtube.com/watch?v=OhOeyNNUlDU
Jag minns den, för att robert Gustavsson sjöng den på Tältprojektet.
Jag gillar deras scener ^^
Men, jag är glad ändå. Jag har ju gjort en nystart och jag kan inte låta mitt nya jag tänka på sådant som mitt gamla jag tänker på!
På tal om presenter, jag fick så fina.
Av Elina...? Hon råkade glömma dem, jag får dem sen.
Av Jess....ett halsband från godishemsidan som jag älskar! Ett chokladtårta halsband som matchar tårtan hon hadde gjort. Åh den var så söt
Av Malin....Toalettpapper där man skriver en historia. Lol.
Av Dorro....Mark Levengoods senaste bok. Den är fin.
Av Anneli En tröja som spelar på "jag ska till toaletten" "Följ med att torka skämt" med citatet "Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter". Den passar perfekt för min kärlek av roliga tröjor.
Sen fick jag Annigjorda ljus som jag inte haft hjärta att bränna ännu.
Jag fick också en present dagen efter, en stor hundplushie som jag kallar Muffin och min kära broder kallar Bullen. varför vi både associerar den med bakverk vet jag inte.
Syskon.
Han sover brevid mig i sängen och jag sover lättare när någon är där. Det är nästan som om någon håller om mig.
Det är alltid skönt.
Hah, skönt att få det där ur systemet. jag älskar att skriva.
Nu ska jag skriva på min bok och dricka O'boy. Jag fick inget jobb idag men kanske imorgon. Jag tänker jobba ihop pengar till en resa och piercingar.
Jag vill ha fler hål i örat.
Jag vill bli ny.
Hon som funderar på en nystart
Inger är en RKTIGT svinigt jobbig männsika att få tag på. Inte någon av mina nummer till henne fungerar. Hon var vägen till att jag skulle få jobb i järfälla så fucking existerar inte nummret.
Gud är sur på mig.
DET FINNS INGEN GUD!
Jag funderar på en omstart. Nästan så har jag redan gjort det.
Allt gammalt ska jag lägga bakom mig, bara använda det för att bedöma framtiden med något slags ramar.
Man kan inte vara sur och deppad för alltid.
Nu när jag bantar i lagom takt ska allt gammalt likaså falla av. Jag ska söka upp mina gamla vänner och bli en ny vän.
Apelsinen förlorar sitt skal.
Och det visar sig vara en satsumas inuti! Jag älskar satsumas.
Det bästa kuratorn någonsin sa till mig var att så många år man har skadats, det dubbla det måste det ta för att läkas.
Det känns som jag har äntligen accepterat det istället för att inbilla mig själv att bli frisk på en gång.
Jag kanske mår sämre, redan i eftermiddag. Men då ska jag läsa detta igen, och minnas.
Gud är sur på mig.
DET FINNS INGEN GUD!
Jag funderar på en omstart. Nästan så har jag redan gjort det.
Allt gammalt ska jag lägga bakom mig, bara använda det för att bedöma framtiden med något slags ramar.
Man kan inte vara sur och deppad för alltid.
Nu när jag bantar i lagom takt ska allt gammalt likaså falla av. Jag ska söka upp mina gamla vänner och bli en ny vän.
Apelsinen förlorar sitt skal.
Och det visar sig vara en satsumas inuti! Jag älskar satsumas.
Det bästa kuratorn någonsin sa till mig var att så många år man har skadats, det dubbla det måste det ta för att läkas.
Det känns som jag har äntligen accepterat det istället för att inbilla mig själv att bli frisk på en gång.
Jag kanske mår sämre, redan i eftermiddag. Men då ska jag läsa detta igen, och minnas.
Hon som är ett år äldre och nu kan postnummer.
Vägen tom och öde
Gryningsljuset klart
Du står vid busshållplatsen
Och bussen kommer snart
Nu lämnar du allt gammalt
Här tar din barndom slut
Nu tar du steget ut
Och när du har rest dig
Vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
Varifrån du kom
- Du är Inte Ensam, Jonas Gardell
Nu är jag 19 år och jag är snart 20 år.
19 är mellantalet som aldrig är något annat än en brygga mellan 18 och 19.
Ingen fara.
Bryggen är slut inom ett år iallafall.
Här tar min barndom slut. Och det har jag märkt. Jag kan plötsligt mitt postnummer till adressen där jag är folkbokförd.
Jag kan mitt mobilnummer (nåja någorlunda) och jag kommer ihåg namnen på dem jag möter.
Växer upp.
Men jag vill inte förlora min naivitet, min dumhet. Det som gör att jag är jag och alla skakar på huvudet och säger "Åh Sandra". Åh Sandra, du som citerar hmalet citat om natten, låt mig förevigt vara 15, då jag ansåg att jag stannade i växten.
Men för första gången känner jag mig äldre än det. Jag har gått från 15 år till 19 år.
Hjärtat slår ett slag långsammare.
Allt dom ville ge dig
har du rivit och förstört
allt dom hade att säga
har du redan hört
(fortsättning)
Jag har redan lärt migg att folk går utan att man kan göra nåt åt det. Jag har redan lärt mig att saker kan riva (med mina händer som håller i knivarna).
Jag har redan lärt mig och nu ska jag skina, lysa vara så vacker som möjligt.
Jag har vuxit från 15 år, till 19 år.
Och alla deras lögner
Betyder ingenting
Jag har lärt mig postnummer. Jag lärt mig lögner. Samma sak, ord ur munnar som kan sättas på papper.
Och när du har rest dig
Vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
Varifrån du kom
Jag kan inte begrava mig nu.
Äntligen känner jag mig äldre. Äntligen kan jag svara ärligt på frågan, "Känner du dig äldre?"
Nu ska jag gå vägen fram. och inte titta bakom mig på 15 åringen som inte ville bliva stur.
Jag sa att jag inte ville förlora min dumhet, min naivitet.
Kanske inte. Kanske har jag.
Jag kan inte gå tillbaka och hämta den .
Är jag glad?
Hon som planerar för att ha en framtid
Just nu så är det rätt skönt. Men tack alla mina vänner för era kommentarer (även om ni själv vill döda mig eftersom jag ä dum). Det lindrar galenskapen att läsa ord om en.
Samtidigt tycker jag att jag inte borde ha det här. Hur illa har mitt liv igentligen varit?
Det finns värre...
Men det kommer väl alltid finnas.
Just nu planerar jag Höstmyzkalaz och jag är lycklig eftersom så många kan komma.
Jag lever när alla mina vänner är lyckliga och är glada.
Ni kommer få det så bra.
Jag älskar er och jag vill göra det för er.
Jag gör det av anledningen av att jag fyller år, men jag vill fira ER, eftersom ni är mina vänner.
Planer är alltid bra. Jag planerar, "Vad ska jag ha, riktiga bestick eller plast? Vad för dekorationer? Ska jag köpa godis?"
Det ger en alltid tid att tänka på annat.
Jag ska se om jag kan sätta mig ner med mina novller igen. De har blivit negleterade så fruktansvärt pga av den här perioden. Jag tror inte jag kan vinna just nu, men jag kan alltid kämpa.
Fast...
...jag sprang både i går och idag som ett slags straff. Springa är ondskefullt, jag hatar det och älskar det.
Jag älskar det för det bränner och hatar det för jag inser att jag kunde skriva, umgås, eller bara göra något annat.
Jag tror planerna inför Höstmyzkalazet kommer rädda mig. För mina vänner gör jag allt.
Även gå imot min egen hjärna.
Den som lever får se :)
Jag hadde socker i teet jag fick av Charlie. Det är alltid en start.
Hon som borde vetat bättre.
Så jag läser kommentarerna, de sneaste och jag är förvirrad och äcklad (av mig själv).
Samtidigt som jag vet att jag kan inte bara leva på mina dietdrickor (och knappt dem) allena så skriker ändå vågen på mig, TYNGRE TYNGRE FETAST!
Fetast av alla man känner, det är inte kul. Jag får ständigt nyheter om att tillochmed Stefan bantar om mina smala kusiner som går på fina skolor och åker konståkning, min duktiga syssling som ska flytta till USA.
Och plötsligt så verkade det som att bli en författande biblotikarie inte funkar längre.
OCH NU GNÄLLER JAG IGEN OCH JAG BLIR SÅ ARG PÅ MIG SJÄLV FÖR ATT JAG GNÄLLER!
Gud finns det inget mellanläge?
Ett av Top Models avsnitt heter "Episode 305 The Girl Who Cries When She Looks in the Mirror"
Och jag dör lite inombords.
Om jag bara inte fastat så helgen vi filmat så vore ju lättare nu. Den 9 oktober ska vi se hela min släkt på en släktmiddag.
Då vill jag vara vacker.
Då vill jag vara något att vara stolt över.
SLUTA GNÄLLA !
På helt annat ämne (för jag ska åtminstone försöka tänka på annat)
Hur mycket kostar en japanresa? Jag har spenderat senaste halvtimmen åt att titta på kläder och saker från japan och jag drägglar oavbrutet. Det är så SPUNKY!
Hah, japan är jag.
Samtidigt som jag vet att jag kan inte bara leva på mina dietdrickor (och knappt dem) allena så skriker ändå vågen på mig, TYNGRE TYNGRE FETAST!
Fetast av alla man känner, det är inte kul. Jag får ständigt nyheter om att tillochmed Stefan bantar om mina smala kusiner som går på fina skolor och åker konståkning, min duktiga syssling som ska flytta till USA.
Och plötsligt så verkade det som att bli en författande biblotikarie inte funkar längre.
OCH NU GNÄLLER JAG IGEN OCH JAG BLIR SÅ ARG PÅ MIG SJÄLV FÖR ATT JAG GNÄLLER!
Gud finns det inget mellanläge?
Ett av Top Models avsnitt heter "Episode 305 The Girl Who Cries When She Looks in the Mirror"
Och jag dör lite inombords.
Om jag bara inte fastat så helgen vi filmat så vore ju lättare nu. Den 9 oktober ska vi se hela min släkt på en släktmiddag.
Då vill jag vara vacker.
Då vill jag vara något att vara stolt över.
SLUTA GNÄLLA !
På helt annat ämne (för jag ska åtminstone försöka tänka på annat)
Hur mycket kostar en japanresa? Jag har spenderat senaste halvtimmen åt att titta på kläder och saker från japan och jag drägglar oavbrutet. Det är så SPUNKY!
Hah, japan är jag.
M'ba.
såå...känna lukten av svavel då och då...jag är rätt säker på man känner det när något är fel, men jag kan inte för mitt liv komma i håg vad.
Jag har iallfall inte migrän.
Nu ska jag bråka med min filmklubb eftersom de helt plötsligt börjat skicka Wallander filmer till mig.
Wallander och Beck måste vara det värsta Svensk Film har producerat. Föutom den gången Beck nästan dog.
Det gillade jag.
Jag är dock orolig om svavel grejen.
Och min rygg, men den gnäller vi om en annan gång. Jag var rätt dum.
Jag har iallfall inte migrän.
Nu ska jag bråka med min filmklubb eftersom de helt plötsligt börjat skicka Wallander filmer till mig.
Wallander och Beck måste vara det värsta Svensk Film har producerat. Föutom den gången Beck nästan dog.
Det gillade jag.
Jag är dock orolig om svavel grejen.
Och min rygg, men den gnäller vi om en annan gång. Jag var rätt dum.
