Gracias

Wow, så kommentarerna var inte så farliga som jag trodde.

Jag skulle vara gldare, men jag spydde nyss i toan efter att jag hittade ciggen som Hamlet köpte.

Den dumma jäveln brukade bara vara en röst i mitt huvud, men igår gick han ut och köpte cigg.
Och rökte upp tre ser jag.

Jag har ett minne av att jag drack en cider på Pergola, så det förklarar vart växeln försvann.

Dude. Om jag har åtta teatermänniskor i huvudet + Hamlet + Mitt elaka monster + mig själv: 10 röster

Wow. Och jag måste ta ipren för alla.
Guh vad jag mår illa.


Det hjälper nte med händerna i väggarna heller. Jag skämtar inte, jag trodde det var händer i väggarna.

Nu ska jag ta ett bad och hoppas att jag druknar eller sånt, för om Hamlet nånsin gör om detta så kommer jag önska att han var död.

Vad jag blev full av? Meh, vi har massa alkohol kvar sen min mottagning. Halvöppnade och allting.

Meh.

Jag läser inga kommentarer just nu ok? Mest för att jag är rädd vad de ska säga och jag är trött.

Förklaringen är: Jag var ensam hemma, full och vriden av at titta på "Secret Window"

Och Hamlet kom ut.
Och nu luktar mitt hår rök utan att jag minns varför.

Nu ska jag sova, Förlåt och Ursäkta men nu är jag så trött.

I know I Can do it.

HEY, LISTEN!


Oh Gud, jag hadde en fruktansvärd mardröm.

Jag var någonstans i en stor och hög sal, med vita väggar och shackrutigt golv.
Det fanns långa vita pelare som följde längs med väggarna, men de kastade inga skuggor.
Faktum är att det var så högt att jag inte kunde se var de slutade och jag kunde inte se taket.

Salen var som upplyst av sina vita väggar och jag fick en obehaglig känsla.
Något skulle hända.

Det fanns inga dörrar, ingenstans att fly.

Sen så var alla mina vänner där. De stod bakom det vita pelarna, alla de som varit nära mig i mitt liv.
Det var inte bara teatermänniskor, utan precis alla!

De såg arga ut.
Var de arga?

Sedan så var en av dem nära mig. Jag tror att de kan varit Jessica, men samtidigt så kan det vart Lisa men ändå kändes det som jag aldrig sett den här människan förut.
Medan hon stod där så såg jag Jessica och Lisa stå bakom varsin pelare, så jag trodde att det kanske var någon annan som bara liknade dem.

Sen så pratade "hon". Hon var arg på mig.

" XXXX är död och det är ditt fel! Hade ihjäl sig efter Londonresan! Kunde du inte brytt dig lite mer?"

"Hon" sa ett namn istället för XXXX, men i drömmen så skrek hon, men jag kunde trots det höra namnet klart och tydligt.

" Självmord Sandra! Hoan (här flöt orden ihop) äeer inte alltied däer! Dieeett feäl (Nu blev det svårare och svårare att höra vad denne sa) Efter Londonreäsan, döed! Sjäelvmord!"

Sen försvann "hon". Mina vänner var fortfarande kvar, men när jag skulle närma mig dem så sprang de åt andra hållet till nya pelare. Och i drömlogikens värld så visste jag att de sprang för att de hatade mig.
Och jag var tvungen att få tag på XXXX för att förklara att den inte skulla dö, att jag skulle vara bra...


Sen så vaknade jag.
Och problemet är, jag minns inte vem XXXX var. Jag hörde namnet i drömmen, men så fort jag vakande så var det borta.
Så jag har smsat människor och försökt höra om de mår bra.
SÅ snälla alla mina vänner hör av er, för det här känns som ett dåligt omen.

Mycket dåligt.

.


http://www.imeem.com/tormented/music/JXh6q7WS/kimya_dawson_i_will_never_forget/

Lova mig att du som läser detta lyssnar på detta i bakgrunden.
Det är nämeligen min röst nu, nu när jag är för trött att prata.

Så jag har fått ett tråkigt besked vad är det med det? Jag överlever, det finns de som har det värre, blahahahahahahsbdchbv....
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ ATT NÅGON ANNAN ALLTID SKA HA DET VÄRRE!

Så jag blev inte intagen till Biskops Arnö. Många sökande. De vet inte vem jag är.
De ser bara papper. Ser bara namn.
De vet inte att jag vunnit en (betydelselös) skrivartävling och att skriva (är det enda jag kan) något jag brinner som en majbrasa för.
De vet ju inte det.



"i guess that that means i did not make the team
i'll just lay on the ground and look up at the trees
the old bedford oak the tall evergreens
this is not a joke this is not a dream "

-
Kimya Dawson, I will never Forget

Den låt du lyssnar på.



Jag kommer gråta på fredag för sådant kan jag när jag inte blöder och är konstig.
ALla goda ting är tre.
Är ni inte fina i era vita klänningar och kommer ni inte också att gråta när min kommer att vara så fläckig?

"you don't have to end up with people who self destruct"

Haha, jag skämtar bara, jag mår bättre. Om beskedet kommit för ett år sen skulle jag dött nu och skrivit mitt Hej Då här.
Så det är ljusglimten i de mörka molnen.



Jag har så många förhoppningar för imorgon för att jag vet att det kommer att bli bra, med vår lilla teaterpicknick.
Vi älskar mest när vi skrattar, eller hur?

Ah yes, thoose awful nights.


Jag är ganska stolt över mig själv efter att ha skrivit ett femsidigt arbete till SvenskanC:n som avlsutning.
Desuutom har jag gjort massa småläxor, så fort som religionen och kulturen är klara kan jag andas lite lättare



Igår så var jag över till Charlie och Jess och såg på Riget. Och just då, när jag försökte övertala alla om hur gammal danska de talade där så kände jag mig överflödig.
På det där gamla sättet dom alla har, att det spelar ingen roll om man stannar eller går. Så jag gick och det tycktes intte spela någon roll.

 Sen när jag gick förbi vägen som man måste åka för att komma till huset där Stefan bor, vårt gamla hem så började mina lungor att hacka.
De var som en gammal motorcykel, och trots att det var en klar kväll kunde jag inte andas.

Sen insåg jag det var och då blev alltså så targiskt komiskt. Min hkärna hade inte hängt med utan var som ljdet efter ett flygplan, några eksunder efter.
Jag torrsnyftade, såsom små barn gör när de har slut på tårar.

Tidigare den dagen hade min styvmamma spryat parfym i badrummet och mina ögon kunde inte sluta rinna.
Tårkanalerna var helt enkelt uttömda, vilket fenoem.

Och som den galenskap natten har med sig gick jag där och torrsnyftade och lät lustigt. Jag önskade jag kunde sett mig själv just då för i efterhand kan jag betrakta det med komedi.



"Jag är din backficke synd. Du kan stoppa undan mig när du vill"

När han insett detta och uttlade orden, för han var tvungen det var en del av förbannelsen, så slets hans ben av.
Han var myggan som hon torterade som barn, som hon slet ben efter ben av för att se hur den skulle överleva.
Människorna runt omkring honom gick vidare och kunde för all del tittat på när regnet möter gatan och tvättar den ren från hundskit.

Kanske han hade brytt sig om att hon nu också slitit armarna av honom men han var för distraherad av människornas tomma blickar för registrera den.
"KAN NÅGON HJÄLPA SYNDEN!" skrek han, för det kändes bäst. Men varför hälpa något som kunde städas undan så lätt? Och hon skrttade goot när hon såg resterna av honom sköljas ner i avloppet.
Gudinnan hade haft sitt för idag.
Innan hon gav sig iväg gav hon honom evigt liv så att ho för evigt skulle leta efter sina kroppsdelar varför just han blivit utvlad till att vara en gudinnas backficke synd.
Men hanhade inte ens blivit utvald, han hade bara gått förbi.

Människorna gick vidare omevetandes om det skrikande huvudet under dem.


Jag vet inte vad detta är, men när jag uppfann uttrycket bakficke synd ville jag så gärna använda det till något.

work hard and die.


Jag vanhedrar antagligen Strindbergs minne när jag plugger så lite som jag kan till provet om honom, men jag bryr mig inte. Jag läser på innan bara nu när allt är nedskrivet.

Jag ska ändå göra massviss av Livskunskapsläxor och SvC läxor i helgen. Jag tror de insett att vi kommer förvinna och vill arbeta blodet ur oss.

Just nu är jag bara förbannad, att jag sitter här med mensvärk och uppsvälld mage och marorna som bultar på mitt huvud pga av magen är större än vanligt.
Jag är arg på mig själv för att jag är lat, tjock, slö, ful m.m

Jag önskar jag var bättre på att rikta min ilska. Det är liksom en överlevnadsinstinkt att rikta det mot sig själv för då blir ju ingen annan ledsen?
Jag kommer ihåg varenda gång jag ska förklara den här filosfin för alla de vänner jag har ute i världen.

Världen är så hård ändå, varför ska jag göra den hårdare genom att vara arg?

Det funkar inte alltid att förklara den. Jag undrar om den är så speciellt hälsosam, men har man växt upp på ett sätt så har man.

Allra argast är jag på de 400 spänn som jag måste lägga för studentskivans skull. JAG KÄNNER INGA SOM KAN KOMMA! Ok, då får du betala böter.
Seriöst, vad är det för skit? Ingen sa detta, och det har absolut inte varit självklart från början. Såklart att jag betlar för mig själv, men att jag som kanske inte har lika många vänner måste kasta 400kr från egen ficka?
JA, DET ÄR MINA PENGAR!
Vad är det för snack om om "alla betalr ju 400". Nej det gör de INTE, de har vänner som fyller in de 400.
Vet ni hur mycket jag kan ha gjort för 400?
400 spänn för en ända jäva kväll. Och sen lite senare får jag hära att jag förmodligen kommer få betala 400spänn till! NEJ NEJ NEJ!

Låter jag osolidarisk? Nej, för det skulle jag varit om jag inte betalat min egen del. Nu talar jag bara som en männsika helt utan resurser. Jag får väl inte gå på studentskivan då för jag har inga vänner som kan komma.
Jo det kan dem, problmet ligger i att: DE ÄR REDAN DÄR!

Min plan är att hålla mig borta från den där pengainslurparen imorgon och fan inte betal 400 spänn i böter för att jag inte kan göra något som är omöjligt för mig.




Jag vill skrika, jag vill slå men mest av allt vill jag att någon ska förstå.











 

The end?


De har vunnit.

Mina maror har tagit över mig med sitt nya snillrika vapen, titta på skärmen när du skriver Sandra, likgiltigheten.

Fast Likgiltigheten är inte dess rätt namn, det är mycket större och svartare men jag kan inte namnet på det.
Jag är bara besatt av det.

Två dagar och de har redan vunnit. Jag borde förstått att rörelserna i ögonvrån inte var nånting som fanns, det var bara marorna, men TITTA PÅ SKÄRMEN, som kom närmare.
Jag har svalt tre alvedon med te, jag hoppas jag blir sömnig eller kanske sjuk, för jag tänker fortsätta.

I måndags så grabbade Likgilitigheten tag i mig. Det var som någon hällt olja på mitt huvud. För jag kunde inte SE folk, jag kunde inte HÖRA musiken, jag kunde inte KÄNNA glädjen.
Allting rann bort, mina ögon är inoljade.

Det försvann tillslut, flera timar senare, men idag har det mig igen och jag står inte ut.
Detta dödar mig.

Imorgon ska jag träffa Yvonne.
Undrar om jag ska tala om det.

4 alvedon, ingen fara det är bara ipren man inte kan ta fler av. Jag hoppas bara på nåt.

Jag är inoljad. Och jag ger upp. När jag inte får KÄNNA eller HÖRA eller Se mina väner, eller mitt liv och när musiken är död så kan de fortsätta för jag har inget mostånd att bryta ur mig med det.

Jag är redan så gott som död om Likgiltigheten, Den Stora Tystnaden ska fortsätta att besitta min kropp.

Jag skickar min kropp till skolan, hoppas det blir fint.

Villintedetta. Likgiltigheten var inte ens en försvarsmekanism jag hadde när jag var liten när alla grälade.
Varför är mina maror kvar

5 alvedon.

Jag ger upp, ingen kraft att kämpa, detta är mitt fängelse nu.

Jag gerupp choklad-nonstop chokladkaka, jag ger upp pucko, kramar kyssar banditfester filmjölk med ströösel ord noveller kärlek (jag hadde den aldrig) böcker, fingerlösa vantar bailyes, smirnoff Ice, drömmar, vallmoblommor, batik,

6 alvedon. Jag behöver mer te.

+ bitchin (?)


Men jag klagar inte alls! det skulle va skönt att knarka loss och totalt gå ner sig, men jag klagar inte. jag är bara så galen jag kan vara.
idag lite extra på det dåliga sättet

skulle jag aldrig somna så skulle jag aldrig komma ur det här humöret.
det vill jag nästan pröva- gå nattagalen till skolan, bara för att se vad som händer

Inte undra på att folk trodde att varulvarna förvandlades under natten. den gör en galen

eller så är det bara Torsdagar.

what i wolundt givez


Vad skulle jag inte ge, vad skulle inte ge. Det var meningenen att jag skulle gå till Charlie, det var meningen att jag skulle göra läxor, allting har en mening.

Utom det sitter och gror i min hjärna, jag kan inte andas bra i kväll. Jag slår, springer,river ut galenskapen, men den sitter likt en mistel fast i sitt värdträ.
Jag är inte döden, jag är galenskapen.

Lång historria kort, jag kunde ha dött ikväll och imorgon ska jag gå till skolan och le och låtsas som vi ALLA mår bra.

Ge mig ett nytt försök så kanske jag kan dra sönder mitt skinn för att komma åt det som gror därinne.
För det vill ut, det vill ut.

O tala inte till mig: jag är borta.


-         Alkestis

Jag är Medea, den galna.




Det var som när mina allergier slog ut så gjorde sig något annat påmint. Eller så är det helt enkelt Torsdag idag.
Jag måste be om ursäkt till alla imorgon.
Jag märkte nyss, och det är helt sant, att en ven eller artär blivit mycket synligare på min vänstra hand. Just den handen av alla händer.




Jag är Medea, jag är Hon som tycks vara galen och är galen. Jag är Medea och jag tog ett bad och lyssnade och kände in. Man måste veta sitt hemmaplan.




Här är ett meddelande till mig själv till imorgon: Radera inte detta. För det är ett bevis på en av de saker som du länge fruktat. Oh ja, en sak till, du är ett arsel.
Eller snarare än fegis.



Ibland funderar jag på att söka någon slags hjälp på högre nivå.
Det är bara att jag inte finner ett hus som är högt nog!

Ba Ba Dysh!

^^

A studieh of crazehy.


Stilla nu kära läsare, stilla.

Andas ni, kanske ni blåser ut ljuset. Det är så livet är, man andas och någonstans i världen dör en människa.
Fakta som fakta.

Hur mår jag?
Efter Torsdagen, med stort T, så känns det som någon har förminskat min värld. Du har kommit till slutet av glaskulan, men du är blind, så du vet inte vad som finns utanför.
Var glad att du lever som de säger åt dumma tonåringar.
Var glad att du är glad säger jag.

Jag har mitt egna lilla recept på att glömma och skratta. Jag regresserar, blir liten och dum och jag går in i ett annat rum i min hjärna.
Där släpper jag ut alla mina goda galenskaper, de som får mig att sjunga "Jingle Bombs", skrika "I keeeel ju!", skratta som en galen idiot, och hoppa runt och sörpla pucko och tugga på förpackningarna.
För är du galen på det sättet, kan ljuset som skiner genom fönstret distrahera dig och du behöver inte tänka på något annat.
God galenskap.

Men, världen och hjärnan funkar inte så, ANDAS INTE PÅ LJUSET, DET FLADDRAR, det finns ond galenskap också.
De som plågar en dygnet runt, som går "fettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofetto" i 100 beats takt så fort jag ätit upp en måltid eller när min mamma nämner ordet bikini.
Jag hatar fetgalenskaperna mest för att de är hela tiden där. Men de eviga mantrat "fettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofetto" kan ge vika gör god galenskap också. Så när jag väl satt i mig puckon på en god galen människas vis, så kommer fetgalenskapera tillbaka.
Och då gör det ONT.

Sen finns det mörker och hjärtsmärtor. Panikattacker i from av hallucinationer.
Häromdagen såg jag tarmar på mitt golv. De var mina. Men de var en illusion. Precis som blodiglarna på fingrarna. Eller den gången jag trodde mitt allt mitt fett samlats i mina fingrar, och gned jag dem mot varandra så skulle de sprängas OCH DET VAR SÅ ÄÄÄÄÄCKLIGT
Äckelpäckel, pirum parum.
Kråkan satt på tallegren.
Nej, det var inte så rimmet gick...

Illusionerna är värre efter Torsdagen, mycket värre, trots att det inte gått så läng tid. Är inte det märkligt.
Galenskap födes bäst med fett och tårara, haha.



Ni hänger väl inte med kära läsare. Det är ok, jag ber er inte göra det.

Ursäkta om det blir mycket stavfel nu, men jag höll i en såg idag och nu sitter den i min arm.
Aj, jag hoppas inte det där blir ett blåmärke. Det känns bättre nu iallafall.

Så finns det alltid RB och knivar. Suck, jag tycker inte ens om att jag gör det. Men det är mest när jag måste få ut hjärtsmärtorna. Som den gången jag hadde en dålig dag i Q, och jag hadde tittat på en inspelning från "Änglar över Kallhäll" och jag övertalad mig att jag var världens sämsta skådespelare.
Jag gillar mest den röda färgen, i de djupare såren. Det glittar inte, men det ser rent ut, ett rent gift sipprar ut.
Jag antar det.
Iverkligheten vet jag att det inte funkar så, det är bara blod som skapar ärr, men är man mitt uppe i en blodmara (Blodbol som Stephen King skulle ha sagt) där hjärtat och alla sorts kanaler svider, då existerar bara det, snökulan har minskat till en glaskula.

Jag har mina arga stunder blodmaror också. När ag bara drar och drar över skinnet. Inte lika djupt men de är så många, att jag måste ha långärmat i flera dar för att dölja det.
Jag måste inskaffa mer långärmade  tröjor inser jag nu. Som tur var hinnar nog armarna läka innan Egypten resan om jag lämnar dem i fred.

Vilka bekymmer man kan ha, haha!

nejnej

måste skriva av måste skriva av

ringer mamma på mobilen, ingen svarar, tänk om han lagt  en yxa i henne, inte alls svårt, kanske en kniv han är ju galen, inget är hans fel, tänk om han tillslut blev galen, tänk om allt sprack

för inatt ringer klockorna, döden är din och mammas, jag vill inte höra dig svära åt barnet

jag har det varmt och bra hos min pappa, tänk om hon är kall, jag vågar inte ringa till den vanlig telefonen, varför BLEV ALLT SÅ FEL IKVÄLL

jag hatar att jag inte kan säga nånting vettigt, jag hatar att mina armar svider, jag hatar allt som aldrig blev

mest av allt är jag sinnessjuk ikväll




MEN SVARA I MOBILJÄVELN DÅ!

Rise and fall, we all go underz

Jag var på Egalia idag.

Jag älskar redan det stället, alla är så öppna som de kan bli. Man får aldrig tråkigt.
Dessutom så verkar det som jag alltid hängt med dem, att jag aldrig missat något, att de suger in mig med detsamma. Så snälla, så snälla.
Dessutom är det kul att spendera lite tid med Charlie, han är enkel att skämta med. Vi kan köra en hel konversation på skämt, "Ska'ru ha stryk?" "Mph" "Trodde väl det" "Älskling glöm inte viagran ikväll bara"...o.s.v.
Bisarrt, men det får mig att le.

Folk säger att vi liknar varandra. Jag har svårt att se det, håret är nog ganska likt, men Charlie är mycket tunnare än mig, och har fräknar. + lite till, men det är det mest uppenbara.

Vi pratade lite om vår resa till London. Jag har lovat Charlie att inte göra någonting förns till efter Londonresan.
Jag kan nog stå ut så länge. Vi får se.

Hah, vilken ironi, nu när jag äntligen vill prata har jag ingen att prata med. Vad skulle jag då säga?
Jag skulle berätta om hur det känns.
 Om alla rädslor.
Om allt jag vill, vill ha.
Det känns fortfarande viktigt, men allt mer ouppnåeligt. Världen är gjord av plast, jag kan inte riva den.
Jag känner inte för att se USA explodera när sanningen om 9/11 kommer ut.
Jag vill inte vara med om när mamma kanske hamnar tillbaka på psyket p.g.a av all stress, som jag hjälpte henne med.
Jag hatar att jag måste se världen bli varmare och den globala uppvärmningen läggas i våra händer.

Vet ni vad jag vill? Jag vill gå sönder. Jag kommer aldrig få hoppa fallskärm igen, möta min favoritkomiker Greg Proops i San Fransisco, hitta någon att älskas av.
Jag har sett lite av livet, jag kan nöja mig med den tuggan.
Igentligen inte...

...men som de sjunger i Company...

"So here's to the girls on the go--
Everybody tries.
Look into their eyes,
And you'll see what they know:
Everybody dies."

"Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! RISE! RISE! RISE!"

( Från sången Ladies Who Lunch, lyssna gärna här:

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=160890269  )

Haha! jag skrattar när jag skriver detta, för ALLA DÖR! Inklusive er, mina vänner. Ni spras inte bara för att ni lever längre! Varför skjuta upp det oundvikliga?

Res er! Rise! Stå upp och inse att solen en dag kommer sluka jorden. Spelar barn, minnen, skratt nånting då? Nej. Dra ut inte smärtan längre än nödvändigt vänner. Res er och hoppa ut från stupet!
Haha! RES ER OCH HOPPA!

Ursäkta jag urartar, men jag är det skenade tåget påväg mot rälse som urspårat, jag är geparden som springer för fort och spränger sitt hjärta men kan inte sluta springa, jag är kaptenen som inte lämnar skeppet.
Jag är den döende kattungen som inte slutar andas koldioxid för jag hoppas att det lättar i andra änden av röret.
Jag är Ikaros som vet att solen kommer smälta mina vingar men jag vill störta i vinden.
Jag är allt som oundvikligt dör, precis som du.

Jag är träden om hösten, och jag är teaterföreställningen som har en början och ett slut.
Ridån går för eller senare ner. Och den sista sången spelas medan skådespelarna tar emot sin pplåder, och blommor delas ut, rosor, choklad på snöre, människor ler, och de klppas återigen in och någon tar ett foto fast man inte får och sången ljuder allt högre...

"Here's to the ladies who lunch--
Everybody laugh.
Lounging in their caftans
And planning a brunch
On their own behalf.
Off to the gym,
Then to a fitting,
Claiming they're fat.
And looking grim,
'Cause they've been sitting
Choosing a hat.
Does anyone still wear a hat?
I'll drink to that.

And here's to the girls who play smart--
Aren't they a gas?
Rushing to their classes
In optical art,
Wishing it would pass.
Another long exhausting day,
Another thousand dollars,
A matinee, a Pinter play,
Perhaps a piece of Mahler's.
I'll drink to that.
And one for Mahler!

And here's to the girls who play wife--
Aren't they too much?
Keeping house but clutching
A copy of LIFE,
Just to keep in touch.
The ones who follow the rules,
And meet themselves at the schools,
Too busy to know that they're fools.
Aren't they a gem?
I'll drink to them!
Let's all drink to them!

And here's to the girls who just watch--
Aren't they the best?
When they get depressed,
It's a bottle of Scotch,
Plus a little jest.
Another chance to disapprove,
Another brilliant zinger,
Another reason not to move,
Another vodka stinger.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh!
I'll drink to that.

So here's to the girls on the go--
Everybody tries.
Look into their eyes,
And you'll see what they know:
Everybody dies.
A toast to that invincible bunch,
The dinosaurs surviving the crunch.
Let's hear it for the ladies who lunch--
Everybody rise!
Rise!
Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise!
Rise!"

...och skådespelarna springer ut för sista gången, för nu är publiken tyst, och musiken har tonat bort.
Applåderna finns inte mer.

tyst.


Jag vet inte vad jag känner nu, jag är så genomskinlig för tillfället.


Jag vill bara att folk ska vara glada.

Men ni såg igenom mig. Alla ni, mina vänner, alla ni såg och jag bara skrattade och var tyst.


Är du tyst kan du inte skada.


Är du tyst kan inte någon skada någon annan på grund av det du sa.


Är du tyst så kan inte människor bli ledsna


Är du tyst så har du inget dåligt hört


Är du tyst så skadar du ingen


Var jag så jävla igenomskinlig hela tiden? Kan ni se alla mina ärr? All min flykt hjälpte inte, nu är demonerna här, och jag kan inte fly mer.


Allt är mitt fel.


Att terroristerna bombar, att växthuseffekten dödar, att folk slår, att kattungarna skriker, att folk våldtas, allt är mitt.


Men är jag tyst, var bara tyst, svälj din vilja så skadar du ingen.


Är jag tyst så kan inte Stefan hitta fel på mig. Suckar jag inte medan jag äter hans mat så tror han inte att jag ogillar den. Håll inne din andedräkt, håll inne din vilja.

FÖRSVINN.


Jag vill inte bli stor, jag vill inte se mina vänner ledsna.


Jag ville inte att R skulle utsättas för det där fruktansvärda, jag vill inte att L ska misstrvias så i teatern, jag vill inte att Es morfar ska dö, jag vill inte att A ska utveckla anorexi, jag vill inte att D ska fastna i det förflutna, jag vill inte att S ska nekas att komma till Norrland, jag vill inte att J ska vara ledsen.

Det är mitt fel.

Var bara tyst, så tyst så ordnar det sig, då lägger du ingen smärta på dem, då gör du inte deras värld vassare än den är, då gör du dem inte ledsna.


Var bara tyst, var bara tyst, ignorera att din mamma skriker bakom väggen och krashen hörs. Ignorera att hon fylls av El och skickas hem igen. Ignorera att hon frågar dig om dina såriga armar, vara bara tyst, få dem alla att skratta så gör du världen bättre, gör den inte sämre för dem, svälj dina rädslor och fly och var bara tyst.

Rista smärtan i blod, få attacker i mörkret och slå dina armar i golvet, men var tyst, låt ingen höra det, för då blir det inte fel, då gör du inte världen sämre för dem.


Var tyst så tyst, för nu kommer demonerna snart, och ingen ska få höra dig skrika.

var bara tyst Sandra


small goo-bye reedy thingies/ kitties screaming


För några månader sen rispade jag in orden "FETTO" och "FETT" i mina armar.
Jag säger rispade, för jag använde varken kniven eller bladen. Bara en bit vass metalltråd.
De orden syns fortfarande.

Ibland undrar jag om jag är den ända som ser dom? Eller om de är spökhägringar framför min blick?
Jag har två ärr på axeln också som jag undrar ifall de exisisterar. Jag ser dem, men...ingen annan.

Ikväll är allt så substanslöst, jag skrattar medan jag hittade den slöa kniven, jag skrattade med lungorna och kände gråten i ögonen.
Jag kan inte sluta tänka på kattungarna.

När jag var runt...12-13-14år? Så fick vår katt Alice en väldans massa kattungar. Tre kullar tror jag att det var.
Hemskt söta saker, är det något jag älskar så är det kattungar.
Jag gav dem namn fast Stefan inte tyckte om det. Jag kunde inte låta bli, jag såg sådana personligheter i dem och de krävde namn.
Åh, de var så vackra, mjaude när man pratade med dem, tultade irvigt fram över kakelgolvet och sov i min strumplåda. Alice la dem där en gång.
Jag älskade dem alla, Baloo, Mini-Alice, Tiger, Fläcken...och vad de alla gavs för namn av mig. De var så oskyldiga varelser, ville dig inget ont, utan bara nafsa lite i dina strumpor, kära läsare.

Den sista kullen hade vi lite problem med att få iväg alla. Alla vi kände hade ju en katt nu.

Stefan föreslog att vi skulle gasa ihjäl dem. Han sa till mig att man sätter igång bilen och hållder dem framför det pulserande avgasröret så andas de in den förbrända koldioxiden, så kan de inte andas, för det är inte luft i det där helvetesröken som bilar sprutar ut.
Host-Hack-ett oskyldigt liv är borta.
Gasa ihjäl en kattunge.

En levande kattunge.

""MAMMA! MAMMA! JAG KAN INTE ANDAS MAMMA! MAAAAAMMA! VARFÖR BLIR VÄRLDEN SÅ MÖRK?! MAMMA HJÄLP MIG! JAG KAN INTE ANDAS MAMMA! MAMMA! MAMMA VART ÄR DU? MAMMA, JAG KAN INTE ANDAS! INTE ANDAS! MAMMA JAG ÄLSKAR DIG; ÅH MAMMA; VÄRLDEN ÄR SÅ SMÄRTA, HJÄLP! MAMMA MIN MAMMA...mammamammamammamammamammamammaåhdetblirsåmörktmammmamammadetgörontiminalungormammahjälp
mamma...mamma jagkanintesemammaåhdetgörsåoooooooontmammamammaaaaa....!"

...!

En död kattunge.

Mina små ungar som jag sett kravla runt och öppna sina ögon och finner världen så underbar för att de kan leka, äta, sova och bli älskade. 
Den lilla svarta med de stora blåa ögon ska hon dö?
Baloo med sin runda mage, ska han dö?
Tiger, som skuttar och spritter av ren livsneregi ska han dö?

Mamma?



Som tur var så fick vi iväg alla kattungarna.

Jag försöker intala mig själv än idag att Stefan skämtade med avgasröret.
Men han gjorde inte det.

Jag minns allvaret i hans röst.

Jag kan aldrig glömma bilderna jag fick i huvudet av döende kattungar som hålls vid avgasröret av en leende Stefan. Det är bara fantasi säger ni, men jag minns dem.
Jag gråter varje gång.
Jag försöker inte tänka på det, men det finns alltid där, skriken av mina små ungar som aldrig fick leva.
I en annan verklighet så dog de på riktigt.

Och jag hör dem.

Jag SER dem

Åh Gud, jag ser dem, jag kommer alltid att se dem. Maaaaammaaaaaa.....

Go and Die Emogirl


Den som ändå fick dö en hjältes död.
"Hennes huvud kroosades" "Jo men hon räddade sin lillebror och hon är ju så liten..." "Hon är en hjälte"
Folk skulle se på min grav med respekt, se min organdonation som ännu ett hjältedåd.
"Hon hadde en tigertattuering, en riktig fighter, som sin tiger"
De skulle älska mig!

Eller om jag fick dö olyckans död. "Hon skulle bara över övergångsstället!" "Världen är grym!" "Hon hadde en framtid!"
De skulle sakna mig.

Men detta, detta skamfulla jag tänker på nu, det skulle folk sopa under mattan, skämmas för att de inte såg, skämmas för att de inte gjorde något, skämmas för att de kände mig.
För jag tänker på det nu. Jag har nästan ett datum.
Ifall jag inte finner något som tilltalar mig på Sacomässan...

El Finito.

Jag har planerat det. Jag ska ringa in sjuk från skolan...och kvällen innan och natten ska jag skrivit något slags brev och rensat min data från sådant jag inte vill ska hittas.
Jag ska avsluta mina internetkonton, men jag ska rädda dikterna från Sockerdricka.
Jag vill inte att lösenordet ska listas ut.

Sen, ska jag ta på mig bekväma varma kläder. Jag ska ha letat upp en hög byggnad.
Kanske köper jag cider på vägen.
Jag ska inte anklaga någon i mitt brev.
Jag hoppar...

Låter det hemskt? Jag har distans från det nu, men förut var det en sådan bra idé.
Det kommer tillbaka till mig nu.

Varför?
Jag är för dum för att...existera. Leva är ett dumt ord.
Livet är en jakt mot döden, hur som helst.
Jag är inte smart.

Jag får bara bra betyg i Svenska och Teater, men i teatern får alla.
Vad kan svenskan hjälpa mig? Dessutom är det jag skriver tråkigt och min teater faller inom samma genre.
Jag kan inte få bra betyg, ännu mindre skaffa något högskoleprov!
Varför säger annars alla andra jag är söt men långsam...?

Ni säger att det är skämt nu, att jag är bra men det är inte samma sak som smart!
De andra gör sitt höhskoleprov, de är smarta...jag? Jag är bara snäll.

Inte ens vacker. Jag ser inte ens bra ut på kort.
Jag är fet, ful. Får alltid röda ögon.

Jag försöker inte tracka på mig själv så mycket, men sanningen är ju alltid närvarande, eller hur?
Kära läsare, eller hur?
Ni är tysta.

Jag tappade tråden...jag är inte smart, just det.
Vad spelar det för roll att jag är snäll? Snäll är ett annat ord för Naiv OCH DET VET ALLA!
Jag skulle aldrig överleva ute i riktiga världen.

Samtidigt tycker jag inte om tankarna på att avsluta.
Jag vill hemskt gärna prata av mig, men det är försent nu.
Jag är 18, det finns ingen tid för det! Jag ska ta hand om mig själv, jag kan inte få problem nu!
Jag hade min chans, eller igentligen inte, för då skulle jag bara förstöra allt
Genom att berätta hur jag mår.

De säger att självmord är de feges väg, att han hamnar i helvetet. Ja, enligt kristendomen.
Man hamnar inte med Judas, vilket är synd, jag skulle gärna vilja prata med honom.
Han är så missförstådd.
Vad jag läst så valdes han att förådda Jesus, det var hans öde utpekat av Gud.
Och nu pinas han i helvetes innersta cirkel.
Ja om man lyssnar på Dante.

Så jag antar att våra bloggsessioner fortsätter ett tag till.
Vi får se.

Well, look at that,


Kära vänner, jag glömde tala om vad som hände i måndags.
Jag skrev någon dag tidigare att jag visste att jag skulle få en panikattack.
Den kom men inte i den form jag anade.
En ny mer skrämmande form.

Jag tittade på Jippi-Ki-ay kvällen innan (stavas prorammet så?) och där berättade de om hur man ska få bort blodiglar.
Varför jag la det på minnet vet jag inte, men det stannade.
Fråga mig så ska ni få se.

Iallafall, jag gick till skolan på måndagen, och till skåpet gick allt bra, men mellan husen, mellan H huset och stora huset skedde någonting.
Jag fick för mig att mina jävla händer var blodiglar.
Detta är totalt sant.

Jag vågade inte titta på dem, men när jag väl gjorde det så jag ingenting, men så samtidigt så visste jag att det fanns tänder i mina fingertoppar som ville suga ut blod och raspa upp skinn.
Så därför så var halva lektionen ett helvete.
Jag ville inte röra vid något mänskligt med mina fingertoppar, för då skulle iglarna suga.
Vansinnigt, men samtidigt som jag berättar om detta nu, så tycks mina fingertoppar pulsera.

Vi skulle anteckna och mina fingrar rör ju mina andra fingrar på handen när jag håller pennan normalt, så jag försökte hålla pennan på ett skumt sätt rakt uppåt, men det gick inte.
Så jag höll pennan normalt och skrev så snabbt jag kunde och undertiden jag gjorde detta så fick jag kväljningar och min mage gjorde lite uppror.
Så fort jag släppte pennan så var jag tvungen att dra fingrarna längs bordkanten för att försöka nöta av blodiglarnas tänder och munnar.

Jag har aldrig varit så rädd på väldigt länge. Blodiglarna som var mina fingertoppar skulle suga ut min hjärnsubsstans och lämna stora hål i mitt huvud ifall jag rättade till håret och de skulle lämna fett och blod forsade ut ur mitt lår om jag vilade händerna där.
Och om jag satte fingret i ögat...POP! Som ett okokt ägg bara.

Så det slutade med att jag satt halva lektionen med händerna utspärrade på bordet, då de bara nuddade bordsskivan.
Och jag kände fingertopparna pulsera, leta efter något att äta, jag såg långa vita tänder i min hjärna, grå hjärnsubstans som rann ut ur mitt huvud...
Doro måste ha uppfattat att något var fel, för jag gav ljud ifrån mig när jag skrev, mina småljud av illamående och det såg onormalt ut att sitta med händerna sådär.

Hon skrev "Är du okej" på mitt papper medan Kerstin pratade.
Jag vill inte skriva och låta blodiglarna försöka suga tag i mitt kött igen så jag viftade med handen bara i en "sådär" rörelse.

Jag fick det att gå över tack och lov, men jag är rädd för att det ska hända igen.
Nu på hemvägen trodde jag en gren var en orm och att den bet mig i anklarna.

Vad händer med mig....

JUS GONNA KILL OFF MYSELF, DAT WILL SAVE MAH SELF SUM TROUBLE


Lolcat titel, lol.

Så var jag där igen. Ner, ner, ner.
Hur kul är det att konstant ha sig själv som säger: VARFÖR ÄLSKAR INGEN DIG? FÖR ATT DET INTE GÅR!
Det är sant, jag ÄR oälskbar.
Ni kan säga att jag är en bra vän, att jag få er att le, men skulle ni kunna tänka er att någon kan älska mig?
Nej.

Ska jag leva med den här konstanta tomheten? Jag orkar inte, men hur ska jag kunna orka ens ta slut på det?
Jag skulle vara alldles arg på mig själv för att jag gör min mamma ledsen. Lustigt nog är det samma argument jag har för att inte söka hjälp.
INGEN SKAM ÅT FÄDERNA,  alltså:

jag kan inte ta livet av mig, för då skulle mamma och pappa bli lednsa. När jag vet det så skulle jag aldrig kunna göra det.

jag kan inte söka hjälp, för så skulle mamma och pappa bli ledsna för att jag inte mår bra. När jag vet det så skulle jag aldrig kunna göra det.

WHAT THE HELL AM I GONNA DO?

Nyare inlägg
RSS 2.0