Zoftis

De har vunnit.

Mina maror har tagit över mig med sitt nya snillrika vapen, titta på skärmen när du skriver Sandra, likgiltigheten.

Fast Likgiltigheten är inte dess rätt namn, det är mycket större och svartare men jag kan inte namnet på det.
Jag är bara besatt av det.

Två dagar och de har redan vunnit. Jag borde förstått att rörelserna i ögonvrån inte var nånting som fanns, det var bara marorna, men TITTA PÅ SKÄRMEN, som kom närmare.
Jag har svalt tre alvedon med te, jag hoppas jag blir sömnig eller kanske sjuk, för jag tänker fortsätta.

I måndags så grabbade Likgilitigheten tag i mig. Det var som någon hällt olja på mitt huvud. För jag kunde inte SE folk, jag kunde inte HÖRA musiken, jag kunde inte KÄNNA glädjen.
Allting rann bort, mina ögon är inoljade.

Det försvann tillslut, flera timar senare, men idag har det mig igen och jag står inte ut.
Detta dödar mig.

Imorgon ska jag träffa Yvonne.
Undrar om jag ska tala om det.

4 alvedon, ingen fara det är bara ipren man inte kan ta fler av. Jag hoppas bara på nåt.

Jag är inoljad. Och jag ger upp. När jag inte får KÄNNA eller HÖRA eller Se mina väner, eller mitt liv och när musiken är död så kan de fortsätta för jag har inget mostånd att bryta ur mig med det.

Jag är redan så gott som död om Likgiltigheten, Den Stora Tystnaden ska fortsätta att besitta min kropp.

Jag skickar min kropp till skolan, hoppas det blir fint.

Villintedetta. Likgiltigheten var inte ens en försvarsmekanism jag hadde när jag var liten när alla grälade.
Varför är mina maror kvar

5 alvedon.

Jag ger upp, ingen kraft att kämpa, detta är mitt fängelse nu.

Jag gerupp choklad-nonstop chokladkaka, jag ger upp pucko, kramar kyssar banditfester filmjölk med ströösel ord noveller kärlek (jag hadde den aldrig) böcker, fingerlösa vantar bailyes, smirnoff Ice, drömmar, vallmoblommor, batik,

6 alvedon. Jag behöver mer te.