Zoftis

Stilla nu kära läsare, stilla.

Andas ni, kanske ni blåser ut ljuset. Det är så livet är, man andas och någonstans i världen dör en människa.
Fakta som fakta.

Hur mår jag?
Efter Torsdagen, med stort T, så känns det som någon har förminskat min värld. Du har kommit till slutet av glaskulan, men du är blind, så du vet inte vad som finns utanför.
Var glad att du lever som de säger åt dumma tonåringar.
Var glad att du är glad säger jag.

Jag har mitt egna lilla recept på att glömma och skratta. Jag regresserar, blir liten och dum och jag går in i ett annat rum i min hjärna.
Där släpper jag ut alla mina goda galenskaper, de som får mig att sjunga "Jingle Bombs", skrika "I keeeel ju!", skratta som en galen idiot, och hoppa runt och sörpla pucko och tugga på förpackningarna.
För är du galen på det sättet, kan ljuset som skiner genom fönstret distrahera dig och du behöver inte tänka på något annat.
God galenskap.

Men, världen och hjärnan funkar inte så, ANDAS INTE PÅ LJUSET, DET FLADDRAR, det finns ond galenskap också.
De som plågar en dygnet runt, som går "fettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofetto" i 100 beats takt så fort jag ätit upp en måltid eller när min mamma nämner ordet bikini.
Jag hatar fetgalenskaperna mest för att de är hela tiden där. Men de eviga mantrat "fettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofetto" kan ge vika gör god galenskap också. Så när jag väl satt i mig puckon på en god galen människas vis, så kommer fetgalenskapera tillbaka.
Och då gör det ONT.

Sen finns det mörker och hjärtsmärtor. Panikattacker i from av hallucinationer.
Häromdagen såg jag tarmar på mitt golv. De var mina. Men de var en illusion. Precis som blodiglarna på fingrarna. Eller den gången jag trodde mitt allt mitt fett samlats i mina fingrar, och gned jag dem mot varandra så skulle de sprängas OCH DET VAR SÅ ÄÄÄÄÄCKLIGT
Äckelpäckel, pirum parum.
Kråkan satt på tallegren.
Nej, det var inte så rimmet gick...

Illusionerna är värre efter Torsdagen, mycket värre, trots att det inte gått så läng tid. Är inte det märkligt.
Galenskap födes bäst med fett och tårara, haha.

---

Ni hänger väl inte med kära läsare. Det är ok, jag ber er inte göra det.

Ursäkta om det blir mycket stavfel nu, men jag höll i en såg idag och nu sitter den i min arm.
Aj, jag hoppas inte det där blir ett blåmärke. Det känns bättre nu iallafall.

Så finns det alltid RB och knivar. Suck, jag tycker inte ens om att jag gör det. Men det är mest när jag måste få ut hjärtsmärtorna. Som den gången jag hadde en dålig dag i Q, och jag hadde tittat på en inspelning från "Änglar över Kallhäll" och jag övertalad mig att jag var världens sämsta skådespelare.
Jag gillar mest den röda färgen, i de djupare såren. Det glittar inte, men det ser rent ut, ett rent gift sipprar ut.
Jag antar det.
Iverkligheten vet jag att det inte funkar så, det är bara blod som skapar ärr, men är man mitt uppe i en blodmara (Blodbol som Stephen King skulle ha sagt) där hjärtat och alla sorts kanaler svider, då existerar bara det, snökulan har minskat till en glaskula.

Jag har mina arga stunder blodmaror också. När ag bara drar och drar över skinnet. Inte lika djupt men de är så många, att jag måste ha långärmat i flera dar för att dölja det.
Jag måste inskaffa mer långärmade  tröjor inser jag nu. Som tur var hinnar nog armarna läka innan Egypten resan om jag lämnar dem i fred.

Vilka bekymmer man kan ha, haha!