Rise and fall, we all go underz
Jag var på Egalia idag.
Jag älskar redan det stället, alla är så öppna som de kan bli. Man får aldrig tråkigt.
Dessutom så verkar det som jag alltid hängt med dem, att jag aldrig missat något, att de suger in mig med detsamma. Så snälla, så snälla.
Dessutom är det kul att spendera lite tid med Charlie, han är enkel att skämta med. Vi kan köra en hel konversation på skämt, "Ska'ru ha stryk?" "Mph" "Trodde väl det" "Älskling glöm inte viagran ikväll bara"...o.s.v.
Bisarrt, men det får mig att le.
Folk säger att vi liknar varandra. Jag har svårt att se det, håret är nog ganska likt, men Charlie är mycket tunnare än mig, och har fräknar. + lite till, men det är det mest uppenbara.
Vi pratade lite om vår resa till London. Jag har lovat Charlie att inte göra någonting förns till efter Londonresan.
Jag kan nog stå ut så länge. Vi får se.
Hah, vilken ironi, nu när jag äntligen vill prata har jag ingen att prata med. Vad skulle jag då säga?
Jag skulle berätta om hur det känns.
Om alla rädslor.
Om allt jag vill, vill ha.
Det känns fortfarande viktigt, men allt mer ouppnåeligt. Världen är gjord av plast, jag kan inte riva den.
Jag känner inte för att se USA explodera när sanningen om 9/11 kommer ut.
Jag vill inte vara med om när mamma kanske hamnar tillbaka på psyket p.g.a av all stress, som jag hjälpte henne med.
Jag hatar att jag måste se världen bli varmare och den globala uppvärmningen läggas i våra händer.
Vet ni vad jag vill? Jag vill gå sönder. Jag kommer aldrig få hoppa fallskärm igen, möta min favoritkomiker Greg Proops i San Fransisco, hitta någon att älskas av.
Jag har sett lite av livet, jag kan nöja mig med den tuggan.
Igentligen inte...
...men som de sjunger i Company...
"So here's to the girls on the go--
Everybody tries.
Look into their eyes,
And you'll see what they know:
Everybody dies."
"Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! RISE! RISE! RISE!"
( Från sången Ladies Who Lunch, lyssna gärna här:
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=160890269 )
Haha! jag skrattar när jag skriver detta, för ALLA DÖR! Inklusive er, mina vänner. Ni spras inte bara för att ni lever längre! Varför skjuta upp det oundvikliga?
Res er! Rise! Stå upp och inse att solen en dag kommer sluka jorden. Spelar barn, minnen, skratt nånting då? Nej. Dra ut inte smärtan längre än nödvändigt vänner. Res er och hoppa ut från stupet!
Haha! RES ER OCH HOPPA!
Ursäkta jag urartar, men jag är det skenade tåget påväg mot rälse som urspårat, jag är geparden som springer för fort och spränger sitt hjärta men kan inte sluta springa, jag är kaptenen som inte lämnar skeppet.
Jag är den döende kattungen som inte slutar andas koldioxid för jag hoppas att det lättar i andra änden av röret.
Jag är Ikaros som vet att solen kommer smälta mina vingar men jag vill störta i vinden.
Jag är allt som oundvikligt dör, precis som du.
Jag är träden om hösten, och jag är teaterföreställningen som har en början och ett slut.
Ridån går för eller senare ner. Och den sista sången spelas medan skådespelarna tar emot sin pplåder, och blommor delas ut, rosor, choklad på snöre, människor ler, och de klppas återigen in och någon tar ett foto fast man inte får och sången ljuder allt högre...
"Here's to the ladies who lunch--
Everybody laugh.
Lounging in their caftans
And planning a brunch
On their own behalf.
Off to the gym,
Then to a fitting,
Claiming they're fat.
And looking grim,
'Cause they've been sitting
Choosing a hat.
Does anyone still wear a hat?
I'll drink to that.
And here's to the girls who play smart--
Aren't they a gas?
Rushing to their classes
In optical art,
Wishing it would pass.
Another long exhausting day,
Another thousand dollars,
A matinee, a Pinter play,
Perhaps a piece of Mahler's.
I'll drink to that.
And one for Mahler!
And here's to the girls who play wife--
Aren't they too much?
Keeping house but clutching
A copy of LIFE,
Just to keep in touch.
The ones who follow the rules,
And meet themselves at the schools,
Too busy to know that they're fools.
Aren't they a gem?
I'll drink to them!
Let's all drink to them!
And here's to the girls who just watch--
Aren't they the best?
When they get depressed,
It's a bottle of Scotch,
Plus a little jest.
Another chance to disapprove,
Another brilliant zinger,
Another reason not to move,
Another vodka stinger.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh!
I'll drink to that.
So here's to the girls on the go--
Everybody tries.
Look into their eyes,
And you'll see what they know:
Everybody dies.
A toast to that invincible bunch,
The dinosaurs surviving the crunch.
Let's hear it for the ladies who lunch--
Everybody rise!
Rise!
Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise!
Rise!"
...och skådespelarna springer ut för sista gången, för nu är publiken tyst, och musiken har tonat bort.
Applåderna finns inte mer.
Jag älskar redan det stället, alla är så öppna som de kan bli. Man får aldrig tråkigt.
Dessutom så verkar det som jag alltid hängt med dem, att jag aldrig missat något, att de suger in mig med detsamma. Så snälla, så snälla.
Dessutom är det kul att spendera lite tid med Charlie, han är enkel att skämta med. Vi kan köra en hel konversation på skämt, "Ska'ru ha stryk?" "Mph" "Trodde väl det" "Älskling glöm inte viagran ikväll bara"...o.s.v.
Bisarrt, men det får mig att le.
Folk säger att vi liknar varandra. Jag har svårt att se det, håret är nog ganska likt, men Charlie är mycket tunnare än mig, och har fräknar. + lite till, men det är det mest uppenbara.
Vi pratade lite om vår resa till London. Jag har lovat Charlie att inte göra någonting förns till efter Londonresan.
Jag kan nog stå ut så länge. Vi får se.
Hah, vilken ironi, nu när jag äntligen vill prata har jag ingen att prata med. Vad skulle jag då säga?
Jag skulle berätta om hur det känns.
Om alla rädslor.
Om allt jag vill, vill ha.
Det känns fortfarande viktigt, men allt mer ouppnåeligt. Världen är gjord av plast, jag kan inte riva den.
Jag känner inte för att se USA explodera när sanningen om 9/11 kommer ut.
Jag vill inte vara med om när mamma kanske hamnar tillbaka på psyket p.g.a av all stress, som jag hjälpte henne med.
Jag hatar att jag måste se världen bli varmare och den globala uppvärmningen läggas i våra händer.
Vet ni vad jag vill? Jag vill gå sönder. Jag kommer aldrig få hoppa fallskärm igen, möta min favoritkomiker Greg Proops i San Fransisco, hitta någon att älskas av.
Jag har sett lite av livet, jag kan nöja mig med den tuggan.
Igentligen inte...
...men som de sjunger i Company...
"So here's to the girls on the go--
Everybody tries.
Look into their eyes,
And you'll see what they know:
Everybody dies."
"Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! RISE! RISE! RISE!"
( Från sången Ladies Who Lunch, lyssna gärna här:
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=160890269 )
Haha! jag skrattar när jag skriver detta, för ALLA DÖR! Inklusive er, mina vänner. Ni spras inte bara för att ni lever längre! Varför skjuta upp det oundvikliga?
Res er! Rise! Stå upp och inse att solen en dag kommer sluka jorden. Spelar barn, minnen, skratt nånting då? Nej. Dra ut inte smärtan längre än nödvändigt vänner. Res er och hoppa ut från stupet!
Haha! RES ER OCH HOPPA!
Ursäkta jag urartar, men jag är det skenade tåget påväg mot rälse som urspårat, jag är geparden som springer för fort och spränger sitt hjärta men kan inte sluta springa, jag är kaptenen som inte lämnar skeppet.
Jag är den döende kattungen som inte slutar andas koldioxid för jag hoppas att det lättar i andra änden av röret.
Jag är Ikaros som vet att solen kommer smälta mina vingar men jag vill störta i vinden.
Jag är allt som oundvikligt dör, precis som du.
Jag är träden om hösten, och jag är teaterföreställningen som har en början och ett slut.
Ridån går för eller senare ner. Och den sista sången spelas medan skådespelarna tar emot sin pplåder, och blommor delas ut, rosor, choklad på snöre, människor ler, och de klppas återigen in och någon tar ett foto fast man inte får och sången ljuder allt högre...
"Here's to the ladies who lunch--
Everybody laugh.
Lounging in their caftans
And planning a brunch
On their own behalf.
Off to the gym,
Then to a fitting,
Claiming they're fat.
And looking grim,
'Cause they've been sitting
Choosing a hat.
Does anyone still wear a hat?
I'll drink to that.
And here's to the girls who play smart--
Aren't they a gas?
Rushing to their classes
In optical art,
Wishing it would pass.
Another long exhausting day,
Another thousand dollars,
A matinee, a Pinter play,
Perhaps a piece of Mahler's.
I'll drink to that.
And one for Mahler!
And here's to the girls who play wife--
Aren't they too much?
Keeping house but clutching
A copy of LIFE,
Just to keep in touch.
The ones who follow the rules,
And meet themselves at the schools,
Too busy to know that they're fools.
Aren't they a gem?
I'll drink to them!
Let's all drink to them!
And here's to the girls who just watch--
Aren't they the best?
When they get depressed,
It's a bottle of Scotch,
Plus a little jest.
Another chance to disapprove,
Another brilliant zinger,
Another reason not to move,
Another vodka stinger.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh!
I'll drink to that.
So here's to the girls on the go--
Everybody tries.
Look into their eyes,
And you'll see what they know:
Everybody dies.
A toast to that invincible bunch,
The dinosaurs surviving the crunch.
Let's hear it for the ladies who lunch--
Everybody rise!
Rise!
Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise!
Rise!"
...och skådespelarna springer ut för sista gången, för nu är publiken tyst, och musiken har tonat bort.
Applåderna finns inte mer.
Kommentarer
Trackback
