Zoftis

Humör: blah


Musik: Little eartquakes - Tori Amos

---

"Mister, Life is SWELL!
In a padded CELL!"


"a'law a'law a'law"  Jag lovar att jag läste en engelsk bok där författaren skrev en karatärs skratt så.
Nu sitter det fast i huvudet i mig.


Jag har kommit fram till att det var nånting fel med januari. Efter flera konversationer med människor så verkar det ha varit något i luften.
Vi sjuka blev ännu mer sjuka, vi föll tillbaka till gammla självskador och ångestar. Jag tror att det är kylan och att solen inte riktigt TAR, fattar ni?


Solen är blind, tittar på en igenom ett filter. Varje gång jag väntar på bussen så måste jag ta av mig skorna och massera igång tårna.


Och mina demoner, nafsandes och hungrandes så skriker de.
Har jag inte åstadkommit något? Var ni inte borta?

skriker jag.

Haha, inget försvinner.

---

Så jag tog tag och det tog tid och var svårt. Men för att markera att det var en ny månad imorrn så storstädade jag lägenheten och gjorde nya löften.
Och fick en till novell klar.

Det artar sig.

---

Men tydligen var inte bara jag effketerad av januari eftersom flera andra människor kände det med.
Oroa er inte längre guys, imorrn är det februari...


...

...jag ser ingen lycka i det.

Åh Gud jag vill men vet inte vad.
Jag vill
Jag vill
Jag vill ?


Fortsätt skriva dina noveller så får vi se.

Humör: uncomfortable


Musik: Ex Lover's Lover - Voltiare

---

Snälla folk ni måste hjälpa mig, vad betyder den här drömmen:

Vi är instängda. Massviss av folk, alla klädda tungt, andas tungt. Gravallvar ligger i luften, ingen skrattar, det är så allvarligt att man mår illa.

Vi är instänga i ett rum av trä och utanför pågår ett krig. Jag vet detta.
Jag är orolig, mitt hjärta kliar, jag ska ut och döda.

Inte nu

Inte nu

Inte nu

Men nu!

Alla rusar ut, virrvarr, jag har ett svärd i handen. Det känns lätt och min halsduk smeker mig om halsen.

Det är snödrivor och taggbuskar överallt, jag fastnar, sliter mig loss.

Tystnad.

En flaska, den ser ut att vara av billig grön plast landar brevid mig. Och jag vet, jag vet att den kommer explodera.

Jag slänger mig åt andra hållet, en smäll höres. Jag ser en vän (ingen riktig vän, bara i drömmen fanns han) i närheten och en ny bom brevid honom.
Jag skriker en varning och han klarar sig.

Om och om igen måste jag varna honom för bomberna. Han bara skrattar och ler, han säger inget. Den sista bomben gömmer han sig för på andra sidan kullen och jag ser honom inte mer.

Jag springer fram till den arga mannen med flask-plast-bomberna, han kan inte kasta med mig så nära. Det sitter snöflingor i hans skägg och han tycks förvånad.
Den tanke som infaller mig är hur lätt det är att döda honom. Svärdet skär igenom honom enkelt, som en kockkniv genom en leverbit.

Ja, jag är glad över hur enkelt och duktig jag dödar honom och jag hinner tänka "Jag skulle kunna bli bra på detta..."

Sen slås jag till marken av en man på häst.

Han låter hästens hovar trampa på mitt ansikte.

Och i drömmen känner jag tyngden, jag känner den, DUNS DUNS och blod fyller min syn.
Men jag dör inte.

Han blir förvånad och låter andra människor till häst försöka de med.

DUNS DUNS i mitt ansikte, tyngder som faller på det och jag själv som ser mer och mer rött.

På sjätte eller sjunde försöket vaknar jag.

---

Vilken dröm. Jag hade en konstig natt, jag vaknade och sov med jämna mellanrum, utan att minnas om jag somnat eller legat vaken.
Sen drömde jag det där.

Hela dagen idag har varit konstig. Som jag betraktat mig själv utanför mig själv, mina tankar i en ballong ovanför mitt huvud. Som om jag själv var kvar i det där kriget DUNS DUNS med hovar på mitt huvud.

Det var både en trevlig dröm (euroforin över att jag hade ihjäl en fiende) och mycket obehaglig, men det var länge sedan en nattdröm påverkade mig under dagen så...

---

Något som stör mig är att vår klass lider av gammal hederlig sexim. Bara för att vi har lite killer ska väl inte de få höras mest...?

Jag borde ha en basröst, kanske skulle jag låta mer hotande och scary då...

Humör: tired


Musik: Lonely Alcoholic - Mika

(jag dricker inte på en onsdag....men jag önskar jag kunde)

---

Återigen, grattis Dorothea! Nu kommer du vara äldre än de flesta av oss ett litet tag :)

---

gah, jag är sömnig-

Humph, nu ska vi se. Jag mår bättre rent pyskist nu. Kanske för att jag avslutat en novell och påbörjat en annan (vilken jag har mer idéer till.)

Dock har jag inget namn på den ännu. Namn och början är alltid svårt för mig. Särsilkt början eftersom en av mina äldsta trick för att få en bra början lyder: "FÅNGA LÄSAREN!"

Det blir typ tre variationer för min del: Något blodigt och äckligt, något bissart eller någon som som skriker något.

Jag önskade jag kunde ha mina Stephen King noveller här och läsa dem för inspiration. Och tips på att skiva en bra dialog, jag suger på det.

Vet ni vad det sämsta är? Alla tips som jag lärt mig om att skriva dialog är att skriva som man själv talar, men när jag skriver ner mina egna ord blir det väldigt ologiskt.
Bizarro värld.

---

Nu har jag iallafall gjort upp med mig själv, att priserna för att gå ner i vikt blir böcker.
Mestadels Lewis Caroll (jag borde verkligen äga Alice) och Hunter S Thompson. Men titta vad jag hittade på adlibris!

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0064401707

Jag tror jag dör - och återkommer, detta vill jag ha. Jag älskar skräcknovellsamlingar.
(Dan Höjer kan gå och ta sig dock...)

---

Och tillsist, en förfrågan.

Skulle folk rekommendera spel? Jag vet att jag har många gömda läsare som är mycket belästa inom detta.
Helst PC, Playstation eller handkonsol spel.

Dock inte PSP! Den blev aldrig riktigt populär, eller hur...?

---

Kanske ska jag tvinga mig själv att skaffa Facebook imorrn. Det går emot alla mina tankar jag någonsin tänkt, men kanske kan man nå en bredare publik att freaka ut.
Jag lyckas rätt bra med mitt klädesexperiment och bara vara allmänt...jag, men jag gillar att alltid få folk ur fattningen.

Man skulle spekulera ifall det handlar om att jag vill ha uppmärksamhet. Jag tror det gjorde det förr i tiden, men numera så gör jag det för att jag är en "ond" människa.
Det vill säga jag njuter av andras "smärta" (i detta fallet, förvirring).

Vi pratar mycket filosofi och psykologi i skolan just nu. Enligt vissa teorier skulle min glädje i att bringa folk ur fattningen vara ett psykopatiskt stråk, då mördare gör desamma.

Men tyvärr, jag kan fortfarande sätta mig in i hur folk känner och tänker. Det kan inte psykopater tydligen, så även om jag gillar att bringa folk ur fattningen så vet jag hur de känner.
Borde inte det göra mig mer psykopatisk eftersom jag vet hur de känner men gör det ändå...?

Våra böcker säger inget mer om det, just det kapitlet sneglade över psykopater som hastigast. Kanske ska jag besöka psykologihyllan i bibblan, jag älskar psykologi och dess försök att förstå den mänskliga hjärnan.

(till ingen nytta...)

---

HAHA! nu ska jag dricka upp mitt rosa te (? ? ?) sen lägga huvudet på kudden.
och det kommer vara så skönt

från tanten brevid migs lägenhet kommer msn ljus, what's up with that, hur kan de höras genom väggarna?

Och jag drömmer mardrömmar om maskar...
och att gubben brevid och jag byter platser.

det sista jag vill









och ibland, är jag bara trött, vi syns imorrn

all min kärlek

Humör: numb


Musik: Eva's Final Broadcast - Evita

---

Ursäkta uppehållet folk. Det svider ibland. (och nu kommer hon vara deppig folk, jag ber om ursäkt iförväg)

Jag har drabbats av lite svårmod attacker. Inget seriöst, jag har haft mycket värre, många gånger har jag legat och kippat efter luft…men låt oss inte tala om det nu.

 

Jag vill bara få saker gjorda. Jag gör skoluppgifter samtidigt som jag vill skriva noveller, samtidigt som jag vill tappa vikt.

Och när jag inte lyckas meddessam med en sak så gör ångesten över att ha misslyckats med det att jag inte klarar av det andra – en spiral.

Det finns så mycket som kan jaga en människa. Jag tänker på det ibland. Sedan tänker jag på hur få människor som jag känner till bara för att livet är så flyktigt och…ja…

Ni märker vad jag har tänkt på det senaste veckorna. Jag vet inte varför sådant händer, varför så stora tankar nödvändigt måste in i mitt huvud och tänkas.

Men sen kliar de, de svider och bränns. Jag avskyr dem, de gör att jag inte får något gjort. Dessutom är stora tankar alltid tvivlare, man tvivlar att de är stora alls, de kanske är totalt meningslösa.

 

Vad vet jag? Jag är bara en människa. En ganska liten en.

 

 

---

 

 

Jag frågar inte längre varför mitt huvud gör så eller ömkar mig över det. Det skulle bara ge mig mer onödig smärta. Jag måste bara hitta en omvandlare.

En som gör alla denna negativa energi till positiv energi. Jag vill ha ångesten som en drivkälla, såsom olycklig kärlek driver poeter.

För om jag inte kan göra något konstruktivt av allt detta som invaderar mitt huvud blir jag galen. Då finns det ju bara där för att plåga mig.

Jag måste ständigt vara nyttig, det är min stora förbannelse.

 

---

 

Nosce Te Ipsum - Del 4

 

förresten.

 

---

 

 

Jag skulle så lätt bli en knarkare om jag bara inte hadde så svårt att få tag på det (för ren uppfostran och för dåliga kontakter). Jag älskar stumhetskänslan av vodkan (jag måste dock blanda den med något, att dricka rent har jag ännu inte lärt mig) eller tunga huvudet man får av rödvin.

Bzz-känslan av likörer är trevlig med.

Men jag håller på att bygga upp ett förvar mot dem. Min kropp vill tåla dem och det stör mig. Som en trådsmal knarkar yuppie så skulle jag kunna skriva sjuka historier och förvandla alla negativa känslor till något bra.

Och knarkare bryr sig inte och de är lik och bryr sig inte om vad de har på sig eller ser ut...

 

Jag är ironisk, förstås men samtidigt delvis seriös. Undrar om jag ska förbi systemet imorrn och plocka upp en pava vodka.

Vi får se.

 

Det svider ibland.

 

 

 

vi har en liten paus just nu. Jag börjar igen om 15 minuter. Men först ett rim som ekar i mitt öra:

En man

Åt allt han kan

Tugga för tugga, fat för fat

Tills han insåg

Han själv var mat

 

En kannibal

Åt allt han kan

Tugga för tugga, kött för kött

Färgade hela middagsbordet rött

 

---

 

Och jag är så trött. Jag sov inte bra inatt, så då surrar tankar högre i huvudet. Är det inte så för er?

Det är som drömmarna inte kunde bli drömmda och utappade och istället sitter fast i huvudet.

 

Olja på mitt ansikte. Jag slutar om två och en halv timme. Måste jag stå ut med alla detta surr i huvudet?

 

Det är så irriterande, har andr människor samma sak?

Det är aldrig samma sak, ord och meningar, nya för nya. När jag väl tänkt en så försvinner den och jag kan inte minnas vad det var.

 

Jag måste gå, kommer tillbaka ikväll med sista Nosce delen.

 

Åh, så mycket att tänka

 

Humör: irritated


Musik: Nobody - The Muppet Show (Gonzo)

(Bara för ni kan se den sorgligaste muppen i världshistorien och är ett bevis på att förr i tiden - så såg aldrig någon rätt bra ut i Season 1 av nånting)

---

Varför kan inte folk ta en hederlig disskusion? Precis som Jess (hon tog upp detta i en kommentar på det förra inlägget) så är jag rätt förtjust i att prata och diskutera och vända på allt.

Så fort jag sett en film går jag in på imdb.com för att lära mig små saker som man kan ta upp i en disskusion och vara mer förberedd.

Man kan prata om det mesta.

Men folk, åh jag blir galen på "vuxna" männsikor som tror de har en moral! Som låtsas om att världen är god och fin även i disskusioner! Åh jag blir fullständigt uppgiven!
Min tanke är att världen är rätt ful och folk är egoistiska och vi måste leva runt det. Sen kommer människor som är äldre än mig som pratar om "godhet" och "världen blir bättre".

Ok för att de tror på den disney verisionen, jag kan leva med att de tänker så.

Men att sedan blir totalt överkörd och bli kallad "det är en deprimerande syn" och på alla sätt få mina argument att verka invalida bara för att jag utgår från en pessistisk världsbild.

Det spelar ingen roll vad vi talar om, om jag utgår från att världen är orättvis så blir de förolämpade för att jag inte tror på en bra värld.

Notera, de själva kan komma med negativa och pessimistiska kommentarer så länge de tror på en fin värld.

De som är över 28 är också märkligt nedervärderande, det tar mig inte på allvar för att jag är yngst och har lite av "när du växer upp, så lär du dig"

Jag är uppväxen assholes! Det är ni själva som måste inse att världen är ett pretty horrible place och vi gör vad vi gör för att överleva.

Ha bra människor att diskuters med är en sak, till att börja med.

Det roliga är hur lite dessa människor kan ta gråa och svarta kommentarer om saker. Jag skrev förut att vi pratade om experiment. Jag tyckte att det var fel av världen av krtitisera oetiska forskare när världen själv är oetisk - ett argument som jag kan förtjäna lite reflektion på.
TOTALT IGNORERAD

Jesus Darwin människor, ta inte allt så allvarligt och prata med mig. Man kan utmana! Ge mig nåting!

"I never got nothing from nobody notime!"

Jag vet att det finns osynliga regler för vad man bör tala om, men jag är så hemskt dålig på dem uppenbarligen.
De ända jag kan är att jag inte skriker,svär eller förolämpar. Eller pratar om barn på något sätt, vad jag än säger om barn är fel tydligen.


Vad gör jag för fel? Jag vill ha feedback, jag gillar att prata, men min värld är för svart och sned för dem.

Jag gillar i å för sig inte menigen "min värld är svart"...Trädde du in i min hjärna skulle massviss av färger finnas där. Så många blixtar...

---

Lo and Behold! Nosce Te Ipsum 3! Varning, Youtube messade med volymen på denna och hur jag än gör får jag inte bort "bzzzz" ljudet som ploppar upp ibland.

En rolig fakta, jag visade den här delen för en växjö-vän som tyckte att den behövde mer ljud på vissa partier.
"Vad för slags ljud?" sa jag.

"UuuuuuH" sa hon.

Och jag garvade. Men hon fick in sitt uuuuh ljud. Jag fick lova henne att det inte låter som hon, så jag ställde in det efter mig. Så nu är den historien berättad, haha.

Nosce Te Ipsum 3 är min favoritdel och min hatdel. Min favorit för en mardrömsegment och hatdel för att det är det ultimata beviset att jag inte är en sådan bra aktör.

Dessutom så är jag inte särsilkt bra på "verklighets segment". Ni måste förstå, jag skriver om skräck och min fantasi går non-stop. När jag ska försöka filma "Verklighet" så verkar den mest corny och tillgjord.

Min dröm är att låta nån regissera verklighetsdelarna och låta mig ta full makt över det som är "mardröm".
Ifall jag filmar saker i framtiden ska jag försöka arbeta på det, eller hålla mig till det obskyra det verkar vara det som håller mitt intresse.

En annan sak är att jag behöver är ett bättre redigeringsprogram och jag skulle nog låtit någon annan ta min roll.
Jag har inte så bra röst och jag är...pinsam framför kameran.

Nåja, jag skulle nog kunna göra det bättre nu. Rolig sak, jag har lite bloopers som jag ska göra en video av efter jag postat sista delen.

Det är nog dem som folk kommer gilla mest!

Jag gillar Nosce, men jag föredrar att skriva och rita. Men det är kul att pröva någonting annat imellanåt!

---

I'm off! Idag ska vi diskutera lärande. Vi får se hur folk gillar vad jag har att säga om det haha!

Humör: silly


Musik: Flying Dutchman - Lyrics

---

Jag måste säga att jag är väldigt stolt över min nya header.
Jag har skaffat en cdr. reader som gör att man kan läsa serier över nätet. Mycket bekvämt för en fattig student.

Jag har plockat upp ett litet intresse för obskyra serier. De där uppe i headern tillhör kanske inte Sandman kategorin som jag föredrar, men man kan ju ha flera, eller hur?

Detta:

http://asylums.insanejournal.com/scans_daily/783920.html

är vad som får mig att rysa, bra historier i serieform.

Eller snyggt ritat, men historia är bra med.

Serierna som jag använde mig headern har fakist bra historier, den ena är "The Killing Joke" (Batman) och "Muppet Show Issue 3".
Jag visste inte ens att mupparna hade en serie, kom över det av en slump. Jag måste säga att tecknaren som ritar dem, ritar så galet och obskyrt och min favorit från mupparna (Gonzo btw) är så häftig så han fick bli en del av min header.

Jag menar, hur kan man inte älska detta:







Tim Burton fan much? Hela serien är rätt sjuk med Gonzo som hela tiden ser smått galen ut. (Precis som jag!) Och har en märkvärdigt dyster slutkläm på rim.Jag älskar rim.
I adore it. I love it.



Och innan ni frågar, jag jag är en stor nörd. Men jag gillar mupparna och när man hittar något som man gillar i ett helt nytt medium....
Man får väl nörda ut lite. Förresten läser jag Batman, Sandman (de låter konstiga brevid varandra) Tank Girl och all annan grejs.
Det coolar ut sig.

Dessutom är jag en Gonzo. Ingen vet vem jag är (för det var ju hela hans shtick) och jag gör sjuka saker.

Vänta, har jag skrivit onödigt mycket om ett seriemagasin som ingen kommer läsa förutom jag från en TV-show som inte längre går om en karaktär troligen ingen minns=


...

...

---

Moving On! Läser någon här längre? Jag vet att jag hade uppehåll och så men mycket händer...
Jag har ett hemligt projekt på G också! Ska avslöja det snart.

Kanske nästa vecka, måste förbereda lite mer.

Nose Te Ipsum Del 2 BTW.

Imorgon kommer del 3 upp. Uppskattas om ni är ärliga om det. Jag bryr mig inte om ifall folk hatar det, vi hadde kul när vi filmade det, iden fick komma ut.
Jag kanske återanvänder den i en novell?

---

Jag har börjat ta upp det som ett småintresse här att göra folk fundersamma. Det är ett härligt yrke.
Det bästa steget är den fina konsten av att: Klä sig fel men inte puckat

Om du har jeans och klänning kommer folk bara tro att du är en idiot. Om du har rutiga byxor i lila/vitt med en långärmad tröja i rött/svart med en rosa halsduk så blir folk nervösa.
Du har byxor + tröja men det är fel.

Haha, varför jag lägger ner så mycket energi på detta? Jag vet inte, samma anledning till varför jag skriver mest skräck eller tragedi. Chocka och bringa folk ur vardagen antar jag.
Få dem att fatta hur löst man kan stå.

---

På tal om det så har jag drömt ascoola drömmar om det på sistone.

En natt drömde jag att jorden skulle gå under. Inget syndes, alla bara visste det. Och allt gräs var gult och bränt.
Jag grävde ner saker som jag ansåg värdefulla, tog en yxa och gick ifrån huset.
Hela tiden stod folk i huset och tittade på mig och jag visste att jag hade rätt och de hade fel och jag vaknade med känslan av att jag var den ända som gjorde rätt och att jag skulle klara mig bra när undergången kommer.

Tjo, så ofta som jag pratar om undergången så skulle man tro att jag tror den kommer...
Ja, den kommer.


Sen har jag drömt en dröm där jag behövde kläder för ett mycket viktigt uppdrag. Jag tog upp tygstycken som det ramlade kläder ur för folk hade gömt dem där.
Jag fick dem jätebilligt och jag visste att jag skulle överleva.


De här drömmarna är så sköna, jag blir jämt besviken när jag vaknar. Oh well.

---

all my love.
zof.










(Kan inte fatta att jag nördade mig så om serierna dock...)

Humör: stressad


Musik: Me, My Yoke, And I - Damien Rice

---

Okej Sandra, ta tag nu. Detta är ett meddelande till dig (som om någon faktist läste detta, ha!).

Du måste skriva! Skriv Skriv Skriv, vi måste sätta ord på papper. Jag gav dig märket på vänsterhanden av en anledning!

Och för guds skull, tappa några kilon. Julmat did no good.

---

Sådär, nu när jag skrivit det här måste jag hålla det.

Nånting har släppt och slinkit iväg i min hjärna, som en spänd vajer, den har farit iväg och skärt av benen på en polis. Det är maskar i väggarna här eftersom soporna faller utanför soptunnan.
Feta vita maskar som på en död.

Nånting nervöst i min hjärna, och det skrämmer mig inte mera fast det borde. Förr fick jag panikattacker nu bara existerar det. Jag blandade vodka och apelsinjuice och det botade temporärt. På fyllan gjorde jag sex hål till i öronen, så det var intressant.

Det är sant, jag kan fota, dessa ord må ej ljuga. Jag som trodde det var svårt och smärtsamt, det var ju bara att sticka en nål i örat.
Jag decinfierade den förstås, jag hatar när öronen sipprar ut var som en pestsjuk.

Som inte folk tittade konstigt på mig ändå.

Jag kan inte låta mina rivsår vara ifred. Jag rispar upp och ärrar, men jag bryr mig inte.

"Vad är det där?"

Ja vad tror du?

---

En oro, en stress. Jag måste skriva. Ta hand om er.

Humör: rejected


Musik: Rootless Tree - Damien Rice

---

Nu har jag freakat ut klassen ännu mer. Jag blir så trött på människor och alla deras positiva tankar ibland.

Vi diskuterade forskningsetik idag och Milgrams lydnadsexperiment kom upp.

Jag älskar att diskutera och prata men ingen vågar ju sätta igång. Min poäng är att människor är ganska usla, vi ljuger och skriker -vardagen är smutsig snö och gråa ögon.

Ingen har vackra blåa eller gröna ögon, allt smälter samman och blir ärr som varar.

Så jag tyckte att forskningsvärlden kunde spegla detta, att precis som i Milgrams lydnadsexperiment kan man ljuga för att få reda på hur långt människor kan gå.

Varför ska allting vara så rent? Jag kan ljuga för mina textsubjekt, människor som jag aldrig mer ska träffa, vad spelar det roll?
Så länge de inte skadas, varför måste allting vara så ädelt och nobelt? Världen är inte så.


Men alla tittade bara med stora ögon på mig. Vuxna människor! Som tror att världen är bra!
Jag gillar också Disneyfilmer hörni, men det kommer inget stort dansnummer i slutet, det finns ingen belöning.

Vi är celler, organismer, vi fångar vår tid och är.

---

Jag känner mig människolös, som om jag bar mitt skinn dåligt, en förklädnad som de nu tror har sett igenom.

Åh dessa människor.

---

Förreseten...Nosce Te Ipsum, Del 1.

Kommentera gärna. Del 1 av 4. Jag delar upp den i 2minuters delar, enklare att ladda upp.

---

Jag har apelsinjuice och vodka hemma, blanda mig gift så ska jag gå någon annanstans, kanske försvinna.

Humör: busy



Musik: My way - (Gonzo from the Muppet Show verision)

---

Holy crap det är 2010 nu. Så många år jag är, så många år jag kommer bli.

Så annorlunda jag har blivit. I år så tog jag bort en nyårslöfte som jag har använt mig av i 2009 och 2008.

"är det inte bättra än så här så ska jag dö."

Det behövdes inte. Jag lever. Jag andas och är nöjd.

Här är några små rader som jag suttit och filat på för er.

Brev till mina vänner för 2010:

Jess:

Jag hadde enormt roligt under tiden jag var hemma och när jag var hos dig. Kommer du ihåg vår msn diskussion? Jag känner att jag kan uppskatta och fatta hur bra vän du är när jag själv inte är så förspänd.
Förut stressade goda råd mig, nu uppskattar jag dem.

Jag ser alltid fram emot att prata dig, jag vet att jag få bra svar.

Och du skrattar till mina dumma skämt, det gör mig glad.
Så jag är fantastiskt glad att vi möttes i Kallhäll på den där teatern för så länge sedan.
Jag vet inte mer vad, jag ska skriva än:

Så mycket upplevt så mycket kvar att uppleva.

Stephanie:

Du är en smart brud det är du.

Det skär i mitt hjärta att höra hur livet är för dig, men samtidigt så accepterar jag att du vill ta dig ut själv.
Jag ville precis samma sak.

Men du ska veta, att du får prata, maila, ringa, smsa (du kanske föredrar skrivna ord gissar jag) när du vill. Man måste få någon som skriker med en ibland.

Och jag vet, du är en bra människa. Du är en värdefull sådan, ingen snabb uschlig grå massa.

Anneli:

Din röst på nyårsafton var så bisarr. Du var min Anni, men jag var inte där.

Jag tror att vi båda är starkare. Jag tror att vi har mycket att lära varandra. Anni, du är en en del av min galenskap, jag saknar dig.
Vi har små skärvor som sitter ihop, där vi är lika, och så andra som inte alls är så lika.

Du är min vän Anni.

Dorothea:

Jag vet inte hur ditt äventyr och tragdi med din morfar går, men jag jag hoppas och tror att du kommer hel ur det. Jag är säker på det.

Du är stark, du fixade ett bra jobb till dig själv, går på teatergrejs och filminingar. Jag tror att med all den viljan så kommer det bli något.

Jag vet. Du är min vän och vi har haft bråk men vi mår bra nu. I egenskap av varandra.
Jag kommer ihåg den kvällen på nattacafeét.
Tårta och te och filtar.

Lite som en historia, ett fotografi, eller en akvarellmålning. Kanske på målningen skulle det ha legat vid stranden och innte i stan, men det reflekterar vårt moderna liv eller hur?
Ta hand om dig.

Johanna:

Du är min vän kusin. Vi kommer nog inte skiljas åt nej,nej. På ett sätt har jag alltid varit avundsjuk på era fina kläder och att du har vänner som du kan åka utomlands till och er graciösa konståkning, men samtidigt har du (och sofia) varit förtjänande av det.

DU är snäll och kämpar för det du gör, så varför inte? Och nu på senare tid har jag kommit mer till insikt att jag faktist också kan, så avundsjukan har smält bort.

Ta hand om dig Johanna, du som har vuxit upp. Du verkar så mycket större i mina ögon. Tänk att vi alla lekte med varandra som små och nu ger jag dig Pasfoa likör från systemet.

Livet,livet,livet.

Charlie:

Ledsen återigen för allt vaj.

Jag trodde verkligen att du inte ville vara med mig. Men nu vet vi, vi vet.
Åh Charls. Ibland känner jag mig som mamma, ibland som lärling eller bara som någon som är.

Men när jag tänker tillbaka på allt sinnessjukt, ja vi är så coola människor. Och du är en bra människa (jag vägrar använda god och ond, livet är inte en serie).

Jag bedömer folk hur de behandlar mig, och du har alltid varit snäll. Vi har kul och jag är ledsen för att jag inte kunde säga det till ditt ansikte.

Kanske var jag rädd för all din livserfarenhet skulle förminska mina ord.

---

Ett brev från mig själv till Sandra år 2009:

Åh Sandra Sandra.
Jag är från 2010 och minns dig så väl men du skulle inte känna igen mig (dig själv.)

Så rädd du var! Hur kunde du vara så rädd? Du grät tårar av frustration i gymnasiet när du förklarade för dina vänner att du inte ville att folk skulle lägga pengar på dig (som i julklappar och presenter).
Skulle DU tänka tillbaka på det skulle du gömma huvudet i skam.

Jag bara suckar.

Hur kan man vilja vara så lite, ta så lite plats och samtidigt ha så stora drömmar? Du vill skriva och jag ska göra det för dig. För jag kan nu.

Hela din tid gick till att försöka hitta sätt att göra dig mindre på.

När du besökte dina vänner, du var så rädd att du skulle bli utanför. Du försökte ge dig in i Jess värld fullt med cosplayare och knas.
Du klarade det inte. Så fort du mötte motstånd trodde du att det var ditt fel och satte genast stämpel på dig själv.
Hur kan man bli så liten?

Du älskade teatern men samtidigt så förstörde du dig själv ännu mer. Så fort replikerna inte satt rätt eller känslan satt rätt på första....
Misslyckande!

Tyvärr gamla Sandra så lever det kvar lite grann. Men jag håller på att fixa det.

Gamla Sandra, vad var det med din rädsla om att möta människor? Du var tvungen att planera in möten i minsta detalj, alltid ha något att "göra göra göra". Du kunde inte heller slappa, för du ville inte vara lat.

Jag? Nya Sandra går bara dit. Jag har lärt mig attityden "det fixar sig".

Varför var du så stressad? Varje gång du mötte vänner var du likadan. Alltid så stressad över att verka smart och duktig och engagerad.
Ta det lungt, prata och var dig själv.

Men det kunde du inte va? För du var så övertygad att du var ingenting, en värdelös sak, inte värd att läggas pengar på, du var inte smart och inte duktig.
För guds skull, du grät för att du bara trodde kunde skriva.

Du trodde folk var med dig för de tyckte synd om dig. Så lågt om sina vänner att tänka så Sandra.

Det kom aldrig in i dina tankar att folk kanske ville vara med dig för att du var...bra?
Hemsk tanke jag vet.

Ibland hör jag dig gamla Sandra. Din chock över att folk vill umgås med dig, dina tårar över att du blir accepterad. Du kan viska

"Om jag vetat, så skulle jag inte vart så jobbig i gymnasiet..."

Oh gamla Sandra, du hade dina knasigheter, men vad hjälper att älta? Dessutom hade vi kul med.

Dina ältningar över saker som kunde hänt flera år sedan irriterade mig mest. Varför älta?
Vad kunde du någonsin gjort åt dem?

Jag tror att det var ditt undermedvetnas sätt att straffa dig själv, att ständigt påminna dig om hur dålig du var.

Oh Gamla Sandra, jag är ny ny. Kanske är jag Zoftis? Haha!

---

Ni ser hur sinnesjuk jag var. Nu måste jag handla mjölk, jag har ingen mat hemma.

Och ni...TA HAND OM ER! Jag vill komma och hjälpa och gör så gott jag kan, men ni måste också hjälpa er själva.

All my love

zof.