Zoftis

Humör: busy



Musik: My way - (Gonzo from the Muppet Show verision)

---

Holy crap det är 2010 nu. Så många år jag är, så många år jag kommer bli.

Så annorlunda jag har blivit. I år så tog jag bort en nyårslöfte som jag har använt mig av i 2009 och 2008.

"är det inte bättra än så här så ska jag dö."

Det behövdes inte. Jag lever. Jag andas och är nöjd.

Här är några små rader som jag suttit och filat på för er.

Brev till mina vänner för 2010:

Jess:

Jag hadde enormt roligt under tiden jag var hemma och när jag var hos dig. Kommer du ihåg vår msn diskussion? Jag känner att jag kan uppskatta och fatta hur bra vän du är när jag själv inte är så förspänd.
Förut stressade goda råd mig, nu uppskattar jag dem.

Jag ser alltid fram emot att prata dig, jag vet att jag få bra svar.

Och du skrattar till mina dumma skämt, det gör mig glad.
Så jag är fantastiskt glad att vi möttes i Kallhäll på den där teatern för så länge sedan.
Jag vet inte mer vad, jag ska skriva än:

Så mycket upplevt så mycket kvar att uppleva.

Stephanie:

Du är en smart brud det är du.

Det skär i mitt hjärta att höra hur livet är för dig, men samtidigt så accepterar jag att du vill ta dig ut själv.
Jag ville precis samma sak.

Men du ska veta, att du får prata, maila, ringa, smsa (du kanske föredrar skrivna ord gissar jag) när du vill. Man måste få någon som skriker med en ibland.

Och jag vet, du är en bra människa. Du är en värdefull sådan, ingen snabb uschlig grå massa.

Anneli:

Din röst på nyårsafton var så bisarr. Du var min Anni, men jag var inte där.

Jag tror att vi båda är starkare. Jag tror att vi har mycket att lära varandra. Anni, du är en en del av min galenskap, jag saknar dig.
Vi har små skärvor som sitter ihop, där vi är lika, och så andra som inte alls är så lika.

Du är min vän Anni.

Dorothea:

Jag vet inte hur ditt äventyr och tragdi med din morfar går, men jag jag hoppas och tror att du kommer hel ur det. Jag är säker på det.

Du är stark, du fixade ett bra jobb till dig själv, går på teatergrejs och filminingar. Jag tror att med all den viljan så kommer det bli något.

Jag vet. Du är min vän och vi har haft bråk men vi mår bra nu. I egenskap av varandra.
Jag kommer ihåg den kvällen på nattacafeét.
Tårta och te och filtar.

Lite som en historia, ett fotografi, eller en akvarellmålning. Kanske på målningen skulle det ha legat vid stranden och innte i stan, men det reflekterar vårt moderna liv eller hur?
Ta hand om dig.

Johanna:

Du är min vän kusin. Vi kommer nog inte skiljas åt nej,nej. På ett sätt har jag alltid varit avundsjuk på era fina kläder och att du har vänner som du kan åka utomlands till och er graciösa konståkning, men samtidigt har du (och sofia) varit förtjänande av det.

DU är snäll och kämpar för det du gör, så varför inte? Och nu på senare tid har jag kommit mer till insikt att jag faktist också kan, så avundsjukan har smält bort.

Ta hand om dig Johanna, du som har vuxit upp. Du verkar så mycket större i mina ögon. Tänk att vi alla lekte med varandra som små och nu ger jag dig Pasfoa likör från systemet.

Livet,livet,livet.

Charlie:

Ledsen återigen för allt vaj.

Jag trodde verkligen att du inte ville vara med mig. Men nu vet vi, vi vet.
Åh Charls. Ibland känner jag mig som mamma, ibland som lärling eller bara som någon som är.

Men när jag tänker tillbaka på allt sinnessjukt, ja vi är så coola människor. Och du är en bra människa (jag vägrar använda god och ond, livet är inte en serie).

Jag bedömer folk hur de behandlar mig, och du har alltid varit snäll. Vi har kul och jag är ledsen för att jag inte kunde säga det till ditt ansikte.

Kanske var jag rädd för all din livserfarenhet skulle förminska mina ord.

---

Ett brev från mig själv till Sandra år 2009:

Åh Sandra Sandra.
Jag är från 2010 och minns dig så väl men du skulle inte känna igen mig (dig själv.)

Så rädd du var! Hur kunde du vara så rädd? Du grät tårar av frustration i gymnasiet när du förklarade för dina vänner att du inte ville att folk skulle lägga pengar på dig (som i julklappar och presenter).
Skulle DU tänka tillbaka på det skulle du gömma huvudet i skam.

Jag bara suckar.

Hur kan man vilja vara så lite, ta så lite plats och samtidigt ha så stora drömmar? Du vill skriva och jag ska göra det för dig. För jag kan nu.

Hela din tid gick till att försöka hitta sätt att göra dig mindre på.

När du besökte dina vänner, du var så rädd att du skulle bli utanför. Du försökte ge dig in i Jess värld fullt med cosplayare och knas.
Du klarade det inte. Så fort du mötte motstånd trodde du att det var ditt fel och satte genast stämpel på dig själv.
Hur kan man bli så liten?

Du älskade teatern men samtidigt så förstörde du dig själv ännu mer. Så fort replikerna inte satt rätt eller känslan satt rätt på första....
Misslyckande!

Tyvärr gamla Sandra så lever det kvar lite grann. Men jag håller på att fixa det.

Gamla Sandra, vad var det med din rädsla om att möta människor? Du var tvungen att planera in möten i minsta detalj, alltid ha något att "göra göra göra". Du kunde inte heller slappa, för du ville inte vara lat.

Jag? Nya Sandra går bara dit. Jag har lärt mig attityden "det fixar sig".

Varför var du så stressad? Varje gång du mötte vänner var du likadan. Alltid så stressad över att verka smart och duktig och engagerad.
Ta det lungt, prata och var dig själv.

Men det kunde du inte va? För du var så övertygad att du var ingenting, en värdelös sak, inte värd att läggas pengar på, du var inte smart och inte duktig.
För guds skull, du grät för att du bara trodde kunde skriva.

Du trodde folk var med dig för de tyckte synd om dig. Så lågt om sina vänner att tänka så Sandra.

Det kom aldrig in i dina tankar att folk kanske ville vara med dig för att du var...bra?
Hemsk tanke jag vet.

Ibland hör jag dig gamla Sandra. Din chock över att folk vill umgås med dig, dina tårar över att du blir accepterad. Du kan viska

"Om jag vetat, så skulle jag inte vart så jobbig i gymnasiet..."

Oh gamla Sandra, du hade dina knasigheter, men vad hjälper att älta? Dessutom hade vi kul med.

Dina ältningar över saker som kunde hänt flera år sedan irriterade mig mest. Varför älta?
Vad kunde du någonsin gjort åt dem?

Jag tror att det var ditt undermedvetnas sätt att straffa dig själv, att ständigt påminna dig om hur dålig du var.

Oh Gamla Sandra, jag är ny ny. Kanske är jag Zoftis? Haha!

---

Ni ser hur sinnesjuk jag var. Nu måste jag handla mjölk, jag har ingen mat hemma.

Och ni...TA HAND OM ER! Jag vill komma och hjälpa och gör så gott jag kan, men ni måste också hjälpa er själva.

All my love

zof.