Hihih ^^
Sitter tidigt och dricker te. Med tanke på att jag sov så fort när jag kom hem (3 tiden) så kanske jag är lite tidigt uppe, men jag kan inte hjälpa det.
Igår försvann min uppfattning om att Bandit fester skulle vara jobbiga. Jag hadde kul! (Även om vissa människor inte kunde följa med :( )
Anneli tvingade mig (Nåja "Tvingade" är ett starkt ord ) att skicka massa drukna sms, jag snodde fria Jägermesiter prylar och jag träffade hennes polare Amanda som var snäll.
Medusa var nice och det var ingen kö den här gången!
Om det inte vore så varmt ute skulle jag ha på mig sjalen, men det är FÖR varmt.
Det var redan för varmt när Anneli och jag satt och förkrökade på kvarnbacken som två alkisar med våra hemmagjorda Ciabatta smörgåsar.
Det är precis sådant som gör Anneli och Jag till Anneli och Jag.
MVAHAHA
ÅH Darwin- Gud- WHATEVER jag har hittat något konstigt.
Jag skrattar när jag skriver detta, för jag har hittat ett japanskt RPG spel, där man tillkallar sina monster/spöken till strid genom att skjuta sig själv i huvudet!
Jag vill ha detta spel!!!
Okej, så man dödar sig inte, man typ åkallar sina psykisa krafter för att kämpa emot "Shadows" men första gången då jag ser videon och hjälten tar upp en pistol OCH SKJUTER SIG SJÄLV I HUVUDET?
Det var en snygg video också....
Ah, jag dör - men utan pistol.
Jag vet inte varför detta får mig att skratta, kanske för att jag gillar att USA faktist översatte det till engelska.
Hur kunde det gå igenom deras fingrar?
Haha!
Spelet heter Persona 3, och är en fortsättning på tidigare Persona spel. Dessa vet jag dock ingenting om.
För att ni ska hänga med, här är en video när hjälten "skjuter" sig själv för första gången.
Jag vet inte hur känsliga ni är, så jag varnar er.
http://video.google.com/videoplay?docid=-1328847524192792181&hl=en
Lulz.
Jag mår så bra när jag ser kommentarer här, så jag ska sprida denkärleken genom att kommentera hos andra.
<3 ^^
Men tänk om man har en fiende och man går upp till denna och säger
"You make me wanna shoot myself" Lolz. ^^
get fit or die
Jag har blivit lite av en träningsnarkoman. Jag går upp varje morgon klockan sex för att trampa på trampmaskinen och då svettas jag som en gris.
Nu när jag är hos pappa så ska jag ut och springa istället, tidigt då ingen ser mig.
Jag tycker om att träna för mig själv. Det finns inga speglar som hhånar mig och jag behöver inte vistas i gympasalar med eras kollektiva ångest.
Så fort jag ska in på en gympasal/fotbollsplan/m.m så får det inte. Min kropp låser sig.
Jag mår bäst när jag får vara ifred.
Problemet ligger i att jag vill gå ner rätt snabbt fast jag gång på gång intalar mig at det inte går.
Man går bara inte ner 5kg på en vecka. Man kan högst gå ner 2kg på två veckor med en hälsososam avgiftning.
Jag har bestämt mig för att göra min egen avgitning + mitt tränande.
Undvika allt vitt, pasta, bröd helst inga mjölkprodukter. Vilket innebär att jag får avstå från pucko.
Suck.
Och inget socke heller, inte ens i läsk eller saft.
För jag ska säga en sak och det är att jag är så förbannat TRÖTT!
Jag är trött att se mig själv i spegeln och veta alla jag känner väger mindre och utöver hälsosmarre sporter än jag.
Jag är trött på att göra mina mararor skrika efter blodbol så fort som jag äter en smörgås.
Jag är trött på att få min mammas blickar och min pappas inte-så-diskreta kommentarer.
Det svider, jag lovar.
Jag är trött på att jag är för tjock för att någon skulle finna mig vacker. Människor älskar bara anndra vackra människor. Jag vill inte ha någon med en fetfetish.
Trött, trött, trött det står mig upp i halsen.
Så här kommer jag, jag tänker gå hela vägen den här gången.
De säger att banta är svårare än att sluta röka eller snusa eller dricka.
Men nu ska jag ta i på allvar.
För om inget annat, så kommer jag vara ett vackert Lik.
Life is a highway and I'm gonna ride it
Every day's a winding road yeah
My rollercoaster's got the biggest ups and downs
As long as it keeps goin' round its unbelievable
- Kimya Dawson, My Rollercoaster
På tal om My Rollercoaster, jag tror Kimya är min nya Musikgudinna.
Hennes låtar ärsådana jag kan känna igen mig så mycket i.
Jag önskar någon kunde spelat hennes låt "My Mom" när mamma hade det så jobbigt och var inlagd.
http://www.youtube.com/watch?v=aiRveoW85VU
Här är den. Om man bara låter den här vara på i bakgrunden och inte tittar på de skumma bilderna, så blrjar jag grina varje gång. Mest för att jag känner igen mig men att jag får sådana nostalgikänslor av andra versen.
Där hon sjunger:
You traded all your paper clips for a soap dish
That way your best friends rubber ducky wouldn't slip and slide away
But he traded his rubber duck for a cigar box
To place your paper clips in
Mr. Hooper came to say
Oh my dear friends Bert and Ernie
Here's a little something for each of you from me
Here are your paper clips and here is your rubber ducky
How could I ignore such selfless generosity
Hur många kommer ihåg Sesame Street? Jag kommer ihåg. Just detta är ifrån en av deras julspecialer då Bert och Ernie gav iväg sina käraste ägodelar för att ge något till den andre.
Sen så kom ägaren till affären och gav dem tillbaka sina ägodelar för han var så rörd av deras handlingar.
Jag vet aldrig om det gick på svensk TV. Men jag såg detta avsnitt för länge sedan och var sjuk och satt mest hemma. Mådde miserabelt.
Så jag letade runt lite på YouTube efter nostalgiklipp och hittade detta.
Och det var fint.
http://www.youtube.com/watch?v=TqsGKPYSJTA&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=VCX4poGN09Y&mode=related&search=
Titta jag hade fortfarande scenerna på favoriter. Det måste....ha varit...3år sedan?
Hahah, jag är ett udda barn.
Nu ska jag titta på Cookie Monster <3
Jag är Pucko Monster ^^
Til Death do Us apart
Jag har lånat Desperate Housewifes säsong ett från Anneli och nu har jag tittat på sista avsnittet.
Rex dog.
Och han tror att Bree dödade honom! Argh!
Döden är en lusig sak. De kristna anser att det är antingen himmel eller helevete där vi kommer att se våra kära igen.
När min morfar dog tänkte jag så, men sen insåg jag att det inte funkade.
Jag är ingen heltroende kristen, jag tror inte på himmel och helvete. Allt det där är bara sådant människan har skapat till tröst.
Men om vi inte hamnar där, vart då? Kanske bara ett mörker där vi väntar på ett nytt liv?
Eller stängs våra hjärnor bara av?
Det där sistnämda skrämmer mej, för då skulle döden vara som när jag stänger av min data.
Poff en blank skärm.
Hur kan man stänga av något så fantastiskt och fruktansvärt som den mänskliga hjärnan?
Hjärnan har startat krig, kan lösa svårbotliga sjukdomar, döda, hjälpa,skriva.
Hela vår värld är uppbyggd på den mänskliga hjärnan, en sån lätt sak att utblåsa.
Sen när den väl dör, då är den evigt borta. Alla de ideer just den människan hade, alla drömmar, allt hopp om framtiden och alla minnen som den någisn sett och gjort är borta.
Lika borta som om de aldrig varit där.
Du kommer inte se någon som har dött igen. Allt han var är borta, mänskligheten har släckt. Han skulle aldrig ha funnits, han är ingenting.
Jag hoppas ni förstår vad jag vill säga. Jag vet inte, men det skrämmer mig så totalt när jag tänker på det här. Är
jag den enda?
Huh ?
Nu är jag sådär förvirrad igen. Kanske för att mina ögon kliar trots att jag inte ens varit nära någon med parfym. Det är en riktigt bitch att det ska rinna så från dem, jag ser ut att ha tittat på Titanic 7 gånger minst.
Jag och Anni pysslade med filmen idag (jag hjälpte genom att spela Wii och vara uppmuntrade. Och göra pyssel).
Fast jag länner mig lite överambitiös, jag vill så gärna skriva något till svenskan utöver våran film.
Fast jag vet inte om vad ännu. Jag får inspiration när jag får den.
Skulle vara kul att skriva något om "Jesus Camp".
Filmen om det unga amerika som fräls till att bli heltroende kristna.
Det kan ha varit den värsta film jag sett. Den handlade om typ troende 5åringar-10åringar som talade om att vara nyfrälsat predikanter som berättade för dem att abort var fel och Harry Potter var ond.
Under hela filmen fick man se en ensam radiopratare som sa tittarnas ord, han påpekade hur fel det var, att dessa NYkristna har startat en krig mot oss andra. Och han hade rätt.
Under hela filmen utbrast de hundra frälsta "It's war! It's war"!
Och vi är deras motståndare, dessa unga med skruvade ideal. Hela 75 procent var under 13år när de frälstes.
Kanske för att de är barn?
Barn är rädda. Hotar man dem med helvetet så är de såklart de gör atllt för att slippa. De gör allt för att slippa skulden innan de lär sig att bära den.
Sen så hjärntvättas det till en hel sjuk rörelse.
Jag önskar jag kunde berätta allt sjukt jag såg, men det finns inga ord just nu.
När man såg den ensamma radioprataren och de tusentals sjuka kristna så förstod man att vi var en del av kriget.
Vi måste kämpa mot denna felvridna generation.
Och de kommer ha övertaget. För de är dumma. De dumma offrar sig, de dumma har något att kämpa på. De bryr sig inte om vad som händer om DEM de bryr sig enbart om Gud.
Och där ligger vi jävligt illa till.
Åh, hur kan världen blivit så vriden?
Jag vill att Jehovas vittnen ska ringa på så jag kan skälla ut dem,.
You'll have to face the future
"You'll have to face the future when the truth comes out"
Jag har de senaste dagarna funderat på vad jag lärt mig från skivan. Är det något jag lärt mig så är det att man aldrig går mindre vetandes om hur saker och ting fungerar efter sådana upplevelser.
Det är rätt.
Och nu har jag kommit till en plötslig insikt. Den skulle också förklara varför jag ständigt går runt med den här ilskan kroppen.
Jag trodde jag visste varför jag är arg, men nu vet jag det fulla.
Och jag bär med mig den här insikten i mitt hjärta. Jag göder den, gör den mörkare och svartare tills den förblindar mig. Jag har alltid riktat ilskan mot mig själv, men den här gången så förtjänar jag inte det.
Det gör jag inte.
För om jag låter den här insikten komma ut, så dör jag inte. Jag förstörinte för någon annan än mig skälv.
Ibland förösker jag resonera med mig själv om att insikten igentligen är mitt självhat som förstör mig ännu mer.
Men i fösta gången i mitt liv så är jag arg, men jag tänker inte ta u det på mig själv.
Just nu så förtjänar jag inte det.
Folk säger ofta till mig att det är bättre om jag vore arg oftare, att jag inte höll så mycket inom mig,
Jag har alltid sagt emot det, att jag inte vill göra världen hårdare m.m
Det är sant, men jag vill ha självrespekten tillbaka. Jag har trampat ner den varenda gång folk: Ignorierar mig, dummifierar mig, tar ut sin ilska på mig, slår mig.
Vad jag har för instikt? Åh, inte ska jag skriva ner den,
Men den handlar om hur jag äntligen kommit underfund med hur alla ser på mig.
Iallafall mina närmaste och hur jag existerar i era ögon.
Nu har jag dragit undan pallen för mina fötter och hängsnaran stryper mig, men jag har fått min självrespekt tillbaka. Jag hatar när folk hatar mig, men jag hatar ännu mer att vara feg.
Jag har de senaste dagarna funderat på vad jag lärt mig från skivan. Är det något jag lärt mig så är det att man aldrig går mindre vetandes om hur saker och ting fungerar efter sådana upplevelser.
Det är rätt.
Och nu har jag kommit till en plötslig insikt. Den skulle också förklara varför jag ständigt går runt med den här ilskan kroppen.
Jag trodde jag visste varför jag är arg, men nu vet jag det fulla.
Och jag bär med mig den här insikten i mitt hjärta. Jag göder den, gör den mörkare och svartare tills den förblindar mig. Jag har alltid riktat ilskan mot mig själv, men den här gången så förtjänar jag inte det.
Det gör jag inte.
För om jag låter den här insikten komma ut, så dör jag inte. Jag förstörinte för någon annan än mig skälv.
Ibland förösker jag resonera med mig själv om att insikten igentligen är mitt självhat som förstör mig ännu mer.
Men i fösta gången i mitt liv så är jag arg, men jag tänker inte ta u det på mig själv.
Just nu så förtjänar jag inte det.
Folk säger ofta till mig att det är bättre om jag vore arg oftare, att jag inte höll så mycket inom mig,
Jag har alltid sagt emot det, att jag inte vill göra världen hårdare m.m
Det är sant, men jag vill ha självrespekten tillbaka. Jag har trampat ner den varenda gång folk: Ignorierar mig, dummifierar mig, tar ut sin ilska på mig, slår mig.
Vad jag har för instikt? Åh, inte ska jag skriva ner den,
Men den handlar om hur jag äntligen kommit underfund med hur alla ser på mig.
Iallafall mina närmaste och hur jag existerar i era ögon.
Ja, det är mig ni ska hata. Denna natt på denna gata.
Bara kom! Jag är fienden av varje typ och slag.
För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal
- Loke, Aldrig mera Rädd
Nu har jag dragit undan pallen för mina fötter och hängsnaran stryper mig, men jag har fått min självrespekt tillbaka. Jag hatar när folk hatar mig, men jag hatar ännu mer att vara feg.
Beacuse they ARRRR! No they arent.
Jag gillar fortfarande det där piratskämtet ^^
Why is a Pirate, a pirate?
Beacuse they ARRRR!
Så...det var skiva igår. Jippie liksom. Är det bara jag som är tveksam på om jag ska bestämma ifall det var kul eller inte? It seems like it.
Okay, så jag är en väggkrmare, a wallflower, när det gäller partyn. Men igår försökte jag verkligen. Nåja det hadde sina ljusa stunder. Att killen sålde Xider till oss på Charles Dickens trots 20årsgränsen, när jag blev nominerad till Klassens Stephen King (vem skrev den nomineringen) och slutspurten på dansgolvet när alla Grease låtarna kördes + de gammla 90-tals låtarna som alla kan texten till trorts att de suger.
DJ:n spelade också Bumbibjörnarna....(?)
Patrica och sin priser alltså. Det var enbart därför jag inte hävde i mig. jag hadde inte RÅD.
Faen va dyrt det var. Någon uppmuntrade mig att ragga till mig drinkar. Lycka till, jag försökte.
Men den här kvinnan har null attraktionskraft.
Det känns som jag hoppades lite för mycket.
Samtidigt säger alla att de hade kul. För mig snarare var det som att gå igenom högstadiet igen.
Ingen ser en, ingen bryr sig om att man försvinner.
Och nu ackompanjeras det av dålig hiphop musik som får ens hjärtrytm att fladdra.
ÄR DET INTE KUL?!
Sammfattningsvis: Jag kunde ha gått efter maten.
För att detta ska sluta på en lite lättare mening: Vart kommer tian i min jeansficka ifrån? Jag hadde den inte där när jag bytte om till kjol, men när jag kollade jeansen innan jag satte på mig dem idär så fanns den där.
En present från mig själv mitt i natten antar jag?
Why is a Pirate, a pirate?
Beacuse they ARRRR!
Så...det var skiva igår. Jippie liksom. Är det bara jag som är tveksam på om jag ska bestämma ifall det var kul eller inte? It seems like it.
Okay, så jag är en väggkrmare, a wallflower, när det gäller partyn. Men igår försökte jag verkligen. Nåja det hadde sina ljusa stunder. Att killen sålde Xider till oss på Charles Dickens trots 20årsgränsen, när jag blev nominerad till Klassens Stephen King (vem skrev den nomineringen) och slutspurten på dansgolvet när alla Grease låtarna kördes + de gammla 90-tals låtarna som alla kan texten till trorts att de suger.
DJ:n spelade också Bumbibjörnarna....(?)
Patrica och sin priser alltså. Det var enbart därför jag inte hävde i mig. jag hadde inte RÅD.
Faen va dyrt det var. Någon uppmuntrade mig att ragga till mig drinkar. Lycka till, jag försökte.
Men den här kvinnan har null attraktionskraft.
Det känns som jag hoppades lite för mycket.
Samtidigt säger alla att de hade kul. För mig snarare var det som att gå igenom högstadiet igen.
Ingen ser en, ingen bryr sig om att man försvinner.
Och nu ackompanjeras det av dålig hiphop musik som får ens hjärtrytm att fladdra.
ÄR DET INTE KUL?!
Sammfattningsvis: Jag kunde ha gått efter maten.
För att detta ska sluta på en lite lättare mening: Vart kommer tian i min jeansficka ifrån? Jag hadde den inte där när jag bytte om till kjol, men när jag kollade jeansen innan jag satte på mig dem idär så fanns den där.
En present från mig själv mitt i natten antar jag?
Thinner
Inspirerat av Stephen King Novellen "Förbannelse ("Thinner" är det engeslka namnet" så ska jag börja ta morgonpromenader.
Haha, fast idag försov jag mig. Nåja jag ska ju cykla till slutet av Barkarby idag och det är en bit.
Den här gången känns det som jag ska klara det!
från 78,6 till 78,0.
Jag vet att det första man tappar är vatten, men jag har minskat mina portioner så jag tror att detta hjälpte till något
...det måste det ha gjort.
Jag har nostalgi så in i bomben. Någon vänlig själ har lagt upp "Mysteriet på Greveholm" på YouTube.
Den är och förblir den bästa. <3
Jag minns att jag alltid tyckte bäst om spöket Jean för han betedde sig mer vuxet och smartare.
När jag tittade så väcktes alla de minnena till liv. Jag ville också spöka.
Roligt nog ägde jag först Greveholm spelet på CD och det kan vara det läskigaste spel jag någonsin spelat. Den ända figurer som man kunde "prata" eller interagera med var SPRAK och Greven.
Och greven stängde in en i en källare, kunde få de uppstoppade djurens ögon att lysa. Samtidigt gick man runt i slottet och löste rebusar medan barnens röster hördes ibland.
Det ända man såg av Jean och Staffan var deras teckande verisoner som gled omkring.
Jag var alltid rädd när Greven låste in oss för han sa ingenting utan bara glodde på mig när han gick förbi och låste in mig. Sen kom Lillans röst "Ivar vi är inlåsta!"
Jag tyckte inte om att veta att han sprang omkring i slottet medan jag gjorde det. I kalendern höll han ju sig mest till sitt torn.
Jag undrar vad som hände med spökena sen? Ska de vara spöken i all evighet? Greven är ju borta nu så då borde de väl inte ha nån anledning att stanna?
Hm. Vilket hemskt öde annars.
Min favoritgrej förutom Jean var musiken de spelade. Ibland dyster pianomusik eller "spökpop" vilket var poppig musik som ackompanjerades av olika spökljud som skådespelarna för Jean och Staffan gjort.
Titta själv så får ni se.
Bye.
Euvreka!
En sådan snygg blogg jag skaffat mig. Jag är riktigt stolt. Jag förösökte göra den så färfflad som möjligt för att folk skulle fatta att det var jag.
New fashion
Jag får intrycket av att folk börja ge upp på mig. Nåja, I'll be fine in the end. I guess.
Ok, så jag är på min bantning nu.
Förutom att jag skriver här för att träna upp mig så tänkte jag ha en slaggs logg över hur mycket jag väger som jag alltid postar längst ner.
Det borde stoppa mig och hjälpa mig, för varför skulle så många andra göra det?
För att de är människor och det är vad männikskor gör.
Jag antar det. Men jag måste väl också få vara mänsklig ibland?
Nej, skratta vidare.
Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om, så jag kör slumpartikel på wikipedia.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Multiplikation
Jag fick upp Multiplikation. What the Christ, har någon dedeikerat en del av sitt liv för att skriva en artikel på wikipedia om gånger?
Jag älskar det här citatet
Oki jag vägde mig i morse, Ni kan sluta läsa nu, ni behöevr inte bry er.
78 kg.
And it will go down, down down in a burning ring of fire....
Hur gick resten av den låten? Och varför kan jag ens den?
Ok, så jag är på min bantning nu.
Förutom att jag skriver här för att träna upp mig så tänkte jag ha en slaggs logg över hur mycket jag väger som jag alltid postar längst ner.
Det borde stoppa mig och hjälpa mig, för varför skulle så många andra göra det?
För att de är människor och det är vad männikskor gör.
Jag antar det. Men jag måste väl också få vara mänsklig ibland?
Nej, skratta vidare.
Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om, så jag kör slumpartikel på wikipedia.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Multiplikation
Jag fick upp Multiplikation. What the Christ, har någon dedeikerat en del av sitt liv för att skriva en artikel på wikipedia om gånger?
Jag älskar det här citatet
Man kan definiera multiplikation som upprepad Addition.
Den förklaringen gör ju det hela mycket krångligare.
Jag var en av dem i klassen som inte lärde oss gångertabellen. Vi försökte aldrig för vi tyckte det var onödigt. Varför och varför ska jag lära mig dem? Det är så som spanska verb - JAG BRYR MIG INTE
Kan jag gångra så klarar jag mig det.
Det enda roliga jag kan dela med mig angående multipilcera är att när jag var hemma hos min kompis Cata så hadde de en gångeraffish uppe och på den gick gångertabellsen upp till 12!
Så chockad har jag nog aldrig blivit.
Oki jag vägde mig i morse, Ni kan sluta läsa nu, ni behöevr inte bry er.
78 kg.
And it will go down, down down in a burning ring of fire....
Hur gick resten av den låten? Och varför kan jag ens den?
Ah yes, thoose awful nights.
Jag är ganska stolt över mig själv efter att ha skrivit ett femsidigt arbete till SvenskanC:n som avlsutning.
Desuutom har jag gjort massa småläxor, så fort som religionen och kulturen är klara kan jag andas lite lättare
Igår så var jag över till Charlie och Jess och såg på Riget. Och just då, när jag försökte övertala alla om hur gammal danska de talade där så kände jag mig överflödig.
På det där gamla sättet dom alla har, att det spelar ingen roll om man stannar eller går. Så jag gick och det tycktes intte spela någon roll.
Sen när jag gick förbi vägen som man måste åka för att komma till huset där Stefan bor, vårt gamla hem så började mina lungor att hacka.
De var som en gammal motorcykel, och trots att det var en klar kväll kunde jag inte andas.
Sen insåg jag det var och då blev alltså så targiskt komiskt. Min hkärna hade inte hängt med utan var som ljdet efter ett flygplan, några eksunder efter.
Jag torrsnyftade, såsom små barn gör när de har slut på tårar.
Tidigare den dagen hade min styvmamma spryat parfym i badrummet och mina ögon kunde inte sluta rinna.
Tårkanalerna var helt enkelt uttömda, vilket fenoem.
Och som den galenskap natten har med sig gick jag där och torrsnyftade och lät lustigt. Jag önskade jag kunde sett mig själv just då för i efterhand kan jag betrakta det med komedi.
"Jag är din backficke synd. Du kan stoppa undan mig när du vill"
När han insett detta och uttlade orden, för han var tvungen det var en del av förbannelsen, så slets hans ben av.
Han var myggan som hon torterade som barn, som hon slet ben efter ben av för att se hur den skulle överleva.
Människorna runt omkring honom gick vidare och kunde för all del tittat på när regnet möter gatan och tvättar den ren från hundskit.
Kanske han hade brytt sig om att hon nu också slitit armarna av honom men han var för distraherad av människornas tomma blickar för registrera den.
"KAN NÅGON HJÄLPA SYNDEN!" skrek han, för det kändes bäst. Men varför hälpa något som kunde städas undan så lätt? Och hon skrttade goot när hon såg resterna av honom sköljas ner i avloppet.
Gudinnan hade haft sitt för idag.
Innan hon gav sig iväg gav hon honom evigt liv så att ho för evigt skulle leta efter sina kroppsdelar varför just han blivit utvlad till att vara en gudinnas backficke synd.
Men hanhade inte ens blivit utvald, han hade bara gått förbi.
Människorna gick vidare omevetandes om det skrikande huvudet under dem.
Jag vet inte vad detta är, men när jag uppfann uttrycket bakficke synd ville jag så gärna använda det till något.
get rich or die anywayz
Jag kan faktist ett 50 cent citat
"Get Rich or Die trying"
Inte så kul. Men jag satt och tänkte på det när vi gick igenom pensions grejer på samhällskunskapen.
Det skrämmer mig.
Inte för att jag föreställer mig som penisonär eller att jag kommer skaffa ungar. Det har vi bröderna till för.
Jag ska försöka skriva här oftare för att öva mina skrivarkunskaper.
Så kvällens ämne är......dundundun....FANTASI!
Ni vet, det där magiska inne i hjärnan som skapar allting ni tänker?
Jag har tidigare sagt " Ta mina kroppsedlar, ta min hörsel, ta min syn, ta allt men ta inte min fanatsi!"
Världen blir så grå och ännu mer vass annars.
Jag ser alltid framemot det emot kvällen. Jag borstar mina tänder, bäddar av sängen, klär av mig och läser kanske lite. Sen när allt är mörkt så kan jag fantisera ihop de mest fantastiska drömmar.
Ni gör det säkert också kära läsare. Det är jag säker på att ni gör.
Jag drömmer om att Anden har ett hemskt förflutet som man aldrig får se och Aladdin tröstar honom.
Jag drömmer om att Jack med sina skelett leende skickar varenda själ han skrämmer till dårhuset för han är det läskigaste.
Jag drömmer om att jag levde i Stephen Kings blodiga värld, jag drömmer om monster som fångar mig och jag dör som en hjälte, jag drömmer om alla böcker jag kan skriva.
Jag älskar min fantasi. Men inte ens den varar ju för evigt. Man måste leva i den verkliga världen också.
Ibland smyger sig monsterna över på lite mer horribla sätt dock.
Himlen behöver inte vara änglar för mig.
Det kan vara att jag vänder mig inåt och får leva i min fantasi isttället för att bara får se den spelas som film i mitt huvud. Att röra, känna, lukta, smaka är förbjudna sinnen än så länge.
Jag kan vara ett komapaket, jag bryr mig inte. Tänk att får vara i sina fantasier såsom man lever i den verkliga världen! Det vore som magi! DET är MAGI!
Haha!
EN av mina största drömmar när jag var runt 12-13år var att min egen fortsättning på Sagan om ringen (Ja, jag fyllde ett helt skrivblock med min egen fortsättning. Minus några sidor för bildillustartioner så var det jäkligt många sidor) skulle förvandlas till ett videoband så jag kunde se det på riktigt och inte bara i mitt huvud.
Jag tyckte alltid att det var dumt när folk fick önska att de inte önskade för magiska kraftter. De önskade alltid evigt liv eller inga mer krig eller nån död snubbe tillsammans.
Önskade de för magiska krafter så skulle de få allt det där!
Dessutom så skulle jag göra magi så att jag kunde få se mina fantasier på riktigt!
Jag skulle prata med Jack och se hans smäckrafigur på riktigt. Jag skulle kunna fejka min död och se hur alla reagerade bara för att vrida tillbaka tiden för att sen leva.
Magi och fantasi rimmar av en anledning.
Allt detta hopp finns inom mig. Jag vet inte om jag tror på den där önskan om att få magiska krafter längre, men jag kan önska för att bli en grönsak, ett paket som lever inuti sin fanatsivärld.
Det vore härligt.
Underbart!
"Get Rich or Die trying"
Inte så kul. Men jag satt och tänkte på det när vi gick igenom pensions grejer på samhällskunskapen.
Det skrämmer mig.
Inte för att jag föreställer mig som penisonär eller att jag kommer skaffa ungar. Det har vi bröderna till för.
Jag ska försöka skriva här oftare för att öva mina skrivarkunskaper.
Så kvällens ämne är......dundundun....FANTASI!
Ni vet, det där magiska inne i hjärnan som skapar allting ni tänker?
Jag har tidigare sagt " Ta mina kroppsedlar, ta min hörsel, ta min syn, ta allt men ta inte min fanatsi!"
Världen blir så grå och ännu mer vass annars.
Jag ser alltid framemot det emot kvällen. Jag borstar mina tänder, bäddar av sängen, klär av mig och läser kanske lite. Sen när allt är mörkt så kan jag fantisera ihop de mest fantastiska drömmar.
Ni gör det säkert också kära läsare. Det är jag säker på att ni gör.
Jag drömmer om att Anden har ett hemskt förflutet som man aldrig får se och Aladdin tröstar honom.
Jag drömmer om att Jack med sina skelett leende skickar varenda själ han skrämmer till dårhuset för han är det läskigaste.
Jag drömmer om att jag levde i Stephen Kings blodiga värld, jag drömmer om monster som fångar mig och jag dör som en hjälte, jag drömmer om alla böcker jag kan skriva.
Jag älskar min fantasi. Men inte ens den varar ju för evigt. Man måste leva i den verkliga världen också.
Ibland smyger sig monsterna över på lite mer horribla sätt dock.
Himlen behöver inte vara änglar för mig.
Det kan vara att jag vänder mig inåt och får leva i min fantasi isttället för att bara får se den spelas som film i mitt huvud. Att röra, känna, lukta, smaka är förbjudna sinnen än så länge.
Jag kan vara ett komapaket, jag bryr mig inte. Tänk att får vara i sina fantasier såsom man lever i den verkliga världen! Det vore som magi! DET är MAGI!
Haha!
EN av mina största drömmar när jag var runt 12-13år var att min egen fortsättning på Sagan om ringen (Ja, jag fyllde ett helt skrivblock med min egen fortsättning. Minus några sidor för bildillustartioner så var det jäkligt många sidor) skulle förvandlas till ett videoband så jag kunde se det på riktigt och inte bara i mitt huvud.
Jag tyckte alltid att det var dumt när folk fick önska att de inte önskade för magiska kraftter. De önskade alltid evigt liv eller inga mer krig eller nån död snubbe tillsammans.
Önskade de för magiska krafter så skulle de få allt det där!
Dessutom så skulle jag göra magi så att jag kunde få se mina fantasier på riktigt!
Jag skulle prata med Jack och se hans smäckrafigur på riktigt. Jag skulle kunna fejka min död och se hur alla reagerade bara för att vrida tillbaka tiden för att sen leva.
Magi och fantasi rimmar av en anledning.
Allt detta hopp finns inom mig. Jag vet inte om jag tror på den där önskan om att få magiska krafter längre, men jag kan önska för att bli en grönsak, ett paket som lever inuti sin fanatsivärld.
Det vore härligt.
Underbart!
good morningz
Hoppsan jag startade lite sent i dag. Heh.
Jag ska försöka skriva här oftare, för det är fanimej kul! Jag mår alltid bättre på något sätt efteråt.
På senare tid har jag börjat utveckla udda vanor. Ifall jag kan ligger jag under bord eller sitter i hörn. Här hemma kan jag inte sitta längst ut vid matbordet när jag skriver på min laptop.¨
Det känns bara som någon kommer äta upp mig eller attackera mig ifall jag inte gör så.
Jag har svårt att lämna lägenhten över huvudtaget. Det är bara den känslan av att något väntar på en därute...
Lite som Ingentinget fast ändå inte för det är ändå en känsla.
Speaking of the shit så har det fått en lutig förmåga att få mig att spca out på demest udda av tillfälllen men i korta perioder. Jag hoppas jag inte ser så drogad ut som jag kan föreställa mig jag gör.
Igår på konserten var det som att jag såg en sångarna men ändå stod i ett rum med fyra väggar.
Suck.
Jag gillar det inte.
Jag skulle vilja sträcka ut en hand och röra vid folk men jag skulle inte få ut något av det. Det är som en förkylning, du tror du kan bota det men igentligen måste det gå över av sig själv.
Jag älskar ord.
Ord är mer än tre bokstäver som sockerdricka tröjorna sa.
Jag älskar när folk använder dem rätt i böcker eller sånger när de sätts i hop till något som får dig att känna.
Som att äta något riiiktigt gott och eller se något uuuuunderbart vackert.
Det är som en smekning till sinett, ord som bildar emningar som är och känner.
Jag önskar jag kunde beskriva det bättre.
Om man bortser från ingentinget så var allting perfekt igår. Musikerna var underbara, vi fick en hel publik att sjunga och vi snackade med dem efteråt och visade upp Charlies tröja.
Ibland så kände jag mig lite överföldig och bomullsmun, men musiken var till för alla iallafall.
Den fick mig, den hadde mig om inget annat.
Jag ska strax gå och nu känner jag och är ganska bra.
Jag ska våga mig utanför dörren, trots att något kommer att äta upp mig.
Haha, jag hoppas att det är något vackert iallafall.
Typ, en tiger.
