theh walls are closing in

Alt. Titel: Or I am just paranioa.

Vi firade malins Kristoffer igår på Jakans Pergola, vilket blev lite av en "WTF?" situation. Fira födelsedag på Pergola? Det var typ vi och 3 gäster till.
Nåja jag fick min Xider iallfall. Fast jag skulle verkligen ha ätit lite ordentligare innan, för det blev liksom "Happy" stadiet direkt. Typ det där, "wow, vad enkelt det blev att gå och va bra musik min mp3 spelare spelar just ikväll"
Typ tredjedels onykter, but thats fine, sånt är skönt.

Jag fann dock på morgonen att jag hade raderat min "sänt" box i meddelanden på Bengt, så jag har antagligen skickat väg nåt shit. Jag måste gjort det i sängen och jag kommer inte ihåg NÅGONTING när jag är trött, inte ens i vanliga fall. Min hjärna somnar före mig i sådan fall haha.

Ironiskt nog blir jag elakare ju mer jag drickare. Mer lösslöppt kanske, men också mer skitsnack.
Anni och jag hade ett givande samtal. XD

Också, citat för kvällen kom ifrån mig "Vafan jag står i en vattenpöl!" . 10 minuter senare typ...



Idag får mamma lägenheten, och idag så kanske flyttar vi en säng dit så kanske jag kan bo där. Tyvärr är lägenheten rejält icke-uppdaterad, så den ska ommålas i varje rum.
Kanske borde jag starta ett stort FÖRE-EFTER projekt med hjälp av kameran.
Morsan skulle bli glad. "It's the little things we do together..."

Hum, nu måste jag sätta på den sången bara för det.



Jag och Anni och Jess funderar på att gå till Bandit-festen, och vilka kommer vi att hitta där?
Däför är jag orolig.
Ibland oroar jag mig för så mycket. Det spelar ingen roll hur många goda råd man får och har, jag tror ändå att det är för sent.

I am Joe's Enraged, Inflamed Sense of Rejection.

I Sunbyberg kommer världen att gå under.


Trots vad Amerikanskt producerade filmer berättar för oss, att alla katastrof får sitt skede i USA, så kommer det inte att hända där.
Tidvattensvågorna kommer inte slå emot USA:s stränder.
Alienrymdskeppen kommer inte att plocka upp Amerikanerna och göra hamburgare av dem.
Återuppväkt Pest kommer inte se till att USA:s köpcentrum och åkrar är fyllda av ruttnande lik.
Den frusna istiden kommer inte att få isbitar att klirra i Floridas pooler.
Zombiesarna kommer inte att äta de amerikanska hjärnorna först.

Nej, massdöden kommer inte inträffa i USA.

Den kommer ske här.
I Svergie.
I Sundbyberg.
I Sunbyberg kommer världen att gå under.




Hur vet jag detta?

Alla på ett tåg vet, att när de närmar sig Sunbyberg, så är det bäst att stänga av sina telefoner, för här kommer samtalet att avbrytas.
"Hallå? Hallå!"
-väntar tills de åkt förbi Sunbyberg-
"Ursäkta, vi åkte förbi Sumpan"

...varför stängs deras mobiler av?

Ett ord: SUNTANA

Suntana är ett "Solarium" i Sumpan. Jag har länge misstänkt det som ett djupt nedgraderat Moulin Rouge, men nu vet jag sanninegen.
De bygger en bomb, en B-O-M-B i suntana.
Ingen går in i Suntana om dagen.
Ingen radiokontakt finns i Sunbyberg.

Det är en stor bomb av helt nya underliga proportioner.
Och cynikerna bygger den. Cynikerna som är trötta på all skit omkring dem, de som äter Fight Club citat som mat och pissar svavelsyra.
De spränger världen från Suntan från Sunbyberg från Sverige. SSS

Maybe self-destruction is the answer.
-
Fight Club

xHurrah.


Jag borde sluta gå till kuratorn för hon hjälper inte ett skit.
Skolan då.

Hon är en välldigt matriel människa den där kuratorn. Eller realist, för att eka svenskans ord.

Tog min temp för en timma sen, 38 and rising hurrah. Jag visste det, för jag blir alltid sjuk sist i familjen och Murphys lag funkar bäst på mig. När jag allra mins vill bli sjuk, blir jag det.

Fast bara för att jag inte vill gå imorgon, så ska jag gå. Haha.
isåfall, godnatt bloggSverige.

...jag hatar att inte veta ifall om jag bråkar med någon eller inte. eller om nån är arg.

Boiling Breaths


Jag skrev förut att den som är utan skuld kan kasta stenen.
Jag må vara full av skuld, men jag vill ändå kasta stenen.



Låt mig förklara läget för er, för mig.
Människor är människor, och det lever man med. De gör som de vill, de lever som de vill och så är det.
Det jag hatar är att nästan varaneda en av folk jag känner (även utanför skolan) tycks glömma det.

Vi älskar våra rätt, vi hatar andras fel.

Just nu - 0% ork för teater. Inte för att pjäsen är dålig eller så, men 0% ork för att komma ihåg alla minnen som kommer med SLEDRAJS. Jag skulle liksom vilja ta oss alla 8 och skrika

"Time Out! Det här funkar inte, ni är alldeles för splittrade"

Det roliga är, att efter 3 år tillsammans, så kan jag höra alla era/deras inre monologer på denna händelse.

Och det är just därför.




Jag medger, jag är en ängslig, orolig person, som leker mamma.
Men mina vänner är som mina barn, jag vill att de ska må bra. Jag skriver det inte här för att skaffa pluspoäng, jag skriver för att jag VILL skriva.
Och, konflikträdd som jag är, så kommer jag aldrig ta den där Time Outen, hur gärna jag vill.
För det skulle aldrig gå, ingen skulle enas.


Folk enas i sorg, men det är ingen lösning försöker jag tänka.
Men människooffer är alltid mänsklighetens sista utväg.


På nästa maskerad ska jag vara osynlig


me feels and me knowz


jag har bara en regel om min blogg, och det är att jag TRASHtalkar aldrig människor som inte förtjänar det. Stefan kan jag gå lös på och blandade varierande artister, men aldrig mina vännner.

Men just nu så skulle jag så gärna vilja bli arg och jag kan höra era tankar, bli arg då, din mes.
men inte på mina vänner.

Fun shit.

Tacka mig inte för det jag gör utan tracka mig för det jag inte gör, herre gud, man kan inte känna sig mer ouppskattad. Hurrahz, hurrahz.

Så, jag försöker tänka på något annat, men det lyckas nästan aldrig. Jag lever genom att vara igång och skämta med folk, och när jag inte kan, då blir den enkla summan = jag lever inte.

Vi gråter för våra synders skull, inte för att vi gjort dem utan att de gör oss illa.
Kasta stenen ni som är fria av synd och ni finner att det inte går, hahah.

Jag har aldrig önskat så hett som nu att få sova längre och längre. Inte just för att jag blev så ledsen för den saken idag, utan snarare att jag känner mig så patetisk att jag låter något sådant komma till mig.
Att jag tar till mig.




Jag känner mig transporterad till mitt 14-åriga jag igen, ni skulle ha hatat henne.
För vi hatar svaga människor.


Jag får känslan av teatergruppen kommer splittras efter skolan.

S den äldsta, hon kommer att stiga och aldrig sluta sen. Eller så följer hon med L, eller får en solbränna i ett land där alla kommer att skratta åt hennes humor, och de kommer le åt Norrländska vinterhistorier.

L kommer dra fort som fan iväg med Ank och Mick och S på telefonkontakt. Hon har velat bli fri länge, och jag försöker att blunda och tänka på något annat varje gång jag ser det i hennes ögon.

E kommer väl flytta iväg med sitt bakverk, för så faller vi. Hon har alltid varit stark ständigt hålen därhemma och i skolan, så ta chansen, ta chansen kommer att eka.

D kommer bli smart, använda alla sina råd till folk som behöver dem, nya människor som kommer att älska och suga i sig som en tvättsvamp, och ständigt kräva mer och mer.
Och fotoblixtrarna haglar.

R till Oslo eller bara iväg. Hon är frihet, vilket får mig alltid att sucka av avund när jag ser henne springa förbi mig i korridoren. Alltid med klackarna som klickar, som det snart kommer att göra när catwalken vill ha deras fjäderlätta massage.

A flyttar ut, flyttar iväg, för varför skulle hon stanna kvar i en stad som hållit henne fast hela livet?
Kommer lära sig och bli beundrad, för därborta är smala vackra tjejer en raritet, särskilt de med ljusa ögon.

J flyttar ihop med Koski, ett helt liv med en sådan familj, då vill man ha en likasinnad, gammal vän. Och de kommer uppleva äventyr och ständigt ha varandras mjuka famnar att falla tillbaka på. Hon kommer till slut visa oss att de hon alltid haft, kan hon mer än vi trodde.

SLEDRAJ - kommer de ringa varandra?
Vem vet.

Är jag ond som beskriver öden så här? Jag som sa att jag inte TRASHtalkar?
men detta r ju inte ondska, de är mina förhoppningar. Aatt de lever sina drömmar till fullo. Jag vet inte ens varför jag inte bryr mig att skriva deras namn, men jag vill inte ge kött till ju de orden, de namnen.
Att säga det i tanken ger det för mycket verklighet.

Men splittras gör man - och oftast dör man. Nej ursäkta, ett dåligt skämt. Jag vill inte få folk att tro att jag vill ge dem skuldkänslor, jag arbetar bara med tankarna. Vore kul att se tillbaka mot det här någon dag.




Min största rädsla är snarare att de kommer njuta av att lämna varandra än att vi FAKTIST kommer lämna varandra. Och rädslorna är mina så, hahah.


Jag skrev inget öde till mig, den unga S. Kanske för att jag fortfarnde tror att det avslutas tidigt, eller att jag helt enkelt inte vill ha ett....
Jag vet faktist inte. Kanske är det en hög orättvisa att jag tillåter mig skriva deras öden, men jag kan inte skriva mitt.
Det är den där rädslan av att jag kommer skriva "Och jag står kvar och ser dem gå"
För det känns mest troligt nu.


Människor enas i sorg. Men jag vill inte vara sorgen


jag vill bara inte...SE mitt öde
för det är enkelt att se andra men inte sig själv. Det behöver man ju en spegel för.
Och jag är rädd för speglar.




ah shitsulist!


Mon Dieu. Jag älskar att ha saker att göra, men nu är det löjligt. En shitlist i ankommande!

[  ] Plugga inför Svprov
[  ] Uppdatera loggboken
[  ] Skriva rent livskunskapsläxan
[  ] Sätta de sista replikerna
[  ] Börja fundera på essän - vi ska ju flytta under lovet, kanske inte har så mycket tid som jag trodde då
[  ] Antagligen plugga på Sam provet

[  ] Skriva mina teorier om "Sundbyberg, det är här världen går under"

...

Fuuuuuck.....

okay jag drar nu. kthxbye

...theh fouck?


Varför finns det oslagbart ALLTID sådan här inlägg i min blogg efter att jag gjort nåt dumt?
Och vad nu, ska man leka "hitta referensen" också? Vart tar jag det ifrån, och det...

STÖRd.

skulle skriva mer, men ska till skolan nu.

+ bitchin (?)


Men jag klagar inte alls! det skulle va skönt att knarka loss och totalt gå ner sig, men jag klagar inte. jag är bara så galen jag kan vara.
idag lite extra på det dåliga sättet

skulle jag aldrig somna så skulle jag aldrig komma ur det här humöret.
det vill jag nästan pröva- gå nattagalen till skolan, bara för att se vad som händer

Inte undra på att folk trodde att varulvarna förvandlades under natten. den gör en galen

eller så är det bara Torsdagar.

what i wolundt givez


Vad skulle jag inte ge, vad skulle inte ge. Det var meningenen att jag skulle gå till Charlie, det var meningen att jag skulle göra läxor, allting har en mening.

Utom det sitter och gror i min hjärna, jag kan inte andas bra i kväll. Jag slår, springer,river ut galenskapen, men den sitter likt en mistel fast i sitt värdträ.
Jag är inte döden, jag är galenskapen.

Lång historria kort, jag kunde ha dött ikväll och imorgon ska jag gå till skolan och le och låtsas som vi ALLA mår bra.

Ge mig ett nytt försök så kanske jag kan dra sönder mitt skinn för att komma åt det som gror därinne.
För det vill ut, det vill ut.

O tala inte till mig: jag är borta.


-         Alkestis

Jag är Medea, den galna.




Det var som när mina allergier slog ut så gjorde sig något annat påmint. Eller så är det helt enkelt Torsdag idag.
Jag måste be om ursäkt till alla imorgon.
Jag märkte nyss, och det är helt sant, att en ven eller artär blivit mycket synligare på min vänstra hand. Just den handen av alla händer.




Jag är Medea, jag är Hon som tycks vara galen och är galen. Jag är Medea och jag tog ett bad och lyssnade och kände in. Man måste veta sitt hemmaplan.




Här är ett meddelande till mig själv till imorgon: Radera inte detta. För det är ett bevis på en av de saker som du länge fruktat. Oh ja, en sak till, du är ett arsel.
Eller snarare än fegis.



Ibland funderar jag på att söka någon slags hjälp på högre nivå.
Det är bara att jag inte finner ett hus som är högt nog!

Ba Ba Dysh!

^^

ohh, a writez, "Agnus Dei"


Har skrivit mitt bidrag till berättartävlingen, ni kommer nog känna igen en del.

Fotnot: Agnus Dei är "Guds lamm" på latin. Kan ni historien om lammens blod som smetades på dörrarna så de osyldiga skulle spras. Ironi. Oskyldiga lamm som dödas för att rädda "oskyldiga" människor...

AGNUS DEI



-nu-


Mitt största misstag var att någonsin älska er.

Jag fryser nu. Regnet letar sig in under de stora tovor som ska likna mitt hår. Men det tvättar i alla fall såren rena.

Jag vill ha mamma.

Gatubrunnen sörplar alldeles bredvid mig och den vet att jag inte har långt kvar. Sörplandet låter som ett ihåligt skrockande, "Håhåhå, såhär slutar vi alla."

Och jag vet, det är såhär det ska gå. Men jag kan i alla fall inte hjälpa att sakna min mamma.

Åh, regnet är så kallt.


-då-


Mamma sa alltid till mig och mina syskon att vi var de vackraste i världen för henne.

Men hon var alltid så mycket vackrare än oss. Hennes gröna ögon gnistrade när hon satt i solen och hennes röda hår verkade vara alltid vara så mjukt och glimmande.

Hon älskade mig och mina syskon lika mycket sa hon, men ibland kunde hon ta mig åt sidan och prata lite mer vuxet med mig än de andra.

Men trots att hon ansåg mig vara äldst, kunde jag inte låta bli att hamna i trubbel.

Som den gången då jag såg att vindstrappan var neddragen. Jag hade aldrig varit uppe på vinden förut, och ville så gärna se vad som fanns där!

Så jag lyckades få med mig mina syskon på det stora äventyret att utforska vinden, med dess alla vinklar och vrår. Mamma skulle inte godkänna det. Hon har sagt åt oss att vi alltid ska säga till henne så att hon kunde övervaka. Men hon låg och vilade sig efter jobbet med att tvätta tre ungar så hon var helt urpumpad och jag älskade henne så mycket så jag ville inte väcka henne. Dessutom så hade hon ju nästan ansett mig vara störst, så därför kunde ju jag ta hand om de andra, eller hur?

Äventyret riskerades att bli kort när vi insåg hur hög trappan var. De andra vägrade gå en millimeter innan jag hade visat att små barnungar som vi faktiskt kunde sådant här.

Det är lustigt, det var så länge sedan, men jag minns än idag hur hala stegpinnarna verkade under mig och hur jag fick sträcka ut hela min lilla kropp för att nå upp till nästa. Men jag minns att jag kände lukten av damm och okändhet och nyfikenheten var för stor för att jag skulle vända tillbaka, trots de hala stegen.

När jag var uppe så ropade jag på mina syskon och jag fick upp min syster utan problem, men när min bror var på 13: de steget halkade han. Jag kunde se hans lilla kropp falla mot marken och ge ifrån sig ett ljud som lät "Crunch!", precis som frukostflingor på morgonen...

Och han skulle blöda från sitt huvud, för det är vad döda människor gör, de blöder från sina huvuden...

Men nej, min bror var inte alls död, han klamrade sig envist fast på stegpinnen som en listig ödla, och tillsist lyckades han dra sig upp.

När han kom upp, sa vi inget om det. Utan vi lät oss istället distraheras av allt som var underbart och roligt på vinden och tiden existerade inte där. När vi tillsist var trötta efter timmar av lekandes med allt som var nytt och härligt för oss, somnade vi i den gamla fåtöljen däruppe.

Jag minns min systers lena hår kittla min haka och min brors tunga andetag på mot min rygg och jag kände mig alldeles lycklig. Vi kunde leka, ingen av oss var döda och vi var tillsammans. Allting var så levande.


Senare den dagen fick vi världens utskällning av vår mamma som hade vaknat och inte hittat oss någonstans i huset. Hon berättade för oss att hon sprungit upp och ner för gatan ropandes efter sina ungar som tycktes aldrig ha funnits där. Senare hade hon sett den öppna vindsluckan och stegen upp dit och darrandes klättrat upp bara för att hitta oss sovandes utan ett bekymmer. Hon hade burit ned oss en och en, skrikandes att trappan upp till vinden kunde ha ihjäl små pojkar och flickor, för den var hög och trappstegen hala. Min bror, den mes som han var berättande snyftandes att han faktiskt HADE halkat och mamma hade väst "Era små odågor!" och genast vänt ryggen till oss.

Nu var jag inte mammas vackra unge längre utan bara reducerad till en odåga. Som tröst kurade vi tre ihop oss tillsammans i soffan, hoplänkade i vår barnsliga sorg och snart sov min syster och min bror, men jag kunde inte sluta titta på mammas silhuett i månskenet.

Tillslut kravlade jag fram till henne och hulkande fram "Mamma mamma förlåt, förlåt., jag ville bara så gärna se, jag ville bara ha kul, snälla mamma förlåt, jag ska aldrig vara någon odåga mer..."

Hon vände långsamt på huvudet och hennes ögon glittrade sådär vackert som hon brukade göra och hon sa med sin allraste mjukaste röst.

"Älskling, jag är inte arg på dig. Jag var bara så orolig förstår du. Mammor gör sådant för sina vackra, vackra barn. Min lilla flicka, var inte orolig." Hon föste in mig i sin famn och jag kunde knappt tro att det var sant medan jag frågande:

"Jag är ingen odåga...?"

Hon bara log på sitt vackra mammasätt och sade tyst till mig.

"Ne min lilla vän det är du inte. Du är en liten busprick, men jag älskar dig mer över allt annat. Kom ihåg det."

Det är det sista minnet jag har av min mamma.


Just nu ligger jag i mitt hörn där DE inte kan se mig. Jag är så hungrig, men eftersom jag inte hann fram till maten i rätt tid i förrgår så går jag utan i tre dagar.

Det är en av DERAS regler, att om jag inte hinner fram till maten på en viss tid, så får jag den inte. Och mina ben gör så ont, så jag kan inte springa längre. Jag har svårt att tro att dessa ben en gångs skulle ha klättrat upp för den där långa vindstrappan, att de skulle hävt upp min kropp för varje högt steg.

Kanske har jag bara hittat på det minnet. Kanske hittade jag bara på att de där konstiga människorna kom och sa att det inte var bra att jag bodde med min mamma längre, att hon inte skulle ta hand om mig. DE sa att det inte var bra, att det inte gick.

Jag kanske bara hittade på att jag såg mamma komma skrikandes efter mig

"Mitt barn era jävlar! VAD GÖR NI MED MITT BARN, JAG VILL HA MITT BARN!"


Men jag hittar inte på.

Jag minns min brors och min systers snälla ögon, deras blinda tillit till mig, vart jag än ledde dem ut på äventyr. Jag minns dem och jag minns mammas vackra ögon och hennes värme.

Var det meningen att jag skulle få det bättre här, än hos min mamma som hade tre ungar? Var det meningen? Vi som klarade oss så bra.


Jag skriker igen. Jag kan inte hjälpa det, hungern river i mig och DE ger mig ingen mat, och det gör så ont. Jag vet att jag borde vara tyst, men jag är så hungrig, så hungrig hungrig hungrig!

Någon kommer emot mig och jag känner igenom HONOM. Jag springer emot HONOM och hoppas på att någon nåd ska ges.

"Snälla, jag ska aldrig mer säga ett ord, precis som ni vill det, bara ni ger mig mat, snälla, snälla, bara lite mat, det river så, jag har ett monster i magen och det river så."

Han stirrar på mig.

"HÅLL KÄFTEN!"

Jag hörde hans ord, men jag såg inte hans fot och jag känner hur jag flyger genom rummet. Det är kul att flyga, jag är fri för en sekund, en sekund då jag inte ens är bunden av gravitetens lagar, ingen rår sig på mig, men sen så träffar jag golvet.

Mitt ben crunchar, och fantasin om min brors blödande kropp kommer men HAN ersätter den.

"Vi tar hand om dig, din otacksamma lilla skit! Vi tar hand om dig, så ska det vara så jävla svårt att hålla käften?!"

Något vått träffar mig i örat och jag inser att han har spottat på mig.


Det regnar ute, det kan jag se, trots att jag har svårt att stå upp nuförtiden, mitt ben blev sig aldrig likt efter att jag flög, och det gör fortfarande ont. Så himla ont.

Regnet får mig att önska att jag hade vatten, men de har sagt att jag dricker för mycket, så jag får inget.

Allt jag vill ha tar de i från mig. Jag vill ha mat, de tar den ifrån mig, jag vill ha vetten de tog det ifrån mig. Men mest av allt vill jag ha min mamma och hennes Varma famn.

Mamma varför är du inte här? Var är jag någonstans? Allt jag vet är att jag är fast här med de här två människorna som älskar att hata mig.


HAN står och pratar med någon i dörren. Jag kan fortfarande se regnet ösa ner därute och jag kan höra honom muttra något om att "nu är sommaren förstörd, och vi som måste åka hem snart..."

Är inte det här deras hem? Hur blir det då när vi åker hem till DOM?

Eller tänk om de åker hem och lämnar mig kvar här? De vet att jag är för svag för att slå hål på fönsterna. Eller så kanske låser de in mig i potatiskällaren som förut.

Jag hatar potatiskällaren. Det är deras nya favoritställe att förvara mig på, särskilt ifall någon kommer. Jag är deras mörka hemlighet, och jag ska förvaras i mörker och fukt.. Men jag lyckades hitta en spindel därinne som jag åt upp.

Den smakade som galenskap och damm.


Tanken på att dö i potatiskällaren, att långsamt tyna bort i ett mörker, och känna hur fukten omsluter en och gör en till en del av jorden får mig att börja springa.

Jag nästan vältar de båda männen i dörröppningen, men jag bryr mig inte längre.

Jag springer, jag springer, och gräset försvinner i rasande fart under mig, snabbt, skynda på, låt dem inte fånga mig, åh vart är jag?

Jag känner inte igen mig någonstans, det är bara gräs och träd och regnet fortsätter att slå på mig med hårda trumslag, och nu känner jag grus under mig, vilket betyder att jag funnit en väg. Men tänk, åh, om jag kunde förstå...


-nu-


...varför mitt hjärta bultar så, och ny flyger jag igen, nej jag har bara snubblat, men det var skönt att flyga, jag önskar jag kunde tala om det för mamma. "Mamma jag har flugit!".

men mamma är inte här, vart är du mamma vart är min bror, vart är min syster? Någonting sörplar bredvid mig igen, det är den där brunnen som skrattar, hahaha.

Mitt ben gör så ont, allting gör ont, och det är så vått och kallt, är det blod under mitt huvud nu mamma, är det blod?

Det är så kallt, men jag flög en liten bit jag flög... det är inget blod, det kommer inte alltid blod, men världen gör ont ändå, och nu kan jag inte se! Åh det snurrar så, flyger jag igen?


...mamma...?



Insändare i Lokaltidningen en vecka senare.


Ta hand om era sommarkatter!

  

Vad är det för oansvariga människor som skaffar katt bara för sommaren? Häromdagen var jag och min hund på promenad när vi fann en liten utmärglad kattunge liggandes i en vattenpöl. Den var redan död, förmodligen utsvulten med tanke på hur dess stackars revben pekade ut! Det var inte en vildkatt, för den hade halsband på sig, och jag ber alla sommarboende att ta med sig sina katter hem, då de behöver en kärleksfull familj. Den här stackars ungen som förmodligen utsatts för den vilda skogen, hade ett av ben i en konstig vinkel, som kanske orsakats av en järv eller något.

Snälla, snälla låt inte denna kattunges öde delas av flera utan ta hand om era katter!


Från: En som tar ansvar.


F youah löv


Tja...jag vet inte.
Just nu så har jag tittat runt lite på meuwcons hemsida, kollat på bilder och så...
Hmm...PLAIN
känner mig feg för att jag inte orkade antar jag. Just nu så...
...men i å för sig, jag passar inte in där....
var inte med från början, är ingen Final Fantasy geek



Jag tror att det är just "passa in", som alltid sett ut som en slags dubbelmoral i mina ögon

Jag ÄR annorlunda, knäpp, Har sen 8:an haft en kamp för att vara det. Så vill den "annorlunda" faktist passa in någonstans? Vill den "annorlunda", "Utstickande" ha en grupp att finnas i?
Jag vill.
Jag hör ju samman med mina vänner, vi i skolan. Men som jag ofta tänker, vi hara alla något som definierar oss...Anni har sin kickboxning, Jess har haft hela Meuwcon grejen, Doro har magdansen m.m
...
Jag är inte så.
Jag är bara jag.
Jag kan inte berätta om någon sport jag utför...jag HATAR sport. Badminton är kul i å för sig, men jag har ingen att spela med. Jag föröskte var med i en grupp, men de ville aldrig spela med mig.
Jag fick jämt spela med ledarna, och ibalnd var de tvugna att gå iväg med andra. Fast jag lärde ju mig mer att spela med dem...men ändå.

Jag hart faktiskt en grej att definiera mig med, jag älskar att ha danskblod. Men jag överanvänder det där. Ända sen morfar dog, så har liksom danskheten inom mig svällt.
That's it.

Kanske är jag bara emo över den 14. Ladrig varit något bra datum. Överhuvudtaget så kärlek aldrig funkat för mig.
För ful eller nåt.
haha, jag ska inte dra det emostrecket över er kära läsare. Kärlek är alltid sockersötat.
Jag gissar att jag vill passa in men igentligen menar jag att....pft, jag vill liksom kunna anses vara värig lite kärlek.

eeeeeemo. Fetto.

Hör jag i mitt huvud. Farligt ställe om kvällarna.Fuck you pain.
snälla ge mig inte en anledning till att använda RB, inte nu helst.

Jag ska  förklara läsare. Mina maror och tankar är särskilt aktiva just nu eftersom ajg bestämt mig för att banta. Och jag bantar på mitt sätt ok? Ingen GI eller viktväktarna...
Och TROTS att jag åt bönor och avokado till mina tre quornnuggets är marorna fortfarande på mig. Jag hade några riskakor också, men that's it for today.
Fan, det betyder att jag bara får ta EN kopp te imorgon för att ¨balansera ut det. Själva teet är ju okay,. men jag måste ha socker i (3 bitar).
Jag har en målvikt, så vi får se. Jag får väl ta en långispromenadis imorgon för att gå av...riskakorna...I guess.

Ni hör ju hur sinnessjukt det låter, till ochmed jag hör det, men i mitt huvud och mitt huvuds regler så är det helt normalt. Så fort som datorn är av kommer marorna efter för att skrika på mig.
På grund av riskakor, fuuuck.

I måndags så åt jag lite pocky och pommes frites, och nån klunk milkshake, + två tekoppar. Ni kan ju gissa att DET tog hus i helvete.
Men jag är den rundaste i gruppen, och båda mina bröder har smalgener. Så jag kan inte låta det fortsätta så här längre, för det är äckligt.
Bluärgh.
Dessutom, så funkar vatten okay. Jag läste att anorexi (nej jag är inte anorexi patient,  men jag har varit kvinnlig tonåring och då TVINGAS man läsa om anorexi, okej) tjejer dricker vatten för att inte vara så hungriga.
Det funkar fint för mig också.
Jag har på mig min oranga tröja och mina baggy jeans.

Äsch, jag skrev det här mest för att jag kan hålla koll på mig själv mest. Ni vet som de där banatbloggarna
"Idag vägde jag mig....idag åt jag"
Bra att hålla koll.
På tal om att väga sig så måste jag göra det innan jag går natt. Det väcker demonerna, men då får jag lite press på mig inför frukosten.
Jag tror jag tar min tekopp då och ignorerar min kvällskopp. Jag får skriva det på en post-it lap eller nåt...

HAHA, jag glömde totalt om den 14 nu! Eller vänta, fuck...


BEJIERS (bögiga) BYGGBlogg

Jag måste ha ordet bög minst fem gånger varje dag. ^^
Nu har jag äntligen fått socker till mitt te igen, så jag fann orken att skriva lite.

Åh vilken dag, först kittlar vi ihjäl varandra i studio 2. Varje gång Lisa gör den där pekfingergrejen på bröstet så kan jag inte hjälpa mig själv.

...

...psssh, jag vet inte hur jag ska skriva det för att det ska låta normalt. Haha!

Sen går vi lite photomania, och många skumma foton tas. Lisa, Sabina och Anni och jag hade verkligen problem med att få in allas ansikten i kamerabilden.

LUNCH - inget speciellt, bara mina knarkpillar som jag faktist kom ihåg att ta idag. Min vitamintillskott, Omega3 tillskott, mitt eh, icke-sockerpiller?
...
Var köpte jag dem nu igen?

SEN kommer det skumma. Lisa och jag blev "Screw this" över våran hytt, så vi drog över till Beijer för att köpa upp oss på riktiga plank.
Varför vi gicck dit utan pirra eller något sätt att transportera plankorna på-who knows, kvinnor tänker så.
Stor fråga, hur hittar man där? Lisa är smart går fram till en stor karta, och vi springer in i stora byggnaden.
Manskraften ligger tung över planken.

Av någon anledning hittar vi 300 spänns plywood och blir lite "Shit, ZOMG WTF?" över priset.
Tom Truck spexar loss i bakgrunden med sin lilla truck och lyfter gips från hyllor och shit. Vi är jäkligt lost.
Som tur kommer Tom Truck i sin lilla truck och hjälper oss.
Jag: "Vi ska bygga....."
Tom truck:  "...vadå?"
Lisa: "Detta är så dyrt"
Efter lång diskussion så föreslår han att vi går 5 meter bort. Vi hittar bra spånskivor, men tappat bort Tom truck som ska ta ner dem åt oss.
Jaha.
Går till kassabyggnaden där en brud ska ringa efter kille åt oss, men går sin väg.
Vi återvänder till spånskivorna och Tom truck är där.
Lisa: "Vi vill ha dem där, 2 st."
Tom truck: "Jag kan ta ner dem åt er...men sen då?"
...
Lisa: "Vi har en pirra, ska vi hämta den?"

Vi drar tillbaka till skolan, försöker hitta en pirra, men är lost. Vi funderar på att sno HTS lastvagnar, men vi är lite fundersamm vad Tom skulle säga då. Dessutom så står det på vagnarna att man inte få sno dem.
Nere i källarna snor vi en Ikea vagn som det stod massa bord på (som vi alrig bryr oss om att lägga tillbaka).
Sen blir det....OFF ROAD!

Drar iväg med Ikea vagnen över gräsmattan, sprintar över den trafikerande vägen med den, och diskret tar vi oss igenom bejier trakten

"RATATATATATATATATA"

Ni vet hur Ikea vagnar på asfalt låter.

 Och tillslut återvänder vi till spånskivorna för att finna att Tom Truck är borta igen.
Lisa går och letar efter honom, jag vaktar modigt Ikea vagnen.
Hon finner det hon söker.
Och Tom truck gör det han är bäst på. Lisa prtar med honom och går tillbaka till mig.
Tom truck hoppar in i sin Truck, kör till mig, hoppar ut, lägger spånskivorna på vagnen och hoppar in i trucken igen och kör iväg. 
WTF faktorn är hög eller hur? 

Det är inte slut än. Återigen går vi diskret över Beijer bygg platsen.

"RATATATATATATATATA"

Jag springer in och betalar med det där speciella jäkla kvitto man var tvungen att ha, som Lisa och jag absolut inte fattade VART man skulle få. De satt skyltar om det överallt, men vart får man tag i det?

Nu ska vi över vägen! Tänk er, två stora spånskivorn på en ranglig Ikea vagn och en högt trafikerad väg. Vi lyckas faktist sprinta över utan olyckor (vi debatterade ifall vi skulle gå runt vägen och under tunneln, men riskera livet är roligare!). Vi fastnar lite i lera, men lyckas ta oss tillbaka till skolan och lasta in spånskivorna i Studion.
Nu ska vi bara lämna tillbaka Ikea vagnen.

Detta är mitt favoritmoment för dagen. Det går en ramp ner till källaren vid trapporna och Lisa skjuter Ikea vagnen ner för den branta rampen som slutar tvärt i en stenvägg.
Plötsligt börjar vagnen glida och hon åker med.

Lisa: "RAAAAHHHH!"

Förlåt Lisa, men något roligare har jag aldrig hört. ^^ :D:DDDD

Efter det gick allt bra.
Men allt detta utfärdes samtidigt som vi höll på garva ihjäl oss till hela situationen.

"RAAAAHHHH!" XD XD XD

Oh shit, vad kul man kan ha utan att veta om det på morgonen när man vaknar.


the sun burned holzzez i my cranium.

Solblekt hår och rödsvidande armar, me is back.

Och alla mina maror bara "HAHAHA WE GET YOU NOAW SUCKER!"
De var i allafall snälla och lämnade mig ensam på semstern. Srsly, vad är det här för skit, jag kommer tillbaka och på första dagen gör de mig så jävla osäker på teatern, jag menar WTF?
De andra sitter och skakar sina hvuden "Snälla, cut the crap, let us not dela with your shiat, O.K?"
Jag avskyr att vara jobbig.

Jag tror solen brände min hjärna, halva mitt ordförråd, är helt...skumt.
Jag fattar inte alls hur det gick till, men jag skyller på solen.
It does weird fucking things to me.

Men de har saknat mig, de har saknat mig! Åh tack de har saknat mig!
...jag blir alltid lika rädd.

Jag vill bara inte...




jag vill bara att de ska tycka om mig




Nu har jag panikpluggat på Majs....wunderbara prov, pleh,pleh. IG direkt. Jag bryr mig i å för sig bara om att överleva hennes prov, så kanske om jag använder fina ord så överlever jag.
Men jag säger inget, vill inte förhäxa det.

Istället ska jag bara nuta av tanken att morsan kanske ska ha en lägenhet redan den 1mars.
Äntlgen så snurrar den karusellen ner så att man kan greppa en spypåse, "utifallatt" som morsan själv säger. Man vet aldrig....

Nu ska jag fokusera på det positiva, och njuta av att jag har vänner omkring mig och inte min mysko familj. Min pappa är en bra man, men underlig är han.
Lustig typ.
Nu ska jag till skolan imorgon och krama alla lite extra för jag gjorde inte det så mycket som jag ville idag. Sen ska jag handla present till pappa och kanske nånting att baka och bjuda de andra på som ursäkt för att jag var ett arsel i dag. Kanske säljer de fortfarande sån där muffinmix?
Sån där som man skakade och shoop, den behövdes bara hälla i formar? Jag får kolla...

RSS 2.0