Boiling Breaths
Jag skrev förut att den som är utan skuld kan kasta stenen.
Jag må vara full av skuld, men jag vill ändå kasta stenen.
Låt mig förklara läget för er, för mig.
Människor är människor, och det lever man med. De gör som de vill, de lever som de vill och så är det.
Det jag hatar är att nästan varaneda en av folk jag känner (även utanför skolan) tycks glömma det.
Vi älskar våra rätt, vi hatar andras fel.
Just nu - 0% ork för teater. Inte för att pjäsen är dålig eller så, men 0% ork för att komma ihåg alla minnen som kommer med SLEDRAJS. Jag skulle liksom vilja ta oss alla 8 och skrika
"Time Out! Det här funkar inte, ni är alldeles för splittrade"
Det roliga är, att efter 3 år tillsammans, så kan jag höra alla era/deras inre monologer på denna händelse.
Och det är just därför.
Jag medger, jag är en ängslig, orolig person, som leker mamma.
Men mina vänner är som mina barn, jag vill att de ska må bra. Jag skriver det inte här för att skaffa pluspoäng, jag skriver för att jag VILL skriva.
Och, konflikträdd som jag är, så kommer jag aldrig ta den där Time Outen, hur gärna jag vill.
För det skulle aldrig gå, ingen skulle enas.
Folk enas i sorg, men det är ingen lösning försöker jag tänka.
Men människooffer är alltid mänsklighetens sista utväg.
På nästa maskerad ska jag vara osynlig
Kommentarer
Trackback
