"is not a victory march"
Humör:
depressedMusik: Hallelujah - Rufus Wainwright
Jag tycker - jag vill - kanske vore det bra - en tanke bara
Jag lever inte för att jag är seg, eller att jag tror på goda saker (att allting ska bli bättre, a light in the end of the tunnel). Jag lever inte för att livet är värt.
Jag lever mest för att jag är rädd för att misslyckas med att dö.
allting har blivit en sådan ansträngning, jag vill gömma mig under täckena men om jag inte dyker upp på lektionerna så förlorar jag.
klara av att leva - för vad? ställer jag mig bland frågan?
trött och skrikandes. Snälla ta bort mig.
Samtidigt så vill jag ju må bra - vad är det för fel på dig?
har du inte det bra, du letar fel
driäinera dig, sy igen din mun
Ursäkta, det är inte logiskt det jag skriver. Små hemska noveller och teckningar spiller ur min hjärna men de BLIR ingenting, de är för många.
Och jag är för otålig.
jag vill ha lyckan men just nu så är det svart och då tror jag ju bara på det
jag vill bli vacker men just nu är jag ful och då tror jag att jag inte kan ändras
Och hur jag än städar tycks det alltid vara stökigt - jag blir galen
Hur jag än tvättar mig tycks allt oljigt och äckligt på mig - jag blir galen
Mina växter dör, och sångerna i min mp3 tycks inte bota mig längre.
allt blir så så så
ignorera mig okay?
"If it don't end in Bloodshed dear"
Humör:
crazyMusik: My Vampire Heart - Tom McRae
Jag har aldrig varit ett stort Lewis Caroll fan, men på senare tid har jag varit väldigt intresserad av Alice i Underlandet.
Jag ägde en bok med alla historierna tillsammans när jag var yngre men jag blev mest rädd för den. Jag tror att det hadde någonting med att göra hur alla karaktärerna insisterade på hur Alice inte var på riktig.
När jag gör lite research så får jag upp ett citat
"You know very well that you're not real."
Jag tror det var Tweedledum eller Tweedledee som sa det till Alice.
Men jag var ett bekymrat barn....
Anledningen mest till att mitt Alice intresse plockat upp är att vi ska gå runt 7-10 stycken från klassen den 3 mars och se på den nya (mörkare?) filmen.
Jag gillar det!
Faktum är - Alice i Underlandet passar som en mörk historia. Jag hadde aldrig mycket till övers för Disneys verision, men jag gillar det mörka spelet American McGee's Alice
Mycket headexplosions i det spelet. Om jag minns rätt så har Alice vuxit upp och sett sin familj brinna inne. Underlandet/Wonderland i hennes huvud blir mörkt och hemskt likaså alla karaktärer i det.
Mad Hatter/Den galna hattmakaren börjar till och med tortera sina forna tegäster.
Så mycket galenskap.
Som mandarinerna jag köpte häromdagen, oranga och solgula varma skal, men när jag slet dem öppna så var köttet rött, blodiga mandariner!
Och dessa har jag hackat med knivar som den mördare jag är! Åh-hå-jag äter dem, min dumma kannibal.
Jag ströar från ämnet.
Mad Hatter/Den galna hattmakaren var en sådan annorlunda karaktär i det spelet. Jag har bara sett spelsnuttar på YouTube och att se en gammal barnboks illustration röra och bete sig så psykotiskt såsom mina drömmar är nu får mig att verkligen kännna att jag vuxit upp med Alice.
Vi förlorar alla vår oskuldsfullhet. Jag är faktist rädd för spelet, det ger mig rysningar. Särsilkt scenerna med The Mad Hatter, det är något med hans design som skrämmer slaget på mig.
Inte hans tortyr eller blod, bara designen på honom själv, trots att det finns mycket värre monster i spelet.
Till och med The Chesire Cat ser läskigare ut, men han har en sådan cool röst och design att jag vill ta en LSD snedtripp bara för att drömma att han sitter brevid mig.
Om ni vill se The Mad Hatter, hoppa till 6:17 i det här video klippet så ser ni en close up av hans ansikte. Det här spelet har några år på nacken + en liten budget, så animationerna är inte de bästa.
På nåt sätt så blir det läskigare.
Svårt att hitta bra klipp, men här är ett YouTube klipp från spelet med The Mad Hatter som boss. Det är någonting som fortfarande skrämmer mig totalt med det här spelet.
Kanske är det hela grejen med barnbokshistorier som bli psykotiska som slår ann på mina nerver.
Huvudexplosionen är både underbar och hemsk. Fast jag måste säga att The Chesire Cat får ett värre öde.
VARNING! Högt ljud och exploderande ljud!
Är det inte underbart?Är det inte underbart?Är det inte underbart?Är det inte underbart?Är det inte underbart?
Jag är hemsk, jag vet. Trots detta älskar jag spelet, med all dess blod och galenskap.
Dock i den kommande filmen så skulle Disney aldrig så så långt, även om det tycks vara i samma tema.
Och jag älskar desigen för Wonderland. Johnny som Mad Hatter verkar ett sådant perfekt val. Jag vill ha hans käder, jag lovar er - jag kan vara galen.
Det ända jag inte gillar är designen för The Red Queen, hennes stora huvud på en liten kropp skrämmer mig.
En av de bästa, abolsuta bästa sakerna är designen på The Chesire Cat. En stor katt med ett skrämmande flin och han har rösten av effing STEPHEN FRY! STEPHEN FRY!!! Jag älskar honom.
Häftig grej jag lärde mig från en YouTube kommentar
"Ah, that is because the Mad Hatter nickname originated from olden times when hat makers used the Poison Mercury to shine their hats, in which the gases emitted from it drove them to madness."
Ger mig lust att köpa en stormhatt och sätta på mig min kavaj och kalla mig för en galen hattmakare
Vore ett sådant vackert alias.
Fast jag känner mig mer som The Chesire Cat, ständigt flinandes och skrattandes med både små filosofiska och humoristiska meningar med små poem instickna här och där.
Jag ler och flinar med för mycket tänder och tonar till sist bort i mörkret.
Angående mandarinerna, jag ljuger inte, deras kött är rött, smakar bra dock. Affären vill kalla dem blodapelsiner, men de är mandariner.
Påminner mig om en novell som jag skrev när jag var 14 som heter Köttfrukterna om en nymimporterad periskofrukt som driver folk till kannibalism pga av deras kött.
Ta.
"So for the restless - Not the peaceful sleeper"
Humör:
drainedMusik: For the Restless - Tom McRae
Det finns bara ingen respekt nuförtiden.
Här sitter man och väntar på att tiden ska bli tillräckligt sen, tillräckligt sen för mig att utföra ett viktigt socialt experiement och så släpar den sig fram på detta sätt!
Tiden som i vanliga fall tar allting ifrån en drar sig fram, minut för minut.
Och inte kan jag sova, jag svalde ett litet piller för en timme sedan i min desperation som gör många underbara saker med kroppen, därav hålla den igång.
Sluter jag ögonen ser jag köttgrottor och har jag tyst hör jag egna små destruktiva tankar.
Det ligger inte i min natur att vänta, det är slöseri, jag måste ständigt hållas igång. Jag misstänker min medicin gör dessa hypertanker värre, men det är ju lätt att vara efterklok!
har du tappat bort dig?
Har du tappat bort dig?
Har du tappat....?
En av mina favoritskådisar är Domnic Monaghan. Så fort som jag såg honom som Charlie i Lost var jag löjligt förälskad. Sedan tittade jag tillbaka och insåg att han var underbar i Sagen Om ringen trilogin också.
Grejen är att han mest underbar bakom scenerna. Jag äger alla tre boxar med timmar av extra material från ringen filmerna och Doemmeh och hans medskådespelare Billy Boyd kan vara den vackraste och underligaste vänskap/kärlek jag sett.
Jag tänker mig att det är mycket som min vänskap med Anneli. Den mesta tiden förloämpar, slår och retas vi med varann men vi bryr oss väldigt mycket.
Poängen jag vill komma till är att jag följt Dominic väldigt länge. Och det är alltid lika sorgligt när man ser stjärnor falna och dö.
Jag vet inte varför, men det känns som jag sett något brinna och nu dör glöden ut. Förr i tiden var han en pojke som pratade tyska, skrev på händerna, använde eyeliner och nagellack och hade bissarra kläder och roligare frisyrer.
I love it.
Men nu verkar han så anpassad och han verkar inte ha lika kul på de röda mattorna längre.
Åh, Dommeh jag skulle vilja vara din vän. Vi skulle ha trevligt tillsammans.
Kanske är det bara en fan-girls inbilling, men vi har säkert alla sett stjärnor falna och dö. Jag har sett Robert Broberg (min första riktiga "egna" sångare) tappa bort sig i ålderdomen och inte längre ha det som en gång fanns.
Och att veta att han en gång kommer dö, det är som att tänka den förbjudna tanken att dina föräldrar faktisit kommer dö och lämna dig.
De är inte där för alltid.
Om jag någonsin behöver gråta ser jag mitt favoritavsnitt av LOST (Säsong 3 Greatest Hits) som är ett avsnitt som handlar mest om Charlie.
...
Ok, jag skriver Charlie Pace (hans fulla namn i Lost) istället, för annars blir följande rader så bisarra när jag faktist känner folk som heter Charlie.
Charlie Pace får reda på i detta avsnitt att om han dör, så kommer dem han bryr sig mest om att räddadas. Det är komplicerat så jag ska inte överförklara det, basially Charlie Pace dör- alla andra lever.
Hela avsnittet får vi 5 bitar från hans liv, och inser att han bara är en människa bland många, och hur många kommer sörja Charlie Pace där han ligger nu på havsbotten?
Mitt favoritcitat
It’s the five best moments of my... sorry excuse for a life...”My greatest hits"... You know... memories... they’re all I’ve got...
Detta är angående en lista där han skrivit ner sina fem bästa saker i sitt liv. Det ironiska är att han vill att listan ska ges till bruden han älskar, men den kommer aldrig fram till henne utan försvinner utan att någon märker det.
Precis som Charlie Pace i detta avsnittet. Det är så tragiskt, en sådan oerhört vacker tragedi när han gör en torrsnyftning (för han vet att han kommer dö) innan han hoppar ner i det hav som tillslut som dränker honom.
Det som gör det hela mer tragiskt vackert är att den där listan blir som en symbol för Charlie Pace själv. För det händer så mycket efter hans död, strider utkämpas, explosioner m.m att ingen hinner sörja honom på riktigt, han försvinner utan en smäll.
Detta beror dock delvis på LOST-skrivvarnas förkärlek för andra karaktärer och markerade den dag jag slutade gilla Lost. Numera vill jag bara ser hur eländet ska gå.
En annan vidrig sak med detta avsnitt är att han vet att han ska dö rätt länge men kan inte tala om för sina vänner, för då skulle ju de hjälpa och hindra honom och då skulle de inte bli räddade. Så Charlie Pace måsta markera "farväl för alltid" till "vi syns om en timme eller så".
Hans mesliga bye bye till sin livs kärlek är hjärtskärande. Jag vet hur du känner Charlie Pace! När jag var mindre och skulle till min pappa och lämna mamma ensam med stefan sa jag hej då i samma ton, den där tonen av "Var glad så att den andra människan inte blir ledsen".
Jesus Darwin så många falska hej då jag sagt i mitt liv.
Jag älskar just det avsnittet, Charlie Pace vet att han ska dö, gör en torrsnyftning och hoppar ner i havet för att aldrig mer återvända och tänks aldrig mer på igen.
Citatet återigen.
It’s the five best moments of my... sorry excuse for a life...”My greatest hits"... You know... memories... they’re all I’ve got...
Minnen var allt han hadde där i slutet, och hans liv var en sorry excuse, en förre detta knarkare, mindre rockstjärna...han var inte validerad högt i omvärldens ögon.
Oh, alla dessa människor som försvinner utan att tänkas på, är inte detta eran historia? Ni som är goda människor och kanske dör för goda saker, men aldrig aldrig blir hjältar är inte detta erat poem?
kanske är det som skrämmer mig mest är att detta är väldigt så sant
"And however they try to destroy him, let him never die"
Humör:
hopefulMusik: No Good Deed - Wicked
Förr i tiden var jag besatt med att sätta diagnoser på mig själv, ni vet bipolär, mano, hela tangon och wienerwaltsen.
Jag gissar att det har med tonåringens behov av att vara speciell och mitt yngre jags besatthet av förklaringar och sticka ut.
Numera lever jag bara med min hjärna, och det är mycket lugnare. Fast när vi snackade Freud i skolan för några veckor sedan så såg jag en bild inför mina ögon, jag låg på den där liggsoffan och han kunde precis tala om att det fanns fel.
Som rödmarkeringen i ett felstavat dokument antar jag.
Jag somnade på bussen på väg hem och drömde att min lever hade stelnat. Ett pat doktorer tog upp den ur min kropp och den var alldeles hård och blodig.
I drömmen tackade jag dem för hjälpen och låg och trummade fingrarna mot mitt bröst.
Jag längtar verkligen till den 25 då jag ska till systemet och handla vodka och tequila rose (haha jag älskar att dricka sådant andra tycker är äckligt, mer för mig!)och kanske ordentligt körsbärsvin.
Trots att det är så sötsliskigt så kan jag inte hjälpa det, billigt och gott.
Ge mig 5 minuter...
Tillbaka till er kära läsare. En snäll flicka som jag gjorde sällskap till zoo affären för att köpa mat åt hennes fåglar gav mig två ciggaretter, jag var tvugen att vakna till lite, så jag gick och sög på en giftpinne.
För mig så smakar fortfarande Marlbouro ingenting, jag gillade de där svarta chokladciggen, hur flummiga de än var. Men gratis är gratis och jag vaknade till.
Jag är lite besatt av tanken av att åka utomlands när sommaren kommer. Av någon anledning så vill jag åka till amsterdam, men det är kanske för att det är ungdomens stad.
Finns många billiga hostel där också. Man kan antingen åka tåg eller flyga.
Jag skulle gärna sätta mig på ett tåg, bo på ett hostel och sväva runt i ångorna där.
Jag kan till och med erbjuda mig att ordna ett eget rum åt oss som åker ifall vi inte vill bo med massa andra.
Jag måste leva och leva och leva och aj nu kickade nikotinet in i hjärnan.
Lite reselänkar för den nyfikne:
Flying Pig, billigaste hostellet i Amsterdam?
Bra Hostel bokare, StayOkey
Europaresor med SL
Haha, jag låter som en pundare med allt detta nämnt, men jag känner mig ha rätt att vara skräpig, jag har uppfört mig som en människa genom att vara snäll och förbereda redovisning hela dagen.
Jag är snäll, bara lite emotionell. Vatten håller alla demoner borta.
På tal om den redovisningen så måste jag gå igenom lite nu, love yah, always always always
"Cos I'll be still lost, I'll be still lost"
Humör:
mellowMusik: Still lost - Tom McRae
Jag drömde inatt att jag satt på golvet i en städskrubb. I hörnet stod tre flaskor, såpa, körsbärsvin och whiskey alla med en tredjedel kvar. Jag drack upp vinet och whiskey och hällde såpan i mitt hår.
?
I cannot make sense of that.
Jag tror jag är förgiftad, allt koffein och allt socker, som håller mig vaken - de messar med min hjärna.
Ska fasta ut dem ur kroppen, försvinn försvinn, hahah!
Och ja, ja ! Jag vet vad som gör oss galna nu, jag vet vad som messar med våra sinnen!
Jag vet varför världen har blivit så skrämmande, varför känslorna övermannat mig de senaste dagarna, varför alla mår så dåligt.
Någon har startat klockan.
Nedräkning, tick,tack, det svartvita bruset som inträder efter när allt är borta.
Den slutgiltiga raderingen.
Jag kan inte höra den (mina öron haar dock alltid varit dåliga, min mamma har inga hörapprater mer men hon hade, nu är det stulna) men det är ett lågt tickande som du känner i bröstet.
Samma slag som hjärtat. Tick tack tick tack dunk dunk. Snart går världen under.
Och mitt hjärta sänder mig signaler NU NU NU NU NU måste du röra på dig!
Sitt inte här och låt allt försvinna!
Vi måste antingen hitta domedagsbomben med dess tickande - eller leva, göra något som får oss att glömma hjärtslagen.
Jag måste vakna klockan fyra och lägga mig ett. Sömnen kommer inte skänka mig ro längre.
Sov med kläderna på och dränk dig i piller.
De sitter någon jävel vid bomben/klockan. Han sätter av och på den, vet att det messar med mig, stör min rytm.
Stirra in i skogen, är den där? Är den där? ÄR DEN DÄR?
JAG SER DEN INTE
Som en radio man vrider upp och ner voylmen på, High or Low High or Low Good or Bad
Som att byta boende varannan vecka, bra eller dålig.
Nej! världen är inte svart-vit, inte så, jag har ju lärt mig att världen är grå!
Världen är grå och jag klär mig i färgglada kläder för att kunna hitta tillbaka till mig själv.
Jag var ute och gick igår bland industribyggnaderna på kvällen. Läskiga ställen. Varför har man byggt sådant precis granne med skogen?
Överallt, stora fönster som de kunde se en.
Ett ställe var så poetiskt, jag ska tillbaka ikväll och filma det för er, det var dränkt i rött ljus från en neonskylt och hade en vanlig lampa som flimrade.
Är världen ett skräckspel är Hovmantorp (dubbat av mig: Den döende staden) verkligen en bana. För Hovmantorp är ett döende djur, folk säljer sina hus, alla flyr härifrån.
En villa kostar lika mycket som en 2:a i stockholm.
Preemmacken har gått i konkurs, de sitter en röd lapp inne i fönstret. Till och med Fonus har stängt igen, vilken posi, Fonus har stängt igen i en döende stad.
Efter att februari är slut ska jag försöka göra mig vän med konditorn. Ska se om jag kan observer alla konstiga människor som går in på fiket.
Deformerande
Så idag är första dagen av min fasta, vi får se hur det går. Det brukar jämt vara tre dagarskrisen som inträder med allt - så på tisdag så kommer jag säkert vara whinyyyyyy bitch.
Ska se till att låna böcker från bibblan för att förhindra det, haha.
Klockan tickar, måste skriva, men jag har så ont i händerna. Efter min promenad igår när jag lyssnade på Tom McRae så bubblade känslorna upp och jag påmindes av hur sorgligt människan låter när hon är på randen av nånting.
Heta lavatårar rann äntligen ur mina ögon, och Tom sjöng klarare än någonsin. Men alla känslorna! Skulle ni stått ut med dem? Nej. Nu efteråt minns jag dem inte, jag minns bara att jag var tvungen att fördriva dem, jag är en ond häxdoktor.
Jag somnde strax därefter och drömde den där sjuka drömmen.
Jag känner mig tom men likväl hör jag den där förbannade klockan/bomben. Men jag vet inte - går den snabbare?
Neeeeej.....
"Are you there? Are you there? I don't know if he's there. Are you there?"
Humör:
sick (min hals är så svullen)Musik: Voice Mail #5 - RENT (Broadway soundtrack)
Hade en liten nereperiod blandat med massviss av arbete, men nu kan jag äntligen sätta mig ner och skriva.
Det är synd att mina depresso perioder inte funkar som folk är när de är kära.
När folk är förälskade, olyckligt eller inte, så verkar de ha massviss att skriva.
Synd att det bara så fruktansvärt tråkigt.
För kärlek (för mig) är tråkigt. Det är kärleksdraman och shit som fuckar upp mina favorit TV-shower. Lost skulle vara så mycket bättre om de kunde lägga av med alla triangeldraman.
I Heroes dejtar alla, alla, seriösa mind-rape där.
För mig så gör kärlek allting så mycket tråkigare. Så fort någon blir kär i film eller Tv eller vilket medium som helst så stoppas storyn av enbart dessa två människors tankar och känslor om varandra.
Det finns tre varianter som jämt sker i Film/TV
De vägrar berätta för varandra och blir svartsjuka -> Jobbigt att titta på
De berättar och allt är gulligull (tills nåt händer) -> Jobbigt att titta på
De berättar men funkar ej och de bara bråkar -> Jobbigt att titta på
Finns säkert fler, men de är oftast variationer på de ovanstående. Kärleksdramor stoppar upp resten av historien, involverar sällan mer än två och gör dessa två helt onåbara i tankar och känslor som inte har med deras kärleksliv att göra.
Jag har upptäckt att i mina novller så skriver jag oftast om singlar, vänner eller släkt. Jag har en man och fru men de är dysfunktionella och pratar inte så mycket.
Så detta är inte något jag tänker på nu, detta är ständigt med mig.
Något som slår mig, varför måste folk vara "förälskade"? Kan de inte bara vara poolare och komma bra överens? Det måste finnas en anledning till att ens vänner är med en längre än förälskelsen.
Kanske är kärleken bara ett hopp? En lögn? En längtan vi aldrig kan tillfredställa?
Varför kan vi inte bara vara vänner? Vad är fel med det? Räcker inte det?
Finns kärleken? Är den bara en dröm?
Har ni tänkt på hur många avskedsbrev i världen från människor som tagit livet av sig som aldrig hittats?
Bara för att ingen brydde sig om den människan
jag har något på gång
ord.
Jag måste ta tag, starta nu.
nu, och nu
bara jag inte låter apatin ta över. bara man inte låter sig falla
bara man hittar ut, något?
nästa gång ni ser mig är jag osynlig
???
finns kärleken
right now
Återigen förvånad. Jag har blivit inbjuden till födelsedagsfest.
Jag vet att det låter som jag ser mig själv som ett lowlife, men jag blir lika förvånad varje gång. Jag är liksom inte van att människor som känt mig en sådan kort tid blir glada av att se mig.
Jag bryr mig inte om folk jag inte känner inte bryr sig om mig eller blir irriterande på mig, men så fort det är något poitivt så blir jag helförvånad.
Säger väl mer om mig antar jag.
Jag ska göra ett litet experiement ikväll. Jag talar om senare. Jag är nervös, men funkar detta så..
"so you put one and one together and there will be better weather"
Humör:
contentMusik: Better Weather - Kimya Dawson
Varför ger Word mig "brallisarna" som synonym förslag på "brudarna"?
Very much concerning.
Det känns bra. Solen skiner på mitt ansikte och jag finner en mening med att leva igen. Åh mina ord, ni ska bli skrivna. För blir ni skrivna så ska ni rädda folk.
För det är ert öde.
Platon och Aristotles trodde att det fanns två världar. Den världen vi lever i och en till värld "idévärlden".
Alla våra tankar och idéer kommer därifrån. Vi är aldrig orginella enligt Platon.
Vill någon skriva något, existerar ideén redan i idévärlden och denna dras helt enkelt ut därifrån.
Idévärlden är nirvana, det perfekta och vi människor bara kopierar.
Förut så blev jag förolämpad på tanken om en idévärld, att vi aldrig kunde vara orginella utan är slavar över att allting redan existerade och hade ett öde.
Men numera så kan jag aceptera att idévärlden är en himmel att uppnå.
Vi vill tillbaka. Det är därför vi går omkring med en längtan i våra bröst som vi inte kan forumlera (för det kan vi inte, vi kan inte placera ord på den).
Något perfekt finns där.
Men hur ska vi känna igen det? Jag är så rädd att jag ska missa det. Det som min längtan stillas av.
"Men märker du inte? Men märker du inte att när du slutar längta så är du där?"
Hur ska jag veta? Som människa tror jag ju att det alltid finns något bättre runt hörnet. Som skådespelare som säger "Det kan alltid bli bättre."
Har jag då vett att stanna? Att befinna mig i det som finns?
Hur ska vi veta när vår längtan stillas?
Jag är mycket fundersam.
Men just nu,
bara nu. Så stillas min längtan enkelt med musik i öronen, solsken på ansiktet. Och ett lungt balsam lägger sig på själen, jag föreställer mig att det smakar av vanilj och jord.
Off to make some midnight tea, looking at trains.
