Zoftis

Humör: drained


Musik: For the Restless - Tom McRae

---

Det finns bara ingen respekt nuförtiden.

Här sitter man och väntar på att tiden ska bli tillräckligt sen, tillräckligt sen för mig att utföra ett viktigt socialt experiement och så släpar den sig fram på detta sätt!

Tiden som i vanliga fall tar allting ifrån en drar sig fram, minut för minut.

Och inte kan jag sova, jag svalde ett litet piller för en timme sedan i min desperation som gör många underbara saker med kroppen, därav hålla den igång.

Sluter jag ögonen ser jag köttgrottor och har jag tyst hör jag egna små destruktiva tankar.

Det ligger inte i min natur att vänta, det är slöseri, jag måste ständigt hållas igång. Jag misstänker min medicin gör dessa hypertanker värre, men det är ju lätt att vara efterklok!

---

har du tappat bort dig?
Har du tappat bort dig?
Har du tappat....?

---

En av mina favoritskådisar är Domnic Monaghan. Så fort som jag såg honom som Charlie i Lost var jag löjligt förälskad. Sedan tittade jag tillbaka och insåg att han var underbar i Sagen Om ringen trilogin också.

Grejen är att han mest underbar bakom scenerna. Jag äger alla tre boxar med timmar av extra material från ringen filmerna och Doemmeh och hans medskådespelare Billy Boyd kan vara den vackraste och underligaste vänskap/kärlek jag sett.

Jag tänker mig att det är mycket som min vänskap med Anneli. Den mesta tiden förloämpar, slår och retas vi med varann men vi bryr oss väldigt mycket.

Poängen jag vill komma till är att jag följt Dominic väldigt länge. Och det är alltid lika sorgligt när man ser stjärnor falna och dö.

Jag vet inte varför, men det känns som jag sett något brinna och nu dör glöden ut. Förr i tiden var han en pojke som pratade tyska, skrev på händerna, använde eyeliner och nagellack och hade bissarra kläder och roligare frisyrer.
I love it.

Men nu verkar han så anpassad och han verkar inte ha lika kul på de röda mattorna längre.

Åh, Dommeh jag skulle vilja vara din vän. Vi skulle ha trevligt tillsammans.

Kanske är det bara en fan-girls inbilling, men vi har säkert alla sett stjärnor falna och dö. Jag har sett Robert Broberg (min första riktiga "egna" sångare) tappa bort sig i ålderdomen och inte längre ha det som en gång fanns.
Och att veta att han en gång kommer dö, det är som att tänka den förbjudna tanken att dina föräldrar faktisit kommer dö och lämna dig.
De är inte där för alltid.

---

Om jag någonsin behöver gråta ser jag mitt favoritavsnitt av LOST (Säsong 3 Greatest Hits) som är ett avsnitt som handlar mest om Charlie.
...
Ok, jag skriver Charlie Pace (hans fulla namn i Lost) istället, för annars blir följande rader så bisarra när jag faktist känner folk som heter Charlie.

Charlie Pace får reda på i detta avsnitt att om han dör, så kommer dem han bryr sig mest om att räddadas. Det är komplicerat så jag ska inte överförklara det, basially Charlie Pace dör- alla andra lever.

Hela avsnittet får vi 5 bitar från hans liv, och inser att han bara är en människa bland många, och hur många kommer sörja Charlie Pace där han ligger nu på havsbotten?

Mitt favoritcitat

It’s the five best moments of my... sorry excuse for a life...”My greatest hits"... You know... memories... they’re all I’ve got...

Detta är angående en lista där han skrivit ner sina fem bästa saker i sitt liv. Det ironiska är att han vill att listan ska ges till bruden han älskar, men den kommer aldrig fram till henne utan försvinner utan att någon märker det.

Precis som Charlie Pace i detta avsnittet. Det är så tragiskt, en sådan oerhört vacker tragedi när han gör en torrsnyftning (för han vet att han kommer dö) innan han hoppar ner i det hav som tillslut som dränker honom.

Det som gör det hela mer tragiskt vackert är att den där listan blir som en symbol för Charlie Pace själv. För det händer så mycket efter hans död, strider utkämpas, explosioner m.m att ingen hinner sörja honom på riktigt, han försvinner utan en smäll.

Detta beror dock delvis på LOST-skrivvarnas förkärlek för andra karaktärer och markerade den dag jag slutade gilla Lost. Numera vill jag bara ser hur eländet ska gå.

En annan vidrig sak med detta avsnitt är att han vet att han ska dö rätt länge men kan inte tala om för sina vänner, för då skulle ju de hjälpa och hindra honom och då skulle de inte bli räddade. Så Charlie Pace måsta markera "farväl för alltid" till "vi syns om en timme eller så".

Hans mesliga bye bye till sin livs kärlek är hjärtskärande. Jag vet hur du känner Charlie Pace! När jag var mindre och skulle till min pappa och lämna mamma ensam med stefan sa jag hej då i samma ton, den där tonen av "Var glad så att den andra människan inte blir ledsen".
Jesus Darwin så många falska hej då jag sagt i mitt liv.

Jag älskar just det avsnittet, Charlie Pace vet att han ska dö, gör en torrsnyftning och hoppar ner i havet för att aldrig mer återvända och tänks aldrig mer på igen.
Citatet återigen.

It’s the five best moments of my... sorry excuse for a life...”My greatest hits"... You know... memories... they’re all I’ve got...

Minnen var allt han hadde där i slutet, och hans liv var en sorry excuse, en förre detta knarkare, mindre rockstjärna...han var inte validerad högt i omvärldens ögon.

Oh, alla dessa människor som försvinner utan att tänkas på, är inte detta eran historia? Ni som är goda människor och kanske dör för goda saker, men aldrig aldrig blir hjältar är inte detta erat poem?

---

kanske är det som skrämmer mig mest är att detta är väldigt så sant