Zoftis

Så, här är lite snapshots av min vardag de senaste intensiva dagarna. Suttit och skrivit PBL varje dag.
inga ansikten, jag vet inte om de vill vara här nämeligen.

~trött~

---

writing and sugar cupcakes





Här sitter vi alla. Gissa vilken strumpa som är min?





det var rätt mysigt trots allt.






jag tror jag aldrig druckit så mycket kaffe som jag gjorde de här dagarna

---

På senare tid har jag börjat lyssna på Edith Piaf

Que je me demande si le paradis
Quoi qu'on en dise, est mieux qu'ici...

But you truly have a strange effect....

Haha, ni behöver inte stressa, jag ser på statistiken att folk är här igen. Jag ville inte skuldbelägga folk till att läsa, jag ville bara veta ifall det liksom var värt att ha kvar de här orden the big web.

Det är dock alltid lite konstigt när jag tar upp saker i samtal med folk som ingen kommenterat på bloggen och så säger de "Jag vet, jag har läst det" För i tre sekunder så tror jag menar att de läst mina tankar.


Läskigt

Läskigt

(Ibland får jag tvångstankar om att folk kan läsa mina tankar och då måste jag tänka "rena" tankar...)

---

I allafall! Nu när ni alla veta att jag är en manshatade hagga...haha. Nä nä så illa är det inte. Jag är bara rätt grov.
Jag tror någon kommenterade på det häromdagen.

Förresten, det är inte som jag gör spektakel av mig för att jag ständigt och jämt tänker på det.

Jag blev så förvånad häromdagen, jag smsade en universitetsvän och frågade om jag fick hälsa på en snabbis när hennes familj var där och hon skämtade om att hon skulle förebereda dem för "en sån som du"

Det gjorde mig väldigt glad, men jag blev väldigt överaskad, jag trodde jag var relativt normal nuförtiden.
Fast...kanske inte. Jag hoppas inte det. För då skulle man liksom inte vara jag längre.

---

"Ladybug ladybug fly away home,
Your house is on fire and your children are gone"

(hur gick resten....?)


Jag har börjat få tvångstankar om barnen som börjat gå här i trappuppgången. Ja, det tycks helt plötsligt vara fullt av barn här i trapphuset. Om det inte vore för att det aldrig tycks vara samma barn så skulle jag tro att någon slyttat in med sina små.
Men det är aldrig samma!

Det känns som de bara kommer in. Leder folk in dem för att ätas? Är det ett monster över mig?
Jag vaknar tidigt på morgonen och hör deras stamp stamp stamp och tänker
"nu försvinner de, nu försvinner de"

Som en slags omvänd majsens barn, här offrar vuxna barn tll något monster i en lägenhet för att de ska kunna få behålla sin stad. ller få behålla sina vackra glas, jag bor ju i en kommun som heter Glasriket
Glasblåsarens barn?

Kommer någon i håg den fruktansvärda filmen? Jag måste se den igen, om jag minns rätt pcikar fåglar ut ögon, barn blir misshandlade och tårar blir glas. Glas blir tårar kanske?
Den filmen borde Svergie exportera som thriller, den är creepy.

---

Ladybug Ladybug fly another way instead
Your home is missing and your children are dead.

(Jag får ALDRIG skriva barnprosa me suspects)

Nyckelpiga heter Mariehön(s) på danska. Mhm.

Så jag bakade förut, när solen sken och med hjälp av min nya bakbok jag fått av Dorothea. Det blev cupcakes med vit chokladglasyr för något mer fancy har jag inte råd med.

---

min nya bok tillsammans med mina cupcake ljus. Very much adorable.






Låt oss börja!





Är det bara jag som tycker att riktiga kokböcker ska ha fläckar i sig? Anyhow, fancy photo.





Jag älskar verkligen karamellfärg. Och ögonblicket innan den färgar hela smeten och istället är marmorerad är very much snyggt.
I love it.



Glasyren var vit choklad och philadelpiaost. Den är enklare version, i boken fanns det en annan mycket mer ingredienfullare version med.
Jag önskar att jag kunde få sponsorship till att baka ibland.





Haha, jag har bara en bricka hemma. Vill ni göra mig glad så köp fina brickor!
Till mig!




Hursomhelst, jag blev rätt nöjd.

---

Efteråt så kan man chilla med ett glas Jolt (en ny favoritdryck). Och jag vägrar synas mer på foto tills jag blir snyggare.
Which is never.


Bakverk, bakverk, baka mig en kaka, vem ska få smaka?
Jag undrar vad jag ska baka nästa gång, jag får slå upp något trevligt i min bok.

En rolig fakta, jag nynnar jämt på Bagar Bengtsson sångenn (Lennart Hellsing, vi hade ett band med sånger från honom när jag var liten) när jag bakar ensam

Så här går den:

Bagar Bengtsson här i stan han har bakat en krokan
och där bodde han med Bullertina Bergis.
Där låg bagaren och sov i en bakelsealkov
medan degarna de jäste under tiden.

Bagar Bengtsson glad och lugn gick var morgon till sin ugn
för att elda den med spån och finska pinnar.
Mätte ut en lagom mängd till en lagom wienerlängd
som var lagom till sexhundrasju soldater.

Bullertina hon stod i hon var flitig som ett bi
med att nagga sina norska krabbelurer.
Varje morgon klockan sex steg hon upp och baka kex
och fernissa franska brön åt Bagar Bengtsson.

Bullertina fick i lön fyrtioåtta vallmofrön
och till julen hålet i en skräddarkaka.
När om kvällen hon blev trött sov vår Bullertina sött
i en sockerskål med skeden under örat.

Bagar Bengtsson klättra opp på sin högsta kokostopp
och där satt han sen och njöt av naturen.
Solen sjönk så rund och röd som ett Norrlands lingonbröd
och på himlen hängde månen som en giffel.

Klättra ner du bagarfar det är sent och kallt och drar
du kan bli förkyld i alla tio tårna!
När han äntligen kom ner var han inte lik sig mer
och av medicinen blev han bara värre.

Nu är Bagar Bengtsson död han har bränt sig på ett bröd
och här ligger han begraven i en limpa.
Bullertina grät en tår och hon lade vid hans bår
en karlspaderkrans med beska bittermandlar.

Bageriet lades ner ingen bakar kakor mer.
Bullertina hon har slutat sin hantering.
Bullertina for från stan med en tupp av marsipan
i en vagn av brysselkex och saffransfläta.

Bagar Bengtssons bageri bodde sen en bofink i
och där sjöng han denna sång om Bagar Bengtsson.
Men en stjärnklar lussenatt så kom bagarns lussekatt
och tog bofinken som sjöng om Bagar Bengtsson.

Jag lovar er, detta är en riktigt sång(och jag vill verkligen höra den igen)! Trots att den är så deppad så sjunger jag den glatt. Jag antar att jag är mer road av den.

Ah, nu ska jag gå och packa ner cupcakes till min grupp.

---

Haha, när jag vaknade upp imorse så var jag så glad. Tänkte att jag kunde skriva en liten snutt medan de höll i sig.

---

Just nu sitter jag och fixar med lite video och kollar på vad jag ska baka. Kalla mig husmoder, men baka är chillax.

När jag får syskonbarn och gudabarn (sådana man är gudmor till) så ska jag tvinga dem att baka med mig plus allt annat.
På tal om det, jag blev så förvånad häromkvällen. Jag hadde MSN disskuion med Jess och hon nämnde (som i kommentaren härnere) att jag var en påtänkt gudmor.
Verkligen? Ni vill ha mig runt era barn?

Och det skumma är, jag har absolut inga problem med barn på det sättet, syskon, släkt, vänners barn, no prob.

Det är andra okända människor och mina egna som får mig att börja rysa. Andras barn är rätt enkelt att förklara varför jag inte har några känslor för, det är precis som okända människor.
Men mitt hjärta svider ändå lite när jag ser en liten flicka krama sina föräldrar eller en pojke som säger "jag älskar dig mamma" awww...

Egna barn...hur ska jag säga det? Jag tror inte jag skulle vara en bra mamma. Alla mina oroligheter och neuroser.
Alla taskiga gener...ingen unge ska få behöva lida med det!

Och tvärtemot vad alla säger så ger inte detta mig sorg. Jag hjälper så gärna till med andras ungar, de kan få gå till "knäppa faster Sandra" och ha en trevlig stund för att sedan återvända till hemmets trygga vrå.
Jag tror att det är det som är saken hos mig.

Jag kan inte erbjuda ständig trygghet, åtminstone inte med mig själv. Därför kan jag gärna ta hand om andras barn, för tillfällig trygghet funkar.

---

Rätt skönt. "boom de yada, boom de yada" kommer jag tvinga dem att sjunga, haha

Nu ska jag baka och färga håret silver.

---

Okej...efter att gjort en för och nack dels lista så får bloggen vara kvar. Plötsligt skäms jag lite över att jag varit så inaktiv.

Kanske jag borde göra något åt det nästa gång istället för att säcka ihop helt? Jag måste utnyttja universitets kurator medan jag fortfarande har tillgång.

Just nu har jag mycket arbete, (as per usual) men jag vill samtidigt ta mig an andra saker. Fota, skriva, läsa.
Så mycket att fånga!

När Dorothea var här så tog vi några kickass modellfoton. Jag vill fortsätta med den, jag kände hur det liksom kittlade min gamla estitiska nerv.

---

Här är en intressant grej jag upptäckt om mig själv. Detta kommer nog reta upp en del folk, men det är liksom min sak.

Jag litar inte på killar. Fortfarande.

Ni vet hur man var liten och tydde sig till tjerna för så var hela grejen, blahaha gamla könsroller.
Och det gör mig så deppad, för det är ingen som gillar en manshatande hagga.

But really, jag kan inte hjälpa det. För mig är de alltid ute efter att visa att DE ÄR BÄST. Caps lock, caps lock, men jag har snedvridna ögon.
Brudar är säkert likadana, men killar måste alltid fötjäna min tro och ändå är mina skämt grova.
Jag liksom alltid irriterar mig på dem mer ifall jag inte gillar dem.

Jag är som en gammal kvinnohatare fast tvärtom. Vi dregglar båda i mungiporna och har tanken av "I knew it" när de bekräftar våra fördomar.

Ifall jag hadde någon som hatade mig (och det har jag, men de läser inte här) skulle säkert denna människan använda detta mot mig för att visa "HAH, det är DÄRFÖR du är så ENSAM!"

Det är orättvist, för jag har inget problem med det andra könet.

Min mamma tog upp en viss oro med detta minns jag någongång. Jag tror hennes ord var "alla är inte sådär" när hon refererade till någon pojkvän.
Kära mamma vad spelar det för roll nu?

Dessutom tror jag inte på kärlek (still).
Ni får hata mig hur mycket ni vill för den - det är okej, skulle jag vara någon annan skulle jag också tycka det var hemsk sak att tycka.

Det skumma med hela den här killgrejen är hur gammal den är och att jag insåg den just nu. Jag minns att jag var 12 år och tyckte samma sak. Ifall en psykolog var på det här fallet skulle ha säkert ta upp mina föräldrar och förhållanden där och hur man aldrig haft ett "bra exempel" men varför skulle jag ha det?

Det har bara gjort mig lite bitskare, lite mindre attraktiv för marknaden.

Men vad spelar allt det där för roll nu? Ingenting, that's it.
Jag lär mig. Men misstänksamheten är fortfarande där.

Läser någon här fortfarande? Bloggar tycks försvinna bort från nätet allt mer. Kanske är det dags att denna faller också.
Förr eller senare.

När man inser hur många människor som finns i världen så inser man själv att man gör så lite skillnad.

Och jag har tydligen inte ens levt och jag är 20 år. Och enligt många så är det redan försent.
Tyvärr.

Resor som skulle ha gjorts

Människor som skulle ha älskats

Böcker som skulle ha skrivits

Tyvärr, tyvärr så är det försent

Kan man inte bara få vara nöjd med att man känner glädje vissa dagar?

Humör: nerdy


Musik: Perfect Situation - Weezer

---

Hemma igen! Nu kan jag skriva! Varit en hel del intensiva veckor för mig och det kommer bli ännu mer, men det känns bättre nu.

Köpte upp min brors gamla PS2 så att jag också kan ruttna min hjärna. Tänk, jag föddes till 90-talet och missade konsolernas storhets tid helt.

Fast vi hadde inte så mycket i den vägen hemma. Jag menar, vi kanske hade 3 VHS filmer och en fuckload av kasettband. Jag kan fortfarande höra rösterna från banden i mitt huvud. Och det där lilla plinget när man skulle vända blad i den medföljande boken.

Tänk, jag såg de första Disneyfilmerna genom att höra dem på band, där de kanske är beskärna till 30 minuter. How weird. Jag vet att jag kom i kontakt med Aladdin på detta sättet iallafall.

Mi styvmamma hade också Nationalteaterns verision av Peter Pan på band. Det fanns en jättefin sång där som jag fortfarande kan.

"Att alla barn kan flyga om dem vill
En gammal sanning - ingen kände till
Förrän de flög ifrån dig hörom natten
En resa långt bak svarta vatten

Till Landet Ingenstans!

Så Flyg med mig
Följ med mig
Rakt in i solens glans
Där någonstans
Någon annanstans
Finns Landet Ingenstans"

Sen i slutet la de till en vers

"Men barn växer upp
Det går så fort
En liten flicka blir en kvinna
Men de sagor hon berättar är desamma
Om Landet Ingenstans..."

Wow...att jag kommer ihåg det där. Så sjuot inprätat i mitt minne. Jag undrar vad det säger om mig?

---

Tillbaka till spelen. Så vi ägde lite PC spel. Jag vet att jag älskade min Gameboy Colour när den kom.
Jag hadde typ 2 spel till den, haha

Jag är mer av en backseat gamer iallafall. Den som gömmer sig och kommer med smarta kommentar och hjälper. Den varianten.

Här är några av mina gyllene regler för att vara en backseat gamer.

- Du får inte bestämma pauser. Sorry, du spelar inte, du får snällt infinna dig. Är ni i ellan cutscenes och det känns att något inte händer på ett tag, då kan du gå på toa. Men skynda!

- Säg aldrig rakt ut vad de andra ska göra. Hinta istället "Men hade inte den samma namn...?" eller "Hette inte hon så också...?" Hinta i frågor och få de andra att fatta det du fattar. Då tar du inte över.

- Kommentarer är okay, men inte hela tiden. Aboslut inte under cutscenes (om ni inte ser samma scen för tredje eller fler gånger). De ska helst vara smarta/roliga/fakta. One-liners är kul.
Men inte hela tiden

- Eftersom inte du spelar får du inte klaga på de som spelar ifall det är ett nytt spel. Är det ett som spelaren borde kunna men är ovanligt sugig denna gång, varsågod! Då kan du till med hacka på denne i god vänskapsanda.

- Ser du nånting spelaren missar. Ge inga order. Och säg inte ordet "missa" Säg istället "Jag tyckte jag såg.." eller "var det något...?" För du kan ha fel, du styr ju inte och på detta sätt tar du inte över.

- Kasta inget på skärmen. SRS

Om du följer dessa gyllene regler, så kan också du bli en backseat gamer, just idag!

---

Haha, en gång trodde jag att jag var duktig på spel. Vi tog över en gammal xbox min bror och jag. På den spelade vi Halo och blev skiträdda. Sen så lärde vi oss och vi var ett AWSOME team. Vi var så bra och hadde så kul. Han körde bila, jag sköt, vi räddade varandra, bytte pistoler... Sen så hände mycket och vi spelade inte Halo på ett tag.

Min bror fick tag i Halo 2 och när jag hoppade in i leken så söööööööööög jag. Det var så sorgligt. Vårt awsome team var splittrat. Oh well.
Vi har fortfarande kul. Halo är ett så roligt spel att bara fjanta sig i. Jag kommer alltid ha ett gott öga till det för min brors och jag många timmar med det.

Vi spelade också mycket cel-damge, men det är mer av ett flum spel. Men voj, det är så fantsiskt kul med 4 spelare. Jag håller fast att det är det roligaste party spelet.

Jag funderar på att introducera min bror till skräckspel. Han är mer av en militär gamer, men jag tror att spel på Wii får honom att spela dem.
Ska pröva med Shattered Memories eftersom då behöver han ingen fakta om de andra spelen och djupt inom honom såg jag en glimt när jag berättade om det.

Det finns en sammankoppling, ett intresse som speglas i mig där och det påminner mig om att vi faktist är bror och syster. Jag misstänker att det är vi att alltid ser det ironiska eller dumma i saker. Precis som jag älskar min äldre bror att peka ut det illogiska i filmer.

Vi är fantastiska backseat filmkritiker, men reglerna för det är mycket annorlunda.

Och jag har kanske en ide för podcast nu...vi får se

love yah