Zoftis

Kom tillbaka från ett snack med Yvonne. Kanske jag någon dag får mod att prata om mina maror, kanske inte.

Jag insåg dock att det fnns ljus därute, ljus och hopp. Jag är inte för död, för röd, för att inte fungera. Dysfunktionell kanske, men jag kan nog lära mig.
Jag kanske blir någon.

Jag vet att det kommer komma en stund, dammmit kanske redan i kväll då jag tycker jag är värdelös. Men just nu så liksom brinner den goda galenskapen och den värmer.
Som en choklad som är gjord på kakao och socker, som hallonte med mjöksocker, som med svartvinbärste med mjölksocker. Som en brasa långt in på julaftons kväll, då all skit är över.
Som en god väns kram, eller en delad sänge med en varm kropp i och en dåsig icke-funktionabel-för-mörka-tankar hjärna.

Mina maror rider mig, men jag kan alltid slita mig lös och springa i härlig galopp en stund framför. Och så länge jag inte tittar bakåt, så ä jag fri om än dock för stunden.
Låt mig ha den här känslan, låt den ligga på min tunga ett tag.
Låt mig sitta i sofforna på Egalia och skratta, låt mig ligga och värmas av någon i en säng, låt mina ord löpa fram på skärmen så att de en dag kan tryckas och hela världen ser, låt all chokladmaelk och Pucko hällas ner i min hals och låt mig slicka sockret av munkarna.

Som Doro och jag sa, himlen är en ett sort rum fylld av sängar och kuddar, smäckat med bra musik,film och böcker. Och vi är fria att dricka vad vi vill.

Låt mig leva i den känslan ett dag till, snälla maror. Jag ska galoppera framför ett litet tag till.

Stilla nu kära läsare, stilla.

Andas ni, kanske ni blåser ut ljuset. Det är så livet är, man andas och någonstans i världen dör en människa.
Fakta som fakta.

Hur mår jag?
Efter Torsdagen, med stort T, så känns det som någon har förminskat min värld. Du har kommit till slutet av glaskulan, men du är blind, så du vet inte vad som finns utanför.
Var glad att du lever som de säger åt dumma tonåringar.
Var glad att du är glad säger jag.

Jag har mitt egna lilla recept på att glömma och skratta. Jag regresserar, blir liten och dum och jag går in i ett annat rum i min hjärna.
Där släpper jag ut alla mina goda galenskaper, de som får mig att sjunga "Jingle Bombs", skrika "I keeeel ju!", skratta som en galen idiot, och hoppa runt och sörpla pucko och tugga på förpackningarna.
För är du galen på det sättet, kan ljuset som skiner genom fönstret distrahera dig och du behöver inte tänka på något annat.
God galenskap.

Men, världen och hjärnan funkar inte så, ANDAS INTE PÅ LJUSET, DET FLADDRAR, det finns ond galenskap också.
De som plågar en dygnet runt, som går "fettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofetto" i 100 beats takt så fort jag ätit upp en måltid eller när min mamma nämner ordet bikini.
Jag hatar fetgalenskaperna mest för att de är hela tiden där. Men de eviga mantrat "fettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofettofetto" kan ge vika gör god galenskap också. Så när jag väl satt i mig puckon på en god galen människas vis, så kommer fetgalenskapera tillbaka.
Och då gör det ONT.

Sen finns det mörker och hjärtsmärtor. Panikattacker i from av hallucinationer.
Häromdagen såg jag tarmar på mitt golv. De var mina. Men de var en illusion. Precis som blodiglarna på fingrarna. Eller den gången jag trodde mitt allt mitt fett samlats i mina fingrar, och gned jag dem mot varandra så skulle de sprängas OCH DET VAR SÅ ÄÄÄÄÄCKLIGT
Äckelpäckel, pirum parum.
Kråkan satt på tallegren.
Nej, det var inte så rimmet gick...

Illusionerna är värre efter Torsdagen, mycket värre, trots att det inte gått så läng tid. Är inte det märkligt.
Galenskap födes bäst med fett och tårara, haha.

---

Ni hänger väl inte med kära läsare. Det är ok, jag ber er inte göra det.

Ursäkta om det blir mycket stavfel nu, men jag höll i en såg idag och nu sitter den i min arm.
Aj, jag hoppas inte det där blir ett blåmärke. Det känns bättre nu iallafall.

Så finns det alltid RB och knivar. Suck, jag tycker inte ens om att jag gör det. Men det är mest när jag måste få ut hjärtsmärtorna. Som den gången jag hadde en dålig dag i Q, och jag hadde tittat på en inspelning från "Änglar över Kallhäll" och jag övertalad mig att jag var världens sämsta skådespelare.
Jag gillar mest den röda färgen, i de djupare såren. Det glittar inte, men det ser rent ut, ett rent gift sipprar ut.
Jag antar det.
Iverkligheten vet jag att det inte funkar så, det är bara blod som skapar ärr, men är man mitt uppe i en blodmara (Blodbol som Stephen King skulle ha sagt) där hjärtat och alla sorts kanaler svider, då existerar bara det, snökulan har minskat till en glaskula.

Jag har mina arga stunder blodmaror också. När ag bara drar och drar över skinnet. Inte lika djupt men de är så många, att jag måste ha långärmat i flera dar för att dölja det.
Jag måste inskaffa mer långärmade  tröjor inser jag nu. Som tur var hinnar nog armarna läka innan Egypten resan om jag lämnar dem i fred.

Vilka bekymmer man kan ha, haha!

Jag tycker om när jag får sova hos någon annan. Jag sov över hso Charlie fre-lör, och jag tycker bara om att veta att det finns nån annan där som är varm.
Det vara bara skönt att inte vara ensam med sina tankar. Man har ju så många, eller hur?

Sitter och pillar på mina sårskorpor, jag måste ha långärmad tröja så jag inte skrämmer folk på måndag.
Kom till samgymnasiet, kom! Vill du riva på mina ärmar?
Haha.

Jag ska lägga mig nu. Jag få kura runt en kudde. Gör dig liten så är du svårare att träffa.
Göm dig i hål så små som möjliga så är det mindre chans att bomberna träffar dig.

Jag vill ut.

måste skriva av måste skriva av

ringer mamma på mobilen, ingen svarar, tänk om han lagt  en yxa i henne, inte alls svårt, kanske en kniv han är ju galen, inget är hans fel, tänk om han tillslut blev galen, tänk om allt sprack

för inatt ringer klockorna, döden är din och mammas, jag vill inte höra dig svära åt barnet

jag har det varmt och bra hos min pappa, tänk om hon är kall, jag vågar inte ringa till den vanlig telefonen, varför BLEV ALLT SÅ FEL IKVÄLL

jag hatar att jag inte kan säga nånting vettigt, jag hatar att mina armar svider, jag hatar allt som aldrig blev

mest av allt är jag sinnessjuk ikväll




MEN SVARA I MOBILJÄVELN DÅ!

Jag skulle kunna tänka mig ett förhållande nu.

Eller bara ett one night stand, who gives a shit. Jag är väl inte för ful för det iallfall. Jag medger, jag hatar att titta på mig själv o spegeln ibland, men kanske lite?

Alla har vi våra drömmar. Förut ett tag drömde jag om att jag hadde en flickvän som hete Julia.
Hon var lång, hadde rött hår. (rött hår i sexay) och åkte inline.s.
Dessutom hade hon humor och kunde kramas bra.

En dag ska jag finna den kvinnan. Palla hitta en karl. Jag vill ha en kvinna som kan förstå mig, men med lite grövre humor än de vanligen har
Vi kan vara så pryda ibland.

Jag skulle ta en henne till Sjallands Odde, där man kan bada naken om man så vill, och så skulle vi köpa löjligt mycket sprit och chokladmjölk och bo i en av stugorna på stranden som jag allltid velat.

...

Kanske?

...

Alla kommer tycka jag är konstig nu. Är jag det kära läsare?

På senare tid har jag varit väldigt hyperaktiv. Jag är rädd.
Vi kommer skiljas alla vänner, vi kommer bli främlingar för varandra. Vill jag vara där då?

På ett sätt vill jag bjuda in er till min stuga på Sjallands Odde, bara för att ni ska förstå hur vackert där är...men på ett sätt skulle jag aldrig få det huset, och jag är för dum.
Sitter här och skär mig i bitar för att ha på frukostmackan.

Men jag är hyperaktiv. är överdrivet fysisk med Lisa, krmar, står nära...jag vill bara att inte hon ska försvinna.
 Jag har en slags...beundran fär henne...om det är rätt ord. Jag är jämt så orolig för at hon ska smälla mig påkäften och skrika "Men lämna mig fan i fred!"
Har hänt förut kan hända igen. Jag är så jobbig ibland.
Kramar fast i Anneli, boxas, slår, vill inte att hon ska stressa in sig i en vägg...miljoner exempel.

Försöker vara Jess till lags, få henne att skratta, att inte se mig som en slags "Dum och Dummare" (Hemsk film!) personifierad, att jag är djup...att hon kan lita på mig...jag gör det med henne...

Rädslor övermannar en så lätt. Jag är ständigt rädd nuförtiden. Det är början på slutet.

" The rest is silence." - Hamlet


Jag älskar Hamlet. Trots sin odanska kultur.
Hamlet är...underbar

"Now cracks a noble heart. Good-night, sweet prince."
- Horatio

Hamlet, din galning, du hade någon som brydde dig. Hamlet nu säger du inga galna ord mer.

"Words Words Words"

HAHA!

Denna tiger är min reinkarnation. En dag, en dag...

http://www.youtube.com/watch?v=UqBafx3iRKw&feature=related

Dammit ärren håller på att läka och jag desfincierade inte ordentligt, så nu svider det.

Bra. Ska väl lära mig.

Hej, man ser snart inte ärren på axeln längre. Lalala.

Jag var på Egalia idag.

Jag älskar redan det stället, alla är så öppna som de kan bli. Man får aldrig tråkigt.
Dessutom så verkar det som jag alltid hängt med dem, att jag aldrig missat något, att de suger in mig med detsamma. Så snälla, så snälla.
Dessutom är det kul att spendera lite tid med Charlie, han är enkel att skämta med. Vi kan köra en hel konversation på skämt, "Ska'ru ha stryk?" "Mph" "Trodde väl det" "Älskling glöm inte viagran ikväll bara"...o.s.v.
Bisarrt, men det får mig att le.

Folk säger att vi liknar varandra. Jag har svårt att se det, håret är nog ganska likt, men Charlie är mycket tunnare än mig, och har fräknar. + lite till, men det är det mest uppenbara.

Vi pratade lite om vår resa till London. Jag har lovat Charlie att inte göra någonting förns till efter Londonresan.
Jag kan nog stå ut så länge. Vi får se.

Hah, vilken ironi, nu när jag äntligen vill prata har jag ingen att prata med. Vad skulle jag då säga?
Jag skulle berätta om hur det känns.
 Om alla rädslor.
Om allt jag vill, vill ha.
Det känns fortfarande viktigt, men allt mer ouppnåeligt. Världen är gjord av plast, jag kan inte riva den.
Jag känner inte för att se USA explodera när sanningen om 9/11 kommer ut.
Jag vill inte vara med om när mamma kanske hamnar tillbaka på psyket p.g.a av all stress, som jag hjälpte henne med.
Jag hatar att jag måste se världen bli varmare och den globala uppvärmningen läggas i våra händer.

Vet ni vad jag vill? Jag vill gå sönder. Jag kommer aldrig få hoppa fallskärm igen, möta min favoritkomiker Greg Proops i San Fransisco, hitta någon att älskas av.
Jag har sett lite av livet, jag kan nöja mig med den tuggan.
Igentligen inte...

...men som de sjunger i Company...

"So here's to the girls on the go--
Everybody tries.
Look into their eyes,
And you'll see what they know:
Everybody dies."

"Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! RISE! RISE! RISE!"

( Från sången Ladies Who Lunch, lyssna gärna här:

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=160890269  )

Haha! jag skrattar när jag skriver detta, för ALLA DÖR! Inklusive er, mina vänner. Ni spras inte bara för att ni lever längre! Varför skjuta upp det oundvikliga?

Res er! Rise! Stå upp och inse att solen en dag kommer sluka jorden. Spelar barn, minnen, skratt nånting då? Nej. Dra ut inte smärtan längre än nödvändigt vänner. Res er och hoppa ut från stupet!
Haha! RES ER OCH HOPPA!

Ursäkta jag urartar, men jag är det skenade tåget påväg mot rälse som urspårat, jag är geparden som springer för fort och spränger sitt hjärta men kan inte sluta springa, jag är kaptenen som inte lämnar skeppet.
Jag är den döende kattungen som inte slutar andas koldioxid för jag hoppas att det lättar i andra änden av röret.
Jag är Ikaros som vet att solen kommer smälta mina vingar men jag vill störta i vinden.
Jag är allt som oundvikligt dör, precis som du.

Jag är träden om hösten, och jag är teaterföreställningen som har en början och ett slut.
Ridån går för eller senare ner. Och den sista sången spelas medan skådespelarna tar emot sin pplåder, och blommor delas ut, rosor, choklad på snöre, människor ler, och de klppas återigen in och någon tar ett foto fast man inte får och sången ljuder allt högre...

"Here's to the ladies who lunch--
Everybody laugh.
Lounging in their caftans
And planning a brunch
On their own behalf.
Off to the gym,
Then to a fitting,
Claiming they're fat.
And looking grim,
'Cause they've been sitting
Choosing a hat.
Does anyone still wear a hat?
I'll drink to that.

And here's to the girls who play smart--
Aren't they a gas?
Rushing to their classes
In optical art,
Wishing it would pass.
Another long exhausting day,
Another thousand dollars,
A matinee, a Pinter play,
Perhaps a piece of Mahler's.
I'll drink to that.
And one for Mahler!

And here's to the girls who play wife--
Aren't they too much?
Keeping house but clutching
A copy of LIFE,
Just to keep in touch.
The ones who follow the rules,
And meet themselves at the schools,
Too busy to know that they're fools.
Aren't they a gem?
I'll drink to them!
Let's all drink to them!

And here's to the girls who just watch--
Aren't they the best?
When they get depressed,
It's a bottle of Scotch,
Plus a little jest.
Another chance to disapprove,
Another brilliant zinger,
Another reason not to move,
Another vodka stinger.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh!
I'll drink to that.

So here's to the girls on the go--
Everybody tries.
Look into their eyes,
And you'll see what they know:
Everybody dies.
A toast to that invincible bunch,
The dinosaurs surviving the crunch.
Let's hear it for the ladies who lunch--
Everybody rise!
Rise!
Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise! Rise!
Rise!"

...och skådespelarna springer ut för sista gången, för nu är publiken tyst, och musiken har tonat bort.
Applåderna finns inte mer.