Zoftis

Kom tillbaka från ett snack med Yvonne. Kanske jag någon dag får mod att prata om mina maror, kanske inte.

Jag insåg dock att det fnns ljus därute, ljus och hopp. Jag är inte för död, för röd, för att inte fungera. Dysfunktionell kanske, men jag kan nog lära mig.
Jag kanske blir någon.

Jag vet att det kommer komma en stund, dammmit kanske redan i kväll då jag tycker jag är värdelös. Men just nu så liksom brinner den goda galenskapen och den värmer.
Som en choklad som är gjord på kakao och socker, som hallonte med mjöksocker, som med svartvinbärste med mjölksocker. Som en brasa långt in på julaftons kväll, då all skit är över.
Som en god väns kram, eller en delad sänge med en varm kropp i och en dåsig icke-funktionabel-för-mörka-tankar hjärna.

Mina maror rider mig, men jag kan alltid slita mig lös och springa i härlig galopp en stund framför. Och så länge jag inte tittar bakåt, så ä jag fri om än dock för stunden.
Låt mig ha den här känslan, låt den ligga på min tunga ett tag.
Låt mig sitta i sofforna på Egalia och skratta, låt mig ligga och värmas av någon i en säng, låt mina ord löpa fram på skärmen så att de en dag kan tryckas och hela världen ser, låt all chokladmaelk och Pucko hällas ner i min hals och låt mig slicka sockret av munkarna.

Som Doro och jag sa, himlen är en ett sort rum fylld av sängar och kuddar, smäckat med bra musik,film och böcker. Och vi är fria att dricka vad vi vill.

Låt mig leva i den känslan ett dag till, snälla maror. Jag ska galoppera framför ett litet tag till.