Zoftis

Humör:  pissed off

Musik:  The Professor & La Fille Dance - Damien Rice

---

Jag avskyr när folk pekar ut saker om en som de tror man själv inte vet.

Humph. Jag fick utpekat för mig för några timmar sedan att jag hade "knarkarögon".
D.V.S mina ögonlock...eh..."hänger". På olika höjd antar jag.

Vilket alltid får mig att se smått påverkad ut. Varför trodde de att jag inte skulle veta detta redan? Det är ju mina j*vla ögon eller hur? Harumph Harumph.
Jag vet redan att jag måste titta upp mer än andra när jag skådespelar för att mina ögon har en tendens att se ständigt trötta och slöa ut.

"Knarkarögon" har jag dock aldrig hört, jag har alltid använt mig av begreppet "Elijah Wood" symptomet eftersom killen lider av precis samma sak.

Ja, jag sa "Lider". Jag är smått avundsjuk på de som ständigt har vackra intensiva ögon som borrar hål i själar.

Nåja, med min nuvarande frisyr och ångestsåren jag lyckats riva upp i ansikte och händer (jag hadde en panikattack häromnatten oki?) så ser jag väl ut som en ganska nerknarkad människa.


haha.

Seriöst, "Knarkarögon?" Vad är det för ett namn...?

Humör:  gloomy

Musik: Say Goodbye - Maia Hirasawa

(Jag älskar den låten så hårt nu. Thankies and Coookies till dig Dorro!)

---

Jag har inte skrivit så mycket men det är mest för jag suttit hemma och tyckt synd om mig själv.

Så jag höll på att hoppa från Komvuxhuset (eller Friskis och Svettis huset i jakan, om ni så föredrar) några gånger innan jag tog mod till mig och faktist pratade ut med mamma om några saker.
Vi skrapade mest lätt på ytan, för varje gång vi pratar om mina osäkerheter så driftar vi jämt tillbaka till min mor.
Jag vet inte hur vi gör det men det går aldrig fel.

I alla fall jag mår  bättre och därför kan jag skriva.

---

Låt oss alla ha en tyst sekund. Bengt är döende.
Jag fick det bekräftat idag av anneli som både försökte ringa och smsa till en helt påslagen Bengt (min kära mobil för er som inte vet det) som låg brevid mig.
Inget fungerade.
Så om ni föröskt sms:a eller ringa i veckan såååå....ja, Bengts cancer gjorde honom lite korkad.

Jag vet inte ens varför jag är ledsen över detta. Det är bara plast och metall. Men jag vill verkligen inte byta ut Bengt.
Jag gillar det faktum att jag har en totalt annorlunda mobil som ingen annan har samma modell av (för de insåg snabbt just hur dålig han var) och att han hadde miljoner fel.
Jag gillade faktan av att alla accepterade att jag gav min telefon ett namn och kallade honom det. Seriöst vart jag än går så säger folk jämt "Sandra, Bengt ringer"
Stackars Bengt, jag gav honom inte ens ett coolt namn. Jag vet inte vad det är med mig och att ge namn åt döda ting eftersom jag har så svårt att skiljas från dem.

Här kan ni få en lista på vad jag döpt:

Pappas lilla bil - Hulken
Stefans stora bil - Feta Gudrun
Dennis DS - Drömfångaren (Det lät coolt då)
Vår gamla bil - Itchy Ritchy (Det var en Mitchubitchi)
Mammas bil - Fille

+ de varierade smeknnamn jag ger folk. En del ändras, en del inte.
Jag hadde en period då jag kallade Anneli för sockerkakan eller något annat dumt.
Jag fick många blåmärken för den, hahah.

---

Jag hadde tråkigt häromdagen (natten) så jag gjorde en specialare.
Jag slog upp mitt Windows Media Player bibliotek och satte på Shuffe och skrev så länge låtarna pågick.
Reslutatet blev små minitexter påvekade av känslan eller texten från låtarna.
Detta ska igentligen avändas när man skriver fanfiction men jag skriver inte det, så vem som helst kan läsa och förstå detta nedanför.

The Boy With The Bubble Gun - Tom McRae

So forgive me forgive me for I am born to be what I must be and I must be

The boy with the bubblegun I'm taking aim
I cannot hit to hurt or cause you pain
If words could kill I'd spell out your name

Och hon antog hon förstörde allt. Allt blev till gnistor och skärvor i hennes händer men det var så det var ämnat för henne att göra. Hon skulle vara deras förstörare, deras ondska.

Henne skulle de få hata. De skulle skriva upp hennes namn på listor, bannlysa henne och hennes destruktiva händer som inget vapen bar men ändå lyckades riva upp sår när de skakade hand med henne.

Hon rev och klöste och skrek upp variga sår sin hals när hon blev släpad ut ur livet.

När deras förvåning blev till skräck över att hon fortfarande kunde förstöra från graven skrattade hon sina gnistor kalla.

Feathery Wings - Voltaire

I can barely take it
I don't think i can make it
Take me away from here

I wish i could protect you here
Oh, please don't cry

I hate it here

Han slickade på sina fingrar igen. Han kunde känna den andres blickar på sin ryggtavla men han förmådde sig inte att vrida på sig. "Jag hatar det här" sa en liten röst som han misstänkte var hans egen, men det kunde han inte riktigt veta eller hur?

Blickarna brände nu, de slet i honom och fick honom tillslut att gråta.

Han blev meddragen in på toaletten utan att han riktigt visste hur det gick till, kontoret var fullt av människor och någon annan måste ju ha upptäckt att en annan mans läppar var på hans... åhherregud.

"Jag ska rädda dig", viskade den andre och plötsligt gav det svartvita in till färg och han gav honom en kyss som tack. Och han visste att nu skulle de få gå.

Någonstans därhemma skrek en fru på honom men här fanns en man med varma armar som ville krama och kyssa honom som han alltid drömt.

"Lämna mig inte" hörde han den där rösten igen och han kände ett leende på sin hals medan hans slips lossande och världen blev ljusare.

Hindi Sad Diamonds - Moulin Rouge

Men cold..., girls old....
And we all lose our charms in the end...

När blodet rullade nerför väggarna snarare än att droppa var det nog ett säkert tecken på att han blev galen.

Så han borde verkligen inte ta på diamanterna som han gjorde, han borde verkligen inte försöka äta dem som han gjorde men han tycktes minnas höra sig själv tänka att han kunde smuggla dem på detta sätt.

Sen gav han in lite mer till galenskapen och tillät sig själv att svälja diamant efter diamant för deras kyla svalkade magen han hade på utsidan av kroppen nu så fruktansvärt skönt.

När diamanterna hittades i hans obducerade lik och han ställde sig upp och röt "DE ÄR MINA! LÅT BLI!" visste han att han inte bara var en levande död utan också mycket hungrig. Men han ville inte ha diamanterna till att äta nu.

One Night In Bangkok - Chess

One night in Bangkok makes a hard man humble
Not much between despair and ecstasy
One night in Bangkok and the tough guys tumble
Can't be too careful with your company
I can feel the devil walking next to me

Och visst var han en fallen stjärna och när de bad honom att åtminstone försöka falla snyggt så hade tanken på att tvinga dem att äta sina slipsar smugit sig in i hans hjärna.

Gata efter mörk gata gav honom ännu ett gömställe och det var mörkt för han var fallen stjärna och de lyser inte upp.

De tog på hans kropp mörkervarelserna, de som en gång också vetat vem han var. De korrumperade honom, fick hans hjärna att koka och ofta fann han sig i säng med någon som enbart verkade bestå av händer och som alla andra ville veta om han var han.

Kanske de hoppades att han förlorade stjärnsken fanns under kläderna, att någonstans på hans kropp fanns en biljett till berömmelsen alla människor sett han varit del av.

Men deras smuts gjorde honom bara mörkare för det fanns inget sken som kunde lysa upp dem. Och han blev en av dem, kråmade sig mot kalla metallstänger, kände främlingars händer på sin kropp, också de letade efter stjärnskenet.

Men han var släckt och mörk.

---

Jag hadde några mer, men jag blev inte nöjd. Dessutom fick jag bara musikallåtar i slutet från några av mina mer barnsliga musikaler och jag hadde verkligen svårt att skriva något till Blame Canada och It sucks to be me.
En liten intressant titt in i min låtlista och hjärna.
Utvecklar jag den lille grejen jag skrev om de två bögarna borde jag kunna göra det till en novell och sälja till STORY (tänk amelia fast med bara noveller om 40 åringa kvnnor som hittar kärlek och mjukporr. Lite bögeri finns det alltid plats för).

---

Och ja, jag ska kommentera på andras bloggar men nu är jag frukatsvärt trött.
Lev väl!

Humör:  worried

Musik: Hito Toshite Jiku ga Bureteiru  - Från min J-Pop / J-Rock lista, en av mina stora svagheter i livet

---

Allting som du någonsin gjort är fel.

Soft you now!
The fair Ophelia! - Nymph, in thy orisons
Be all my sins remember'd.

• Hamlet

(Någon har läst om en viss pjäs) Dempa och Jag är nästan som Hamlet och Ofelia (byt bara ut kärleken mot syskonkärlek) vi verkar båda galna och blir så i slutet.
Nej nej, min bror är inte illa däran, men de gör en BUP utredning på honom ty han beter sig annorlunda än de andra.

Mitt lilla svarta hjärta brister och knakar av tanken på att jag inte lyckats skydda honom trots allt. Jag vet att jag är en dålig varelse, men att dra med en bror i fallet?

Jag vill inte gå in i det för mycket, min bror är min bror, men jag kan alltid behöva råd. Uppenbarligen har han liksom jag fastnat i en roll han tror att han ska spela.
Då jag spelade dåren, narren i skolan, den som ville få alla att skratta, då spelar han den hatade. Han kallar sig själv "elak" och förstör lekar med vilje.
Men när vi är ensamma är han som en mjuk fågelunge som aldrig tycks lära sig flyga och tackar så hjärtligt han kan för glassarna jag köper till honom.
Jag vill att han ska skratta och leka som alla andra, ha kul, men allt han gör är att riva och förstöra (vart har han lärt sig detta) i skolan och när han kommer till mig med små armar och söker kramar, då brister mitt lilla hjärta.

I must be cruel, only to be kind:
Thus bad begins and worse remains behind.

• Hamlet

Jag kan inte vara ond på honom.  Jag kan inte gräla på honom och säga "Det är inte snällt att förtöra deras Kappla torn, man få inte dra dem i håret. Det är elakt"
När allt jag kan se och känna är hans små armar som inget hellre vill än att han får ligga på min mage och balansera sitt saftglas på mitt huvud.

But break, my heart, for I must hold my tongue.

• Hamlet

Jag får göra något annat.
Så nu ska jag föröska ha en natt för oss själva och prata med honom. Tydligen minns han bäst att min styvpappa var väldigt arg på mig och att han ogillar mig så mycket.

---

Jag var tvungen att skriva av mig. Ovanstående inlägg är kanske förvrirrande, så kort sagt:

Syster måste få bror att må bra igen.

---

Polonius: - Will you walk out of the air, my lord?
Hamlet: Into my grave.

En systers brev till BÅDA sina bröder.

Kära bröder, ni är mina jämställda. Men ändock inte.
Ni ser inte genom mina ögon och även om jag har varit rädd har jag försökt se genom era. Jag gör detta för att jag älskar er. Minns detta.
Minns de gånger jag kittlat er, inte med avsikten för att roa mig själv, utan med avsikten för att se skratt fylla era lungor.
Minns detta.
Kom ihåg de gånger vi höll samman mot de vuxna, dessa förtyckare av barndomen som inte ser nöjesvärdet av att klä ut sig och mima högt till dåliga shlagerlåtar utan att vinka med förnedringar. De som bara ser löjleväckelse av att hoppa upp och ner till Markoolio och Mora Träsk. Men vi gjorde det och vi hoppade och ryckte och de dåligaste låtarna var de enklaste att sjunga så jag tjöt för er.
Minns detta.
Kom ihåg de gånger jag promenerat er till skolan med hot om snabba bilar och bussar från ingenstans. Redo att hoppa framför om så behövdes bara för att lungt se er klä av er i kapphallen.
Minns detta.
Tänk på de gånger när ni spelade spel och den envisa 2:an förvandlades till en 1:a i era sinnen och ni glatt viftade med armarna och undgick att varje gång se när jag släppte kontrollen/ändrade tärningen/ gav tillbaka för mycket pengar till banken.
Snälla minns detta.
Minns kojorna vi byggde, minns glassarna vi delade, minns simlektionerna jag gav.
Ifall jag en dag försvinner kära bröder, så vet att jag altid älskat er.

Tis now the very witching time of night,
When churchyards yawn and hell itself breathes out
Contagion to this world: now could I drink hot blood,
And do such bitter business, as the day
Would quake to look on.

• Hamlet

Jag är inte världen bästa människa, men jag har alltid älskat mina bröder och ingen annan kan påstår något annat.

---

Nu är mitt testamente klart :)


Haha.

 

---

För att lugna ner samtliga så är testamente fel ordat. Detta var snarare ett brev som aldrig kommer bli skickat.
Lugn bara lugn.
Och dempa är glad och lugn brevid mig just nu.

Humör:   crazy

Musik: When the Truth Comes Out - Scrubs, My Musical avsnittet

---

KAffeinducerat blogginlägg, hahahabhah!

Det är nästan lika kul som att skriva som när man är full.
Moha-ha-ha.

Hursomhelst, jag ska uppdatera här oftare nu. Jag har haft en psykos period igen (vilket gör mig lat till all form av arbete, så ni som frågar vad jag gör, jag gör INGENTING!)
Jo jag skriver.

Nåja, nya tag, nya tag. Jag förösker komma över min känsla av att "MAN MÅSTE LYCKAS PÅ FÖRSTA FÖRSÖKET!"
Jag menar, jag har helt liv att leva, jag kan ju inte göra fel om och om igen?

Det enda sorgliga är att jag måste gömma mina händer i vantar hela tiden, för jag tog ut lite ilska på dem och nu ser det ut som Edward Scissorhands skakat hand med mig.
Jeezuz.

---

Jag har några nya fina deprimerande poem som jag ska lägga upp senare, jag måste dock fota lite saker jag ska sälja på blocket först.
Seriöst, jag använder inte knähöga stövlar, jag kommer inte ens ihåg hur de hamnade i min ägo.
...
Har jag fått dem av någon av er?

---

På tal om klädesplagg (nej inte alls). Jag tror att jag krymper.
På längden.
Alla mina tröjor liksom hänger längre ner men är inte särsilkt för stora. Hur förklarar man att tröjor börjar hänga konstigt på en? Bomull ska väl krympa inte hänga?
Jag fattar nada ( as usual).

---

Och så ett sista skrik:
HAR NÅGON SOM VARIT PÅ GRÖNA LUND INTERVJU FÅTT SVAR EN?
Jag har inte fått det och de sa att de skulle svara även om det var ett nej. Detta stressar mig.
Aja, nu ska jag skicka iväg skolansökningar.

---

Psst...ang mitt musikval däruppe. Ni borde verkligen se det Scrubs avsnittet.
Så bra!

Humör: amused

Musik: Min bror som sitter och sjunger :"Och sitta nära och vara kära"
Det är hans svenska version av DETTA
(Anledningen av att han sjunger på svenska är att han håller på att lära sig att läsa svenska subtitles)

---

[Jag sitter och skriver i köket]

Jag har två sjuåriga bögar i vardagsrummet.

Dempa fick bjuda över (Dennis och jag är hemma ensamma i fem dagar, alla andra är bortresta) sin kompis Stoffer (heter något annat egentligen) och de tittar på The Nightmare Before Christmas.
Dennis älskar den filmen numera.
Sjunger jämt Oogie Boogie's Song.

Iallafall när jag gick för att sätta igång filmen satt de redo i soffan tätt tillsammans med huvudena ihop
Och soffan är ändå rätt stor.

När de trodde Jack dog (Dennis med fast han sett den redan :S ) hördes ett skärrat "Neeeej...."

Och när Oogie Boogies kryp kom ut hörde jag "Oh Yew!" "Ja det är så äckligt eller hu?"
(Dennis och jag har samma tendens att hoppa över R i vissa ord)

Och i slutscenen ville Dennis ha en kram och de satt lyckligt och kramades medan jag la tillbaka DVD:n

OMG LAWL ON TEH GAY

(Låt mig få låtsas lite)

---

...vågar man lämna sjuåringar ensama hemma i 15minuter?
jag måste handla

Nu låter det som de misshandlar PS2:an, måste kolla


bye bye (Min blogg är konstig, vissa ord försvinner <----om det ordet försvinner är det ironi.

Humör:  scared [plz no mar nightmarez]



Musik: Burning Bridges - Kelly's Heroes

---

en dålig dålig dålig dålig vecka.
med massa arga människor som bara antar att jag ska göra allt de tänker

=

Varför jag inte ens orkar blogga.

---

Det enda ljuskenet är när jag är på telefonen med andra och när jag var hemma hos henne och såg hur hon blev ägd av Silent Hill 5.

---

Jag orkar inte beskriva. Jag kan säga att jag inte tog piller utan jag körde naturligt. Jag var uppe till klockan 4 om nätterna och gick upp kl 8 för att få en sådan utmattad sömn som möjligt.

---

För är man utmattad så TÄNKER man inte.

---

Just nu skriver jag ner massviss av novell och film ideer, men varje gång en ny kommer så fastnar man ju i den och TÄNKER. Som när man är sugen på något tiktigt gott eller vill ha någonting riktigt fint å kan man inte sluta tänka på det.
Allt som jag har tänkt hela den här veckan kommer nu ta sin ände här i bloggen.
Beskåda mina abortbarn från min konstiga hjärna.
Foster som inte vuxit upp ännu och som jag kallt dumpar på den här sliverplattan till blogg för er att sluka.
Ät ett foster, det är mina barn.
De ger mig mardrömmar. De här ideerna.

---

Ide 1.

Gud, jag tror att jag drömt två mardrömmer om denna all redan och denna ide är typ den ända jag inte kan använda i novell eller i film.
Snarare ett spel kanske.
Själva tanken är att man är ett barn i ett stort, stort hus. Ok. Tänk dig nu att huset blir förvandlat till alla barns rädslor.
Spisar som bränner upp mammorna (elden flyger ut som en tunga och drar in henne) en sexuellt utnyttjande farbror blir köttmonster, ett barns rädsla för att gå på toaletten blir en toalett med insida av rakblad som äter upp den som säter sig där.
Barns rädsla för bråk.
Min favoritscen (den som jag drömt mardrömmar om två gånger efter att jag kom på den) är den att det visar sig att barnet mördade hela sin släkt (för att de inte gjorde någonting mot övergreppen?) genom att på något sätt leda om vattnet från vattenspridaren och istället så är det bensin från en stor tank (eller olja, många gamla hus har ojletankar nedgrävda i marken).
I min fantasi är detta mycket vackert. Släkten har picknick på gräsmattan när plötsligt alla vattenspridare slås på, åhahaha va inte detta förargligt. Sen känner de smaken. Sen känner de lukten.
Sen ser de barnet med en barnsäker tändare (Huhuhu).
Och sen...

FWOOOOM

Awsomeness. Jag borde bli en seriemördare, haha.
Jag kommer inte ihåg vad jag drömmer om, jag tror att jag drömmer om att samma öde händer mig (en av mina två största rädslor är att brinna upp).

Ide 2.
Rödluvan.
Med hjälp av Wikipedia har jag fått reda på att i en av orginalen till lilla rödluvan så äter vargen upp mormor men lämnar lite kvar av henne till rödluvan. Rödluvan äter detta och blir omedveten kannibal.
Ingen jägare finns.
....
Jag måste komma på en modern addaption.

Ide 3.
Köttfrukterna. Kannibalism som sprider sig med hjälp av frukt.
Jag ska inte avslöja mycket eftersom jag har manus till denna men på fel data.

---

Sen har jag haft massa små ideer som fått allting att snurra runt och svårt att placera.
Jag minns inte dagarna, bara alla snurrande ideer och folk som har ringt och funnits.

---

Ja, jag är val lat. Men jag tycker också att utmattad sömn som gör att man sover som död är den bästa som finns, där finns inga drömmar, bara ett sådant jävligt skönt befriande mörker.

---

Jag låter deprimerad, men jag är nog mer förvirrad.
Jag lovade folk att ringa (Läs, anneli) men jag orkar inte när jag går innanför och pappa/mamma är på mig om saker samtidigt som min människiofobi slår i.

Jag hoppas jag inte drömmer fler mardrömmar nu.