Zoftis

Humör:  gloomy

Musik: Say Goodbye - Maia Hirasawa

(Jag älskar den låten så hårt nu. Thankies and Coookies till dig Dorro!)

---

Jag har inte skrivit så mycket men det är mest för jag suttit hemma och tyckt synd om mig själv.

Så jag höll på att hoppa från Komvuxhuset (eller Friskis och Svettis huset i jakan, om ni så föredrar) några gånger innan jag tog mod till mig och faktist pratade ut med mamma om några saker.
Vi skrapade mest lätt på ytan, för varje gång vi pratar om mina osäkerheter så driftar vi jämt tillbaka till min mor.
Jag vet inte hur vi gör det men det går aldrig fel.

I alla fall jag mår  bättre och därför kan jag skriva.

---

Låt oss alla ha en tyst sekund. Bengt är döende.
Jag fick det bekräftat idag av anneli som både försökte ringa och smsa till en helt påslagen Bengt (min kära mobil för er som inte vet det) som låg brevid mig.
Inget fungerade.
Så om ni föröskt sms:a eller ringa i veckan såååå....ja, Bengts cancer gjorde honom lite korkad.

Jag vet inte ens varför jag är ledsen över detta. Det är bara plast och metall. Men jag vill verkligen inte byta ut Bengt.
Jag gillar det faktum att jag har en totalt annorlunda mobil som ingen annan har samma modell av (för de insåg snabbt just hur dålig han var) och att han hadde miljoner fel.
Jag gillade faktan av att alla accepterade att jag gav min telefon ett namn och kallade honom det. Seriöst vart jag än går så säger folk jämt "Sandra, Bengt ringer"
Stackars Bengt, jag gav honom inte ens ett coolt namn. Jag vet inte vad det är med mig och att ge namn åt döda ting eftersom jag har så svårt att skiljas från dem.

Här kan ni få en lista på vad jag döpt:

Pappas lilla bil - Hulken
Stefans stora bil - Feta Gudrun
Dennis DS - Drömfångaren (Det lät coolt då)
Vår gamla bil - Itchy Ritchy (Det var en Mitchubitchi)
Mammas bil - Fille

+ de varierade smeknnamn jag ger folk. En del ändras, en del inte.
Jag hadde en period då jag kallade Anneli för sockerkakan eller något annat dumt.
Jag fick många blåmärken för den, hahah.

---

Jag hadde tråkigt häromdagen (natten) så jag gjorde en specialare.
Jag slog upp mitt Windows Media Player bibliotek och satte på Shuffe och skrev så länge låtarna pågick.
Reslutatet blev små minitexter påvekade av känslan eller texten från låtarna.
Detta ska igentligen avändas när man skriver fanfiction men jag skriver inte det, så vem som helst kan läsa och förstå detta nedanför.

The Boy With The Bubble Gun - Tom McRae

So forgive me forgive me for I am born to be what I must be and I must be

The boy with the bubblegun I'm taking aim
I cannot hit to hurt or cause you pain
If words could kill I'd spell out your name

Och hon antog hon förstörde allt. Allt blev till gnistor och skärvor i hennes händer men det var så det var ämnat för henne att göra. Hon skulle vara deras förstörare, deras ondska.

Henne skulle de få hata. De skulle skriva upp hennes namn på listor, bannlysa henne och hennes destruktiva händer som inget vapen bar men ändå lyckades riva upp sår när de skakade hand med henne.

Hon rev och klöste och skrek upp variga sår sin hals när hon blev släpad ut ur livet.

När deras förvåning blev till skräck över att hon fortfarande kunde förstöra från graven skrattade hon sina gnistor kalla.

Feathery Wings - Voltaire

I can barely take it
I don't think i can make it
Take me away from here

I wish i could protect you here
Oh, please don't cry

I hate it here

Han slickade på sina fingrar igen. Han kunde känna den andres blickar på sin ryggtavla men han förmådde sig inte att vrida på sig. "Jag hatar det här" sa en liten röst som han misstänkte var hans egen, men det kunde han inte riktigt veta eller hur?

Blickarna brände nu, de slet i honom och fick honom tillslut att gråta.

Han blev meddragen in på toaletten utan att han riktigt visste hur det gick till, kontoret var fullt av människor och någon annan måste ju ha upptäckt att en annan mans läppar var på hans... åhherregud.

"Jag ska rädda dig", viskade den andre och plötsligt gav det svartvita in till färg och han gav honom en kyss som tack. Och han visste att nu skulle de få gå.

Någonstans därhemma skrek en fru på honom men här fanns en man med varma armar som ville krama och kyssa honom som han alltid drömt.

"Lämna mig inte" hörde han den där rösten igen och han kände ett leende på sin hals medan hans slips lossande och världen blev ljusare.

Hindi Sad Diamonds - Moulin Rouge

Men cold..., girls old....
And we all lose our charms in the end...

När blodet rullade nerför väggarna snarare än att droppa var det nog ett säkert tecken på att han blev galen.

Så han borde verkligen inte ta på diamanterna som han gjorde, han borde verkligen inte försöka äta dem som han gjorde men han tycktes minnas höra sig själv tänka att han kunde smuggla dem på detta sätt.

Sen gav han in lite mer till galenskapen och tillät sig själv att svälja diamant efter diamant för deras kyla svalkade magen han hade på utsidan av kroppen nu så fruktansvärt skönt.

När diamanterna hittades i hans obducerade lik och han ställde sig upp och röt "DE ÄR MINA! LÅT BLI!" visste han att han inte bara var en levande död utan också mycket hungrig. Men han ville inte ha diamanterna till att äta nu.

One Night In Bangkok - Chess

One night in Bangkok makes a hard man humble
Not much between despair and ecstasy
One night in Bangkok and the tough guys tumble
Can't be too careful with your company
I can feel the devil walking next to me

Och visst var han en fallen stjärna och när de bad honom att åtminstone försöka falla snyggt så hade tanken på att tvinga dem att äta sina slipsar smugit sig in i hans hjärna.

Gata efter mörk gata gav honom ännu ett gömställe och det var mörkt för han var fallen stjärna och de lyser inte upp.

De tog på hans kropp mörkervarelserna, de som en gång också vetat vem han var. De korrumperade honom, fick hans hjärna att koka och ofta fann han sig i säng med någon som enbart verkade bestå av händer och som alla andra ville veta om han var han.

Kanske de hoppades att han förlorade stjärnsken fanns under kläderna, att någonstans på hans kropp fanns en biljett till berömmelsen alla människor sett han varit del av.

Men deras smuts gjorde honom bara mörkare för det fanns inget sken som kunde lysa upp dem. Och han blev en av dem, kråmade sig mot kalla metallstänger, kände främlingars händer på sin kropp, också de letade efter stjärnskenet.

Men han var släckt och mörk.

---

Jag hadde några mer, men jag blev inte nöjd. Dessutom fick jag bara musikallåtar i slutet från några av mina mer barnsliga musikaler och jag hadde verkligen svårt att skriva något till Blame Canada och It sucks to be me.
En liten intressant titt in i min låtlista och hjärna.
Utvecklar jag den lille grejen jag skrev om de två bögarna borde jag kunna göra det till en novell och sälja till STORY (tänk amelia fast med bara noveller om 40 åringa kvnnor som hittar kärlek och mjukporr. Lite bögeri finns det alltid plats för).

---

Och ja, jag ska kommentera på andras bloggar men nu är jag frukatsvärt trött.
Lev väl!