Zoftis

Hela veckan har jag gått runt med ett hål i mig.
Jag försöker fylla det med mat, med svält, med annat att tänka på och tillsist med blod. Det är alltid min sista utväg, tro mig, men jag blir desperat.
Ibland funkar det och hålet försvinner, men oftast inte.
Då får jag lust att gräva fram en hammare, för då när hålet värker och dunkar som allra värst, då vill jag slå fram blåmärken på mina ben och då ska äntligen all min stress och oro släppa.
Men jag gråter aldrig.
Förbannade tårar! Ni ska frälsa mig och så kommer ni inte!

Jag blir så lätt deppad. Jag vet ine om det beror på att det är vinter men det tvivlar jag på. Jag hatar sommarsvett och värme. Jag blir helt enkelt lite mer galen för var dag.

Är det bara jag som får ångest av de fula pensionärerna (de växer hår på deras ansiktsvårtor och deras kinder HÄNGER!) som talar om att fika?
Är det bara jag som blir manisk av mannen med svensk-amerikansk dialekt på tåget (jag hatar den dialekten, den är falskfalsk och full av hån)?
Är det bara jag som blir galen och biter mig själv i händerna när min familj kommer hem och jag måste le och äta mat och snabbt byta om till långärmat?

Bara jag vill lägga mig en snöhög och bli en liten tunn flicka med svavelstickor.
Då har jag iallafall något att fly från.

---

Jag har ett hål och jag skriver bara när jag är deprimerad och är inte det allt oftare nuförtiden och är det inte sorgligt att du ens skriver om det, du borde svälja som alla andra, men jag vill bli sedd.



Och tidigare idag satte jag på mig änglavingarna mamma köpte åt mig och gick runt i centrum och kände mig speciell.
Sen kom jag håg att jag var ful och åt sallad till middag när vi åt på pizzerian.
I'm no angel, jag är ingen ängel, men jag önskade.



Och du kommer alltid vara speciell i mina ögon kära läsare för egentligen älskar jag för mycket, för jag är emotionell, jag är emo.

och det är inte bra (?)

Det känns som jag vill kräkas på allting som är jag ikväll.
Urk för dig Sandra, urk för dig.

Varför talar inte folk om saker om mig som är så uppenbart igentligen? Sådana där, urk saker.
Nu när jag fick titta igenom "Varför det är så ont om Q", "Vännplan" och blahaha...

Jag är inte stolt. Jag tycker jag gör samma eviga rollpresenation jämt. Jag ser jämt ut som en knarkare med halvstänga ögonlock. Inte undra på att jag aldrig får några ragg. Ska man se knarkad ut i ansiktet borde man iallafall leva upp till rollen.

Nåja. Nåja. Nåja.
Som om att säga nåja skulle rättfärdiga de rollerna. Uschusch.
Men jag var glad, mestadels i allafall. Jag fick folk att skratta och folk blev inte ledsna av att se mig.
Och jag är nöjd med det.

---

Jag skulle så gärna vilja ha min punkfrisyr tillbaka. Den med lugg och uSCH!
Ni får ursäkta, men ikväll mår jag inte bra av nånting. Jag åt för mycket och mina ord tycks falska och jag känner mig fulare än någonsin.
Jag måste tänka på något annat.

(...alt. titel: Hon som kom ihåg att skriva)

---

Ge mig inte kärlek.
Åh den insikten! Kommer inte världen sucka tungt och säga "Ungdomen! Ungdomen!"

Men jag bär allvarets ok, jag är mulåsnan som stirrar slött framför sig medan turisterna klappar den.
Lilla åsna. Wee donkey.

Varför dessa allvarliga ord? Varför detta råd (även om jag tror att ingen kommer hålla med mig...)?
Jag betrakar och talar med folk dagarna  ända. Många är pensionärer.
Att bli gammla tillsammans är bara ett kodord för att vänta på döden tillsammans. Vi väntar.

Varför tror ni att de flesta gravstenar har en tom fläck brevid ett redan existerande namn? Det är för att deras maka/makes namn ska kunna ristas in brevid.

Detta skrämmer mig.

---

Ge mig inte kärlek!

Hela mitt liv har jag gnällt om att vara oälskbar men nu förstår jag. Allting gör så mycke ondare.

Jag har älskat så många människor i livet, varje vän som jag har haft har jag älskat djupt.
Och då gör det så mycket ondare när de väljer att gå ifrån.

Jag har varit en kärlekskälla, en fontän som den törstande kan dricka ur och sedan vandra vidare, för tillfället läkt.
Om och om igen, för människor inser snabbt hur  enkelt de kan traska vidare.

Jag lärde mig aldrig utan blev allas. Och den som är allas är inget speciellt.
Jag är inte prisbucklan man vinner av att kämpa hårt.
Jag var klubban man fick för att man deltog.

Det har gjort så ont.
Det har blivit märken.

För jag älskde dem alla. Jag var kär i dem alla.

Och för att specifiera, jag har vänner kvar (för er som tror att jag är den ensammaste skiten kvar i världen)
Jag har vänner och dem älskar jag, kommer alltid att göra.

Men det tog mig tid att inse att man kan inte vara kär i sina vänner.
Åh ungdomen, ungdomen i dag! Så naiv!
Man kan inte förälska sig i alla! Den stunden man inser att kärleken är bara en kemisk reaktion i ens huvud, spricker inte ens icke existerande hjärta likväl?

---

Om man är kär ska man helst gifta sig, för då är man närmast arvet fick man lära sig på samhällskunskapen.
Sambo suger.

Hos mig ska ingen bo.

---

Ni ska få mina kyssar, ni ska få mina kramar. Jag ska älska vänskap.
Men jag ska inte bli kär.

Ni ska få sova över hos mig, ni ska kunna få äta av min mat.
Men jag ska inte låta någon flytta in förevigt

Ni ska få min uppmärksamhet, ni ska få hela min själ
Men jag ska inte låta någon få mitt ringfinger.

Då kan ni köra på, knulla runt och sen med mig, vad bryr jag mig? Ni är inte enbart titelerade mig.
Jag ska vara allas, men aldrig någons.

Så som jag alltid har varit,

så som de alltid ska vara.

Jag ska inte bli kär. Jag ska ha en egen gravsten utan att vänta på någon annans namn brevid men jag ska ha många på min begravning.

Jag är nöjd med detta.

---

(...visst märks det att jag har börjat på en ny bok? Jag efterapar stilen här.
Det är Tärningsspelaren jag läser. Underbar bok. Totalt citatvärdig)

Jag är den ända som har abstines av att inte blogga. Jag har hela tiden tänkt på att jag ska göra det, som en knarkare på LCD. Och med hjälp av koffeinet i kroppen så har jag pundardarret också.
Vojne.

---

Men jag har jobbat. Och jobbat. Och jobbat.
På ett ställe där min själ INTE dör och marorna faktist bara undrar över om jag tjänar tillräckligt.
Jag vet inte.
Men de håller ju iallfall käften om allt annat, så jag är nöjd.

Jag har ockå börjat intala mig själv att jag tappar vikt pga av jobbet. ag går upp 4 nästan jämt, och då är du inte hungrig, det kan jag tala om. HUngern sätter in kl.8 och går sedan över så att du kl. 9 då "Luchen" är bara sörplar kaffe för att hålla dig vaken till 13:00.
Jag vet inte om jag tappar vikt, det känns som det. Mina kläder sitter lite bättre, jag har de där fula bristningarna man får runt brösten då man går upp eller ned i vikt.
Fast samtidigt när jag tittar i spegeln ser jag ut som jag alltid gör. Om jag nu hade orken skulla jag kunna släpa mig till ett gym. Fast Hurra för den som har råd med någon form av medlemskap....

---

Jag ska upprätta något slags shema, måndag, blogga, tisdag skriva o.s.v
Jag har lovat mig själv att ha tre noveller klara till nyåret.

Och nu när jag faktist kan leva med mig själv kan jag ta tag i sådant.

Det är så skambelagt i vårt samhälle att inte ha ett jobb. Om du varken studerar eller jobbar (Du är fucking GUD om du gör båda!) så är du SKAMFYLLD HEMSK FUL LAT m.m
Hur kan det bli så? Jag menar situationerna är ju olika eller hur? Jag mötte en kille vars jobb skulle försvinna pga av situationen som är ute i världen nu. Isåfall ska ju inte han bli skambelagd, utan resten av världen.
Den som förtjänar skam är den där chefen som avgick efter 1,5 års jobbande med vadå, 150 miljoner i pension. (eller var det 15?).
Sådant får mig att sätta kulan i skallen på mig själv direkt. Då har man blivit våldtagen utan att ens få anmäla skiten efteråt. Blodet som vaselin kör på, en riktigt royal assfuck.

En annan sak som får mig att vilja dricka arsenikdrinkar är den där blicken av Ähh?/stackars dig/okay ditt dumhuve/? när jag talar om för folk att jag vil plugga till biblotikarie.
Varför tycker de synd om mig?
Är det FEL att försöka försvara de skrivna ordet? Är det bara jag som ser att nästa generation kommer bli MatteochEngelska (ja ett ord så där)  generationen, en hel generation av datorer med inte ett uns av kultur i sig.

Och ord, de är historia, de är det som har varit och det vi ska lära oss av. Jag slår vad om att nästa generation kommer att starta krig och bara "Hey, bra idé varför gjorde ingen detta förut?" och sen "Oh Herregud vi har dödat OSKYLDIGA och vi har enorma krigsskulder, varför talade ingen om för oss att det skulle gå så här?"

När de gör movie remakes av 2 världskriget kommer amerikanerna rida in på zebror och döda nazister gjorda av paiper mashie och fyllda med flytande ONDSKA!
De liksom sprängs över bioduken sådär fint.
Som den där geggan man lekte med när man var liten, grön och samlade på sig ludd efter ett tag.
Judarna kommer alla vara blonda kvinnor vars DNA har hämtas från Marilyn Monroe och gud kommer låta det regna honung som priset för att amerikanerna VANN! och alla har hett sex, mänxkvinnor kvinnorxkvinnor kvinnorxdjur kvinnorxONDSKESLEM m.m

I Fear The Future.