Zoftis

Hela veckan har jag gått runt med ett hål i mig.
Jag försöker fylla det med mat, med svält, med annat att tänka på och tillsist med blod. Det är alltid min sista utväg, tro mig, men jag blir desperat.
Ibland funkar det och hålet försvinner, men oftast inte.
Då får jag lust att gräva fram en hammare, för då när hålet värker och dunkar som allra värst, då vill jag slå fram blåmärken på mina ben och då ska äntligen all min stress och oro släppa.
Men jag gråter aldrig.
Förbannade tårar! Ni ska frälsa mig och så kommer ni inte!

Jag blir så lätt deppad. Jag vet ine om det beror på att det är vinter men det tvivlar jag på. Jag hatar sommarsvett och värme. Jag blir helt enkelt lite mer galen för var dag.

Är det bara jag som får ångest av de fula pensionärerna (de växer hår på deras ansiktsvårtor och deras kinder HÄNGER!) som talar om att fika?
Är det bara jag som blir manisk av mannen med svensk-amerikansk dialekt på tåget (jag hatar den dialekten, den är falskfalsk och full av hån)?
Är det bara jag som blir galen och biter mig själv i händerna när min familj kommer hem och jag måste le och äta mat och snabbt byta om till långärmat?

Bara jag vill lägga mig en snöhög och bli en liten tunn flicka med svavelstickor.
Då har jag iallafall något att fly från.

---

Jag har ett hål och jag skriver bara när jag är deprimerad och är inte det allt oftare nuförtiden och är det inte sorgligt att du ens skriver om det, du borde svälja som alla andra, men jag vill bli sedd.



Och tidigare idag satte jag på mig änglavingarna mamma köpte åt mig och gick runt i centrum och kände mig speciell.
Sen kom jag håg att jag var ful och åt sallad till middag när vi åt på pizzerian.
I'm no angel, jag är ingen ängel, men jag önskade.



Och du kommer alltid vara speciell i mina ögon kära läsare för egentligen älskar jag för mycket, för jag är emotionell, jag är emo.

och det är inte bra (?)