Zoftis

Humör:  frustrated


Musik:  AVGN Full Theme Song (Varning för språk som får din pappa att rodna.)

Jag tyckte musiken passade med tanke på dagens inläg...

---

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska lägga upp det jag vill berätta för er just nu.
Det är spelnörden och författaren i mig som har blivit förolämpad åt det grövsta och jag MÅSTE dela med mig.

Men samtidigt vill jag att ni ska hänga med över vad som har gjort mig så arg. Hmm...

Okay, jag ska förklara det så bra som det går genom att använda mig själv i historien.

Tänk er...

Tänk er att jag gör ett spel. Ett annorlunda spel, men fyllt med gåtor, roliga saker, bra karaktärer, smarta referenser till populär kultur.

Samtidigt så har jag gjort huvudkaraktären (... Uh, ett bra namn uh...) Nicholas. Ni gillar Nicholas eftersom jag gett honom en bra karaktär som är rolig, allvarlig och alldeles egen. Han liknar ingen annan i sin omgivning och jag har gett er så mycket info, att ni vet hur han är, men samtidigt har jag lämnat en tom yta i hans förflutna så ni kan fylla i eget.
Så okay, spelet går och Nicholas råkar ut för saker, han far illa, måste rädda sina vänner, m.m.

Och när spelet slutar fylls ni av den där riktigt coola segerkänslan som man får när ett spel slutar bra och det känns som man verkligen åstadkommit något genom att bara avsluta ett spel.

Så jag ser att ni gillar Nicholas och hans äventyr, så jag gör ett till spel med honom i samma anda. Och ni gillar det, ni får mer bakgrundsinformation på Nicholas och hans vänner men nya karaktärer och spelaspekter som gör det fortfarande till något nytt och fräscht.
Spelet behåller fortfarande sina roliga och äventyrliga aspekter från spel1 + lite till, därför tar ni emot spel2 med mycket glädje.
Och återigen slutar spelet med en cool segerkänsla och att ni har gjort något bra.

Nu börjar jag känna mig segerviss och girig och inser att om jag istället mjölkar Nicholas med en mjölkmaskin istället för hand så blir det mer effektivt. Jag förlorar den personliga kontakten, men är det verkligen så illa?

Så Spel3 kommer ut, Nicholas är lika redo som alltid.
Ni känner igen spelstilen, men noterar att det inte finns något RIKTIGT nytt. Men som ni spelar vidare inser ni att detta är det spel ni älskar och gillar. Helt ok.
Spel3 ger er också mycket historia om människorna i Nicholas liv som kommit och gått och ni känner verkligen för alla dessa karaktärer som egentligen är pixlar på en skärm. De beter sig verkligt, Nicholas känns som en vän som tycker lika som du som spelar.

Nu kommer en intressant fotnot. Jag har noterat att en viss del av mina fans har riktigt kärat ner sig i Jack, en vän till Nicholas. Så jag gör den sista delen till ett riktigt storslaget slut där Jack faktiskt tar över spelet en stund (AKA du spelar som honom) medan ni inte vet så mycket om Nicholas öde.
Jacks fans jublar och ni tänker "cool grej, jag såg aldrig det komma."

Spel3 slutar och den knyter ihop allting och ni känner att nu, nu kan ingenting stoppa er och Nicholas, ni är ett coolt super team och ni har verkligen haft en upplevelse genom de här tre spelen.

Helt plötsligt är det tomt.
Jag har gjort spel åt er med Nicholas så fort som jag kunnat, men utan att låta kvalitén gå åt spillo.
Men ingenting kommer.

Så ni går vidare med era liv, kanske spelar de gamla spelen och njuter lite av dem. Helt plötsligt går ni förbi er lokala spelaffär och känner igen stilen på kartongen.

Spel4 har kommit och ni tänker, "Yes! Oh Yes! Han är tillbaka!"

Så ni spelar.


Och upptäcker... jag har totalt smutsat ner hjälten Nicholas som ni har byggt upp.
Han har blivit en sidokaraktär vars hela liv som ni spelat igenom i Spel1  Spel2  Spel3  och har blivit totalt kastat åt sidan. Ingenting av det finns kvar.
Jag drog honom istället i smutsen för kanske håna er och allt ni har gjort med honom.
Allt detta upptäcker ni i spelet med den nya huvudkaraktären som är lika förfärad som ni över vad som har hänt med Nicholas.
Och alla de där vännerna som Nicholas hadde?
GLÖM DEM. De existerar inte här och aldrig nämns dem.

Och jag skrattar åt er smärta och bestämmer för att lägga in en aspekt som kan vara det mest ondskefulla momentet i spelvärlden man kan göra.
Jag flashbackar spelet åt er, för att tvinga er igenom att spela stunden då Nicholas förlorade allting.
Och ni vill verkligen inte, spelet är inte ens roligt då, för ni vet ju att ni gör fel, det vet ni ju av att ni har sett hur illa Nicholas har fallit.
Och ni inser att jag har varit totalt hög och full när jag gjorde spelet för Nicholas karaktär i flashbacken stämmer inte med den Nicholas ni har lärt er att älska.

Ni avslutar spelet, och med hjälp av er nya karaktär återställer ni lite ära till Nicholas

Dock så blir det ingen segerkänsla när allting tar slut utan det är en ganska rättfram känsla av:

"Ingenting kommer någonsin bli som förut. Livet suger."

Sen gör jag inga mer spel med Nicholas eller hans efterträdare utan jag vänder mig till Jack fansen som efter Spel3 har erbjudit mig ännu mer droger och alkohol, så jag gör ett spel om Jack.

Och så slutar Nicholas saga.

---

Förstår ni varför jag är arg? Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt, men författaren i mig skriker att man inte gör tre spel för att bygga upp en cool och grym karaktär bara för att dumpa honom i soptunnan! Man gör bara inte så! Det är en sådan oskriven lag inom karaktärs uppbyggande! Det finns inget mer oupfyllande än att göra just detta!
Man bygger inte upp så mycket för ingenting.

Och spelnörden i mig skriker på den aspekten av att man ska tvinga sig själv till att göra någonting i ett spel!

Skräckspel kan göra sådan här skit mot en, men inte den här typen av spel. Och om man tvingar sig själv att spela ett spel, då har den ju förlorat poängen med ett spel eller hur?

 Man spelar spel för att ha ett kul tidsfördriv goddammit!

---

Jag tror jag är skadad. Jag bryr mig för mycket. Det är samma sak som när de släppte Dead Rising på Wii (var originellt på xbox 360) och bara fuckar upp hela alltet.
Eller när Silent Hill serien blev så jäkla uppenbar och tråkig och inte alls samma psykologiska thrillers som de varit.

TV gör samma misstag. Anledningen till att jag slutade tittade på Heroes? De bastardiserade nästan alla karaktärerna och historien, utom några få som de höll mot skyarna. De riktigt tvingade mig att gilla dem och sådant står jag inte ut med, så jag spolade förbi det mesta.
När man spolar förbi på ett avsnitt som man ser för första gången, då är det rätt illa.

Eller LOST som bestämde sig för vilka karaktärer publiken skulle gilla och fokuserade bara på dem. De snyggaste då förstås.
Gillade du knarkaren eller den feta killen? Eller kanske den udda prästen?
Sorry, du ser dem aldrig mer. 

Varför tillåter man folk som uppenbarligen inte kan skriva eller ta hand om karaktärer göra det?
Scenariot med Nicholas var dock det värsta jag varit med om. Att vara ett fan av viss spel serie och sen få ett riktigt:

FUCK YOU FÖR ATT DU GILLAR DETTA!

i ansiktet var det mest onda jag fått ta emot som fan. Och jag överdriver inte, jag surfar runt och alla verkar tycka samma sak:
Varför fick inte karaktären som vi älskade fortsätta med det han gjorde?
Vad hade han förtjänat för att få detta?
Varför tog ni bort alla karaktärer som vi gillade?
Varför tvingar ni oss att spela momentet då allt gick fel?

Det var inte roligt, inte sorgligt-som-går-över-i-bra, inte tragikomiskt.
Bara smärtsamt.

Återigen ett stort FUCK YOU.

Och uppenbarligen kommer det inga mer spel med Nicholas. Inga nyheter om det.

Jag känner mig löjlig som gnabbar så mycket om detta. Men seriöst, nästan allting som blir populärt gör så här.
Allting som får berömmelse går för eller senare fel.

Fallet med Nicholas är bara det värsta jag någonsin sett. Det är min poäng som fan.

Nu ska jag till jobbet.

Nicholas riktiga namn? Vad det är för spel? Det spelar egentligen ingen roll, jag har illustrerat min poäng.
Dessutom om ni verkligen spelar detta så har jag inte riktigt spoilat er för jag har aldrig sagt Nicholas riktiga namn. Bara hans öde. 

Fuck, jag har inte varit såhär arg sedan de introducerade Charlie som spöke i LOST och använde honom bara EN gång.
Alla karaktärer jag gillar blir bortkastade

Och Jackfans, jag hoppas ni brinner i helvetet för att ni gjorde honom populär. Jag misstänker att releasen av hans egna spel gör att det inte finns något Spel5 eller att Spel4 suger så mycket som det gör.

Fans är verkligen det värsta ett spel/Tv-serie/Whatever kan ha. De är deras närvaro som gör att skaparna tror att de kan börja fucka upp historien.

Humör:  INFURIATED


Musik:  Anthrax - Kimya Dawson

---

En varning, jag har haft migrän i två dagar som gör min sömnrytm FUCKED UP och jag vet faktist inte vad för piller jag kan ha ätit för att stoppa smärtan.
Allt jag vet just nu är att den håller på att försvinna (så jag kan titta på den vita skärmen som är blogghemsidan) men jag är arg och medicinerad just nu.

Så nu vill jag diskutera med er! Men varning, som sagt är jag snurrig pga av alla möjliga sätt.

---

Jag skriver detta, för jag är trött på allt gulligull och rajrajraj. Jag vill ha hederligt blodigt DÖDDÖDDÖD, jag är trött på all självcensur, att jag fastnar i gullighetsfällan.

Jag är "minst" på mitt jobb, "knäppast" i min vänskapskrets och "den snälla lydiga dottern" hemma.

Med detta inlägg uppmanar jag till diskussion och insikt om hur mycket blod och hat som faktiskt kan gömma sig i en människa.

Jag är en ovanligt destruktiv varelse. Varför får inte kvinnor vara destruktiva? Det finns så mycket hat buteljerat i tidens alla kvinnor, men nåde om det kommer fram, nåde!

Det är därför jag hyllar Medea, kvinnan från en grekisk tragedi (pjäs) som dödar sina barn och sin makes nya fru för att han övergav henne så lättvindigt.

Jag hånler varje gång jag läser det, "haha, där fick han för att han tänkte med kuken".

Men så ska ju inte kvinnor vara.

När jag var på gymnasiet så är de "normala" människorna ovanligt äckliga (esteter anses inte normala) . Jag fullkomligt avskydde de där gapiga aporna som skrek "Runka, Hora, fitta" och annat på samma intelligens nivå. Vet ni vad jag ville göra? Jag ville köra ner min hand i deras halsar och slita ut deras tungor och sedan köra ner killarnas penisar i sina egna munnar. Även om jag själv är kvinna så skulle jag inte ta någon hänsyn till tjejerna. De kunde gärna få en penis i halsen. Om det nu skulle bli någon över vill säga.

Eller... har ni sett filmen Hancock? Hancock kör en killes huvud uppför en annan killes arsel. Det är det ända som är bra med den filmen och gör det så värt att lida sig igenom resten.

(Gud så jag hatar resten av Hancock, vem skrev manus till den filmen?)

Jag är en ovanligt destruktiv varelse, bara att erkänna

Jag betackar mig för sådant lägre liv som man kunde hitta i alla skolor jag gick i. Och tro inte blodstörsten minskar, ju mer äldre och vis jag blir, åh nej.

Det kliar i mina fingrar lika mycket nu som då att få slita och dra i ungt tonårskött. Detta tonårskött som tror att de behärskar världen genom en enkel förolämpelse. Genom att skrika "Hora" äger de världen och kan hota vem de än vill utan konsekvenser. Och lärare som gör motstånd anmäls för trakasserier.

Sluta sitta så bredbent killfan, ingen vill se på ditt manskött i alla fall!

Jag är en ovanligt destruktiv varelse, men är vi inte alla så? Eller är jag bara den oupptäckta kvinnliga skolskjutaren? Ifall en kvinna sköt, skulle de se mig som ett monster med och avhumanisera mig, eller bara tro att jag var ledsen?

Kvinnor kan vara fantastiskt blodtörstiga. Hör här:

Jag förstår inte varför människor använder sig av metall och krut till kulor för att skära igenom kött när man borde på något sätt kunna koncentrera och utvinna smärta till ett dödligt vapen. En lite koncentrerad stråle av smärta och pang! Människan är död!

Jag kan säkert uppfinna något sådant om jag hade kunskapen. Men jag vill inte döda snabbt. Jag vill ha långsamma skrikande dödsfall.

Jag vill skära upp kött, dra av det i långa slamsor, dra ut tänderna en för en och borra hål i skallben. Och medan jag gör det skulle jag skrika samma ord till dem som de en gång skrikit till mig.

Det är lite av min hemliga fantasi, att rada upp alla som en gång förolämpat mig och sedan bryta deras själar.

Alla som någon gång har dödat en bit av mig. Alla som får mig att gråta.

Jag är egentligen alltid fylld av denna ilska eftersom jag inte kan släppa ut den någonstans. Hundar som är fyllda av ilska som de inte kan göra av med börjar tillslut attackera vad som helst för att inte sprängas.

Och tala inte om för mig att slå på en kudde, de kan inte blöda.

Blodstörst är en känsla som inte är gjord för 2000-talet.

Humör:  irritated

Musik: Why so Silent? - Phantom Of the Opera + annat

---

Why so silent, good Messieurs?
Did you think that I had left you for good?
Have you missed me, good Messieurs?

Och alla var tvugna att skriva om kärleken, denna löjliga sak - så lätt att hata när man inte har den själv.

Don Juan Triumphant!

Tack så mycket Fantom, ditt öde är också kärlekens tragik, du blir bara inte älskad.

---

Jag vill också ha ett inlägg om kärleken nu när Jess har skrivit och Doro har skrivit om sin "kärlek".

Jag anser att man ger upp sin frihet med att bli kär. Man blir en halv människa.
Har ni inte tänkt på att om folk är tillsammans med någon så frågar de alltid "Och hur mår NI då?"

Du blir en halv människa och måste ge upp lite av dig själv. Kära människor gömmer ofta hemligheter om sig själv av rädsla för att den andre ska överge dem.
Men handlar inte kärlek att älska trots olikheter?

Nej man ska passa, passa passa, passa passa PASSA PASSA PASSA IN! MAN ÄR INTE SIG SJÄLV LÄNGRE! Du och din älskade blir en del av en ny personlighet vars intressen ska övernstämma annars vet ni inte vad ni ska göra och prata om eftersom NI INTE HAR NÅGONTING GEMENSAMT!

Kärlek är bara ännu ett sätt att få uppmärksamhet, men för att göra det måste du kanske ge upp andra saker om dig själv eftersom den andra delen av ditt liv (din älskare) inte gillar det!

Kärlek är bara restriktioner.

---

Jomenvisst, jag har varit kär. Första gången var i sexan i en söt pojke som behandlade flickorna snällt och som jämlika.
Men han var kär i den söta brunhåriga SMALA tjejen som såg ut som ett rådjur.
Alla skämtade om hur söta och gulliga det var.
Jag däremot var ibland de längsta tjejerna i klassen. Jag växte upp som en lång tjej med breda axlar som faktist ville vara sekreterare och ordförande på klassråden.
Jag fick läsa upp min veckobok (en slags dagbok vi hadde i skolan) för klassen eftersom min lärare tyckte att de andra kunde lära sig av mig.
Folk blev inte arga.

Kanske var det för att jag inte tog några killar utan att jag var mer av en maskot för klassen (Åh den där Sandra, hon dyker från tvåans trampolin i simhallen och fick hålla tal på skolavslutningen)

Jag minns en gång att en kille frågade chans på mig men jag trodde att han skämtade så jag gick generad och skrattande därifrån.
Jag undrar ibland om han skämtade eller inte.

Sen har jag gått från att vara längst i klassen till kortast (men fortfarande med breda axlar, fy faen vad de förstör för mig) men fortfarande maskot.
MASKOT MASKOT MASKOT

---

Nu vet jag inte om jag vill älska.
Jag tar för mycket plats för att någonsin kunna halvera mig och låta en annan människa få bli den andra delen av mitt liv.
Dessutom kan jag inte passa in, jag är för konstig.

Jag märkte det härom kvällen när jag var bortbjuden till en middag. Massviss med snälla, udda, roliga människor i samma åldrar. En kille var rätt och slätt en manlig verision av mig.
Men när han skrattade högljutt tystande inte folk, när han drog fräcka skämt så....
Det var inte SÅ illa, men jag tar så mycket plats. Jag är en egoist och samtidigt inte, jag vill att alla ska ha roligt och det kan gå på bekostnad av mig.

Killar ger inte upp sin frispåkighet så lätt, de har växt upp med att när de pratar tystnar resten. Jag har läst så mycket Linda Skugge, Märta Tikkanen, Kerstin Thorvall att jag kräver mitt utrymme med, min frihet att vara jag.

De tillåter mig. Jag blir deras vän.

Men som Kerstin Thorvall påpekar, friheten har sitt pris.

En människa som inte dämpar sig, inte låter dela på sig, som rätt och slätt VÄGRAR passa sig in efter andra kan aldrig ingå i en tätt tvåsamhetsförhållande.

Friheten har sitt pris.

---

Och när alla talar om kärlek så väcks marorna upp igen, Du blir ensam kvar! Du blir ensam kvar! och Vem kommer någonsin kunna älska dig?

Ungefär som öppningen till Green Day's "Letterbomb"

Nobody likes you...
Everyone left you...
They're all out without you...
Having fun...

R'ah R'ah R'ah! Hör min klagan, se tårarna falla!

---

SLUTSATS (Ackompanjerat av Kimya Dawsons The Beer )

(he said don't shoot, I said I won't I love you you're my friend
I handed him my wig and shot myself in the head
then I stuffed a box of tissues in the hole in my skull)

Kärlek är giftigt, förstör dig som människa. Du blir en halv människa
Du måste begränsa dig, ge upp dig själv.

Men jag har ju aldrig älskat "på riktigt" så vad vet jag?

(when I pulled out the tissues they were covered with shit)

Jag är en idot med för breda axlar, som inte kan anpassa mig, som skrattar för högt, som hetsäter och vill mest av allt gå min väg och aldrig komma tillbaka för jag tror att det skulle vara bäst så.

(You said you're gross my darling, I said, No I'm rock and roll)

Folk vill älska ändå. De vill ha någon vid sin sida som kanske gör så att deras maror försvinner?
Jag finner att mina försvinner när jag dricker mig suddig eller sprättar upp små ränder på mig själv.

Dödar kärlek maror?

(And the christians gave me comic books as if I would be scared
of burning in hell, well I was already there)


!VARNING TRAGIK!

I min värsta Sockerdricka period påstod jag att kärleken är död.

Jag tror att den är det.

Nuförtiden är det mer skilsmässor än giftermål.

(Just find some pretty sucker and make that bitch your wife)

Människor vill inte halvera sig mer och de fann att kärleken dödade inte deras osäkerhet. Fantasin om att vi ska bli älskade är och förbli en fantasi.
För att ha någon vid sin sida är bara ett ytterligare problem inte en lösning.

(I tried to scream f**k you but blood was pouring out my mouth)

Men vad vet jag?

Jag är bara en maskot. Och såvitt jag vet så består mitt jobb bara av att vara pausunderhållning

Det begränsar mig iallafall inte.


And the silver pink pony kisses me and says:
you've come a long, long way and you deserve to be really happy

Humör:  drained


Musik:  It's Ok 2 B Gay - TomBoy

(Jag har nynnat den här hela dagen. LOLZ Vem skickade mig denna egentligen?)

---

Här är en intressant sak från Arlanda.

Terminal 3 är enbart inrikes och är den minsta terminalen med bara EN enhet, (enhet=resturang,butik)ett café som heter HAVA JAVA, hitta ordvitsen om ni orkar.
Gaterna är också enla utgångar istället för tunnlar som vid utrikes.

Notera dock att vid varje gate ligger en gratis kvällstidningslåda oftast full ( med mest expressen tror jag). I terminal tre ligger gaterna så nära HAVA JAVA att man borde rimligtvis se att de finns gratis expressen där.
ÄNDÅ köper folk tidningar på cafét.

Huh?

Använd ögonen people!

---

En annan intressant (och smått störande sak) från arlanda.

Thailandsplanen är de absolut största planen med två våningar (jag brukar tänka att det skulle bli mycket hamburgare av alla de människorna, för jag är sinnesjuk) så lyckas man pricka in vart alla de människorna sitter och äter kan man få rätt antal enkäter uppfyllt på ett kick (vi får en plats, vart platsen ligger och ett ca antal om hur många enkäter vi ska samla in).
 En man ville dock inte fylla in en enkät man han villa gärna berätta att han skulle till thailand för att skaffa en fru.
"De svenska kvinnorna är så självständiga och tar hand om sig själva nu."

Huh?!

(Är inte detta exakt samma sak som händer i Norrland men att de importerar ryska fruar?)

Det är många huh och WTF tillfällen som erbjuds på det här jobbet.

---

Now over to something completly diffrent.

---

Fan vad jag älskar Obama. I dagens metro (11 maj) så skriver de om hur han skämtade på en stor middag med alla viktiga människor. Han hade förberett ett stort och mäktigt tal men gick bara "Fuck this, jag talar från hjärtat".
Han skämtade om hur Hillary hade varta i Mexico och gav honom en blöt kyss och sa "Du måste åka dit!" (För er som inte vet det, är svininfluensan värst där nu)
Det är ett OK skämt att köra om svininfluensan och om deras rivalitet om presidentposten (hade dock vart ännu roligare om han bytt ut Hillary Clinton mot John Mcain).

Det är skilland mot Bush humor som går ut på att man skrattar över att Bush är en total idiot.

Obama om du sedan år och tittar på Pride i sommar med Michelle och dina barn då har dua min fulla uppvakan. Särsilkt om du låter bögarna pussa dig på kinden och du låter tidningarna fota det.
Ja, jag är medveten att det låter som Hitler grejen att pussa bebisar men här handlar det ju om att presidenten ska tillåta andra att pussa honom.

Michelle kommer vara cool med det, hon är en cool brud. När hon blev intervjuad och frågad över av det bästa hon hade gjort sen hon blev presidentfru (en sådan dammig titel) så säger hon "att vara med i Sesame street".
Bravo Michelle!

För barn är coolt och i USA är sesame street coolt, det var som att vara med i Björnes Magasin härbort i Sverigie, fast 1000 gånger coolare ändå.

Mike Rowe,  Jack Black, Robin Williams, Harry Bellafonte (!), Stewie Wonder, Johnny Cash (! ! !)
The list goes ever on...

(Mike Rowe är med i Dirty Jobs och är en mina favorit program på Discovery Channel)

Du är cool Michelle.

---

Nu ska jag lägga mig tidigt och kanske renskriva den långa roliga smskonversation jag hadde med min kära vän Jess när jag hade som tråkigast på jobbet.
Men imorgon det! (eller när jag orkar)

Löv ju All!

Humör:  exhausted


Musik:  Shot Down In Flames - Silent Hill Orgins

(jag gillar att tänka att jag informerar folk om massa skön musik såhär, men trycker folk nångonsin på dessa länkar?
De är liksom menade att ha som skön bakgrundsmusik medan man läser och visa att jag har en musiksmak)

---

Det värsta man kan göra när man jobbar är att kläcka ur sig hur skönt det vore att INTE jobba.
Särsilkt med tanke på hur sällan jag jobbar jämfört med andra mycket duktiga människor.
Gissa om jag blir hatad!
Folk blir nästan äcklade, så mycket kan jag se i deras ögon.

I skrivandes stund (not: jag renskriver detta på bloggen från min anteckningsbok) sitter jag på flygbussen till arlanda.
Jag ber människor att fylla i enkäter om arlandas kvalite från halv tio till halv sju på kvällen och kommer hem runt åtta tiden.
Jag somnar som en död varje kväll.

Det hindrar inte mig från att somna på bussarna, de har så sköna säten.

Så vad kan jag säga om mitt jobb? Man får förbannat ont i fötterna?
Det är sant, det riktigt strålar om dem när jag kommer hem. Dessutom är det segt, min chef kan placera mig utanför riktigt långsamma butiker, där jag står i två och en halv timme och kan träffa så lite människor.
Jag skulle verkligen vilja beskriva hur det känns att stå där och man inser att man inte kan se klockan röra sig.

Jag brukar intala mig "Den här dagen HAR ett slut, den kommer att ta slut, den här dagen HAR ett slut, detta är inte för evigt. Detta är inte limbo"

Eller så räknar jag till 500.

Tack Gode gud för att jag har så snälla arbetskamrater som jag brukar dela buss med och möta på centralen.
Man jobbar ensam på sitt ställe, men ibland kan man stå och vinka till någon annan i närheten.
Två i lidandet.

Det roliga är att jag har börjat gå på min soppdiet igen (kanske inte lika religöst dock), men den torra överparfymerade och överventilerade luften på arlanda verkar krympa matsäcken för jag är ALDRIG hungrig.

Det är rätt oroande i å för sig, jag käkar 3 slevar soppa + valfri frukt och dricker vatten.
På en dag! Sen kanske jag tar en smörgås när jag kommer hem, men jag är SÅ trött.

Fast ibland blir jag sugen på så udda mat. Jag stod vid en sushibar (allting kostade 99kr!) och "intervjuade" människor (läs, bad dem fylla i enkäter) och blev så sugen på vegetarisk sushi. Kallt klibbigt ris och härligt kryddig grön wasabi sås fick gommen att riktigt vattnas på mig.

WTF?!

Jag har träffat Magnus Betner och Martin Timell. För er info, Magnus fyllde i en enkät, Martin inte.
Magnus var tyst men hans dotter var söt och red på hans axlar när jag såg dem lite senare. Martin var grinig och sur.
Jag läste i en tidning att han skulle till London. Hur kan man vara grining över det?

---

Tillbaka i realtid igen. Just nu sitter jag och undrar om jag är en stressig typ. Jag kan inte bada för jag tycker det är så mycket som måste städas när man badar och man kan göra så mycket annat under tiden istället för att bada.

Jag har också bestämt att ha värsta fruktfrossan som mina lunchboxar nästa vecka. Jag älskar exotisk frukt, jag älskar söt frukt, jag kan bli fruktian! (Men jag skulle sakna ost...)

Passionsfrukt, jordgubbar, Mango, stjärnfrukt, rambutan, druvor utan kärnor, kirsabaer (är det biggaråer på svenska? För jag menar sådana stora saftiga söta körsbär men ändå inte är körsbär, för körsbär är syrliga och det är inte dessa) hallon, bär, alla slags bär!
Men jag vill tugga frukten så kom inte med alla yalla kombinationer nu eller vad det nu är.

Jag vill enbart ha frukt godammit.

---

Har ni hört talas om att de ska säljas fett-förlorar-piller receptfritt på apoteket? Om man äter dem ska inte kroppen ta upp fettet, och överdoserar man fett så kommer det ut som diarrer
WTFBBQ?!?! Hur ser den toalettskålen ut?

Förresten dumma människor, man blir fet utan fett också. Äter man för mycket kalorier och inte gör av med dem så förvarar kroppen dessa överskottskalorier på kroppen som fett.

Ät frukt! Lite kalorier!

Eller är jag totalt ute och cyklar här?

Om man tror dessa nya studier så blir man ju fet av fruktos, frukternas naturliga socker.
WOW! Så alla dessa äpplen jag smäller i mig är den egentliga anledningen till att jag bli fet inte alla dessa för stora pasta middagar (mmm, pasta) som jag smäller i mig fulla med kalorier som räcker åt friidrottare?

Varför är människor så dumma?

---

Tillsist, ett svar om varför jag tog bort mig själv från BDB, Sockerdricka, Facebook m.m

1. För det kändes som jag sökte bekräftelse genom nätet och varje gång jag inte fick den när någon inte kommenterade slog det mig som järnnior i bröstet, dvs, jag kände mig obekräftad.
Not a funny feeling!

2. Jag väntar tills BDB inte tar en FUCKING halvtimme att ladda upp bilder och att ha ett konto som jag aldrig uppdaterar går imot min "varanyttig" själ.

3. Jag fattar inte Facebook. Krångligt.

4. Läs ettan igen. Ni fattar inte hur mycket Ågren detta orsakde mig, och det kunde ni ju inte veta!

5. Jag skämdes så för mina dikter på Sockerdricka. Tills jag lärt mig att skriva poesi som Märta Tikkanen ser ni inget mer av mig. Jag skriver fortfarande rimdikter, tänkte ladd upp några fler här i helgen.


Hoppas that makes sense to you. Ursäkta svengelskan men jag har läst Linda Skugge igen.

Löv Ju All. Och alltid eran.

Humör:  cynical


Musik:  Light's theme - Death Note Soundtrack

(passar bra att ha i bakgrunden för att läsa detta inlägg)

---

Somliga människor gråter när de splittras. När de puttats över en kant, så ofrånkomlig, så dödande att tårarna kommer av vinden som slår i deras ögon.

Sen möter de marken och de splittras.

Sådana människor möter du inte ute på gatan. De är normala, ler och ser och säger: "Jomenvisst, allt är bra." Inuti skriker de.

Du kan inte veta det, ändå klandrar de dig för att inte rädda dem. Som om du skulle ha någon slags emotionell stålmannen syn och kunna suga ut det onda.

Ingen kan rädda människor som gör sådant. De går hem och använder sig av sina egna små metoder för att dra ut smärtan. Eller begraver den snarare. De skär sönder sig, äter, röker, super eller bara sitter ner och undrar vad de åstadkommit.

De tänker tillbaka till skolan på alla dessa onödiga saker som de lärt sig. Vad hjälper det att kunna räkna till tio på spanska när din fru har lämnat dig? Uno, dos, tre, quatro, diez...

Bryr de sig om att den landskapet har den landskapsblomman när man inte har några barn längre att berätta detta för och se dem imponeras?

Bit ihop och gå vidare. En svensk tiger, en svensk är tråkig och gör inte väsen av sig, utan är lugn och snäll tills pensionen kommer och du kan köpa dig en solresa till Thailand, landet där allt är så billigt. Landet där kärlek kan köpas för pengar i varje horhus. Ta en hora och var glad men kom ihåg att en svensk tiger!

Dessa människor vet att ingen vill veta om deras bekymmer, ingen bör veta för att de är så patetiska.
Så de ser på Humorgalan där valfri artist som är populärast just nu presenterar små klipp från varierande länder där Mikael Persbrandt spelar fotboll med barn som blivit slagna, våldtagna, värvade som barnsoldater, torterade ja allt utom att vara barn. Och genast är skulden där, den som får alla svenskar i en kollektiv suck utbrista "Vi har det nog rätt bra ändå".

Nästa dag har hälften löst ut sömntabletter för att slippa alla dessa tankar i huvudet som stormar om natten rider dem som en Mara eller Drottning Mab den lilla fen.

Hälften av dessa människor blandar detta med skitsprit från systemet och tror att de ska höra livets stora hemligheter bli viskade i deras öron medan de långsamt somnar på ett gungande hav av lugn skön död. Senare när de ligger och kvävs av sina egna spyor som deras dödscocktail gett dem griper ångern in eftersom döden inte var som den skulle, inte den stilla död som nästan alltid inträffar omedelbart i Martin Becks värld.

Men de teg fram tillslutet som en äkta svensk. Värt att notera är att det är svårt att göra något annat än att tiga när ens hals är igenproppad av galla från en veckas matrester.

Detta är de normala människornas depression.

Sen finns det dem som skriker när de faller, de som allmänheten ska tycka synd om.

 Jag har absolut prestationsångest" Sofia Wistam berättar.

Beyoncé talar ut om sin depression

Idol-Eriks vän tog livet av sig

Nålar i öronen ska göra Kate Moss drogfri

Det är synd om den kända massan. De är inte normala människor, de är kändisar och paparazzi låter dem aldrig vara ifred. Så vem kan skylla något på dem?

De är de enda som är tillåtna att skrika.

---

Humorgalan gör mig alltid filosfisk.